Min kompis Tomas Antila hade 30-årsfest med tema ironi. Jag hade svinkul och försökte vinna alla tävlingar för att man ska aldrig ge mig tävlingar. Då det inte fanns några män under 25 på festen missade jag min möjlighet att sopa hem bästa ironiska 30-årskris, så jag fokuserade på ironisk tatuering. "Rita mig en svanktatuering!" sa jag åt min BFF. "Vad ska jag rita?", frågade en av de väldigt få av personerna på festen om inte var serietecknare. "Stjärnor!" skrek jag. Jag tänkte först typ Rihanna i Shut Up and Drive, men ändrade mig på vägen: "Och hammare, och skäran!".
"Och veteax" hade jag till, när han höll på. Han suckade och sade att jag skulle få ett hakkors gjord av kukar.
Jag blev förstås överförtjust över det färdiga resultatet och försökte göra en fin coverbild till Facebook, men det blev svårt, och jag började under processen fundera på vad den eventuellt skulle sända ut för signaler. Sen kom jag på att jag ändå tänkte skriva om varför just jag, men inte vem som helst, får göra en ironisk tatuering med hammaren och skäran.
Jag har länge känt mig väldigt obekväm när jag konfronterats med personer som uppsluppet använt och konsumerat sovjetisk kultur och symbolik. Jag kunde dock inte sätta ord på obehaget till senaste månadernas diskussion om cultural appropriation i samband med Miley Cyrus twerking med mera, och "indian"-inspirerade huvuddon med fjädrar. Det är först nyligen som det slog mig att det som händer är precis cultural appropriation, det är bara att det är rätt sällan som kulturen ifråga är Sovjet.
Jag blir ju exempelvis aldrig lack på personer som faktiskt verkligen intresserar sig för sovjetisk kultur och vill prata om det med mig. Det är mer än okej, för det är sällan det händer och det är massor av kulturellt kapital hos mig som annars bara samlar damm. Men oftast så är det typ nån som ba "jag älskar Sovjetiska affischer!" och så är det uppenbart att "sovjetiska affischer" är i hens ögon exakt all affischkonst med kyriller på som typ gjorts mellan 1920- och 80-tal. Det personen är ute efter är ju egentligen laddningen, själva grejen att det är från Sovjet, och Sovjet är lite farligt och spännande.
Tobbe i Äkta Människor vet nog ingenting om affischerna på sina väggar utom att de typ är coola och stilrena och från Sovjet å så.
Jag funderar på parallellerna till ett sammanhang där man ofta pratar om cultural appropriation - när vita trygga personer snor från svart amerikansk kultur. Det som av trygga vita ses som en del av kulturen är för personerna som skapade kulturen en del av livet. Att det anspelas så mycket på våld, och sälja knark, och sitta i fängelse beror inte på att man vill verka cool, det beror på att allt detta är en del i livet man lever. Inte en accessoir man kan ta på och av. Alla de orden och uttrycken som tycks höra till kulturen hör egentligen till livet.
Jag tänker att det som stör mig är två saker. Dels det falska ytliga intresset, att de personerna som pratar Sovjet med mig sällan egentligen är intresserade av vad jag har att säga om Sovjet. De nöjer sig med att lyssna på en cool MP3:a, men ryggar tillbaks såfort man föreslår att de ska läsa på såpass mycket att de lär sig om ifall låten är en snordrypande krigsballad eller en finstämd hyllning till en yrkesgrupp. Den väldigt aktiva oviljan att faktiskt lära sig någonting om en kultur som man gärna använder som accessoir. Då känner jag mig också som en lättavfärdad accessoir. Coolt att du gått på dagis i Sovjet, Tanja, men försök inte berätta nåt om Mosfilm.
Dels är det förstås att man snor symboler för att få en bit av ett sammanhang (röd stjärna är ju inte coolt i sig, den är cool för att den är en sovjetisk röd stjärna), men man har som västerlänning friheten att bestämma vilket sammanhang man vill få med och vilket man vill välja bort. Det har ju inte jag, på samma sätt. För mig finns sammanhanget alltid med; i mina föräldrars liv, i mina far- och morföräldrars liv, i deras föräldrars liv. Böckerna jag läst och den första musiken jag minns. Min barndom, mitt blod. Och när jag skriker att jag vill ha hammaren och skäran som ironisk svanktatuering handlar det också om att synliggöra någonting som alltid finns under huden. Ett sätt att hantera att jag både är svensk åttitalist och perestrojkabarn. Att hantera att det som är det enda landet jag har hemlandskänslor för också är en kommunistisk diktatur. Jag kan inte riva ut symbolerna ur ett sammanhang. Cultural appropriation är i det här fallet att ta sig friheten att göra det.
