Rosa Viagra

Från The Onion

Det är nån sorts "rosa Viagra" som FDA (USAska Läkemedelsverket typ) godkänner. Jag stör mig. Det är så mycket dumt som kommer upp till ytan i samband med detta. Igår flippade jag på Twitter. Idag skriver jag här.

• Vi kan ju börja med det positiva - nu kommer feminister kanske äntligen sluta skriva dumheter om att manlig sexualitet är prioriterad för att för kukfolk har man forskat fram Vaigra men för fittfolk så har läkemedelsbolag inte forskat fram nåt alls. 

Nu till det negativa.

• Kan folk sluta använda "Viagra" som synonym för "magiskt sexmedel"? Viagra är inte superoptimalt som sexpiller. Pfizer är säkert jätteglada att ordet används så, men utöver detta blir det mest fel och dumt.

• Här har jag ett förslag på en sexförbättrande åtgärd - ha sex på sätt som funkar. Jag har tjatat sönder Twitter om det som kallas för the Orgasm Gap, och jag kan tjata ännu mer nu. Fittor är rent potentialmässigt lika bra på att ge bäraren orgasm som kukar. Det beror dock på hur man stimulerar dem. Och idéer om hur Riktigt Sex(tm) går till har mer med kukorgasm än fittorgasm att göra. Så vill man förbättra kvinnokåthet bör man använda munnen till annat än att snacka rosa Viagra. Och händerna till annat än att skriva om rosa Viagra. Och teknik till annat än att Twittra. Om ni fattar vad som menas. 

• Ja ja, man kan ha bra sex utan orgasm. Men blir det standard så är sex inte så kul. Jag har skrivit om det förut. Klart att jag har.

• Den här artikeln från satirsajten the Onion som jag snott toppbilden ifrån. Den är rolig för att den rätt typiskt visar att det nog kan finnas annat som tar fram kåthet än piller. Typ omständigheter. Typ vem man är kåt på.

• Apropå det så läs allt av Emily Nagoski, typ nånsin. Lite väl mycket snack om män och kvinnor som skilda, för min smak. Dock delvis för att det är förankrat i forskning som gärna jämför män och kvinnor som grupper. Hon har skrivit en bok nyligen, Come As You Are. Läs den förihelvete. Annars drar jag in ert körkort för "skriva om kvinnlig Viagra".

• Alltså, den här Huff Post-artikeln om att det kanske är bra att det här pillret hjälper att hålla kvar sexglöden i långa monogama relationer. Det är ju intressant hur folk gärna håller fast vid långvarig exklusiv tvåsamhet för sakens skull. Jag har sett liknande resonemang kring "rosa Viagra" förut. Med tanke på att de där pillrena ska öka lust, tror folk verkligen att den lusten självklart kommer kanaliseras till den monogama maken?

• Lust är för övrigt till stor del responsiv. Först utsätts man för sexuella stimuli och kroppen kommer igång. Sen kommer lusten. 

• Innan man ens börjar prata att män har lust mer än kvinnor, så tycker jag att man ska tänka på det här. Alltså återigen att hur lust ser ut på ytan, vem har det eller inte, det kan se ut olika helt enkelt på grund av hur sexpraktiker funkar. Vilka som är vanligast. Att lusten är responsiv. Etc.

Jag gillar posthumanism. Jag gillar piller. Men jag gillar också att man tar till enkla rimliga lösningsmodeller. De här tre faktorerna tror jag är viktigare i "problemet med kvinnors bristande lust" än alla mirakelpiller.

1) Inlärning som påverkar framtida beteenden sker till stor del genom tidigare erfarenheter, men även sådant man lär sig av att lyssna på andra. Grundläggande KBT, detta.

2) Den generella uppfattningen om vilka sexpraktiker som används vid "vanligt sex" gynnar dem med kuk och missgynnar dem med fitta.

3) Lust är responsiv, och kommer upp som resultat av tolkning av input. Input kan vara fysiska signaler, tankar, omständigheter. 

Skriv upp på lapp, sätt upp lappen på kylskåp, meditera över detta. Tack.

Älska din kropp. Älska ditt liv. Lyssna inte på läkare.

Hej okej. Jag har hittat en tidskapselvinnare. Det är tidningen Hälsa & Fitness från i mars i år och den är i särklass lämplig att lägga i en tidskapsel. Den har allt. Den har kakor gjorda av bönor. Den har latte gjord av svamp. Den har hjärngympa. Men det här är kronan på verket. Det här är en kröniketext om hur en PT går till ortoped pga smärta i hälsenorna, ortopeden säger att personens hälsenor inte lämpar sig att springa med, och personen bestämmer att skriva en hel text om hur hon struntar i ortopedens råd.

