måndag, januari 20, 2014

Varför är jag poly

Jag skriver ofta om poly i allmänhet och det är nog uppenbart att jag tycker att poly är bra. Jag kan också tillägga, eftersom det inte framgår lika tydligt, att jag inte ser poly som identitet och har inget inre behov av att använda ordet poly. Jag gör det i och med att jag har tagit en offentlig roll som förespråkare för icke-monogami, och ordet är kort och klatchigt. Personligen uttrycker jag det hellre som "jag jobbar inte monogami". Hur som, jag nämner det ju i olika sammanhang, ofta privat, men skrtiftligt på bloggen har jag aldrig tydligt skrivit varför jag håller på med detta. Så jag tänkte jag skulle förklara varför poly funkar för just mig.

Jag vill aldrig lämna någon man älskar
Den huvudsakliga anledningen för mig är den här enkla: jag vill inte behöva lämna någon jag älskar. Det är också i den här frågan jag har störst beef med (seriell) monogami som ideal. Jag kan förstå att man på individnivå, i konkreta situationer, kan välja att lämna en person man tycker om för att vara med en annan person man tycker om. Vad jag inte förstår är varför detta beteende upphöjs till en dygd. Jag tycker verkligen inte att idealet ska vara att lämna en relation innan man går in i en annan. Jag skriver verkligen inte under på den människosynen, och jag vill helst inte leva i en värld där det förespråkas att lämna personer man tycker om. Återigen, inget ont om enskilda situationer, men som ideal är detta äckligt och främmande för mig. (Dagens psykologfråga i DN, relevant. Varför lämnar inte hon partnern? Vafan skulle hon göra det för, de kanske har det bra ihop?)

Att gilla nån ska inte vara en dålig grej
Jag har svårt för att börja tycka om personer, men när jag väl gillar nån går det hur lätt som helst. Jag tycker om att tycka om människor. Jag vill inte se det som en dålig sak. Jag vill inte behöva dölja det. Jag vill inte behöva oroa mig för att jag kanske tycker om den nya kollegan lite för mycket, jag vill inte behöva se känslan av att tycka om någon som ett hot mot relationerna jag redan har. Jag har ibland mött invändningar från monoamorösa om att man självklart får känna för andra, men inte agera på det. Men dels verkar det inte direkt gå till så i praktiken i många fall ("jaha, älskling, du är kär i Jocke på jobbet, men du agerar inte på det så det är lugnt" yeeah right), dels så låter det som en fruktansvärd slöseri att inte agera ut att man tycker om någon. 

Jag funkar så
Jag får ibland frågor om ifall det är svårt att leva poly. Inte för mig, för det är så jag funkar. För mig hade det varit otroligt komplicerat att försöka vara monoamorös. De gångerna jag haft den dealen har det känts fel, jag behövde ständigt vara på min vakt och jag behövde verkligen regler för att kunna manövrera det hela. Inte "men tänk efter själv", utan riktlinjer och tydliga gränser. Icke-monogami är däremot hur lätt som helst. Det är liksom bara att göra som jag vill. 

Jag har så positiva erfarenheter
Efter sisådär tio år av erfarenhet finns det fruktansvärt mycket gott i mitt liv som inte hade funnits där om jag varit monogam. Jag ryser av tanken på alla relationer, människor och händelser jag hade missat om jag hade vart monogam. Ja, jag hade ju säkert haft andra erfarenheter då, men jag gillar det jag har och är grymt tacksam för allt bra jag har fått uppleva tack vare att jag kunnat agera ut det intresset jag haft för människor.

Jag behöver inte satsa allt på en relation
Jag behöver inte i varje enskild relation tänka "jamen kommer jag få sex, och tevekväll, och nån att ringa där jag mår piss?", jag kan våga satsa på nya relationer som inte ser ut att klara av en heltidstjänst på relationsfronten utan att känna att det innebär att jag går miste om någonting. Jag kan ha en längre, trygg relation och en ny äventyrlig en samtidigt. Jag tappar livslusten av tanken att om man tror att ens relationer ska hålla livet ut så satsar man på att aldrig mer uppleva en första kyss med en ny människa. Det handlar ju iofs inte om monogami, men i den normen ingår det ju också ofta att man kör lite på "det har funnits andra före dig, men du är den enda". Urrk, hemska tanke.

6 kommentarer:

ebba sa...

