Kolla på mangafilm, vi har brudar!

Har berört detta i mitt inlägg om varför jag gillar animé, men har tänkt såhär mycket på sistone. När jag ser västkulturbaserade nördtjejer och andra bechdelengagerade prata om nån tjej i nån serie känner jag bara "stackare, vad svältfödda de verkar!". Så ja, kolla på mangafilm. Jag tipsar om sånt ibland. 

Eftersom jag är så jävla hjälpsam, här är en lista på mina tidigare animétips med kvinnor i:
Gunbuster - klarar fan knappt det omvända bechdeltestet
Rosen från Versailles - tipsat om här (gammalt inlägg iofs, innan jag såg om den i modern tid och insåg att den är BÄTTRE än jag minns den)
Utena - kommer att vara med i min serie om saker som vart viktiga för mig
Princess Tutu - Urbäst!
Queeraniméerna här, samt Hourou Musuko som handlar om transungdomar
Misato här är från Neon Genesis Evangelion som är bra men inte en bra nybörjaranimé.
Cowboy Bebop spoilar jag lite i recensionen, men den är öht mitt bästa nybörjaranimétips. Bra kvinnoporträtt, håll käft om Fayes kläder nu.
Galaxhjältarna... haha, nej, skojar bara. Alltså, den är bra. Men... men inte på Bechdelsättet.
Higurashi no Naku Koro ni har jag inte sett hela, men det jag sett har varit bra skräck med kvinnor i. Och så jag är dödstrött på Miyazaki, men hans grejer såklart. Även Ghost in the Shell, Paprika och Millenial Actress har kvinnliga huvudpersoner. Det finns annars sjukt mycket som jag inte tycker är särskilt bra men som innehåller massor med kvinnor. Och mkt bra jag inte orkar minnas på rak arm. Tipsa gärna i kommentarerna. Ciao!

Fina tomma ord

När jag var i Riga fick jag veta att jag har fått en liten halvsyster. Jag är fruktansvärt lycklig, men därför också än mer nedslagen över vidrigheter som pågår i landet hon kommer att bo i (t ex här). Det känns dock som att svenskar äntligen har reagerat på att Ryssland är ett homofobt jävla helvete (t ex här), och det känns positivt. Vad jag är mer skeptisk till är den här kampanjen GoWest2013. Jag var skeptisk redan när den lanserades, och i och med att den aktualiserats och lyfts fram blir jag än mer skeptisk.

Kampanjen går ut på att man sätter ihop en tweet där man välkomnar ryska HBTQ till svenska Pride. Tweeten äversätts automatiskt till ryska när man publicerar den på Twitter. Det är väldigt fina och uppmuntrande ord kampanjen sänder ut, men för mig är orden provocerande tomma. Jag tvivlar på att ryska (med ryska menar jag Rysslandsboende, inte etniska ryssar) HBTQ-personer har undvikit Stockolm Pride på grund av att de inte kände till tillställningen. Jag tvivlar också på att de tidigare känt sig ovälkomna. Inte heller tror jag att det saknas vilja. De käcka glada #gowest-tweetsen känns som en privilegieblind örfil mot människor som inte har praktiskt möjlighet att ta del av den glada öppna festen som beskrivs så aptitligt. Det är nämligen jävligt dyrt och krångligt att komma till Sverige om man är ryss.

Till att börja med skulle visumet kosta runt 800 SEK (källa). Och detta är best case scenario. Detta är utan att man tänker på kostnaderna för att skaffa alla dokument. Detta utan att man tar hänsyn till att man måste ha arbetsintyg på att man har jobb med lön på 25 000 RUR (strax över 6 000 SEK). Detta utan att ta hänsyn till att man måste bevisa att man har tillräckligt med pengar på banken (verkar vara ca 800 SEK/dag). Detta utan hänsyn till att det blir extra krångligt att skaffa visum om man bor utanför storstäderna. 

6 000 kronor kanske inte låter som ett särskilt högt krav på lön, men här har ni lite lönestatistik för 2012. 25 000 är strax under rikssnittet. Tittar man på medellönerna utanför storstäderna rör det sig till under 20 000. Det försvårar inte bara visuminskaffandet, utan även de ekonomiska möjligheterna att komma till Pride. Från S:t Petersburg kan man komma till Sverige för några hundralappar. Flyger vi från Moskva snackar vi minst 1500. Flyger vi från Sotji kostar biljetten 5 000, och vi är fortfarande bara en liten bit in i det väldiga landet.

Stockholm är en dyr stad. Det är inte gratis att bo, för att uttrycka det snällt. Men visst, man kan hitta något vandrarhem som kan både vara billigt och redo att fylla i alla blanketter som krävs för turistvisum. Man kan leva på havregryn. Man kan gå överallt så man slipper SL-kostnaderna.

Vet ni vad själva Pride kostar? 1 145 SEK.

Skaka rumpan på Pride! Det är inte så att du kan, men du är välkommen! 

Jag störde mig på det redan när kampanjen lanserats. Jag frågade via Twitter om de hade möjligheter att erbjuda någonting konkret för att hjälpa ryssar hit, men de svarade att de bara sysslar med Tweets. Jag frågade om de hade några uppgifter om personer eller organisationer man kunde hänvisa intresserade hjälpbehövande ryssar till och minns jag rätt så sa de att de återkommer och så rann det ut i sanden. Jag tänkte då att jag kanske kunde erbjuda hjälp, men det kändes som att det var redan för sent för årets Pride, med tanke på hur mycket tid det tar att ordna visum och pengarna som behövs. Jag tänker dock försöka hitta om det finns något bra Sverige-hjälper-ryska-HBTQ-sammanhang där jag kan hjälpa till eftersom jag kan språket. Känner ni till nåt så nås jag på namn.efternamn@gmail.com.  

Visst, tanken är väldigt fin. Trist bara att det som hindrar ryssar från att komma till Sverige inte är bristen på välvilliga tweets.

