torsdag, augusti 13, 2015

De överkänsliga

Onödiga trigger warnings är ett ämne som många tagit sig an på sistone, senast en skribent på the Atlantic. Jag har tidigare skrivit om ett närliggande ämne, men inte egentligen tagit upp vad jag tycker i kärnämnet. Nu ska jag skriva lite funderingar jag har kring det. De rör sig om huruvida folk är överkänsliga, samt varför det kan vara rimligt att klaga på kurslitteratur som inte är PK nog.

Överkänslighet

Personer som "överreagerar" på "småsaker" anklagas ofta för att vara överkänsliga, och uppmanas att gå och ägna sig åt kamp mot "riktig rasism/sexism/transfobi/etc". Jag tror inte att dessa personer generellt sätt är överkänsliga - snarare tvärtom. Jag tror dessa personer är underkänsliga, om något. För det rör sig om personer som dagligen utsätts för små men ack så verkliga utfall av förtryck, och de reagerar verkligen inte varje gång. När jag en dag klagar på sexualiserade dekorkvinnor i reklam har jag varit tyst om ämnet de övriga 364 dagarna på året. När en transkvinna kommenterar att transkvinnor återigen blivit punchline i ett skämt på teve så har hon redan gått en hel dag i en värld som låtsas att hon inte finns. Det är väldigt sällan jag råkar på personer som är överkänsliga utan att också vara underkänsliga. Värt att tänkas på. 

Kurslitteratur

I texter om onödiga trigger warnings anklagas studenter att klaga på kurslitteratur som de helt enkelt inte gillar. Studenter anklagas också för att sakna förmåga att läsa kurslitteraturen som historisk text i ett sammanhang, och använder moderna mått på hur exempelvis könen bör skildras. Det förekommer säkert. Jag vill dock ge min bild av de gångerna jag har sett studenter klaga på litteratur för att inte vara PK nog.

I många fall jag sett har det inte handlat om att studenterna känslomässigt ogillade texterna, eller att studenter saknade ett perspektiv. Det har handlat om att texterna, genom att inte vara PK nog, inte lärde ut de kunskaper studenterna faktiskt behövde. Eller att texterna, genom att inte vara PK nog, förvrängde verkligheten de hävdade sig representera. Texterna var väl helt enkelt dålig vetenskap och dålig kurslitteratur.

Ett exempel är texter om anknytningsteori där barnets anknytningsperson ständigt benämns som "mamman". Att klaga på sexism här handlar inte om att vara överkänslig eller onödigt PK. Det handlar om att det är helt åt skogen ovetenskapligt att låtsas bort föräldrar som är pappor. Att sådan kurslitteratur får stå okommenterad innebär i förlängningen konkreta verkliga konsekvenser exempelvis för hur pappor behandlas i vården eller i vårdnadstvister. Samma sak gäller exempelvis litteratur som helt bortser från att HBTQ-personer existerar. Eller litteratur som utmålar monogama äktenskap som den enda eftersträvansvärda relationen. 

Studenter som klagar på sådant kan uppenbarligen se sammanhang och tänka på möjliga konsekvenser. På ytan kan det se ut som att studenter är lättkränkta gnällspikar, men det studenterna pratar om är inte att de personligen ogillar texterna. Det handlar istället om att texterna presenteras som god vetenskap och gott underlag för att lära sig färdigheter, men inte är det. Det skulle vara bra om texter om studenters onödiga PK-klag tog hänsyn till det. 

Inga kommentarer: