Oh-lady-lady-lady-Oscar!

För en massa längesedan hade jag en omröstning om vad ni skulle vilja att jag skrev om, och då fanns det ett alternativ som gick ut på att jag skulle tipsa om kulturfenomen. Det har visst inte blivit någonting av det sedan dess, men nu tänkte jag börja med det så smått. Nu när Kajsa, som normalt är mitt riktmärke för god smak, kollar på Naruto av alla saker tycker jag att det är dags att prata lite tecknad film från Japanland.

Jag kan på en gång säga att jag är rätt Mangakaiskadad. Jag lyckades hoppa på pre-DivX-kid-tåget i allra sista ögonblicket och verkar ha en något mer filmhistorisk inställning till animé än många jämnåriga fans. Jag var sådär rätt manganördig i gymnasiet, tyckte att det var kul att använda japanesiska ord och tyckte att allt som kom från Japan var typ så coolt som om det kom från väst, fast gånger 1,37 ungefär. YAOI-fangirl, naturligtvis, och med bishar som ett av mina större intressen. Numera är jag inte alls lika intresserad, men jag skulle inte påstå att jag tappat bort intresset helt. Däremot är det sällan som jag nämner detta intresse i vardagslivet. Då händer det allt för ofta att någon som också är intresserad av animé försöker prata med mig och mest blir det bara pinsamt och obekvämt - vi har helt olika referensramar. Grovt förenklat:

Simultant:
Jag : Ååååh, vi har hela Gundam på laserdisk hemma, men jag kan ju inte se för att den är otextad!!!!
Samtalspartnern: Jag laddade ner hela [nån modern serie] nyligen!
Simultant:
Jag: o_0?
Samtalspartnern: 0_o?

Ingen är bättre eller sämre än någon annan, bara annorlunda. Även om jag har lite svårt att begripa hur man kan se en jättemassa timmar moderna serier samtidigt som man hyser noll intresse för riktigt bra grejor som är äldre än tio år. Å andra sidan är det säkert svårt att begripa varför jag inte är så intresserad av moderna serier. En av förklaringarna är att figurdesignen i modern mainstreamanimé är så hiskligt ful. Annat var det på 90-talet... eller 80-talet... eller 70-talet.

Åh, 70-talet! Jag ska inte ljuga och påstå att jag läst mycket 70-talsshoujomanga, men vem som helst vet att det är nåt särskilt med det decenniet och flickserier. Jag är som bekant en väldigt sentimental människa med förkärlek för välgenomförd hjärta-smärta, så shoujo är ett av mina huvudintressen när det kommer till animé. En annan är mecha. En gång i tiden gick jag på KTH för att bygga mechor. Men det ska vi ta sen, när vi pratar Evangelion, till exempel. Nu ska jag prata Versailles ros.



Versailles ros är en manga av Riyoko Ikeda och finns även som animé på runt 40 avsnitt (det finns även en fransk-japansk spelfilm, men den har jag inte sett och den finns inte, om ni fattar var jag menar). Jag är mycket förtust i båda versionerna, och mangan är den jag kommit i kontakt med mest nyligen, men jag skulle nog rekommendera animén om ni vill välja medium. Osamu Dezakis superdramatiska regi passar serien utmärkt, Ikedas berättarstil är något stel. Däremot kan mangan alltid användas som ögongodis-komplement.

Marie Antoinette och Oscar

Handlingen är väl, i allra största drag, inte helt överraskande. En av huvudpersonerna är Marie Antoinette och man vet säkert och tryggt att om hon är med i första volymen kommer huvuden rulla i sista. Mycket riktigt, och på resan mellan dessa passerar man hovintriger, tronarvingar, Axel von Fersen, dyra diamanthalsband, ond bråd död, extravaganta klänningar, lås, moral, Bastiljen. Och Oscar. Oscar som född som flicka i en familj som traditionellt tjänar i livgardet får pojknamn och uppfostras att bete sig som en man. Det kan återigen låta banalt och upplagt för billiga poänger, kvinnor som slåss i manskläder blir i fiktionen lätt något av ett spektakel. Det blir lätt lagom delikat moralkaka av alltihop, antingen som "tjejer kan minsann också slåss!" eller som "ja, det där med svärd var ju kul, men nu är jag kär och ska föda friska barn åt Faramir". Det blir väldigt lätt väldigt mycket fokus på "OMG kvinna i manskläder", som om närvaro av en tuff-tjej-som-utmanar-uppfattningar-om-tjejer skulle vara tillräckligt för att göra ett verk intressant.

