måndag, september 08, 2014

IF-satser och att veta vad man vill

En grej jag ofta jobbar med när jag jobbar är IF-satser. Alltså alla idéer man har att OM man gör si SÅ kommer det bli så. Om man är i en tid i livet när man behöver extra hjälp med sina besvär är dessa ofta viktiga att reda ut.

Det finns egentligen tre grejer där, som alla är nyanser av ca samma fenomen
1) Vad är det du vill, egentligen?
2) Stämmer verkligen antagandet att det ena leder till det andra?
3) Måste man gå genom A för att komma till B?

Såhär kan det se ut i praktiken.

Vad är det du vill, egentligen?
Pengar är alltid det lättaste exemplet på att det man säger sig vilja ha inte är det man egentligen vill ha. Ponera att Mona vill få en ny tjänst, för att Mona vill ha mycket pengar. Kommer Mona bli lycklig om hon får en koffert med sedlar på en öde ö? Eller en massa siffror på ett konto hon inte kan använda? Förmodligen inte. Förmodligen vill Mona ha nåt annat man kan få för pengar. Kanske diamanter. Kanske trygghet. Kanske gå till tandläkaren. Kanske bekräftelse. Så det som behöver utforskas här är vad det egentligen man är ute efter. 
När jag jobbar med terapi är det här viktigt när vi sätter upp mål för behandlingen. För man vill ju inte sätta upp mål som inte alls är tillfredsställande när de uppnåtts.

Stämmer verkligen antagandet att det ena leder till det andra?
Det mest klassiska exemplet är "om jag bara gick ner 15 kilo i vikt så skulle jag bli lycklig, gift och ojojoj". Hur bra ser stödet ut för att viktnedgång leder till allt detta? Inte så jätte. Och visst kan viktnedgången vara ett mål i sig och ändå vara nåt man siktar på. Men det betyder inte att det får alla andra följder också. Så här får man kanske jobba mot att dels gå ner, dels hitta nån bra att gifta sig med. 
När jag jobbar med terapi handlar det om att separera upp A och B och se dem som två olika vägar, inte att man måste jobba på den ena för att åstadkomma det andra. A och B kan vara två separata och kanske olika viktiga mål. De kanske påverkar varann, men ska ändå inte ses som att det finns uppenbart kausalt samband.

Måste man gå genom A för att komma till B?
För att fortsätta på viktnedgångsspåret - "om jag gick ner 15 kilo så skulle jag kunna gå till stranden och bada". Är det viktgräns på stranden? Nope. Då kan det vara bättre att komma till B på andra vägar än A. Det kan förstås finnas hinder på de vägarna också, men kanske är det hinder som är lättare att klara av? Mer konkreta hinder, som att man vill ha badkläder på stranden, men inte har några nu. Här hamnar också många situationer där man väntar på en känsla för att göra nåt. "Om jag var pepp skulle jag gå ut och springa", eller "om jag var entusiastisk skulle jag söka nytt jobb". Det är trevligt när känslor kommer före handling, men ofta gör de tvärtom - dyker upp när man väl börjat agera. Eller så dyker de inte upp alls, men då har man åtminstone sprungit tre kilometer, eller skickat in CV.
När jag jobbar med det här så försöker jag ofta hitta de antaganden där "om" inte behöver uppfyllas för att man ska kunna göra det man vill. Ofta så pratar personer om saker de skulle göra om de mådde bättre, och ofta är det saker de lika gärna kan göra nu. Visst, det blir kanske inte 100% kul. Det kanske bara blir 50% kul. Men alternativet är att vänta på att må bättre och ha 0% kul under tiden.

***

Det här kan verka enkelt och banalt, men det är väldigt ofta som människor lever efter antaganden som egentligen inte är så rimliga. Oftast spelar det inte så stor roll, men ibland kan det vara bra att se över vad det egentligen är för mål man har, och vad det är för kartor man har ritat upp för sig själv. All den här energin du använder för att övervinna hinder A, kommer den ens vara värd när du får B? Eller är det nåt annat du egentligen är ute efter? Och om det nu är B som lockar, är A den enda vägen? 

2 kommentarer:

Jo sa...

Jomen precis.

Jag skulle nog vilja att det fanns ett ämne i grund- och gymnasieskolan som hette "Tänk". Ungefär som musik eller gympa eller hemkunskap eller slöjd eller vad som helst. Med den väldigt enkla målsättningen att lära folk hur man tänker för att summan ska bli rätt. Det verkar finnas nåt antagande att "tänka, det vet man ju hur man gör, det behöver ingen lära en". Men massor med folk tänker sämre än de räknar plus och minus. 4+7=18, typ. Inte för att de är korkade, utan för att de aldrig fått lära sig hur man gör. Och grundläggande tänkfärdigheter är inte ens särskilt komplicerade. Ofta består ganska stora delar av ett terapiarbete i att lära folk stanna upp och tänka, och göra en vana av det. Att förmedla en av de enkla grundprinciperna: "Om du stannar upp, och tänker efter i lugn och ro, och utgår från din kunskap, ditt omdöme och dina egna livserfarenheter, och det du sett av andras livserfarenheter, inte från vad känslorna säger, för känslor är ute och cyklar rätt ofta, vad blir svaret då?" Jag kan inte se något hinder för att lära sig det här allra senast i högstadiet. För det är definitivt inte mer komplicerat, i sina grunder, än högstadiematten.

En annan Tanja sa...

Ja, men det här var bra att påminna sig om. Tycker jag. Har tidigare ofta varit fast i sådant tänk, att jag måste göra si innan jag "får" göra så. Men nu har jag gett upp det där och är mer fokuserad på mål än lösningar. Funkar bra. Det mesta ger sig. Är kanske något som kommer med åldern (är 29) (kommer väl sitta om tio år och tycka att jag var ung och naiv) men är skönt att ha släppt de där orimliga kraven iaf