Jag citerar bara lite best of för er som inte pallar hela texten. Den finns f ö i bra kvalitet på PDF genom personens hemsida.

"Där och då ville jag ge henne en rejäl smocka och be henne flyga och fara! Hur kunde hon? Fem års studier eller vad det nu kan vara för att sitta där med sin fina titel som ortoped och efter att ha tittat på mina hälsenor i vadå? Nittio sekunder. Iskalls säga att de inte lämpar sig att springa med."

Sen får PT Frida A. Werander tips om inlägg, vilket hon fnyser åt hela texten.

"Det är klart att det kommer vara svårt, svårare och rent ut sagt en utmaning för mig eller vem som helst att bli smärtfri i sin hälsena eller var smärtan nu sitter." 

När man vet att ortopeder står rätt långt ner i hierarkin bland läkare (källa: läkare) blir det här förstås extra roligt.

"Det ska gå. Jag vet att det går att få den smärtfri. Om inte annat för att jag vill bevisa för den där Dr. Ortoped med sina fina betyg att jag visst lämpar mig för löpning. Att jag visst kan. Jag vill inte lägga mig platt som något offer och ge upp. Lyssna på hennes ord och få dem till en sanning. Hennes ord får det verkligen att koka inom mig. Hur många andra har hon sagt så till? Hur många fler själar har hon dömt ut och sagt att de aldrig mer kommer kunna springa?"

Efter denna utläggning om Dr. Ortopeds djävulska själadömande natur fortsätter Werander till att ifrågasätta ortopedens yrkesetik.

"Ge mig inte bara ett inlägg och säg att det kanske hjälper. Jag får ont av en anledning på grund av en felställning, broskbildning något som stör och det måste ju kunna gå att fixa. Inte sant? Jag vet att det går. Precis som att alla sår läker. För jag har inte brutit benet, det är inget som gått av. Men att säga att något är kroniskt. Att det aldrig någonsin kommer att bli bättre är för mig helt skrämmande. Vad är hennes yrkesmoral?"

Vad har du legget till, Dr. Ortoped?!?! Hade du sagt det till Akilles, till exempel? Ja jusste.

"Tänk om jag skulle säga så till mina PT-kunder? --Nä, du lämpar dig helt enkelt inte för att vara smal"

Ja, tänk om. Eftersom en bra massa folk inte kan gå ner till smal på ett hälsosamt sätt. Så det vore faktiskt bra.

"Överbelastning och skadade, onda kroppsdelar går att läka, att rehabilitera men det krävs kunskap, finess och vilja. Framför allt vilja."

Det går att läka och rehabilitera. Åtminstone till en del. I det ingår dock att man lyssnar på läkare. Gör rehab. Accepterar att vissa saker skadar en. inte...

"Jag känner mig som en trotsig tonåring med jag ska ge henne en riktig näsknäpp och springa varenda lopp som tänkas kan."

Såhär, va. Jag sitter ju också (bokstavligen typ) på långvarig och kanske obotlig smärtproblematik som hindrar mig att enkelt göra någonting jag älskar. Jag känner igen desperationen. Det innebär dock inte att man ska behandla smärtproblematik med att vägra lyssna på ens läkare och envist fortsätta att anstränga "sin hälsena eller var smärtan nu sitter". Det innebär inte heller att jag känner mig lugn inför att denna person får påverka andra genom att skriva krönika och vara PT. Människan föreläser om "kost, träning, och mental inställning". Jag är väldigt väldigt skeptisk. Men å andra sidan är den här texten föredömlig om man någon gång vill förklara vad man menar med att modern träningshets har någonting osunt i sig. För den här krönikan publicerades ju i Hälsa & Fitness med käcka sloganen "Älska din kropp. Älska ditt liv", som "har på kort tid blivit en av Sveriges populäraste tidningar om hälsa och träning". Exemplariskt samtidsobjekt. Vill ni låna så har jag lagt den i en kapsel två meter djupt, femhundra steg nordväst från tredje kärnkraftsreaktorn. 

De överkänsliga

Onödiga trigger warnings är ett ämne som många tagit sig an på sistone, senast en skribent på the Atlantic. Jag har tidigare skrivit om ett närliggande ämne, men inte egentligen tagit upp vad jag tycker i kärnämnet. Nu ska jag skriva lite funderingar jag har kring det. De rör sig om huruvida folk är överkänsliga, samt varför det kan vara rimligt att klaga på kurslitteratur som inte är PK nog.