Som tur är finns det mycket mer än så i Versailles ros (även känd som Lady Oscar, Rose of Versailles, Berusaiyu no Bara eller Berubara). Om inte annat sveper handligen över en händelserik historisk period, och det är alltid intressant att se välbekant västerländsk historia genom icke-västerländska ögon. Snygga, sympatiska och intressanta figurer som man får följa genom större delen av deras liv. Intriger, vändningar och engagerande sidohandlingar. Utsökt och varierad hjärta-smärta, i ordens mest positiva betydelse. Romantik, i oderts bredaste.

André, Oscars barndomsvän.

Jag har två livsinställningsideal. Den ena är manipulativt psykobitchande. Det andra är någonting vackert, ädelt, självuppoffrande, aristokratiskt, rakryggat och principfast. Det finns gott om figurer med båda inställningarna i Versailles ros, men stämningen överlag är sådan att jag efter en genombläddring av mina mangor i tysk översättning känner tårögd längtan efter det andra idealet. För det är där man har sina älskade huvudpersoner. Och det är så man vill vara. Jag vill vara Oscar. Jag vill ha Oscar. Sällan har en tecknad figur fått mig att tappa andan som Oscar.

Jag skulle inte tycka om Versailles ros om enda punchlinen var att Oscar är en kvinna utklädd till man, men jag skulle inte älska serien så mycket om Oscar inte var just det. Versailles ros är nog den skildringen av kvinnas försök att hantera den problematiken som träffat rakast in i hjärtat. Det är smärtsamt bekant och om inte bekant så mycket trovärdigt, och skönt befriat från snedtramp på de mest uppenbara minorna som finns i fältet. Oscar måste hantera omgivningens puckodumhet, sexuellt våld, val mellan kärlek och karriär. Oscar hanterar allt det där utan att bli en av påhittade kvinnorna som inser att äventyrandet bara var ett parentes på vägen till man och barn eller att vara äckligt stark eller att sluka det bästa ur båda världarna. Genusdikotomin problematiseras utan att serien görs till ett statement. Oscar blir inte en illsutration över svårigheterna i att leva i en könad värld, Oscar blir en person av kött och blod som så gott hon kan kämpar för att få leva sitt eget liv. Och vinner. Mitt hjärta.

Se Versailles ros om: du uppskattar starka känslor, du blir knäsvag av intriger på film, du känner att du vill ha en litterär kvinnlig förebild med har svårt att finna någon, du är någotsånär intresserad av manga- och animéklassiker.
Se inte Versailles ros om: du inte kan hantera gammal och ibland ganska billig animation, du kan inte heller med 70-talsfigurdesign, överdrivna känsloyttringar får dig att peka och skratta (eller, iofs, då lär du kunna uppskatta serien som komedi istället).

Oscaaaar! Läs även andra bloggares åsikter om lady oscar, versailles ros, berubara, oscar, andré, marie antoinette, axel von fersen, riyoko ikeda, osamu dezaki, animé, manga, tips, culture vulture

Bilder tagna från den här sidan.

Dansfältrapport - Snowball

Som ni kanske märkt dansar jag pardans och blir upprörd när folk anser att förar- och följarrollerna har med ens könsorgan att göra. Jag tycker ju att det är självklart att man ska få välja själv och att man dessutom inte behöver välja en roll utan kan med fördel växla, men uppenbarligen är det inte en självklarhet i allas ögon.