Bloggtorkesäsong

Tja! Jag har vart i Prag! Och är upptagen den här veckan med! Så det blir inte mycket nytt! Jaaa! Men sen blir det inlägg om vem som framstår som intressant och rolig och hur man tar plats i konversationen! Och om tecknad film från Japan! Jaaaaa! Jättekul!

Jag har känt att jag måste ta ställning till Robin Thickes låt Blurred Lines. Min ställning är att jag sällan haft så mycket kognitiv dissonans mellan att vilja kräkas och dansa. Texten går emot allt jag står för. Jag har dansat till den på iPhonen på Prags gator och torg. Här är min senaste Facebookcoverbild, som föreställer min BFF och mig. Och den enda delen av texten som inte är människovidrig.

Ondskans blommor

Bloggar om nya animén Ondskans blommor på mangafilm.se. Woo, mangafilm! Woo, det är rotoskopad och stundtals lysande! Woo, lika bra att se den nu, för jag har läst på på tvtropes hur fortsättningen blir och det kommer bli sämre!

Annars har jag sett andra Atlas Shrugged-filmen och den var uuuusel. Alltså, Rand-böckerna gillar jag ju, inte ens motvilligt, bara inte på det sättet att jag tycker att man ska bygga verklighet av dem. Men Atlas Shrugged-filmerna är ju bara sorgliga. Men jag har i alla fall gjort de hära. De heter "Var är Julia?" respektive "Har du sett Ritsuko idag?".

Sen av ren nostalgi över animé-crossovers jag gjort grävde jag fram denna bästa med Utena och Töntarna av Kent. Det här är så fruktansvärt roligt att det finns inte, om man kan kontexten osv osv.

Tips på ryska ljudsagor för barn

Meh, varför har jag ingen relation till Kåldolmar och Kalsipper, som mina svenska kompisar? Ja, jusste, för att jag kan ur minnet recitera hela första skivan av Ali-Baba. Så. Ja. Dagens avsnitt av nu jävlar ska jag exkludera er svenskar handlar om ryskspråkiga ljudsagor som jag gillade som barn. Tänkte att en del föräldrar till ryskspråkiga barn i Sverige kanske inte känner till dem. Det vore dumt om deras barn gick miste om dessa på grund av föräldrars okunskap.

Först ut blir Alice i Underlandet (1976). Ni kan läsa om den här  (eller på Wikipedia) och ladda ner den härifrån. Och sedan vet jag inte riktigt vad mer jag kan tillägga, förutom att det här är en fruktansvärt kompetent genomförd ljudversion av Alice i Underlandet. Det är ju ingen liten utmaning att göra en Alice, och här lyckas de med den känslan av att vad som helst kan hända, men det ändå finns en viss intern logik i det hela. Och så är den sjukt sjukt rolig.

Sagan är musikaliskt mångfacetterad, och om jag fattat rätt Vladimir Vysotskijs första skiva på Melodija. Vysotskij har skrivit större delen (om inte alla, lite dålig koll har jag) av låtarna, och framför även några. Som ett slut-namedrop kan jag berätta att en del av rollerna spelas/sjungs av Klara Rumjanova, mellan mig och Stangel känd som "multiks Megumi Hayashibara", hon har bland annat röstat kaninen i Vänta bara! och Tjeburasjka/Drutten.

Hur som, en helt lysande ljudsaga som jag lyssnat på hundratals gånger som barn. När jag lyssnar genom den nu blir jag än med häpen inför hur välsammanhållen och djup den är. De regimkritiska inslagen gick över huvudet på mig när jag var åtta, men nu blir det här förstås mer uppenbart, inte minst när jag vet att Visotskij på den tiden inte var sönderkramad. Helt klart ett verk ni icke-ryskkunniga bör gråta över att ni inte kan uppleva till fullo.

Näst ut blir Ali-Baba och de 40 rövarna (1982). Återigen, läs här eller här, ladda ner här. Jag minns än idag hur fett nöjd mamma var när vi köpt skivan i Riga. "Du kommer älska den!" sa mamma. Jag var skeptisk, för jag älskade ju Alice, men när jag tjugo år senare kan recitera hela första skivan från minnet så kan man ju ana att jag lyssnat på den några gånger. Av de (säkert romantiserade) skildringarna av skivans tillkomst som jag sett började det hela plusminus som studentspex, och sedan urartade i att ett gäng glada och bildade amatörer lyckades övertyga ett gäng glada proffs om att det var en bra idé att spela in skivan. Och så blev den en stor succé.

Vad kan man säga? Den exotifierar förstås skiten ur orienten, men det är nog väntat i sammanhanget. Den är inte heller så komplex som Alice. Men den är välgjord, hemskt rolig och väldigt catchy. Det låter verkligen som att de som gjort sagan haft jätteroligt, och det är ett av de få tillfällen då all kul som skaparna hade även smittar av sig på publiken. Rekommenderas!

Nöjda patienter

För ett tag sedan cirkulerade det ett läkarupprop där man kunde skriva på om man var emot att rådande omständigheter inom vården försvårade för läkare (och annan personal) att agera utifrån sin professionella kompetens. Ni kan läsa här. Socialministerns pressekreterare kallade enligt Metro uppropet för komplett nonsens, och sade land annat följande.

– Vad vi kan se är att samtidigt som vissa av läkarna är missnöjda ökar patientnöjdheten.

Jag kommenterade detta på Facebook och Twitter med följande förtydligande: vårdens uppgift är inte att göra patienter nöjda, det är att göra patienter friska. 

