onsdag, juli 10, 2013

Nöjda patienter

För ett tag sedan cirkulerade det ett läkarupprop där man kunde skriva på om man var emot att rådande omständigheter inom vården försvårade för läkare (och annan personal) att agera utifrån sin professionella kompetens. Ni kan läsa här. Socialministerns pressekreterare kallade enligt Metro uppropet för komplett nonsens, och sade land annat följande.
– Vad vi kan se är att samtidigt som vissa av läkarna är missnöjda ökar patientnöjdheten.
Jag kommenterade detta på Facebook och Twitter med följande förtydligande: vårdens uppgift är inte att göra patienter nöjda, det är att göra patienter friska

Så var det egentligen med den saken, men jag såg en intressant artikel om just skillnaden på frisk och nöjd, och så tänkte jag att jag kunde länka den här. I studien man pratar om har man delat upp deltagare i fyra grupper där en tre av grupperna fick olika behandlingar, medan den fjärde var en kontrollgrupp. Av terapierna verkade två ge ungefär lika bra resultat och en ge knappt något resultat alls jämfört med kontrollgruppen. Men när man mätte nöjdhet gav alla tre terapierna ungefär samma utslag (högre än kontrollgruppens). Det illustrerar alltså det jag säger ovan, ökad nöjdhet bland patienter är inte samma sak som att de har blivit friskare.

Jag vet inte riktigt hur det är med den somatiska vården, men som psykolog känner i alla fall jag att nöjdhet och behandling inte nödvändigtvis går hand i hand. Det finns massor av förutsättningar för att ett besök hos psykolog ska ge en falskt positiv upplevelse. Bara själva placeboeffekten i att man har pratat med en psykolog kan få en att känna sig nöjd efteråt, få en att känna att man har gjort någonting åt problemen. Och bara att få obehindrat och ocensurerat få prata om sina problem med någon som lyssnar kan kännas bekräftande och bra, även om det även är jobbigt. Hade man bara satsat på nöjdhet hade man nog kunnat betala räkningarna med terapi som Ally McBeal får den att se ut - klienten får komma nånstans och prata av sig.  Det känns bra och man har ju inget att jämföra med heller.

Det finns också, naturligtvis, massor av sätt som terapimetoder som egentligen är effektiva, eller terapisessioner som egentligen är lyckade, kan få patienter att känna "orättvist" lite nöjdhet. Men jag ska inte gå in på mer detaljer. Jag vet inte heller vad det är för undersökningar som Johan Ingerö refererar till, så jag kan inte säga så mycket om vad hans definition av nöjd patient är. Jag tänkte bara understryka detta med att vården hemskt gärna får göra människor nöjda, men huvudsaken är faktiskt att människor blir friska. 

7 kommentarer:

Mattias S sa...

Jag har ju redan hållit med dig och så om det här, men ju mer jag tänker på det desto mer till jag ifrågasätta uppgifterna om att kundnöjdheten ökar så mycket. Jag har iofs mest bara anekdotiska exempel men det är i princip uteslutande negativa erfarenheter av vården.

Jag skulle gärna vilja se undersökningar som visar att patienter blivit nöjdare, även om det i sammanhanget är helt irrelevant.

Hanna sa...

Mycket bra resonemang. Samma utveckling sker inom akademin och skolvärlden där man talar om nöjda kunder i betydelsen nöjda elever eller studenter.

Att en gymnasieelev är nöjd med sin utbildning kan vara relaterat till många sovmorgnar, snygga lärarvikarier eller en bra klass. Det betyder inte nödvändigtvis att de får den bästa utbildningen (vad det nu är).

Jocke sa...

Nöjdheten hos patienter har väl ganska lite att göra med själva resultatet? Och det är ju inte så konstigt, eftersom patienten ofta inte har tillräcklig kunskap om hur svårt skadad den faktiskt är eller hur svårbotat tillståndet är. Jag skulle säga att patientnöjdheten istället är direkt proportionell till mängden arbete nedlagt av vårdapparaten.

S. sa...

Jag tänker att grundproblemet är att de patienter man vill göra nöjdhet och vårdkvalitet är lite som att jämföra äpplen och päron. De många, de nöjda, får snabbt får antibiotika och hjälp med stickor i fingret på vårdcentralen. De komplicerade fallen, som det inte finns resurser till, drunknar i den statistiken, nöjda eller ej.

den rabiata orakade flatfeministen fanny sa...

Det känns som att mycket av nöjdheten handlar om att få vård snabbt, att ha det trevligt i väntrummet och så vidare, så håller helt med om att nöjd inte alls behöver vara samma som frisk.

Sedan så har en inom vården även satsat på att korta vårdköerna, något som säkert ökar nöjdheten i stora grupper som har problem som kan lösas genom ett eller ett fåtal besök, men gör vården sämre för människor som behöver långsiktig vård (lyssnade på program i kaliber om detta. En går alltså många patienter nöjda billigt, men underprioriterar samtidigt de tunga fallen.

Lojura Jungeljerta sa...

Sant: nöjd & frisk är absolut inte nödvändigtvis detsamma.

Jag är på det stora så fabulöst missnöjd över den ickevård jag inom den somatiska vården har erbjudits att nöjd för mig är att slutligen få en remiss till x, slutligen ta blodprov för att kolla y, att slutligen tas på allvar - trots att sådant bör vara självklart & inte någonting att vara särdeles nöjd över. Men: särdeles nöjd blir jag, för att det är sällsynt. Samtidigt: jag har än inte fått någon proper diagnos, något symptommildrande som fungerar & jag är än inte frisk.

Vilken jävla loska - riktad mot patienter som inte hjälps & läkare som sliter djur - att kalla uppropet för "komplett nonsens"!

Jo sa...

Finns en annan ekvation att ta hänsyn till också, förutom det som nämns i inlägget och kommentarer. Vårdmetoder, t.ex. mediciner och terapiformer utvecklas. Ökad nöjdhet kan åtminstone delvis komma av att metoderna förbättras mer än organisationsformen försämras. Då kan t.ex. det sammanlagda behandlingsresultatet bli bättre, men bara mycket mindre bättre än om de övergripande organisationsformerna också hade förbättrats i stället för att försämras.

Läkaruppropet på upprop.nu/vvgv rullar på, närmar sig 9 000 underskifter varav kanske hälften läkare. Om jag ska gå efter att bara på sin höjd en av fem av de läkare jag vet instämmer i uppropets innehåll också har skrivit på, så kan man nog räkna med att en stabil majoritet av sveriges läkare (och sköterskor, psykologer m fl) tycker rätt illa om det övergripande organisatoriska upplägget. Det är dessutom ungefär samma statligt påbjudna organisatoriska "sjuka" som drabbat bl.a. polisen och skolan. Läkarnas, polisernas och lärarnas fackliga organisationer hade ett gemensamt seminarium om detta i almedalen i år. Zarembas artikelserie om vården i DN i våras rekommenderas för den som vill veta mer.