Jag anmälde mig till Snowball (dansevent med lektioner i lindy hop/balboa/provapå och festkvällar som pågår nu i mellandagarna) som förare. För att jag är korkat pucko ocheller gillar utmaningar. Det beror lite på hur man ser det. Hur som helst, skriver man om genusfrågor blir det ofta mycket gnäll, så det är trevligt att skriva motsatsen - jag gillar Snowball. Det har inte varit några som helst problem med att jag dansar förare. Tänk vad enkelt det är att göra Tanjan lycklig. Referera till folk som "leaders" och "followers" och låt dem välja själva. Och så är dagen gjord.

Och jag kan förresten tillägga att once you go förare är man frestad to never go back. I alla fall på kurs. De man får dansa med som förare är i snitt betydligt fräschare än de man får dansa med som följare. Det är jättedumt.

Tanja kommer med ursäkter

Nej, jag har inte skrivit. Jag grubblar fortfarande på killar och feminism. Som sagt - årets julklapp är att skriva till mig om det där. Länkar och tips om redan befintliga texter är också bra. Och ute i den stora vida världen händer det ingenting som jag tycker är tillräckligt provocerande för att jag ska skriva reaktionsinlägg. Det här är till exempel bara mjäk, och mitt svar skulle bli "å ena sidan har du rätt här, å andra sidan har du fel här". Kära fil dr i matematik: Behåll dina åsikter för dig själv och basunera inte ut dem i medierna. De skapar bara förvirring hos föräldrar och barn.

Jusstja, jag kan kommentera senaste Ottar. Vad gör de med min medlemsavgift, egentligen? Varför gör man om layouten till någonting som förvisso är rätt välgjort, men ser ut som varenda studenttidning man sett eller som varenda tidning som försöker vara hipp man sett. Och är inte det liiite trött att ta konventionellt snygga och brudar och klä ut dem lite krejsi och halvnaket för att sedan fota mot en fondtapet? Och ni kanske säger "gör bättre själv", men jag har faktiskt inte InDesign.






Jag har förresten en krönika i senaste Megafon (Röda Korsets ungdomsförbunds tidning). Jag är klåpare och har därför inte sett tidningen än. Ni som kommer åt kan se mig utnyttja min position som röst i offentliga debatten för att dissa människor som varit dumma mot mig. Han förtjänar det. Och jag har förresten alltid sagt att jag ska bli som Lily Allen och låta allt mitt konstnärande gå ut på diss av ex.

Elin är grym och utmanade folk att rita heta överviktiga. Ibland är det grymt trevligt med nån som får en att inse hur mycjket man själv bidrar till att människor på bilderna man ser är smala lite väl ofta jämfört med populationen.

Med lite hemmafrubloggvarning kan jag tipsa om lettiska pepparkakor, som man kan baka enligt det här receptet. Det gjorde jag förra året och de blev lite för söta, men den kryddiga smaken från min barndom var annars herlt rätt. Så går det om man har peppar i pepparkakor. I år ska jag baka dem mindre söta. Gott!

Dagens ratade julrim:
Ta av dig dina trosor
Så får du några rosor
- ett par örhängen med rosor på som ska fås av min tonåriga plastsyrra. Nej. Men det var roligt i en minut.

Manfenism

Jag har äntligen pallat att svara på en massa intressanta kommentarer på mitt förra inlägg där jag efterlyste mäns åsikter om feminism, jämställdhet, att vara män och sånt. Ni får jättegärna fortsätta kommentera där eller här. Jag tycker det är grymt intressant. Jag känner att jag behöver den inputen för att tänka vidare på jämställdhetsfrågor. Jag vill vara kvinnan som kunde prata feminism med män. Jag känner att jag kommit till ett vitt fält på kartan och vi kan inte gå runt det, vi kan inte gå runt det...

Amatörevolutionism tycker jag också är intressant, men det är inte lika nödvändigt.

I skolan hade vi förra veckan en gästföreläsning av en man som jobbar på Kris- och traumacentrum. Det var för övrigt ett fantastiskt inslag i min googlekalender, då mina planer för dagen var "kris, katastrof, trauma" och "ångestsyndrom". Motsvarande anekdot från när jag läste fysik är när jag skulle göra ultraljudlabb och skrämde en kompis när han såg att det stor "ultraljud" i mitt filofax.

