Hollaback Girl är en grym jävla låt

Hollaback Girl är en grym jävla låt, och nu ska jag förklara varför. 

Till att börja med så är jag ett stort fan av Gwen Stefanis solokarriär. Jag hävdar att hon banade vägen för alla de dära crazyfasonerna som Lady Gaga och Katy Perry började syssla med först flera år senare. När första singeln från första albumet kom ut var videon fruktansvärt jävla way out jämfört med MTV:s (fanns då, visade videor) övriga utbud. Och jämfört med hur vi var vana att se Stefani så var det förstås en enorm skillnad (att det var looken man förknippade Stefani med 2004 kan ni ju se här). Jag älskar solo-Gwen Stefani. Hon är classy, hon är cool, hon har stil, hon refererar till vad fan hon vill, hon framstår betydligt mer egensinnig som de som senare haft egensinnig som image. Grym brud. Det eventuellt problematiska med den karriären skulle väl vara Stefanis fyra sidekicks, japanska Love, Angel, Music och Baby. Dock är Stefani coolare än de flesta här också eftersom det inte direkt handlar om att man lånar lite crazy från Japan som är så jävla crazy (2014? Verkligen?) (jaja, här är en till sån där japaninspirerad vitbrudvideo som inte är lika skämskuddig som Lavignes, utan mest sådär allmänt crazyrolig). Stefani hade faktiskt ett genuint intresse för japanskt gatumode och rätt bra jävla koll. Det är liksom inte allmän exotisk krydda, det är stor dos äkta intresse. För att Gwen Stefani är kung, drottning och mafakking påven.

Med detta sagt går vi över till Hollaback Girl, som du såklart hört för maken till sönderspelad låt finns inte. Alla har hört den, men få verkar faktiskt ha lyssnat på texten. Och javisst, den kan framstå som ren nonsenstest när Stefani bokstaverar B-A-N-A-N-A, liksom. Om man faktiskt lyssnar på texten inses det lätt att låten är det hårdaste som gjorts i radiohitväg på den här sidan milleniestrecket. Hela grejen stammar från ett tillfälle då Courtney Love kallade Stefani för cheerleader, menat som förolämpning. Stefani svarar med en ren brutal krigsförklaring. Texten handlar om en uppgörelse, och ingen jävla metaforisk sådan över en man eller nåt annat fånigt. Det finns överhuvudtaget inga spår av män i texten, och i videon har kvinnorna alla de framstående rollerna. Hollaback Girl är jävligt bechdeltest. Hollaback Girl är jävligt hård. Hollaback Girl må vara sönderspelad, men den blir hörd alldeles för sällan. Skulle jag dra analysen vidare (och nu bler det mer analys än rena fakta som står ovan) så skulle jag vilja dra en parallell mellan låtens status och cheerleadingen som sport. Låten hörs ofta, men uppmärksammas sällan för sin råa agression. Cheerleaders syns ofta, men få ser cheerleadingen för den svåra och hårda sporten den är. 

Jag är kvinnlig dansare i en subkultur där manliga instrumentalister är normen. På senare tid har det börjat gå mig på nerverna något storskaligt. Jag kan inte tänka mig en bättre anthem när jag behöver stärka mig själv i att jag är kompetent och vass underhållare, och inte nå jävla ögongodis i bakgrunden.