onsdag, juni 25, 2014

Superhjältar out of control

Nån gång ska jag skriva om mina favoritgrejer att ta upp i terapi. Nu har jag ju jobbat så pass länge att jag börjat hitta egna favoriter och egna metaforer. Jag har hittat egna favoritsprickor där terapin kan fästa och spränga världens skal. Den här ville jag egentligen teckna som serie, och jag kanske ska sen, men nu får den vara i text så länge.
Liknelsen om superhjälten
Jag möter ofta personer som tidigt i livet fått utveckla försvar som hjälpte dem att klara av situationer de inte var mogna nog att hantera på andra sätt. Någon har kanske lärt sig att stänga av känslorna helt för att kunna hantera mobbning och misshandel. Någon har kanske lärt sig att ständigt scanna av omgivningen, förutsäga alla eventuella problem, och hitta lösningar, för att de hade en förälder som var oförutsägbar när hen drack. Dessa färdigheter är egentligen jättebra att ha. Problemet är att personerna inte har så bra kontroll över den förmågan, den slås på automatiskt och gör mycket skada. Det är ju därför de hamnar hos mig.
Det påminner mig i upplägget till en superhjältefilm. I ett kritiskt ögonblick får hjälten en kraft, en förmåga. Den är fantastisk, men i början har hjälten svårt att kontrollera den. Den kan slås på av sig själv vid fel tillfälle. Den kan skada omgivningen. Den kan skada själva personen. Såra, förstöra, dränera på energi. Göra det svårt att närma sig andra människor. Allt eftersom filmen pågår lär hjälten sig att kontrollera den förmåga så att den inte blir skadlig, inte tar över, utan kan användas i goda ändamål.
Det är så jag tänker kring dessa försvar och förmågor som jag möter hos klienterna. Förmågorna i sig är fantastiska, men man måste kunna välja bort dem, man måste kunna ha kontroll över dem, för att de inte ska skada. För att de inte ska suga energi ur klienten. För att klienten ska kunna närma sig andra. För att klienten själv inte ska bli skadad. Jag jobbar inte på att ta bort dem, men jag hjälper klienterna bemästra förmågorna de redan har.
Det här är förstås inget nytt rent teoretiskt, och inget banbrytande i psykologin. Men jag tycker det kan vara ett bra sätt att förklara. Det är också lite så jag kan visualisera i huvudet när klienter berättar om sina problem och sina förmågor.

För övrigt tänker jag att jag mig psykologrollen som att jag är magisk flicka. Mer om det senare. Kanske.

2 kommentarer:

Elin I sa...

Jag älskar Utena-referensen i första stycket!

Anonymus Maximus sa...

Verkligen bra liknelse!