Så var det egentligen med den saken, men jag såg en intressant artikel om just skillnaden på frisk och nöjd, och så tänkte jag att jag kunde länka den här. I studien man pratar om har man delat upp deltagare i fyra grupper där en tre av grupperna fick olika behandlingar, medan den fjärde var en kontrollgrupp. Av terapierna verkade två ge ungefär lika bra resultat och en ge knappt något resultat alls jämfört med kontrollgruppen. Men när man mätte nöjdhet gav alla tre terapierna ungefär samma utslag (högre än kontrollgruppens). Det illustrerar alltså det jag säger ovan, ökad nöjdhet bland patienter är inte samma sak som att de har blivit friskare.

Jag vet inte riktigt hur det är med den somatiska vården, men som psykolog känner i alla fall jag att nöjdhet och behandling inte nödvändigtvis går hand i hand. Det finns massor av förutsättningar för att ett besök hos psykolog ska ge en falskt positiv upplevelse. Bara själva placeboeffekten i att man har pratat med en psykolog kan få en att känna sig nöjd efteråt, få en att känna att man har gjort någonting åt problemen. Och bara att få obehindrat och ocensurerat få prata om sina problem med någon som lyssnar kan kännas bekräftande och bra, även om det även är jobbigt. Hade man bara satsat på nöjdhet hade man nog kunnat betala räkningarna med terapi som Ally McBeal får den att se ut - klienten får komma nånstans och prata av sig.  Det känns bra och man har ju inget att jämföra med heller.

Det finns också, naturligtvis, massor av sätt som terapimetoder som egentligen är effektiva, eller terapisessioner som egentligen är lyckade, kan få patienter att känna "orättvist" lite nöjdhet. Men jag ska inte gå in på mer detaljer. Jag vet inte heller vad det är för undersökningar som Johan Ingerö refererar till, så jag kan inte säga så mycket om vad hans definition av nöjd patient är. Jag tänkte bara understryka detta med att vården hemskt gärna får göra människor nöjda, men huvudsaken är faktiskt att människor blir friska. 

Abort är ingen kvinnofråga

Ni har kanske märkt att jag inte bloggat på et tag. Det är för att jag haft extreme home makeover hemma och målat väggar och mig själv. Nu börjar det lugna ner sig, lettiska hantverkare även kända som släkt har åkt hem, jag kan blogga lite.

Men först. Vi vill trycka blommor i köket. Färg vi använt i andra rum, på vitmålad vägg. Hur gör man det bäst, tycker ni? Kan man beställa screentryckmall från nåt bra ställe? Overheadplast och skära ut själv? Tips mottages gärna! Bilderna jag vill trycka är någon av dessa (ej animerat, såklart), och det är ju olika utmaningar med dem. Hade hellre tryckt den undre, men då måste man väl ha screentryckmall? Eller?

Så. nu till inlägget.

Abortfrågan lyfts ofta fram som en kvinnofråga. Män som är för fri abort antas vara det av hänsyn till kvinnors rättigheter, av sympati eller empati med kvinnor. Det tycker jag är konstigt. När jag tänker på de aborter som jag känner till finns det två personer som annars hade blivit föräldrar.

När jag skrev om det här på Twitter möttes jag av tre reaktioner. Reaktion ett var att hålla med mig. Reaktion två var att man missförstod och trodde att jag menade att män skulle få bestämma att en abort skulle hända även om kvinnan ville behålla barnet. Reaktion tre var att säga att män har alltid haft möjlighet att slippa föräldraskapet och att fri abort kan sägas rädda kvinnor från att vara ensamstående mödrar, medan männen räddas från oönskade parrelationer.

Reaktion ett - ingen kommentar, fistbump.

Reaktion två - det menar jag ju inte. Och jag har inga siffror, men jag skulle tro att i de flesta fall har båda potentiella föräldrarna samma åsikt om ifall aborten ska genomföras eller ej. Jag tycker verkligen att kvinnan har sista ordet vare sig det gäller att behålla eller abortera, men i praktiken blir det oftast så att fri abort innebär samma livsval för båda parterna.

Reaktion tre - vad är det för karikatyrmässig manssyn? Eller kvinnosyn, för den delen? Till att börja med har ju män även förr tvingats att ta hand om barn de är fäder till, även om de hellre hade sluppit att ha det barnet alls. Inte minst har man tvingats till det genom att behöva gifta sig med den man gjort på smällen - oönskat, förstås, men det är väl viktigt att förstå att denna påtvingade parbildning nog var lika oönskad för kvinnan. Och återigen, hur relevant är det i dagens Sverige att man som pappa kan smita undan ansvaret för att man inte är den som bär barnet i magen? De flesta män vill nog faktiskt vara pappor till sina barn, och inte smita iväg och på sin höjd skicka födelsedagskort. Även om barnet inte var planerat eller ens önskat.

I praktiken innebär fri abort i västvärlden att massor av män har friheten att inte behöva få barn de inte vill ha, de har friheten att ha kontroll över sina liv och välja när de vill bli pappor utan att helt sluta med nöjessex. (Ja, det finns metoder för att ha sex och minska graviditetsrisken, jag vet, ni behöver inte påpeka). När jag tänker på de aborterna jag känner till och vad som hade hänt om abort varit omöjlig så är det inte bara mammans liv som hade förändrats radikalt - det är även pappans.

Så jag tycker verkligen inte att män ska vara för fri abort främst av hänsyn till kvinnorna. Fri abort borde inte vara en fråga som femnistkillar så snällt ställer upp på fast den inte ens gäller dem. Fri abort borde vara någonting som män önskar för att det gäller deras liv och deras reproduktiva rättigheter. Att abort är mer av en kvinnofråga och mer kvinnans beslut betyder inte på något vis att det enbart är en kvinnofråga. Som det är nu framställs det lätt så.

[Viktigt] Darling

När jag läser skildringar av jämnåriga svenska feministers uppvaknande slutar jag aldrig förvånas av hur lite de nämner tidningen Darling. För mig var tidskriften den enskilt viktigaste mediala inslaget i formningen av mig som feminist och kvinna.