(Av ren slump - om du inte har nåt att göra i Stockholm ikväll så kan du kolla på asbra sovjetisk hipsterfilm på Cinemateket)
25 kommentarer:
Jag håller inte med att man gillar tex agitpropaffischer pga "farligt" och "förbjudet" såsom du skriver.
Många av dessa är förbannat starka grafiskt och är konstverk i sig, om inte mediehistoria.
Man kan uppskatta social realism också (statyer, konst, arkitektur) även om det är frånskilt sovjetförankring.
Sen att ingen orkar bry sig om sammanhang, är en annan sak.
Mina kompisar lyssnar på ЛЮБЭ trots de inte talar ryska, googlar fram texter, och forskar i vad de kommer ifrån.
Vill inte alls hålla med om att folk inte bryr sig om sammanhangen etc. De gör det, bara inte de flesta. Inte i en värld där medieintaget är så pass stort att man alltid kan lyssna på något nytt, och inte behöva fokusera in sig något djupare på en enskild artist, genre eller kultur.
Jag har också kompisar som bryr sig om sammanhangen, dem textar jag Assa för. Det är inte de som får mig att känna mig obekväm, hoppas det framkommer av texten.
Sen tänker jag att man kan uppskatta bilder utan att egentligen bry sig om sammanhanget. Det blir dock rätt tydligt när personer tycker det är coolt med viss typ av visuellt uttryck om det är från Sovjet, medan inte alls reagerar på samma typ av visuellt tryck från andra sammanhang.
Tanja!
Jag tycker att det här är en bra beskrivning av kulturbeslagtagande. Eftersom ämnet har varit på tapeten på sistone, så har vi pratat en del om det även i Mutter (jazzband, för eventuella andra läsare), och speciellt då hur vi skall förhålla oss till det musikaliskt. En ganska stor fråga, eftersom all vår musik i grund och botten bygger på ett slags kulturbeslagtagande.
För mig handlar det om hur man på ett respektfullt sätt kan vidareutveckla en kultur man tycker sig känna till, men inte kulturellt tillhör. Jag tänker till exempel på jazzmusik, men även (som vi har talat om tidigare) att göra egna, nya versioner av Kino-låtar. Jag har personligen stor respekt för den musiken, men det är ju enkelt att avfärda det som en pose?
Problematiseringen att utmana strukturer inom en kultur samtidigt som man respekterar kulturen är en stor del i mitt skapande (dans, musik), men jag är inte helt på det klara med hur jag kan göra det med en kultur jag inte "tillhör".
Samtidigt känner jag inte heller särskilt stor samhörighet med "mitt" kulturarv, och intresserar mig inte heller för det i dagsläget. När jag dessutom ofta tar avstånd från chauvinism och liknande, blir det än mer invecklat.
Så vänta nu, stör du dig på att folk är sk "posörer" som inte är "true metal fans" så att säga? För det är så det känns för mig att du skriver, att dina polare som uppskattar lite sovjetromantik ytligt endast är posörer som "inte fattar djupet" eller nåt?
Jag hoppas verkligen inte det är så, för det är en ganska tråkig inställning.
Aleks:
Jo, det är så, fast till en del. Men här handlar det om att majoritetskultur tar sig friheten att leka med min ursprungskultur, samtidigt som mina kunskaper och erfarenheter inte räknas. En fråga om tolkningsföreträde. Dock förstås ett mycket mindre problem för mig än för vääääldigt många andra.
