Såg Hunger Games: Catching Fire igår och vill bara verkligen göra det tydligt att på den här bloggen gillar vi Hunger Games. Jag har läst alla tre böckerna och sett de filmerna som finns, men ska försöka att inte spoila tredje boken när jag förklarar. Det kan dock förekomma spoilers av typen "den här personen kommer inte plötsligt bli jätteond".
- Hungerspelen har en kvinnlig huvudperson. Dessutom finns det ett antal andra kvinnor av vikt i bok-/filmserien. Det är alltså inte en trilogi med en Stark Kvinna i huvudrollen där kvinnr i övrigt är frånvarande och eller kässa. Hungerspelen har dessutom en massa manliga figurer som också är rätt olika och beter sig inte direkt efter manual för manliga män.
- Katniss Everdeen har styrkor, svagheter och egenheter som gör henne ganska ovanlig som hjälte i actionsammanhang. Hon är ace på pilbåge, men sämst på att hantera skadade, t ex. Hon är inte sådär genomtuff men inte heller Vanlig Tjomme Som Dras In I Äventyr Och Är Ace Genom Tur. Hon är kompetent.
- Katniss har vuxit upp under svåra omständigheter och det märks. Hon har inte så mycket kontakt med känslor, hon är inte vänlig. Jämför Harry Potter, liksom. Samtidigt har hon ju inte heller rollen Tjejen Med Tuff Barndom Och Skinn På Näsan.
- Annan poäng i avdelningen jämför Harry Potter - Katniss blir traumatiserad efter traumatiska upplevelser. Hon kommer inte in i andra boken och undrar vem läraren i svartkonst kommer vara. Hon har mardrömmar, flackar med blicken, får panikattacker och flashbacks och är annu mer ointresserad av att komma nära människor.
- Peeta Mellark är bäst och jag ska gifta mig med honom och få tusen bäbisar fast inte för han är för bra för mig. Jag gillar honom som fan och dessutom växer manliga figurer som han inte på träd. Han har sådära känslor och people skills och är genuint trevlig. Han hanterar Katniss likgiltighet inför honom med imponerande lugn och mognad. Ägnar sig inte åt sexuella övergrepp i passionens namn, kan hantera att han har en rival, är typ bäst. Han är lugn och mjuk och omhändetagande utan att vara kvävande.
- Triangeldramat är typ vettigt. Alltså detta att rivalerna inte är varandras största fans, men inte försöker döda varandra heller, eller utsätta sig för farliga penismätningstävlingar. De ba jaha, det här var ju jobbigt. Och det är så jävla tydligt att det här med kärlek och sex och sånt är verkligen inte det viktigaste för Katniss. Inte ens topp hundra.
- Alltså, det är ju nåt med SF och fantasy som får många att tänka att världen inte är sexistisk och rasistisk nog som den är, det är bäst att vi verkligen delar upp etniciteter i onda och goda, och alla tjejer är horor. Inte alls i den vanliga utsträckningen här. Ballt!
- Jag är f ö imponerad över så uppenbar revolutionsromantik i en värld så lik vår egen. Detta med onda imperier och rebeller är en grej, men det här är rätt nära. Jag tror det är bra.
- Det är väldigt mycket som nyanseras längre in i böckerna på ett sätt jag verkligen gillar. Det är inte bara alkoholisten Haymitch som visar sig vara kompetent och ha en anledning att supa. Det är också de ytliga människorna i staden, Katniss förstår mer och mer att deras ytlighet är en produkt av deras miljö och okunskap, och att de faktiskt också kan känna och tänka.
- Återkommande till temat med Katniss som en lyckad kvinnlig huvudperson och inte kräksklyscha. Hon är obekväm med tjejerier som kläder och att fixa håret. Hon växte inte upp så, hon är avskrämd från att vilja bilda familj och hon är inte van att behaga. Men hon kör inte heller grejen med att hon är bättre än de andra tjejerna på grund av det.