Hur som helst, mannen berättade att han i jobbet mött många kvinnor som hade blivit utsatta för sexuellt våld och att han numera är medveten om att när han är ute och joggar är kvinnor som han springer ikapp ofta rädda för honom. Han visste inte vad han skulle göra åt det. Han berättade även att han brukar föreläsa för poliser och när han berättade om kvinnor som känner sig rädda när någon springer bakom dem var det någon i publiken som kommenterade att han (Obs! han) inte alls kände igen det där. Och vår gästföreläsare tänkte att vissa kanske inte borde fundera på annat yrke.

Jag blev så förbannat glad. Jag hade ju nyligen skrivit om just att vara automatiskt skeptisk mot sådant man inte känner igen, även om man inte ens är tänkt att känna igen sig. Jag blev hur som hels grymt glad åt föreläsaren. Det är rätt kasst med genus hos oss, så det var trevligt med nån som var medveten utan att hajpa upp sin otroliga jämställda förträfflighet. Jag tror inte jag bloggat om stolpskottet som under en föreläsning om just genus i arbetslivet, vilket han påstod sig vara expert på och dessutom en mycket upplyst och jämställd sådan, hävde ur sig att sjuksköterskor som piffar upp sig när en attarktiv läkare kommer till avdelningen kanske ska tåla att bli påtafsade (han hann ändra sig innan vi åt upp honom levande) och att manliga sjuksköterskor nog inte tycker det är ett problem när kvinnliga läkare tafsar på dem (det korrigerade han inte, däremot, och mnjaeade sig en massa när jag snackade med honom på rasten), men ja... sådant händer, liksom. Mitt på ljusa dan. Så fatta att jag blev glad.

Det med att fatta att kvinnan framför en blir rädd och inte veta hur man ska hantera det är förresten en sån där typiskt manlig erfarenhet som jag eftersöker när jag frågar hur det är att vara man. Eller till exempel att alla modebilagor och -special i tidningar oftast handlar om kvinnor och när herrmode syns är det inte sällan som "det här kan du köpa som fars dag-present". Jag hade blivit förbannad om jag var kille.

Kommentera. Berätta. Bästa julklappen!

Talk to me, boy

Jag vet inte riktigt. Jag skriver rätt mycket om feminism här, ju, och det finns alltid nåt att skriva, men på sistone har jag blivit mer och mer besatt av tanken på män och feminism. Hur man ska göra. Hur man ska tänka. Vad jag ska, kan och bör göra. Det står om det i senaste Bang, om Pittstim, bland annat. Pittstim svarade inte på mina frågor, upplyste inte särskilt många för mig nya vrån. Jag är så nyfiken på hur det är för killar, men jag vet inte hur jag ska komma åt informationen. Och jag vet inte heller hur jag ska bete mig åt deras synpunkter, det är så svårt att bara lyssna och ta till sig utan att börja käfta emot, diskutera, försöka förlara att de missar någonting viktigt. Jag vet inte om jag ska tassa och hoppas att de vaggas in i jämställdhetstänket tillräckligt mycket för att inte bli bortskrämda när mothuggen väl kommer eller om jag ska hugga emot direkt. Och jag vet inte om jag hugger emot för att jag har rätt, eller för att jag är defensiv och vill hålla fast vid min världsbild. Men jag vill höra de andra sidan, även om det svider. Jag försöker bita ihop och lyssna, även när jag vill börja slåss.

Det här tycker jag är intressant. Till exempel. Jag har ju sett det här problemet uppmärksammas en miljard gånger, men då har det tolkats som att orsaken är att mannen är normen. Det är så jag skulle tolka det. Varför gör inte de det? Är det för att de inte vill se normtolkningen? För att de faktiskt har missat den förklaringen? Är det för att deras förklaring faktiskt är den rätta?

Kan inte nån ge mig en objektiv sanning, bara, det vore så mycket enklare.

...men hade de betygsatt klänningarna från Nobel Night Cap hade jag och my girls fett vunnit. Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, perspektiv, män, kvinnor

Julia Skott skriver bra, till exempel här.