Röde:
Tycker det är en intressant, relevant och viktig fråga, inte minst som swingdansare. För mig handlar det mycket om graden av intresse och vilja att förstå vad kulturyttringen innebar för utövarna och för den tilltänkta publiken. På Herräng hade en av de äldsta danslärarna som vart med På Den Tiden Saker Hände en pratstund där hon berättade om hur hennes familj var lynchhotad, typiskt sånt som man bör ha i bakhuvudet när man utövar den typen av dans, tycker jag. Och jag gillar inte heller när man har shownummer där hela grejen är det exotiska inslaget, utan att nån egentligen har nån koppling till inspirationskällan. Göra covers på Kino ser jag inget konstigt med om man typ vet vad Kino är, gillar bandet och vill hylla dem. Jag tycker det ofta är lätt att med blotta ögon avgöra om nån faktiskt är intresserad eller om det bara är novelty.
Tycker inte heller, som ut-/invandrare, att man ska underskatta betydelsen av ens hemkultur. Alltså, man behöver inte känna aktiv samhörighet med den, men den är ju fortfarande ens.
Röde:
Röda arméns gosskör tycker jag f ö gör sin grej väldigt bra. De driver ju såklart, men är sjukt seriösa och det märks att det finns folk bakom med genuint intresse.
Som vanligt handlar det väl om respekt för andra. Jag gillar inte heller "balkanmusik", "klezmer" och liknande (med citationstecken), men jag vet många som, vilket du också är inne på, lätt tar upp nya intryck och gärna vill använda det i sitt eget skapande, utan att tänka på att det riskerar att bidra till ett (väldigt) stereotypiserande. Vi lever ju inte i USA heller, utan i ett hopplöst postmodernistiskt Europa. Hur påverkar det vår syn på kultur?
Jag tror också att man lättare kommer undan som instrumentalmusiker än som sångare. Det finns så många sätt att använda "stilar", så att få människor tänker på vad man egentligen gör. Jag gör skillnad på att i en jazzlåt spela saxofon enligt (min tolkning av, obs!) lăutarisk tradition och att presentera en låt som "romsk" utan vidare förankring, men jag är inte helt säker på att det ena egentligen är bättre (eller sämre) än det andra.
Parentes: Såg precis ditt mail, eller rättare sagt de raderna (av någon anledning de näst sista) som mailprogrammet så snällt hade sammanfattat det hela med. "Inte respektfullt. Inte insatt." Jag hann bli lite skraj där ett tag, men det rörde ju inget som jag hade haft att göra med.
Parallelldiskussion om musik pågår här för den som skulle vara intresserad:
http://www.99musik.se/showthread.php?312504-Kulturbeslagtagande-av-musik
Nej du har inte tolkningsföreträde.
Agitprop-posters ritades av konstnärer som dog innan du föddes, för människor som också dog innan du föddes. Likadant med de texterna som romantiserar krig eller arbetare. Du som är intelligentsia, som inte har något alls gemensamt med sovjetiska arbetare eller sångare eller konstnärer förutom just språket har inget tolkningsföreträde.
Ditt tolkningsföreträde är subjektivt som bara fasen. Ska man bedöma all kultur på det sättet, så ska man avfärda typ alla som kollar på utländsk film med svensk text - de förstår ju inte riktigt meningen, pga språkets nyanser. Ingen förstår egentligen Rammstein om de inte talar tyska, eller gör efterforskningar. Ingen förstår egentligen konst, och tavlor kan bara uppskattas för konstnärens teknik och metoder, för konstnärens symbolism och känslouttryck är subjektiva och många gånger förlorade.
Ditt krävande av vidare tolkningar hos andra är elitistisk. Det du säger är helt enkelt "ni har roligt på fel sätt, sluta genast med det!"
Förslag på vidare saker att känna elitistisk indignation över: Lasse Stefanz cover på Rap Das Armas.
Tänk gärna över din elitism lite till.
Det är ju asnajs när folk kan njuta av saker även om de inte förstår dem.
Men här handlar det om att majoritetskultur tar sig friheten att leka med min ursprungskultur, samtidigt som mina kunskaper och erfarenheter inte räknas.
En vild gissning, men jag tror att det fetstilta är problemet. Jag är också från en kultur som approprieras, men de jag träffat som gör det ser mig som jämlike och mina erfarenheter och min kunskap räknas.
Det kanske är därför jag inte har något problem med att de gör vad de vill med den - tvärtom, enligt mig är det bara för dem att plocka de bitar de vill ha. "Gör det som gör er lyckliga."
