När ens liv är något klyschigare än "Avatar - the Last Airbender"

Jag var mobbad som liten. Förstås. Alla coola var mobbade som små. Det bekymrade inte mig sådär värst mycket, eftersom när man är liten tror man att det som händer en är normalt och det enda möjliga. Det var när jag kom till skolan i Sverige som jag fattade att det kunde existera helt normala skolor där det inte ingick att få spö typ dagligen. Det tog många år till innan jag kopplade att alla inte fick spö typ dagligen, utan att jag faktiskt hade lite extra tur på området. Det tog ytterligare några år innan jag insåg hur sanktionerat av vuxenvärlden det var.

Nåja. Eftersom det för mig var en lika naturlig del av uppväxten som att man växte ur sina kläder eller att man lärde sig skriva tänkte jag inte så mycket på mobbningsepisoderna först jag var 19-20 och började fatta att shiiit, det var ganska omfattande. Det intressanta när minnena började komma tillbaka (jag menar nu inte att jag hade bortträngt saker och ojojoj, utan mer att de var sådär förmedvetna) var hur filmiska dessa episoder var. Inte att undra på att mycket kreativt folk gör nåt på temat hur de var små och mobbade - man har ju ett färdigt manus, bara man minns det!

Jag tror förresten inte att mina minnen är så filmiska för att mitt minne är färgat av alla filmer jag sett, utan mest för att all mobbning ser ungefär likadant ut och man har sett tusen liknande situationer på film att känna igen sitt livs historia.

Ta till exempel det här. Jag går i trean-fyran och vi har gympa tills klockan är någonting och klassen ska till skolsköterskan på läkarundersökning. Klassen går med läraren, men jag hamnar lite efter för jag måste knyta ett skosnöre och sätter mig på bänken. Tre i klassen märker det och stannar också kvar. De ställer sig i en halvcirkel rut mig och sparkar på mig samtidigt som de säger nåt, jag minns inte vad men säkert nåt om att Suhinina ska sluta tro att hon är nåt. Att Suhinina trodde att hon var nåt var det som officiellt gjorde det legitimt att ge sig på mig. Ledaren står i mitten och sparkar mest. Jag knyter skorna och tänker på att inte gråta. Jag tror jag lyckas. Jag minns inte.

Visst var det ganska igenkännbart från popkulturen? Hela arrangemanget med tre som står i halvcirkel, med ledaren i mitten? De var ingen fast grupp, men han i mitten var lite av klassens alfahane och en av mina värsta plågoandar.

Han var förresten gympalärarens son.

Och här är anledningen till varför jag skriver om det här. Jag har nyligen fått reda på den största ironiska popkulturklyschan i den här historien. Grabben är vuxen nu. Grabben har utbildat sig och jobbar. Grabben jobbar som polis.

När vi ändå pratar min barndom, nu ska vi leka "hitta Tanja". Tips: leken skulle också kunna heta "hitta Suhinina som tror att hon är nåt".
Gympalärarens son är tvåa från vänster i översta raden.

Intressant, men vi har hört det förr. Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, barndom, ironi, klyschor, popkultur