måndag, augusti 11, 2008

Informationskriget / i min friendlist

Som privatblogg använder jag LiveJournal, portalen har olika använargrupper i olika kultursfärer och de flesta LJ-svenskar jag känner till är på något sätt starkt engagerade i en fandom. Engelskspråkiga LJ är även det befolkat av fandom, och verkar dessutom ha ett emo-kid-rykte. I Ryssland segrade livejournal i Bloggrevolutionen. Det är på LJ man hittar kändisbloggare, och, vad som är viktigare, journalister och författare.

Mitt i min friendlist (tänk feeder inbakad i infrastrukturen) dyker ett meddelande upp. Inlägg av en ung kille, japannörd och redaktör för rysk animétidning, addad för längesedan och kvar på min friendlist mest av gammal vana. Jag hittar inte meddelandet nu, han verkar ha tagit bort det, men andemeningen var "fitta, nu har det börjat. En bomb smällde av bakom en korrespondent i direkt-fucking-sändning".

Några dagar senare klipper-och-klistrar en ryska som normalt främst ägnar sig åt mer eller feministiska kolumner in ett inlägg från en annan LJ. Originalinläggets författare har just lyckats ta sig ur Tschinvali med andra journalister. "Tro inga TV-kanaler, vare sig våra eller de västerländska, det är fler offer än de säger. Jag har aldrig sett någonting liknande, inte ens i Tjejenien". Jag har de senaste två dagarna kollat läget på nyhetssidor och surfat LJ. Läst journalistbloggar, läst bloggar skrivna av journalisternas vänner som innehåller information de påstås få av sina journalistvänner per telefon. När jag var liten var jag fascinerat av krönikan vid Balins grav. Ni vet, i Moria, där meddelandena blir kortare och kortare och de sista sidorna är oläsliga, ihopklibbade av intorkat blod. Det är samma här, "mottagningen är dålig", "vi får se hur länge batteriet räcker, det är problem med elförsörjningen i stan".

Och så tittar jag på Google maps, småtvångsmässigt, och försöker på ett ungefär se hur långt det är till Krasnodar från därborta där det händer nyheter. Det har blivit närmare sedan ryssarna vände sig mot Abchazien. Jag vet att det alltid är oroligt i de trakterna och jag vet att det är långt mellan Krasnodar och Georgien, och jag vet att jag egentligen inte behöver vara orolig. Men pappa bor i Krasnodar. Jag vill inte behöva vara en sån invandrare, en sån som kan relatera till utrikesnyheterna om krig.

Jag tror det är första gången jag verkligen upplever det här med informationssamhälle och närhet och Krig/Webb/Liv2.0

---------------------

En kort uppdatering. När jag läste diskussionerna i journalistbloggarna talades det mycket om två ryska journalister som blev dödade när bilen de åkte i blev beskjuten. Det nämndes också att två utländska kolleger blev skadade, men inte dödligt. Den informationen var inte helt bekräftad första gången jag såg den, jag googlade det engelskklingande namnet med fick inga träffar som såg relevanta ut. Sedan bekräftades ryssarna, men jag orkade aldrig kolla upp mer.

Imorse bläddrade jag som vanligt i min LJ när jag såg ett färskt inlägg från en gammal amerikansk kompis, träffade henne senast på sommarens New York-resa.

A boy I went to Jr High with has been reported shot--non-fatally, in the leg--in the Georgian conflict. I had nearly all of my 7th grade classes with this boy, and he was on the library advisory committee I was on at some point in high school. Apparently he is the editor of an English language paper based in Georgia, and he was injured in an attack on a vehicle he was riding in. Two of his fellow reporters were killed. That was not what I expected to see on the early edition news.
Snabb googling och det visade sig att det var just han, fast han hette Featherly i efternamn, inte Federl(e)y som jag trodde. Inte alltid lätt att transkribera tillbaka från kyriller.

Alltså, världen. Alltså, liten.

7 kommentarer:

Julia sa...

Mina föräldrar var båda två i Moskva vid kuppförsöket 91. Då fanns det om möjligt ännu mindre information och kommunikation. Och galenpappa journalisten springer omkring bland tanksen...

Usch. Ja. Du har min sympati. Jag bara stänger av den biten av min hjärna.

felmoftan sa...

Dela gärna med dig om du har adresser till bloggar som har koll på det här eller som skriver intressant. Lite trögt att försöka följa mediernas mumlande.

Tanja Suhinina sa...

Julia: Då fanns det ju VERKLIGEN mindre information och kommunikation, det är väl det som är poängen. Inte fan hade man suttit och läst journalisternas interna diskussioner då.
Jag tror jag var hos pappa då, faktiskt. Han bodde inte i Krasnodar på den tiden, men i liten stad i närheten.

Felmoftan: jag är supersuperupptagen nu så jag ska int eleta upp länkar, men jag började med m_romanoff.livejournal.com och surfade sedan vidare från kommentarerna hos honom. Vill minnas att jag kollat in drugoi.livejournal.com, men jag minns inte hur mycket just den LJn gav.

Anna Svensson sa...

Jag gillar verkligen den här typen av rapportering. Det känns mycket mer verkligt då. Och det är skönt även om det är jobbigt, hellre berörd än avtrubbad.

Ibland när jag ser på nyheterna känns det som att jag vant mig vid dramaturgin.

felmoftan sa...

Tack för tipset.

Själv har jag just fått tips om den här artikeln, tycker den verkar vettig: http://www.ej.ru/?a=note&id=8288. (På ryska.)

felmoftan sa...

Hoppla! Här är visst samma artikel på engelska för dem som inte kan ryska. Klart läsvärt, även om slutet är sorgligt i ljuset av vad som har hänt sedan den skrevs.

http://www.rferl.org/content/Article/1189525.html

Alice sa...

Nämen, hur kan jag inte ha hittat den här bloggen tidigare? Spännande, att få ta del av mer än bara phonephucker-sidan av ditt liv ;) Will be back... :D