Jag minns inte riktigt när jag upptäckte den, men det var i och med deras nummer med Leia på omslaget. Jag var en fanatisk Star Wars-nörd och blev såklart genast nyfiken. Jag köpte numret, sedan numret efter, sedan prenumererade jag, och läste onlineupplagan, tills den gick i graven, tror jag. Jag minns som sagt inte riktigt, och de pappersnumren jag hade har jag gett bort till gymnasieexet.

Vad var Darling? Det var väl, kortfattat, en livsstilsmagasin riktad främst till tjejer. När någon säger "tänk om man gjorde Cosmo, fast bra" så har det redan gjorts, och det var Darling. Jag gick på högstadiet och för mig blev Darling kanske en av de viktigaste faktorerna till att jag kunde försonas med min kvinnlighet. Allt detta som verkade jobbigt och orelaterbart i annan tjejpress - sex, relationer, smink, mode, film, intressen - allt detta verkade i Darling kul, spännande och relevant för mig.

Jag kan spåra så många enskilda livsomskakande tankar till den tidningen. Det var där jag för första gången såg termen "öppet förhållande", och fick ord för vad jag ville av mina relationer. Det var där som jag såg frågan "väger jag för mycket" besvaras med "för mycket för vad?". Det var där som jag såg en läppstift omnämnas som någonting som kunde passa en man (Tommy på redaktionen, tror jag). För mig på högstadiet var det stort. Darling var ett löfte om att högstadiehelvetet skulle ta slut, att det fanns ett liv där man kunde vara tjej bortom Cosmopolitan på ett självklart sätt. Jag behövde höra det.

Som jag minns det nu handlade en stor del av kultur- och livsstilsartiklarna om sådant som betecknas som nördiga eller feministiska intressen. Det var mycket DIY-kultur, brodera Lara Croft, och Hajime Sorayamas robotpinuppor. Det är intressant hur stor överlappningen är mellan Darlings innehåll och feministkultur som jag numera är ointresserad av. Jag pallar inte längre med retro, geek girl-grejor och fanzinestetik, och jag tror att det beror på att jag fick en så pass stor dos av det genom Darling. Jag fick allt jag behövde från tidningen, så allt som händer nu känns mest som en upprepning (kolla på framsidorna på nätupplagan och erkänn att de inte känns särskilt daterade).

Och jag minns det som att Darling tog upp allt detta med nörderi på ett självklart sätt som jag uppskattade. Jag vill minnas att tonen var mer "det här är livsstilstidning för främst tjejer och det är väl klart vi skriver om SF för det är en av sakerna tjejer tycker är spännande" än "det här är en tidning för kvinnliga nördar". Jag kanske minns fel. Som det är nu så gillar jag ju första tilltalet betydligt mer än andra. Kanske gillade jag tidningen för att den hade det perspektivet. Kanske vill jag bara minnas den så.

Det var mycket som hände där runt sena nittitalet-millenieskiftet som hade stort inflytande på unga feminister. Det är många som nämner Buffy som en viktig händelse, eller Fittstim. Jag minns Shocking Truth och porren som en väldigt synlig fråga. Men jag kan utan tvekan säga att Darling formade mig mest. Jag saknar den - eller det jag vill minnas att Darling var - än idag.

Vidare läsning: Intervju från 2010 i samband med Bangs nördnummer och tioårsjubileum av Darlings nördnummer.

Upphetsning, lust, vilja

Okej, nu ska jag utveckla en grej som jag skrev om i min text om What do women want?. Som ni kanske läst blandar den boken friskt kroppens sexvänliga tillstånd (erektion, lubrikation) med den psykiska kåtheten.  Dessa två komponenter kallas i litteraturen för upphetsning respektive lust. Till vardags använder man dem lite som man vill, men ska man kolla i en diagnosmanual så är det två skilda begrepp.

Till dem två vilja lägga till vilja. Det är inget vi hittar i DSM, men det är också någonting som ofta rörs in i sexcocktailen, inte minst i bokens titel som ju efterfrågar kvinnors vilja. Den heter ju inte What makes women lubricate?, direkt.

Varför är det viktigt att se skillnaden på dessa tre? För att det är skillnad, det är väl en bra början. Det här är förstås inte den enda möjliga uppdelningen, men den är rimligt och det blir ofta trassel när man rör ihop begreppen.

En situation där det är väldigt viktigt att skilja på lust, upphetsning och vilja är förstås sexuella övergrepp. Att ens kropp är upphetsad (och kanske till och med får orgasm) är ingen garanti för att sexet är frivilligt. Man kan ha stånd utan att det betyder någonting alls, eller få orgasm under övergrepp - det gör inte övergreppet till mindre av ett övergrepp. Vad händer om upphetsning tas för lust och vilja? Den som har blivit utsatt för övergrepp blir osäker på sig själv, skäms eller undrar om hen kanske ändå ville, innerst inne. Den som begår övergrepp inser inte att hen kränker en annan persons gränser. Och de utomstående som sedan ska bedöma situationen kan dra slutsatsen att inget övergrepp har ägt rum.

Och det är också viktigt att komma ihåg att upphetsning och lust kan finnas utan att viljan finns. Man kan vara hur kåt och våt som helst och ändå inte vilja. Det finns massor av skäl man kan vilja att låta bli sex trots att man är kåt och utrustningen är redo. Typ att man är på familjemiddag, eller att man inte vill vara otrogen, eller att man respekterar den andres gränser som råkar gå så att hen inte är tänd på en. Ofta rör det sig inte om ren vilja och och ovilja, det är lite plus och minus på båda sidorna av vågen, men det är viktigt att minnas att människor inte är slavar under sina libidon. Man kan gå därifrån, Man kan låta bli. Ja, det är fett jobbigt, men man kan. Och om man är både kåt och upphetsad men ändå inte vill så ljuger man inte för sig själv. Man får inte vilja fast de andra två knapparna är intryckta.