08

Min sambo har agerat stasi/tjuvlyssnat.se/samtidsobservatör och redovisar i sin blogg. Jag har hört de här anekdoterna minst ett tusen gånger och de är fortfarande roliga. Läs!

...men Island då?

Andra bloggar om: volvo, villa, vovve, finanskrisen, vardagsbetraktelser

Millions of years of evolution, right?

härifrån

Bill [0:28:38] : "Women don't.... they basically just don't think like that."
Alice [0:28:43] : "Millions of years of evolution,right ? Right ? Right ? Men have to stick it every place they can...but for women, it is just about security and committment...and whatever the fuck else !"
Bill [0:28:58] : "A little oversimplified, Alice. But yes,something like that."
Alice [0:29:00] : "If you men only knew"

Kan någon förklara för mig vad som är den omfattande dealen med den här undersökningen? Forskare har kollat kontaktannonser och av dettas kan de dra slutsatser om "vetenskapligt stöd för begreppet "gubbsjuk"". What? Vadå "vetenakapligt stöd för begreppet "gubbsjuk""? Möjligen menas det att de funnit vetenskapligt stöd åt att män är gubbjuka generellt, men vetenskapligt stöd åt begreppet? Och jag vet inte, jag är ingen forskare, men om man vill generalisera sin attraktionsforkning, är verkligen kontaktannonser så bra utgångspunkt? Skriver inte folk det de tror att potentiella partners vill höra? Och ljuger inte de ganska duktigt?

Forskarna själva säger att deras resultat motsäger en del evolutionistiska antaganden (nämligen att män dras till utseende och kvinnor till status) , men de som gillar att tänka evolutionistiskt drar ändå självgynnane slutsatser (can't blame them, jag skulle gjort samma sak), av resultaten om åldersskillnaderna, att män dras till yngre kvinnor och vice versa. Vad forskningsresultaten har med just evolutionen att göra begriper jag inte. Och... ja, hela evolutionismen, alltså. Jag skulle inte ha några större problem med vetenskapliga bevis på att kvinnor och män är olika på grund av evolutionöra fördelar (hey, kvinnor och män är olika, vi kan föda barn, liksom). Men det irriterande är att de som hajpar evolutionen verkar tänka "det är så nu, alltså har det alltid varit bra och så ska jag förklara det med stenåldern" snarare än att gå från stenåldern till nu, vilket skulle vara det logiska.

Nuförtiden är det tydligen så att män vill dejta yngre kvinnor. Tänker man populärvetenskapligt och evolutionistiskt är det förstås därför att unga kvinnor är superfertila. Det ger evolutionära fördelar att tända på fertilitet, tanken är självklar. Att tänka på att det inte skulle skada att tända på fertila partners om man var kvinna verkar inte slå amatördarwinsterna. Jag kan ha fel, men sist jag kollade var unga män friskare än äldre män och hade dessutom kortare återhämtningsperiod, vilket borde ge enorma fördelar om man vill föra arten vidare. Illustrationsavbrott:

Det här är Zac Efron. I'd hit it, som vi säger här på Internet.

Jag ser massor av evolutionära fördelar. Och jag gillar inte ens muskler så jättemycket!

Det som stör mig med sådan biologism är inte det potentiella deterministiska i att jag kanske är förprogrammerad att tända på sex till levande ljus och spännande mörka främlingar (fast jag sen gifter mig med snälla män), utan den bakvända och selektiva logiken. Jag är nämligen ganska logisk av mig och tycker illa om när människor förklarar stenåldern med moderna förhållanden.

Det finns en essä som brukar vara bra om man vill öppna någons ögon på att vad som helst kan motiveras med biologin och evolutionen - If men could menstruate - men jag tycker mer om att illustrera med att låtsas att vi lever i en värld där könsbeteenden när det kommer till sex och raggning är omvända. I mina ögonen är det mycket lättare att men hjälp av biologiska skillnader förklara varför män vill binda sig medan kvinnor vill slampa runt än motsatsen. Vi tar en till Zac Efron-paus, sedan ska jag motivera varför kvinnor, till skillnad från män, är så dåliga på att förknippa sex med kärlek.