Sista punkten fick mig att tänka på den där låten som ofta spelas på bröllop, "tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig" o.s.v.. Har alltid tyckt att den är lite sorglig.

Anonym sa...

Coolt. Blir nästan lite inspirerad.

Anki

Vera sa...

Känner igen mig i allt, tack för inlägget!

mycket anonym sa...

vilket fint inlägg. det här är så intressant, just eftersom mina senaste relationer avslutats på grund av konflikter och problem i relation till intim (sexuell) exklusivitet. och tanken på att en människa ska vara allt, och att jag måste välja mellan någon som jag kan tänkas vilja bo ihop med, ha sex med eller ha intressanta samtal med. (och allt som jag missar ifall jag har bestämt mig för en person!). att alla dessa områden måste utföras med en snäv begränsning. men (och det här måste vara den vanligast invändningen?), svartsjukan?!! jag har enorm separationsångest och är livrädd för att bli lämnad, i alla situationer. (det här är kanske något jag bör arbeta med...) jag dör ifall någon skulle bortprioritera mig. även om livet är en enda stor prioritering, och jag själv prioriterar människor utan att ens tänka på att jag gör det. samt att exklusiviteten på något sätt skulle innehålla ett medvärde. det sexuella blir extra värdefullt eftersom det är exklusivt? jättekonstigt. eller tråkigt, att det liksom tappar sitt värde. jag har inte sex med dig därför att jag vill, utan därför att vi har kommit överens om det. och med alla dessa tankar, hur gör jag vid en e.v. nästa relation? bör jag föra fram min förvirring tidigt så personen inte tror att min förvirring beror på dem personligen? hjälp?

hursomhelst, tack för din blogg och speciellt det här inlägget! och tack också för inlägget som svar på mansklubben och brutal mindfulness, det var så himla skönt att läsa det.

Patrik sa...

Monogami har alltid varit lätt för mig. Jag blir naturligtvis attraherad av andra (och tack Gud för det) men har verkligen aldrig känt "shit, det här hade jag gjort nåt åt om jag bara inte hade varit upptagen". Jag vet inte varför; det har kanske att göra med att jag har så svårt att starta relationer.

Men jag vet att jag är en mutant här. Som Dan Savage sagt: "if you're married to someone for fifty years and they cheat on you three or four times, they weren't bad at monogamy, they were very good at monogamy".

Så emedan monogami funkar för mig hatar jag att det är normen. Alla i förhållanden, oavsett hur monogama de vill vara, borde prata om det. Om inte annat så har ett monogamt förhållande fan så mycket bättre chanser att klara sig om man bara erkänner att det finns och alltid kommer att finnas andra intressanta. Sen är det kanske lätt för mig att säga; jag är inte svartsjuk av mig och vill att min flickvän ska titta på andra. Jag vill att hon ska armbåga mig i sidan när hon ser en snygg kille och säga "kolla in honom, mums". Det är coolt, det är sexigt.

Framför allt hatar jag myten om Den Enda. När jag tänker på allt som skulle uppfyllas för att en person skulle vara min perfekta partner så känner jag mig som en kentaurfetischist; jag kommer aldrig att hitta någon sådan. Det man får hoppas på är att hitta någon som är nära nog.

Det lustiga här är att jag just nu är i något som startade som ett monogamt förhållande, sen teoretiskt blev friends-with-benefits men rätt kvickt utvecklades till något som i praktiken är ett öppet, icke-permanent förhållande. Så jag har haft anledning att tänka på de här sakerna och även om jag inte tror att jag skulle kunna vara lycklig i ett "gör vad jag vill"-förhållande så är poly ingen dealbreaker. Något vi skulle behöva prata om, men något vi skulle kunna prata om.

Okej, det här blev långt och babbligt och kanske helt poänglöst. Bara lite tankar som ville ut när jag hade läst ditt inlägg.

Anonym sa...

Tack för denna text! Jag känner verkligen igen mig och du satte ord på det så bra. Jag har aldrig fattat gränserna och har svårt att motivera mig för att försöka fatta. Jag kan inte riktigt förstå problemet med mera kärlek än till än person, och framförallt varför jag ska lämna någon jag äälskar för att jag älskar någon mer. Ändå har dessa normer och gränser gjort mig så osäker och fått mig känna mig så dum, otacksam och som någon som alltid gapar efter mer... Skönt att få känna gemenskap!