Och så kan det förstås vara tvärtom - att viljan finns men inte det andra.

Det kan vara så att man är tillsammans med någon som man älskar. Man vill ha sex med den personen, och när man väl har det så fungerar könet som det ska. Det sväller, blir vått, man kommer kanske. Men ändå är det nåt som saknas. Lusten.

När jag ska förklara lusten för mig själv, i huvudet, så tänker jag att det är tillståndet där allting blir sexuellt. En stämning, ett sexläge. Upphetsning utan lust kan innebära ett mekaniskt svar från könet, men resten av kroppen kommer inte vara med, riktigt. Man kommer inte rysa av någons andningsluft i ens nacke. En smäll över skinkorna kommer inte eka inne i en, den kommer bara göra lite ont. En kyss blir den kladdiga ohygieniska tungsugningen den är rent fysiskt. Det här är en parentes, men det kanske förtydligar vad jag menar.

Eller så är det ännu mer som saknas, det kanske är både lust och upphetsning. Man vill ha sex, man vill vara en sån som har sex, och en sån som är sugen på sex. Men någonting vill inte. Det kanske är en sån period i livet. Det kanske är en sjukdom, eller medicinerna man tar. Kanske en upplevelse som fått en att tappa suget, både i kroppen och i själen. Och man vill så gärna ha sex, man kanske har det. För partnerns skull, eller för sin egen. Och viljan kan vara hur ärlig och äkta som helst, även om lusten och upphetsningen saknas.

Vi måste förstå att den ena delen inte implicerar de andra. Och att frånvaro av någon del inte implicerar att de andra inte finns där.

Vi måste fatta att sex inte alltid behöver alla tre för att vara en önskad och givande upplevelse. 

Money, it's a hit / Don't give me that / Do goody good bullshit

I samband med förra inlägget blev det tydligt att jag är väldigt relaxad när det kommer till pengar. Jag avviker ju från normen på olika sätt, men det är nästan så att min annorlundhet märks mest i normer man inte pratar om. Att jag inte är monogam leder sällan till social obekvämlighet, när jag inte drack alkohol var det däremot rätt kännbart svårt att hantera för omgivningen. Och min attityd till pengar har vid många tillfälle skapat en väääldigt obekväm stämning. Eller bara lite obekväm. Men det är uppenbart att pengar är mindre laddade för mig än många andra.

Jag pratade om det med min pappa för ett par år sedan. Han berättade att han beter sig på ett sätt som får hans bekanta att tro att han har massor med pengar. "Ska jag köpa tomater", sa han "kollar jag inte på priset, jag vet att jag har råd med tomater". Den typen av beteende gör att personer som ser honom tror att han kan kasta pengar kring sig hur som helst, och sedan blir de sura när de vill låna pengar av honom och han säger att han inte har råd med det.

Jag är jätteglad att min syn på pengar är som det är. Jag vet inte var jag fått det ifrån, men jag har ingen skam runt pengar. Jag tror att det kommer till en stor del från att jag under min uppväxt har varit med om båda sidorna. Ibland har min familj vart fattig, ibland rik, ibland mittemellan. Att det har varierat så pass har nog lärt mig att brist på pengar inte är samma sak som brist på ambition, flit eller någon annan egenskap som värderas högt. Eller, för all del, att man varken blir bättre eller sämre människa av att få mer cash.

Jag har aldrig lärt mig att skämmas över att inte ha pengar, och kan därför lätt tacka och ta emot om någon bjuder mig på saker jag inte har råd med. Har jag inte råd så säger jag det. Måste jag leta extrapriser så gör jag det. Gör det skillnad för mig att nån bjuder mig på en kopp kaffe så säger jag det. För mig är det jätteenkelt, men jag vet att det är svårt för många.

Jag har lärt mig att när man har pengar så hjälper man dem som inte har, och så köper man skit man vill ha. När jag hade konsultlön la jag ner en hel del på personer jag bryr mig om. Jag köpte den maten jag ville, även om det var massa spänn för tre chokladbitar. Jag köpte lyxprylar som jag inte behövde. Jag reste, och jag pratade om min ekonomiska situation med vänner som hade det sämre ställt, eftersom jag inte är uppvuxen med att skämmas över att ha pengar.

Jag ger pengar till tiggare. För mig är det liksom en ickefråga. Klart jag gör det, man vet aldrig var man hamnar här i livet, och tigger man på gatan så behöver man nog pengar. Jag förfasar mig inte över beslut att köpa saker för oskäliga summor. Ni vet "SEXHUNDRA spänn för en tröja? Jag kan köpa likadan på H&M för hundra!" eller "Jag vägrar betala tio euro för crêpes, jag kan grädda pannkakor hemma!". Jag har inte den grejen i mig, riktigt. Kan jag inte lägga ner pengar så gör jag inte det, kan jag det så gör jag det, om jag vill. Jag har ibland valt att ge pengar till nån som behöver dem mer istället för att konsumera åt mig själv. Men jag kan också välja att köpa en flaska champagne för sextonhundra och vara fett nöjd. Och så kan jag ju säga att nu får nån annan köpa bobbel för jag är pank, och vara fett nöjd med det arrangemanget.

Och det är så jävla skönt att inte skämmas för pengar, oavsett om det är mycket eller lite av saken. Det verkar så jobbigt att vara en av dem som tjänar mycket, gillar det, men kan inte riktigt vara bekväma med att de tjänar mer än andra. Eller personer som råkade växa upp med laddade föräldrar. De kan bli jättegenerade när jag outar dem som personer med mycket pengar, eller säger att jag inte har några. Än mer jobbigt verkar det förstås vara för dem som inte har pengar och skäms. Personer som ber mig om ursäkt för att de bor så enkelt (trots att alla jag träffat i Sverige har levt under mindre enkla förhållanden än hur jag växte upp), de som tycker det är jobbigt när jag vill bjuda. Jag aggrobjuder ändå så ofta jag kan.