• Kvinnor kan bara bli med barn några dagar i månaden, till skillnad från män som kan bli med barn jämt. Men kvinnor är likförbannat kapabla till sex hela tiden, och det är vanligt att kvinnor har mage att vara som mest kåta när de menstruerar. Uppenbart fall av att inte koppla ihop sex och barnalstring och familjebildning och så.
• Hade evolutionen velat att kvinnor skulle sexa för barn skulle evolutionen inte uppfunnit klitoris.
• Manlig orgasm - barnalstrande sprut. Kvinnlig orgasm - typ väldigt irrelevant till barn.
• Bilden jag fått är att det är vanligare att män, oftare än kvinnor, tappar intresset för sex efter orgasm.
  
• Kvinnor bär barnet och har koll på det efter att de blivit gravida lite på automatik, oavsett om de älskade mannen som bidrog med sperman eller ej. Män måste vara kära i de männen har sex med för att annars tappar de ju kollen på sin avkomma och kan inte ta hand om den och se till att generna förs vidare.
  

Det här är förstås grovt förenklat, men det övertygar mig betydligt mer än lika genomtänkta evolutionistiska biologistiska förklaringar på varför kvinnor är romantiska och män knullar runt.

Intressant. Andra bloggar om: kontaktannonser, förhastade slutsatser, partnerval, attraktion, zac efron, snygga ungdomar, unga fasta kroppar, zac efron, biologism, evolutionism, förklara saker med evolution, darwin, har säkert också varit ung, orgasm, manlig sexualitet, kvinnlig sexualitet, relevant till min sexualitet, zac efron, förenklingar, hur förklarar man det här med evolutionen-leken

Rekommenderad bloggläsning exempelvis här. Och avslutningsvis...

Alla bilder på Zac är snodda från zacefronweb.com. Duh. Fap.

Vinn Phonephucker! Smashing!

Ni som skyldigt säger "alltså, jag måste köpa din bok, förlåt att jag inte hunnit än" när ni möter mig ha en chans att få en.

Böckerna Phone fucker, Qkar och Dominikas prisbelönta och smashing kokbok finns alla med i dagens fantastiska julkalenderöppning! ... Och tillråga på allt är dom dessutom signerade av författarna!

Allt du behöver att göra för att vinna detta smasshing julklappstips är att att motivera varför din kåta kompis förtjänat att vinna dagens-julklapp!

Så, marsch pannkaka och motivera varför din kåta kompis ska vinna en kokbok! Böckerna är signerade av författarna. I alla fall Phonephucker. Som är typ grymt svår att stava till.

F-underingar

Illustration till "Nä, va, jag såg inget" som mycket mycket pedagogiskt förklarar hur man kan se olika saker fast man befinner sig i samma miljö.

~*~

Alexander skickade mig häromdagen en länk till en blogg med ett inlägg jag borde läsa. Roligt, sant och lyfter fram det där med vikten av perspektivbyte och hur egna erfarenheter underlättar.

[...]I was reasonably confident we had this whole gender inequality thing licked, until I fathered a girl. I mean, I was aware things were not perfect. I worked in corporate-land; women were clearly held to different standards than men. But still: close enough, I thought. In the grand scheme, there were bigger problems. Now I realize the smallest hint of sex discrimination is A GLOBAL CONSPIRACY TARGETING MY DAUGHTER. And it’s everywhere. [...]

- mer

~*~

Har jag nångång tipsat om bloggen Jeu de rôles, förresten? Mycket intressant om roller och rollspel (whoaduh), både uttalade och outtalade. För inte så länge sedan - ett till pappasnacket relevant inlägg om en modern bok om att bli förälder. Modern i den mindre intressanta bemärkelsen, tyvärr.

~*~

Jag har återigen börjar tänka på hur killar och feminism funkar ihop. Jag har tänkt på det till och från och skissat upp lite text, men inte fått ihop nåt bra och sammanhängande. Det här är från mailkorrespondens med Jon Jordås, juni i år.