- Katniss är ju inte en Stark Kvinna, men ingen är ensidigt Stark. Och Prims resa är också hjärtskärande fin att se, att hon precis som Katniss tvingas växa upp och hitta egen väg, trots att Katniss så gärna vill skydda henne. Prim blir inte den oskuldsfulla oförstörda lilla flickan som behöver skyddas. Och Prims styrka är av ett helt annat slag (och det känns inte ens sådär kvinnlig helare-klyschigt för att skador och sår och medicin i den världen är rätt brutalt).
- Ni vet hur pinsamt det är när folk ska beskriva dekadent framtidsfashion? Funkar här!
- Okej, detalj, men så kul med kvinna som ser viktuppgång som nåt positivt och smalhet som svaghet. Nä, asså, fatta, i en ungdomsbok!
Är trött, haft tuff jobbdag, orkar inte sammanhängande just nu. Hur som så endorsar jag det här, då. Både böckerna och filmerna. Gillar förresten att de inte gjorde inre röst-berättande i filmen, för att få fram bokens första person-berättande. Det hade gjort Katniss för känslomässigt tillgänglig. Det balla är ju att hon är rätt stum på det sättet. Distanserad. Så jävla glad att de här böckerna finns. Ge mig roliga länkar på temat!
7 kommentarer:
Åh, jag minns inte om det är i Catching Fire eller Hunger Games, men i någon av böckerna får Katniss benen vaxade och hon beskriver sitt benhår på ett liksom romantiserande sätt, det minnas jag att jag tyckte var så himla fint!
Jag är också väldigt förtjust i Hunger Games, både böckerna och filmerna. Gillar just Katniss kompetens och hennes fokus på överlevnad. Gillar en massa annat också. Däremot är det lite så att jag känner att böckerna är för "bra" på något sätt -- den där känslan av att en bibliotekarie eller svensklärare skulle rekommendera dem till en ung tjej hellre än Twilight till exempel. Men jag är ju en sucker för nedsablade kulturprodukter så...
Håller med! En annan kul grej med Hungerspelen och efterföljare (Kristin Cashore, Veronica Roth, Moira Young) är att unga killar läser om unga tjejer som hjältar utan att blinka. Det är ingen big deal längre.
ÅH JAG VET!!!! Är helt förälskad i böckerna och filmerna. Har tänkt på jättemånga av dom här sakerna också, men jag tycker också det är helt fantastiskt hur kön spelar så jäkla lite roll. Det står INGENTING om att killar ens skulle kunna tänkas ha en fördel i spelen, vilket är så jävla skönt. Inte något "hon fick kämpa extra hårt för att hon inte var lika stark," utan det är bara så självklart att hon och andra kvinnliga karaktärer är kompetenta. Jag älskar det.
Det är så himla mycket saker där det är så tydligt att det vanligtvis skulle skrivits på ett sätt som jag hade stört mig på (eller bara tänkt "jaja, amerikansk populärkultur" och läst vidare), men Collins har verkligen gjort alla rätt. Jag fattar inte varför Hungerspelen inte har blivit Da Feminist Film?
Lysande text! Kan inte mer än att hålla med! Vill även tipsa om Veronica Roth's Divergent-triologi som är i samma stil samt Elizabeth Moons Vattas War bokserie i fem delar.
Det är bägge bokserier skrivna av kvinnor med fantastiska kvinnliga och mänskliga protagonister!
Hungerspelen är bäst! När det gäller Katniss PTSD verkar det även som att den är realistiskt, då jag har hört flera som lider av det själva säga att de känner igen sig i hennes besvär.
När du väl säger det så gillar jag förresten överhuvudtaget hur det där med kunskaper och förmågor framstår i serien. Peeta kan lyfta tungt eftersom han har tränat på det iom sina föräldrars bakeri, Annie Cresta överlevde eftersom hon kommer från fiskardistriktet osv. Det är ingen superhjälteserie.
Jag gillar verkligen överklassens mode i filmen, får Moebius-vibbar av det (kolla in Den Svarta Inkalen t ex, underbart tecknat).
Skicka en kommentar