Jag märker förstås att jag ibland gör människor obekväma. Ibland vet jag att det kommer hända men väljer att prata om pengar ändå, ibland råkar jag vara för avslappnad utan att ha tänkt på det. Oftast tycker jag dock att det är värt. För mig har en avslappnad attityd till pengar varit en stor källa till anti-ångest i livet, så jag tänker att det vore bra att fler var som jag.

What do women want? - Män är djur, kvinnor är djurare.

*

För ett tag sedan läste jag en artikel på Salon som handlade om vad kvinnor egentligen lustar efter. Artikeln var naturligtvis skriven med anledning av en ny bok, och jag ville läsa den men var också dängpank. Som tur var ville Ola Berg agera mecenat mot att jag skrev om boken sen. Och det ska jag göra! Nu!

Boken heter What Do Women Want? Adventures in the science of female desire och är skriven av Daniel Bergner, skribent på bland annat The New York Times Magazine. Boken handlar om kvinnlig lust. Eller upphetsning. Det är egentligen redan här skon börjar klämma.

Bergners ambition är att lyfta fram forskning som stödjer att kvinnlig sexualitet inte är som vi tror. Vad vi tror. basånivet, är följande: kvinnor vill ha trygghet och monogami, är passiva och vill bli uppvaktade, kvinnor vill mest ha intimitet och bekräftelse av sex och använder sex som valuta för att få annat. I själva verket gäller följande (källa: boken):

• Kvinnor är lite bisexuella, och tänder överlag lite på allt möjligt. 
• Kvinnor är inte gjorda för monogami, och vill egentligen ha nya partners och inte trygga partners. 
• Kvinnor fantiserar om våldtäkt. 
• Kvinnor fantiserar när de har sex med partners. 
• Kvinnor tänder på att män tänder på dem.
• Kvinnor är mer djur än män.

En hel del myter behöver en ordentlig sprängning, men Bergners översikt av forskningsläget blir lätt snarare en serie Fika Med Forskare där han berättar lite om olika studier, drar in forskarnas privatliv och utseende, växlar till djur och gör nedslag i anekdoter och fallexempel. Sammanlagt blir intrycket att Bergner har mött några forskare som öppnat hans ögon ifråga om vissa myter om kvinnors sex, byggde snabbt en ny uppfattning och väljer nu att lyfta fram det som stödjer hans nya världsbild. Gillar han studierna får de vara med. Ogillar han någonting nämner han det inte - eller skriver om det kort och skeptiskt.

Kåthet, åtrå och blodtillströmning
Bergner inleder med en serie studier där kvinnor har fått titta på olika erotiska filmer medan blodflödet i deras underliv mättes med en pletysmograf (en apparat som mäter kroppsdelars volym och som jag i vardagstal refererar till som "eltampong", om det gör saken klarare). Studiens resultat får väl räknas som klassiker i sexologin - det var skillnad på vad kvinnor sade var tändande och vad kvinnors kön svällde upp av. Kortfattat sa heterokvinnor att de tände på vad de förväntades tända på, medan mätaren visade att blodet rusade av allt möjligt, inklusive knullande bonoboschimpanser (däremot inte när kvinnorna såg en man utan stånd). Samma mönster funkade inte för män och erektioner - män fick i större utsträckning stånd av det som de sade var upphetsande.

Författaren återkommer till den här serien av studier under bokens gång. Men... vänta nu. Vad pratar vi om här? Varför anses just fittstånd vara facit på vad kvinnor egentligen vill ha? Pletysmografresultat jämförs i något stycke med peniserektion, någonting som även det framställs som ett säkert tecken, men som jag sagt tidigare borde alla som varit i närheten av en kuk veta att stånd inte nödvändigtvis motsvarar kåthet. Men Bergner gillar dessa resultat, så han håller fast vid pletysmografmätningarna.

Såååå... mäter vi fittfunktion nu? Eller kåthet i huvudet? Stånd kontra åtrå. Trots att det rör sig om olika begrepp växlar Bergner gärna mellan dem lite hur som helst. Men det blir förstås mest dumt när han i ena stunden pratar om blodflöde i slidan som ett tecken på kåthet, och i andra stunden talar om kvinnor som har slutat vara kåta mot sina partners - fast de får fortfarande stånd och orgasm och allt.

Och vad menar vi nu med "vill ha" i titeln? I ett exempel får en kvinna tillfälle att ha spontansex med attraktiv främling - men känner att hon inte vill det och drar sig ur. Sedan onanerar hon till en fantasi om hur detta möte kunde ha slutat om mötet hade fortsatt. Sättet som historien berättas framställer som att hon ju egentligen ville fullborda mötet, men... Hon kunde ju. Men hon lät bli. Det kan vara ett tecken på att svaret på what do women want i hennes fall var att ge fan i att suga av främlingar på toalett.

Och hur valde författaren vilken forskning och vilka förklaringar skulle få tyngd? Han verkar ju förtjust i eltampongerna, samtidigt som han inte alls verkar pepp på Bassons modell av (kvinnlig) sexuell responscykel, och inte heller ät något fan av fMRI. Utom när han gillar fMRI. (fMRI är sån där magnetröntgen som ger tjusiga bilder av hjärnor med områden som "lyser upp" när något händer. En jättebra grej, dock inte så bra som populärpressen får det att se ut) Jag har svårt att se konsekvens i prioriteringarna. Om eltampongerna får vara med, varför nämns det ingenting om en annan sexologifavorit - studier där kvinnor får lukta på t-shirts som män sovit i? Är det inte lite kaxigt att konstatera att kvinnor tänder på allt (men är för blyga/omedvetna för att fatta det) utifrån deras reaktioner på rörliga bilder? Kan man inte koppla in några andra sinnen, kanske?