Intressant att du tar upp att män upplever att de "inte släpps in i det feministiska samtalet". Jag har själv funderat mycket på hur killar och tjejer bemöts i feministdebatten, för det vore ju att ljuga att påstå att könen välkomnas på samma sätt. Som ung tjej i dagens Sverige växer man ju upp i en miljö där det är nästan omöjligt att missa att någon därute vill att man ska bli feminist och medveten om ojämställdheten i samhället. Större delen av projekt, böcker och andra satsningar med jämställdhetstema är riktade till tjejer. Bara där kan man nog som kille känna sig ovälkommen, både för att man inte får några projekt riktade till sig och för att när man väl nått någon sorts jämställdhetsinsikt befinner man sig på samma nivå som ens jämnåriga tjejer var på när de var 14.

Jag har ofta hört frasen "jag är för jämställdhet, men emot feminism", ofta från killar som påpekar att en ideologi med ett sådant namn per automatik exkluderar män. Jag har också hört en hel del om att män har svårt att komma in i jämställdhetsdebatten för att den förs ur ett kvinnligt perspektiv. Och de har ju rätt på det sättet, feminismen är väldigt kvinnonormativ, men det har sina anledningar. Jämställdhetskampen förs främst av kvinnor. De betydande teoretikerna är ofta kvinnor. Jag kan inte låta bli att önska att killar som har börjat tänka i jämställdhetsbanor och sedan känt sig avvisade av feminismen kunde tänka ett steg längre och inse att det de får uppleva är att få känna sig som "det andra könet". Att istället för att känna sig ovälkomna kan de ta vara på upplevelsen av att vara män i en värld där kvinnan är normen, och kanske förstå vad kvinnor menar när de pratar om att vara undantaget. Jag kan både (som kvinna som får leva i en värld av "fotboll" och "damfotboll" och allt det där) verkligen sympatisera med män som känner sig utestängda, och samtidigt vilja örfila dem och säga att nu ska de banne mig skärpa sig lite. Ha lite stake och visa att de kan hantera en situation som inte är anpassad efter dem, att de kan agera i ett sammanhang som inte är helt skapad efter dem och deras erfarenheter, att de kan lära sig att relatera till andras upplevelser och synvinklar. För jag tycker det är sällan feministiska diskussioner aktivt erbjuder män att dra dit pepparn växer bara för att de är män, snarare är det väl så att ingen aktivt bjuder in killar, och då känner de sig oönskade. Jag kan gå med på att de är ovälkomnade, men knappast på att de är ovälkomna.

Sedan kan jag förstås också se att män kan uppleva att feminismen bara skurkförklarar dem och då vill man ju helt klart inte vara med, men det är ju egentligen samma sak som när man påstår att feminismen bara ser kvinnor som offer. Då har man missat bredden av feminismen och hur mycket som ryms i begreppet, då har man verkligen bara skummat genom rubrikerna.

Vi märker några återkommande teman i mitt tänkande i de här frågorna, va? Typ "skärp er och kämpa!". Ambivalensen mellan att å ena sidan tycka att det är fan nyttigt att känna hur det är att inte vara normen, men å andra sidan sympatisera med och tycka att det är fel med snäva ramar.

Jag känner mig ibland skyldig till utestängning av män när jag krossar någon man med puckade åsikter i jämställdhetsfrågor. Någon som kanske till och med försöker, men failar. När jag kör över hans välmenande resonemang känner jag ibland att oj, jag kanske borde vara lite soft och inte skrämma bort snubben. Å andra sidan är jag även hård mot tjejer som har i min mening puckade feministåsikter. Jag påstår inte att jag behandlar könen lika, men jag tror att just i sammanhanget "stick från min feminism" är det hyfsat jämt. Jag får tänka mer på det här med män och feminism. Och skriva mer.

~*~

Johanna Sjödin skriver två inlägg på raken om sådant som anses vara tjafs som förstör för "riktig jämställdhetskamp": bara bröst och en manlig Lucia. Bra, Johanna! Jag är trött på människor som anser att småsaker inte är värda att slåss om för att det finns större och viktigare problem. Helt ärligt, på det området är de stora viktiga problemens tid förbi i Sverige (med undantag för manlig värnplikt). Nu är det småstriderna man ska ägna sig åt, hur löjliga de än verkar vara var för sig. Folk som argumenterar mot manliga Lucior med att det är en tradition som handlar om ett kvinnligt helgon kan fundera över hur jäkla äkta och true to the ursprunget det är att skutta runt i vitt nattlinne och elljus på huvudet efter att man vunnit en popularitetstävling.

