Emotionell INTELLIGENS

Nä, nu har en man återigen sagt att kvinnor är bättre på emotionell intelligens. Jaja. Sägs ju hela tiden. Men bara ett nytt exempel som fick mig att tänka på att folk så ofta missar detta med "intelligens" när de pratar om kvinnors emotionella intelligens.

Jag tänker på mitt jobb. Jag är ju psykolog och jobbar mest med bedömning och behandling. Jag märker nu, och fått det påpekat, att mitt jobb påverkar hur jag agerar privat. Jag har blivit mycket lugnare, dras inte in i andras känslor lika lätt. Jag har bättre förståelse och acceptans för andras egenheter, beteenden och blotta existens. Jag är långt ifrån en ängel, men mitt jobb har verkligen påverkat mig. Jag har tränat upp vissa färdigheter, exempelvis att känna in andras känslor utan att dras in. Att tolka andras beteenden utifrån det jag redan vet om personen. Att se flera möjliga tolkningar på samma gång. Coolt. Jag mår själv bättre av det, och jag tror min omgivning mår bättre av att ha mig sån.

Jag har väldigt många polare som är ingenjörer eller på väg dit. Ni har kanske hört att "ingenjörer löser problem" är det nya "ingenjörer bygger broar". Det finns ändå en bild av att ingenjörernas jobb är att processa information, hitta problem och lösa dem. Ibland tänker jag på hur de flesta av dem inte inser hur mycket jag gör det i mitt jobb. För det jag tycker är rätt ballt i mitt jobb är att det handlar om att ta in stora mängder information (det patienter säger, hur de säger det, hur de rör sig och låter, hur det känns i mig), eftersöka information som saknas (fråga saker, registrera saker i formulär), lägga till min kunskap (teoretiska modeller, tidigare patientfall). Och processa all den här informationen i huvudet, live, samtidigt som jag för konversation och inte avslöjar hur mycket jag tänker.

Det finns många andra sätt att förklara vad jag gör som terapeut på. Men jag tycker det här är ett av många korrekta sätt. Att man liksom rör sig i ett informationsflöde och hanterar just information, hittar "buggar", löser problem, zoomar in och ut och ser mönster. Som mattetävlingsbarn gillar jag det.

Och här kommer jag till lite av punchlinen. Det här att tillskriva folk emotionell intelligens, och att avskriva sig ansvar för att man är av "fel" kön och besitter helt enkelt inte det. Strunt. Det som slarvigt kallas emotionell intelligens är till stor del en övningsgrej. Och till stor del nåt man gör. Man lägger ner tid och energi på att öva upp förmågan. Man lägger ner tid och energi på att utöva förmågan. Det är så "emotionell intelligens" funkar. Det är inget som bara händer av sig självt. Och det är till stor del just hantering av information och problemlösning, förmågor som en genomsnittlig (eller jätteduktig) schackspelare förmodligen besitter.

Så du som ba "jag är dålig på känslor och fatta hur andra tänker", här får du ett konkret tips. Mentaliseringsboken är en bok om mentalisering. Alltså förmågan att se sig själv utifrån och se andra inifrån. Jag vill ganska ofta köpa den till folk som behöver öva på det här, och ge den till dem istället för att förklara att de just bulldozrat mina och mina vänners känslor. Men jag tror tyvärr itne att det skulle få nån sorts motsatt effekt. Ni som dock menar allvar att ni skulle verkligen vilja bli mer inkännande om ni bara visste hur - här är en början. Med övningar och allt. Seså, iväg mer er och bygg broar.

Do the dishes

Mmm, älskling, när du diskat klart, är det inte dags för lite sex? Nej? Inte idag heller? Du har så låg sexdrift, jag fattar inte, i början ville du ju slicka mig jämt!

Jag har ofta hört påståendet att män har högre sexdrift än kvinnor. Ofta grundas det i att heteromän har upplevt att deras kvinnliga partners inte har samma intresse för sex som de, framför allt inte en bit in i relationen. En sexleksaksförsäljare berättar att den vanligaste frågan hon får från män är hur de får sin kvinna mer sugen. Sexleksaksförsäljaren föreslår "att skämma bort, avlasta genom att diska, städa och bekräfta henne med små överraskningar är en bra start".

Jag skulle kunna skriva nåt långt om att män borde fan diska sin disk ändå. Men jag vill prata om män som tro att kvinnor har lägre lust utan att ta hänsyn till sexpraktiker och hur det faktiska sexlivet ser ut.

Vi håller det här väldigt anekdotiskt, för min erfarenhet är att även snubbarna som pratar om att de Alltid Har Högre Sexdrift Än Deras Flickvänner håller sig till anekdotiska bevis när de hävdar att kvinnor inte är lika sexuella som män. Men jag tänker att om det är ett bekymmer för en, att ens flickvänner alltid har lägre sexintresse, så har jag en metod som man kan testa. Jag tänker kalla den SFAV. Det står för Slicka Fitta Använd Vibrator, och grattis, o sexuell man, det är ditt standardsex nu.

För åh vad jag drömmer att ta en sådan snubbe och få honom att i hans heterorelation ha SFAV som standardsex. Allt annat är bonus. Hans orgasm är bonus. Vadå, man kan ju ha skönt utan att komma? Och det är ju trevligt med närhet, och att få sin partner att njuta! Han får för all del jättegärna smeka sin egen kuk medan han slickar, för det är inte så att jag vill missunna honom en orgasm. Jag menar, fixar han inte att komma av endast SFAV så får han ju såklart använda samma teknik som när han onanerar. Och han får gärna komma före henne för att sexet är ju över när hon är klar med sin(a) orgasm(er).