Hur gör djur (och kändisar) (och fallexempel)
Ungefär halvvägs genom boken blev min vanligaste marginalkommentar "Och? OCH?!". Bergner gillar att konkretisera och levandegöra. Det hade varit bra om urvalet av studier och infallsvinklar kändes mindre godtyckligt, men som det är nu framhävs det bara av alla försök till levandegörande. När författaren driver favorittesen att trygghet är dödligt för kvinnans sexlust blir det liksom inte särskilt spännande att läsa om ett par där just det är fallet. När författaren räknar upp djur där honor är aktiva blir det alltför uppenbart att man hade kunnat bevisa motsatsen på precis samma sätt. Anne Heche har varit ihop med Ellen DeGeneres, trots att hon haft relationer med män såväl före som efter? Intresseklubben antecknar denna illustration av att kvinnor har flytande sexualitet. Sida upp och sida ner med fantasier som ofta handlar om våldtäktsscenarion? Jaha, varför är det Rape Week och inte Johnny Depp Week som citeras?

Det är jättetrist, för att en stor del av det som Bergner skriver om djur är väldigt intressant. Han förklarar ofta hur kulturella glasögon, eller praktiska omständigheter som burars storlek, har lett till att forskarna har antagit att honorna är passiva och hanarna är aktiva i det sexuella samspelet (oj vad passande att det liksom precis som vi människor är!) (borde vara!) (annars blir det ju världskatastrof!) (om kvinnor skulle vilja ligga, liksom, fatta!). Tyvärr faller allting på att djurexempel förväntas förklara människor, men bidrar egentligen med väldigt lite. Jag vet att djur är viktiga i forskningen. Jag vet att det är vanligt att exemplifiera med djur när man pratar om människors relationsliv. Men jag tycker man borde vara sparsammare med sådant. Det är för all del roligt att läsa om hur långt råtthonor är beredda att gå för att få ligga, men det är inte uppenbart att just det exemplet är fritt att generalisera till kvinnor. Hade författaren haft andra idéer hade han kunnat hitta massor av djur som stödjer dem.

Och ja, jusste. Emily Nagoski skriver fint här om att det är urpuckat att prata om män eller kvinnor som "mer djuriska" än de andra. Det är som att säga att hönor är mer djur än tuppar. (Hon skriver också om den här boken på sin blogg)

Utvecklad narcissism 
Okej, här förklarar boken varför man i en Cirque de Soleil-show har asmassa tuttar, och väldigt lite manlig nakenhet (som, när den finns, är inramad i tuttar). Såhär. Manlig sexualitet funkar så att heteromän glor på sexig kvinna och blir kåta. Kvinnlig sexualitet funkar så att heterokvinnor glor på sexig kvinna som män åtrår och tänker "å jävlar vad hett med manlig åtrå!" och så blir de kåta. För att kvinnor tänder på att män tänder på dem. (Boken nämner homo- och bisexuella ibland, men mest är det obligatorisk heterosexualitet)

Det är för övrigt därför kvinnor fantiserar om våldtäkt och liknande scenarion, enligt boken. De tänder nämligen på att känna sig så åtrådda att främlingar inte kan hålla sig i skinnet och bara måste ha dem. Det är en rimlig tolkning av flera, men det blir intressant när denna narcissism framställs som någonting typiskt för kvinnlig sexualitet - i motsats till manlig. Det blir ju alltid lite svårt när man bara skriver om en del av alla människor. Bassons modell av sexuell respons, exempelvis, är framtagen på kvinnor, för kvinnor. Men det säger ju ingenting om personer som inte är kvinnor, modellen kan lika gärna stämma in på dem också (och den verkar göra det). Samma sak med denna bok. Den handlar ju om kvinnor, så påståendet "kvinnlig sexualitet är narcissistisk" kan betyda att även annan sexualitet kan vara det, men just nu pratar vi inte om den. Här är det dock ett fall där det faktiskt verkar som att det narcissistiska ses som unikt för kvinnor, och det ställer till med bekymmer i mitt huvud.

Så... manlig sexualitet är inte narcissistisk, säger ni? Porr som riktar sig till hetrosnubbar handlar inte om att kvinnor bara kastar sig över hans kuk? Våldtäktsfantasin typ "först gör hon motstånd men sen är jag så bra att hon njuter" är inte vanlig? (Obs hatade det scenariot på telesextiden, åfyfan!). Hur sjutton är inte det narcissistiskt?

Monogami och burar
Det är också delvis kvinnors narcissism som anklagas för att vara lustdödaren i monogama relationer (som poetiskt jämförs med trånga apburar). En kvinna vars man inte får ligga med andra känner sig inte vald, jagad och åtrådd, och tappar gnistan. Bergner har överlag en mission att förklara att kvinnor, livslång sexlust och monogami inte går ihop så bra. Att han sedan är väldigt försiktig med att föreslå alternativ leder till att man som läsare känner lite "du får ett års passion och sedan långsam sexdöd och apati för resten av ditt liv, lika bra att börja prenumerera på inredningstidning redan nu!" när man läser vittnesmål efter vittnesmål. (Eller man och man, jag är ju safe från slentriansex.) Alternativ till monogami föreslås antingen väldigt abstrakt eller väldigt mycket som något för de extra vågade. Sammantagna intrycket av boken blir därför typ såhär:

"Kära kvinnliga läsare, jag har goda nyheter! Ni är sexuella, aktiva och initiativtagande (obs, jag har kollat på råttor, så jag vet!). Ni kan få orgasmer, och kanske tre olika, fast det vet man inte! G-punkten finns, eller inte! Ni är alltså inte alls blyga frigida violer som vissa vill framställa er som! Men jag har dåliga nyheter! När ni hittat nån ni gillar och vill bilda familj med kommer ni tappa all lust forever och långsamt dö inifrån för resten av era liv! Eller tills de hittar på ett piller som funkar, och de har banne mig försökt men inte lyckats hittills! Kthxbai!"