Överkänslighet

Personer som "överreagerar" på "småsaker" anklagas ofta för att vara överkänsliga, och uppmanas att gå och ägna sig åt kamp mot "riktig rasism/sexism/transfobi/etc". Jag tror inte att dessa personer generellt sätt är överkänsliga - snarare tvärtom. Jag tror dessa personer är underkänsliga, om något. För det rör sig om personer som dagligen utsätts för små men ack så verkliga utfall av förtryck, och de reagerar verkligen inte varje gång. När jag en dag klagar på sexualiserade dekorkvinnor i reklam har jag varit tyst om ämnet de övriga 364 dagarna på året. När en transkvinna kommenterar att transkvinnor återigen blivit punchline i ett skämt på teve så har hon redan gått en hel dag i en värld som låtsas att hon inte finns. Det är väldigt sällan jag råkar på personer som är överkänsliga utan att också vara underkänsliga. Värt att tänkas på. 

Kurslitteratur

I texter om onödiga trigger warnings anklagas studenter att klaga på kurslitteratur som de helt enkelt inte gillar. Studenter anklagas också för att sakna förmåga att läsa kurslitteraturen som historisk text i ett sammanhang, och använder moderna mått på hur exempelvis könen bör skildras. Det förekommer säkert. Jag vill dock ge min bild av de gångerna jag har sett studenter klaga på litteratur för att inte vara PK nog.

I många fall jag sett har det inte handlat om att studenterna känslomässigt ogillade texterna, eller att studenter saknade ett perspektiv. Det har handlat om att texterna, genom att inte vara PK nog, inte lärde ut de kunskaper studenterna faktiskt behövde. Eller att texterna, genom att inte vara PK nog, förvrängde verkligheten de hävdade sig representera. Texterna var väl helt enkelt dålig vetenskap och dålig kurslitteratur.

Ett exempel är texter om anknytningsteori där barnets anknytningsperson ständigt benämns som "mamman". Att klaga på sexism här handlar inte om att vara överkänslig eller onödigt PK. Det handlar om att det är helt åt skogen ovetenskapligt att låtsas bort föräldrar som är pappor. Att sådan kurslitteratur får stå okommenterad innebär i förlängningen konkreta verkliga konsekvenser exempelvis för hur pappor behandlas i vården eller i vårdnadstvister. Samma sak gäller exempelvis litteratur som helt bortser från att HBTQ-personer existerar. Eller litteratur som utmålar monogama äktenskap som den enda eftersträvansvärda relationen. 

Studenter som klagar på sådant kan uppenbarligen se sammanhang och tänka på möjliga konsekvenser. På ytan kan det se ut som att studenter är lättkränkta gnällspikar, men det studenterna pratar om är inte att de personligen ogillar texterna. Det handlar istället om att texterna presenteras som god vetenskap och gott underlag för att lära sig färdigheter, men inte är det. Det skulle vara bra om texter om studenters onödiga PK-klag tog hänsyn till det. 

Känslor och allierade

Jag skrev om en nätdiskussion häromdagen och jag vill fortsätta. Jag skrev om skuld då, skuld som enligt mig inte är en känsla, utan an situation man helt enkelt befinner sig i. Nu vill jag skriva om skuldkänslor. Huruvida det är bra eller inte att de privilegierade får jobbiga känslor. För det talas ofta om att det bara är negativt. Att människor inte kommer lyssna om man ger dem negativa känslor.

Vi börjar med en kort genomgång av känslor och vad känslor är. Jag kommer förenkla lite, men i stora drag ser jag på känslor på följande sätt - känslor är typ signalsystem och de har ett antal funktioner. Vill du läsa på mer kan du läsa det här till exempel. Men vi börjar med dessa tre punkter.

1. Att bedöma en situation. Exempelvis att känna fara innan man ens är klar med att tänka genom situationen. Eller att känna behag när man umgås med en viss person.
2. Att reagera adekvat i situationen. Kroppsfunktioner aktiveras för att kunna bete sig passande i en situation. Exempelvis att pulsen ökar och man vaknar till fara, så att en kan slåss och springa bättre.
3. Att kommunicera med andra. Exempelvis underlätta omgivningen om att det är fara utan att behöva förklara, utan bara genom att rädsla "smittar". Eller genom att vara glad och på det viset muntra upp andra.

Känslor är typ som en varningslampa, eller brandlarm, eller andra liknande signaler som man behöver ha koll på men inte behöver lyda blint. Tänk brandlarm. Ett brandlarm i sig är ju inte farligt, men kan vara svinjobbigt. Att agera blint på ett brandlarm är att varje gång det tjuter dränka sitt kök i vatten och brandsläckarskum. Att permanent stänga av brandlarmet för att det är jobbigt kan innebära att ens kök brinner upp. Det man ska göra är att när larmet tjuter kolla av vad som händer, och tjuter det av en anledning så släcker man branden. Tjuter det utan anledning så kan man förhoppningsvis få larmet att tystna. Fast det är svårt att alltid lyckas med att få känslor avstängda med vilja. Så ett falsklarm lär sluta med att du sitter med ett tjutande larm och försöker sköta ditt fast det är jobbigt.