Anekdotiskt brukar män här komma in och ba "Men jag slickar ju visst fitta (ibland)! Och jag kan faktiskt ha sex utan att komma (ibland)!". Och nej gölle, inte ibland. Det här är vad du ska göra som standard. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år. Låter det tråkigt? Men åh, var inte så frigid! Gillar du inte sex, eller?

Kom sen tillbaka och hävda att du är mycket mer sexuell än din tjej. Kom sen tillbaka och hävda att sex faktiskt är skönt även om du inte kommer. Kom tillbaka efter tio år och berätta att du har varit den mer sexuella i alla dina relationer. Gör det. Jag vill se det.

PS. Relevant Reddit-inlägg, Tack Mattias S

Tanja som bråkar, vi har alla stegen.

Jag har just nu hamnat i två pågående parallella processer som handlar om hur jag ställer till med bråk. Jag kom på att det faktiskt alltid finns ett mönster. Här är manualen till hur jag bråkar, steg för steg. Ni kan hädanefter underlätta för mig genom att lägga er platta vid punkt 6.

1) Tanja känner obehag.

2) Tanja zoomar ut och analyserar obehaget, inser att det inte rör sig om enskild händelse eller missförstånd, utan ett mer omfattande mönster.

3) Tanja försöker ordna upp obehagliga mönstret genom att påpeka det på icke-provokativa sätt, eller med konstruktiva förslag. Det funkar inte.

4) Tanja upprepar 3 tills hon lackar.

5) Tanja lägger ner tid och arbete på att samla in information för att bygga sitt case. Det kan innebära att prata med andra, transkribera ljud, läsa genom mailtrådar.

6) Tanja skriver en genomtänkt, mestadels vänlig, välunderbyggd text som riktas till personen som Tanja anser är ansvarig för det obehagliga mönstret. Vi borde ha ett kodnamn för personen, och det namnet borde vara Du Är Fukkad, men vi kallar istället henom för Elektron.

7) Elektron svarar med att inte alls ta till sig, vara otrevlig, och försöka vifta bort problemet.

8) Nu är det verkligen läge att kalla Elektron för Du Är Fukkad. Tanja går in i pitbulläge. Det innebär att Tanja tar sin redan befintliga information, samlar in mer information, och har dessutom ytterligare tyngd i Elektrons otrevliga svar i 7.

9) Tanja skriver ny text till personen, nu med mindre fluff. Dock fortfarande med fluff och diplomati, för Tanja vill inte ge Elektron dirt på henne. (Paradexempel på fall där det tydligt framkommer att jag kan underbygga det jag säger)

10) Elektron är skitsur på Tanja, säger att Tanja är otrevlig.

11) Tanja köper detta rakt av. Tänker "jamen jag är otrevlig, men nån måste ju vara en bitch också, det går ju inte att ordna saker som trevlig". Har dåligt samvete. Gnuggar in "otrevlig" djupare in i sin självbild. Tänker "jag är född bad cop". Tänker "jag var säkert för hård mot Elektron i 6". Pratar med kompisar om att buuuu, jobbigt att vara otrevlig. Men man måste ju liksom. Någon måste. Och ingen annan gör det, så Tanja måste.

12) Tanja läser sin originaltext och häpnar över hur hon är diplomatin mafakking själv i den. Men att Elektron ändå svarar taskigt, säger att Tanja är otrevlig och har attitydproblem. Detta dessutom efter att Tanja påpekat saker på ett väldigt trevligt sätt utan resultat.

13) Tanja blir lack på allt. Frustrerad över att hon återigen själv trodde att hon var otrevlig. Förbannar denna värld. Pratar uppgivet med vänner. Fortsätter hantera Elektron tills nån form av tillfredställande lösning uppnåtts, eller åtminstone tills denna Elektron ber om ursäkt för att ha behandlat Tanja illa.

14) Tanjas bitchrykte stärks för att eh klart att en brud som bråkar är otrevlig.

Så vad vill jag ha sagt? Ett, om jag nånsin utövar punkt 6 mot dig, så kan du underlätta ditt och mitt liv enormt genom att bara lägga dig platt och hålla med. Jag kan häva ur mig saker i affekt, men skriver jag nåt som ser genomtänkt ut (eller pratar på det sättet) så har jag tänkt genom det hundra varv, kollat med kompisar, och har ett fett case.

Två. Jag är så jäkla trött på den här dansen jag gör med 10, 11 och 12. Samma jävla fälla gång på gång. Varför vill jag så gärna tro att jag är otrevlig? Jag gör det så lätt för Elektron, när jag borde vara trygg i att jag inte är otrevlig när jag faktiskt kommer med relevant kritik.

Jag vet ju i alla fall att jag kommer gå vidare fast jag ärligt tror att jag är ett taskigt as, om jag tycker ämnet är viktigt (och har jag gjort 1-6 så tycker jag det). Men jag tänker på alla andra som försöker prata om mönster som inte är okej, och som backar vid 7, ber om ursäkt för att de finns, och känner sig som skurken.

De som vinner är ju de som upprätthåller det kassa mönstret, slipper all kritik, och kan dessutom framstå som offer för att nån var dum och otrevlig mot dem. Kul.

Jag tänker att om jag bloggar det här så kommer jag ha lättare att nästa gång minnas att inte svälja betet att se mig som otrevlig. Jag har inga problem med att vara det, men jag vill gärna ha en realistisk självbild förankrad i mitt faktiskt beteende.