En till vild gissning är att personerna som inte ser Tanjas kunskaper och erfarenheter som viktiga är personer som är, hur ska jag säga, lite intellektuellt och kulturellt inskränkta på de flesta sätt. Deras förhållande till Sovjet är egentligen en konsekvens av den djupare problematiken. Om något är det de som inte vill att utomstående ska sabba deras Sovjetkultur.
Röde: du talar om att "respektera en kultur", men kulturer kan inte respekteras. Bara människor kan respekteras. (Uttrycket "respektera svensk kultur" låter ju konservativt och kanske lite smårasistiskt.)
Nu tillhör jag ingen av kulturerna du spelar musik från, men om jag gjorde det skulle jag önska att du såg "min" kultur som du ser din egen - plocka det som är bra, tillför era egna skapelser, motarbeta det dåliga.
Slutligen (gällande alla) önskar jag att kollektiviseringen av andra till "kulturer" upphörde. Inte nog med att allt blir så mycket lättare, det gör "de andra" till fullständiga människor.
AM: Jag förstår dina invändningar, och jag kunde absolut ha varit tydligare i hur jag uttryckte mig. Jag skiljer i mitt inlägg på kultur i betydelsen "kulturyttring" och kultur i betydelsen "nationalkaraktär" (därav den krystade formuleringen "vidareutveckla en kultur man tycker sig känna till, men inte kulturellt tillhör").
Sedan är jag inte säker på att jag håller med dig i dina andra invändingar. Jag tror absolut att man kan och till viss grad bör respektera en kultur (nationell d:o). Problemet uppstår när man blandar in chauvinism och förakt för andra. Eftersom jag heller inte tror på Individen, menar jag också att en viss kollektivisering är bra för magen. Du kan lugnt vara en fullständig människa ändå, men jag tror absolut på det goda i att ingå i ett sammanhang. Jag inbillar mig att problemet egentligen uppstår när man av någon annan tillskrivs ett "felaktigt" sammanhang.
Aleks:
Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad folk gör av Sovjet utan att blanda in mig (dåliga Mucha-pastischer, däremot, då jävlar blir jag provocerad!). Men när ytligt sovjetintresse dyker upp i närheten av mig så brukar det också sammanhöra med att mina erfarenheter på samma gång exotifieras och avfärdas. Detta av någon infödd svensk som såklart har tolkningsföreträde över mig i kontexten "hej vi umgås i Sverige". Jag tycker det är obehagligt, och vill helst slippa bli behandlad på det sättet. Det är verkligen ingen teoretisk diskussion för mig, nämligen, utan någonting jag har varit med om ett antal gånger, och ogillar situationen då mitt persopektiv ignoreras. Jobbigt. Boner killer i en social situation. Att prata Sovjet med intresserade människor där mina erfarenheter räknas är däremot behagligt och kul då jag känner mig sedd och får prata om nåt jag tycker är intressant.
Problemet med diskussionen om "cultural appropriation" (vad är egentligen den korrekta svenska motsvarigheten?), är att det ofta drivs till en spets. Jag har sett folk seriöst argumentera för att vita musiker aldrig bör framföra blues, jazz eller hiphop, t ex. Och då tycker jag det blir en form av elitism ("du måste vara född in i en konstform") med rastänk, och dessutom leder en sådan isärhållning av kulturer till att kulturer inte utvecklats. I hela mänsklighetens historia har olika folk lånat olika saker från varandra. Ord, teknik, konst...
Men jag förstår också irritationen när folk tar något man egentligen vet mer om, något som man identiferar sig med, och gör det till en "kul grej". Som hedning, och därmed del av en religiös minoritet (om än "omvänd" och inte född in i det), så blir jag förbannad när jag ser folk använda Tors hammare som en nazistsymbol eller som en allmän macho-nationalist-detalj ("jag har på mig den för att jag är svensk, höhö"). Men jag vill inte förbjuda folk från att använda den, egentligen heller.
Kanske, istället för att få det att låta som om svenskar borde sluta ha sovjet-affischer eller vita amerikaner från att spela blues, så säger man såhär: Låna gärna, men visa också ödmjukhet och var villig att lära dig bakgrunden till det du lånar. Så att affischägaren inte ignorerar Tanja, eller machomannen med mjölnir-tatuering inte försöker ändra på symbolens betydelse.
Förresten, hej Röde. Jag vet vem du är >:3
Susitar: Jag vet vem du är också, eller rättare sagt, jag listade ut det.