Jämförelsen håller kanske inte 100%, men det håller tillräckligt. Så funkar känslor, typ. I idealfall ska man kunna märka av dem utan att nödvändigtvis dras med. Fast i många fall så kommer den känslomässiga reaktionen att vara rimlig och bra för en.

Och nu är vi tillbaka till skuldkänslor som potentiella allierade kan få. Tillbaka till diskussionen om hur man ska tala till personer i privilegierad position så att de lyssnar och börjar hjälpa till i kampen mot förtrycket. Det låter ofta att man inte ska vara hård mot personer så att de inte får skuldkänslor, eller skamkänslor, eller några negativa känslor överhuvudtaget. Framför allt inte gentemot sig själva. Det låter ofta som att man inte ska framkalla/lägga på/ge sådana känslor till exempelvis män som läser om patriarkalt förtryck.

Det är fullständigt möjligt att ge personer skuldkänslor. Det är fullt möjligt att få andra att skämmas. Det är faktiskt till och med en härskarteknik, ett effektivt sätt att kontrollera människor på. Ibland nödvändigt, men oftast oönskvärt. Men för mig känns det som att det oftast låter som att de skuldkänslor som potentiella allierade får (alltså, t ex vita i samtal om rasism, män i samtal om patriarkat, cisheteros i samtal om HBTQ) antas vara pålagda. Visst kan det förekomma, men jag tror det är sällsynt. och jag tror vi borde vara mindre rädda för att någon ska råka få skuldkänslor. Det är nämligen helt rimligt att må dåligt när man gjort nåt dåligt.

Jag upprepar det en extra gång med större bokstäver, så det verkligen blir tydligt.

Det är helt rimligt att må dåligt när man gjort nåt dåligt.

Och det här borde alla tänka på lite mer då och då. Så att man inte blir rädd att någon blir ledsen om den får kritik. Så att det inte uppfattas som fel när en vit person läser om dumheter vita ofta gör. Det är liksom poängen med känslor, att signalera att man gjort fel när man gjort fel. Sedan bör man såklart gå till signalen och kolla om den är rimlig i ens tycke, och sen bör man agera. Vi lever i ett samhälle där man ofta förväntas agera tvärtemot sina känslor . Det är behagligt att ligga kvar i sängen och obehagligt att ringa samtal till Skatteverket. Ändå förväntas människor klara av det för det mesta. Hindras man så pass av rädsla eller skam att man inte kan funka i vardagen så rekommenderas man uppsöka ett proffs *vinkar* Jag vill se mer av denna attityd när det kommer till allierades läsning av texter om förtryck. Det vore underligt om det kändes behagligt att läsa om att man deltar i förtryck. Det är bara rimligt att det känns dåligt. Det är bara mänskligt.

Det är många som pratar om att de inte gillar att "känna sig anklagade". Men det är rimligt att känna sig anklagad när en blir anklagad. Det är också rimligt att inte gilla att bli anklagad, att det känns obehagligt. Och jag vet att jag nu tjatat om samma sak i ett allt för långt inlägg. Och jag vet att jag inte alltid lyckas med detta själv, men ju mer jag försöker desto bättre blir jag. Men det jag vill se är större tilltro till egna och andras förmåga att ha känslor, tänka "handlar det här om mina känslor?" och agera utifrån svaret på frågan. Som väldigt ofta är "nej".  

Den som är satt i skuld är inte fri

För ett tag sedan startade jag en diskussion i ett forum. Den handlade om att jag inte begriper människor som hävdar att de inte vill känna kollektiv skuld så fort någon nämner att en priviligierad grupp de tillhör förtrycker. Det blev ett bra samtal, som bland annat berörde skuld och skuldkänslor. Jag har tänkt på det samtalet och andra liknande samtal. Det finns två saker jag vill skriva om.

Jag har funderat på detta skuld som jag borde eller inte borde känna som exempelvis vit, cis, hetero, medelklass. Jag tror att jag landar i att skuld i detta fall inte är en känsla utan ett faktum. Jag har fått fördelar på andras bekostnad. Andra har jobbat och jag har tagit. Jag är i skuld till dessa personer eller grupper eller hur man nu väljer att se det. HBTQ-personer har exempelvis jobbat för ett trevligare samhälle hur länge som helst, och fått genom en massa förändringar som även jag som hetero mår bra av. Jag är i skuld, och andra hetros med - och det är liksom fakta, ingen åsikt. Likaså folk som arbetar nästintill gratis så att jag ska få billig mat - detta för att jag råkade få flytta till Sverige lagligt och med alla papper fixade, men inte de. Jag är i skuld. Denna skuld är ingen känsla.