Det bra, då
Ola Bergs uttryckliga vilja var att jag skulle kommentera boken utifrån min kunskap. Och då är det ju en lagom höjdare. Men det finns mycket i den som kan vara omskakande och ögonöppnande för en mindre insatt läsare.

• Eftersom man så ofta får höra om passiva honor och aktiva hanar (eller grottmän som våldtog till höger och vänster) kan det vara trevligt att få höra några exempel på att djur inte alls gör så hela tiden. 
• Detta med att fantisera om saker som inte är PK, eller som man inte vill göra i verkligheten är fortfarande känsligt. Det kan avdramatisera väldigt mycket att få höra att det är vanligt att onanera till tankar på mörka gränder och främlingar.
• En annan sak som är känslig är att fantisera under partnersex. Det är vanligt, bara så ni vet. Och att det är vanligt framkommer rätt tydligt i boken. 
• Ytterligare en sak som kan vara vääääldigt känslig är att ens tappade sexlust kanske inte alls är borta i allmänhet - det kanske är just ens partner man inte tänder på. Det är en jättejobbig sak att behöva inse, men det kan kännas ögonöppnande och eller tröstande att veta att det händer.
• Det refereras inte till litteratur i löpande texten, vilken jag kan tycka är trist, men det gör boken mer lättläst. I slutet finns däremot en litteraturlista som är organiserad och förklarad på ett enkelt och tydligt sätt. Jättebra för dem som vill läsa vidare, men saknar vanan av att leta källor. 

Bäst nytta tror jag dock att boken kan göra om man sätter den i händerna på någon nyfrälst evolutionspsykologianhängare som gärna vill tro att kvinnor är fabriksbyggda för evig trohet i relationer de inte tagit initiativ till. 

* Hittade videon idag och blev så sjukt sur på den. För jag gillar låten, och rörelsemönstret i videon, och Pharells outfit med hatt. Men texten, och nakenheten, och kvinnoskildringarna ba.... så trött man blir! Men tänkte att den blir perfekt illustration.

Saker jag lärt mig av att dansa

Väldigt sur på Eniro vars gatuvy-tjänst inte funkade. Ville ju ha en autentisk lastkaj i Linköping. Som är runt hörnet från ett torg där vi kört stadsspelning. 

Gud vad jag inte längre har vanliga gränser för avklätt i offentlig miljö. 

Dansroll, BDSM, och lite tips

Läste nyligen om BDSM på Pervocracy och reagerade på följande "Does submitting mean that you're naturally fit to follow rather than lead, or that you have either potential but choose to follow?". För mig är ju lead och follow väldigt dansladdade ord så jag började genast fundera på om det finns likheter mellan det och dom/sub, och dels... alltså.. Hur ska jag säga. Jag upplever att förar- och följarrollerna är ofta missförstådda, samtidigt som att dynamiken är sjukt intressant, egentligen. Och så ha jag jättestark följaridentitet. Mycket starkare än min polyidentitet, eller ryssidentitet, eller psykologidentitet. Eller, i alla fall, mycket starkare än vad många andra jag känner verkar ha, och mycket starkare än folk oftast tror att jag har.

Så när jag såg kopplingen mellan dom/sub-dynamik och dansrollerna började jag genast fundera på om de kopplingarna faktiskt finns där, eller om de bara låter rimliga. För det låter ju spontant rimligt att den dominanta partnern motsvarar förare och den undergivna motsvarar följaren, men den kopplingen kanske bara låter bra. Egentligen är det kanske en helt annan dynamik. Problemet är att jag inte kan så mycket om BDSM på det sättet, inifrån. I det mån jag kan relatera till BDSM har jag egentligen bara två tankar. För det första har jag i så fall olika föredragna roller. För det andra verkar BDSM-konceptet topping from the bottom vara ungefär motsvarande bakförning i dans.

Jamen hur som, jag kan inte så mkt om BDSM, så jag frågade Twitter. De flesta på Twitter hade antingen koll på det ena (oftast BDSM) eller det andra, eller så hade de inte tid, eller nåt tredje, men jag fick en länk till en intressant uppsats jag tänkte tipsa om. Här kan den laddas ner, och den handlar om shibari, en form av bondage med rötterna i Japan. Intressant att läsa fynden i sig, och jag var också tacksam för redogörelsen om sex-diskursen när man pratar om bondage. Alltså, att bondage (och andra delarna i BDSM) (jag tänkte först vara rolig och bara skriv DSM, men det blir ju fel om jag gör det) handlar om förspel innan Riktigt Sex med orgasm som mål. Och om man faktiskt ser på hur folk utövar BDSM så är det betydligt mer mångfacetterat. Så läs gärna.

Och om ni har mer input om detta med dansroller och sexroller så vill jag ha! Och om nån har bra tips på folk som internetskriver om dansroller vill jag också ha! Jag har så sjukt många fler källor om BDSM än dansroller.

Ja, okej, så det var ena tipset. Sen vill jag tipsa om två svenska bloggar som på sistone levererat mycket bra, konkret och begripligt om att vara mörkhyad kvinna. Väldigt ögonöppnande som vit. PK-maffian här, Falskheten här, varsågoda! (För er som inte orkar läsa: tafsa inte folk i håret, fråga inte var de kommer från egentligen och kalla inte deras hud för mat.)

PS

Jag har infört konspirationsteorin "Kanye förutsåg Facebooks för iPhone 2007!". Den införde jag när jag försökte avsluta konversationen med Daft Punk när jag lyssnade på Spotify. Skärmdumpen till höger krävde för övrigt fantastisk koordinationsförmåga, tur att man är dansare!

Jag har också infört sån där sida på Facebook där man kan gilla mig som offentlig person. Gilla mig gärna. Sprid gärna. Se gärna till att de som tänkt "Tanja, henne borde man gå i terapi hos" hamnar på VC Hjärtat i Solna C.