Sovjet och även andra diktaturer är som den spännande farlige intressante killen.
Demokratier är ju ofta som den snälle ointressante pojken.
Det är därför som det är sådant ointresse för EU.
sven:
Vilka länder är som de snälla intressanta killarna som jag dejtar och hur åker man dit?
"Vilka länder är som de snälla intressanta killarna som jag dejtar"
Island och Kanada?
Jag skulle vilja säga att en ironisk svanktatuering går i under cultural appropriation också. Lite som om du gör en rolig white trash- figur. Hur ser du på det?
//Ka
USA..... Det landet är ju som hela världens handlingskraftige brandman.
Men för lågutbildad.
Ka:
Nä, ironisk svanktatuering är typ rent kul baserat på klassförakt. Appropriation handlar som jag ser det mer om att man tror sig visa beundran för en kultur, eller snarare ser sig utöva en kulturyttring. Tribaltatueringar är ju mer det, alltså oironiska.
Håller med Aleks, det är minst sagt problematiskt när somliga tjoar om att ingen får låna av ”deras” musik, deras konstnärliga arvegods, historier som har koppling till deras land, deras folkkultur eller deras kompisar utan att ge dem/dig tolkningsföreträde på vad som är viktigt och hur man egentligen ska läsa, spela, berätta detta. Vad är det för märkligt med att det kan finnas flera olika tolkningar, flera olika sätt att förhålla sig till, gilla och gestalta en viss slags konst, ett stycke historia, en pjäs eller en film?
Som svensk har jag inga problem med att folk utifrån omplacerar Fröken Julie i olika miljöer och vrider och vänder på den i olika teateruppsättningar-. De flesta utomlands som läser Strindberg har inga närmare kunskaper om svensk historia och litteratur eller om det brytningsskede som Strindberg var verksam i, om de är intresserade så använder de nog oftast större internationella trender och processer som industrialismens genonbrott, naturalism, fin-de siêcle och så vidare som stöd när de vill placera in honom. Hans egenart får de förhoppningsvis syn på ändå. Det är kanske omöjligt att verkligen förklara det genomsvenska i en bok som ”Hemsöborna” eller ”Ordalek och småkonst” för en spanjor eller kines, men det ger inte mig någon rätt att säga: du gillar inte Strindberg på rätt sätt och då kränker du oss!
Som svensk har du till vardags tolkningsföreträdet i kulturen du lever. Då är det inte så jädra jobbigt när nån gör nåt annorlunda. Det är rätt annan sak när man tillhör en minoritet som dessutom förtrycks samtidigt som de priviligierade tar små bitar av ens kultur och behandlar den respektlöst.
Okej, du menar att som exilryss, och sladdbarn till den sovjetiska kulturen, så är du ständigt förtryckt i Sverige? Och i princip i varje annat land, inklusive Ryssland eftersom detta land inte längre känns vid den sovjetiska eran på något entydigt sätt - det demonstrerades tydligt under OS-invigningen häromdagen: varken Stalin eller vägen ut ur sovjettiden figurerade i det historiska svepet).
jag köper nog inte det. Den som ses som offer och marginaliserad i ett läge, på en plats, kan vara överordnad, tillhöra härskarklassen i en annan kontext. Ingetdera ger dem någon rätt i sig att kräva rätten att alla ska läsa de saker eller stilar dessa personer claimar på just deras sätt. Eller att utnämna alla som gillar sovjetiska 20-talsaffischer, amerikansk 60-talssoul, Monty Python eller indisk musik till kulturella imperialister och gravplundrare.
Jag menar att det är så cultural appropriation funkar överlag. Jag har varit rätt tydlig i att mitt problems omfattning är väldigt liten och påverkar väldigt lite.
Men ja, som ryss är jag i minoritet i Sverige, helt sant. Dessutom är bilden av Sovjet och Ryssland väldigt onyanserad och exotifierad, vilket leder till att mina faktiska kunskaper och erfarenheter ofta förringas samtidigt som man lyfter fram en karikatyrmässig bild av rysk kultur. Och så är det förstås olika med sammanhang och vilken del av rysk kultur. Rätt stor skillnad på Tingeling och Tjechov-uppsättning på Dramaten (inget av det är ca, dock).
Skicka en kommentar