Intressant! Andra bloggar om: män, kvinnor, elefanter, feminism, jämlikhet, jämställdhet, pappor, perspektiv, bara bröst, lucia

Jusstja! Nu när jag ändå har läsare, var köper skejtare jeans? Jag letar efter ett par som har halvlåg midja, rätt tajta om rumpan och sedan rätt baggy nertill. Jag inbillar mig att skejtare har såna. De ska vara blå och inte ha så mycket detaljer, märken och broderier. De ska kunna bäras med kavaj och tischa så att man ser tråk-"dressad men rockig" ut. Dessutom söker jag svarta trekvartsbyxor i samma typ av modell. De ska kunna bäras med kavaj, coola strumpor, tischa/skjorta/fluga/crazy accessoirer och få mig att se ut som André 3000, ungefär. Eller Avril Lavigne. Fattar ni vad jag menar? Har ni tips? Det är typ superbra om det är nåt ställa dit jag kan gå och prova.

Ungefärlig illustration av vad jag kan tänkas göra med byxorna.

multikultidiyjul

För några inlägg sedan avslöjade jag mig som postsovjetta utan någon som helst julvett. Jag gillar glögg, lussekatter och julklappar, men för mig är julen verkligen ingen big deal, om ens deal över huvud taget. Julen är en deal för min sambo, däremot, för han är uppvuxen i Sverige och dessutom gammal körgosse, så han har någon sorts relation till musiken också. Jag tycker det är grymt häftigt och exotiskt, för mig känns det som att det är han som kommer från utomlands och följer nån konstig men charmig tradition. Utan Fredrik skulle jag aldrig komma på tanken att ens ha advetsljusstake, men han blir glad av sådant, så idag har jag, ehm, julpysslat.

Ta-da! Rīgas Melnais balzams står för ungefär hälften av hushållets alkoholkonsumtion och jag får seriöst obehagskänslor när jag inte har det hemma, så vi har alltid en buffert. Eftersom vi inte vet hur man källsorterar keramik har vi samlat på oss en del flaskor i olika storlekar och nu har de, tack vare mina tokiga julpysselfärdigheter, blivit till en tjusig adventsljusstake.

Just adventsljusstakar är i och för sig nåt vi alltid varit bra på. Julen 2006 hade vi en konventionell ljusstake med blå ljus och ljusmanchetter med blå blommor i (kittet hade vi fått av en kompis till mig vars familj flyttade till mindre lägenhet och rensade ut en massa bråte). Fredrik och jag orkade aldrig plocka bort ljusstaken från bokhyllan, så nästa jul fortsätte vi vidare på det, så att alla ljus blev lika långa. Jag tror vi ska köra på samma koncept i år.

Supergaletspännande! Andra bloggar om: jul, advent, första advent, julpyssel, adventsljusstake, multikulti, diy

Hur blir pappor till?

Jag pluggar AO-psykologi och hostar hostar hostar. Jag har inte sovit ordentligt någon natt den senaste veckan för att jag hostar. Halsen är irriterad. Jag kommer hosta sönder revben, sanna mina ord.

Nåja, någonting jag funderat på lite de senaste dagarna (tack vare det här, det här och att jag tänkt på det tidigare) är hur det funkar att bli pappa, rent pappersmässigt, att man måste godkännas och så. Jag har aldrig gillat att man räknas som pappa automatiskt om man är gift med kvinnan som föder, dels för att äktenskap i mina ögon inte är sådär kvalitativt annorlunda från andra samlevdansformer när det kommer till att bli på smällen och dels att det blir superbökigt i situationer där pappan är en annan än maken och alla är okej med det. Hade jag fått bestämma hade det inte varit så att gifta män blir pappor automatiskt, men inte de ogifta. Men jag kan inte komma på något helt vettigt sätt att "bli pappa" på. Vilka andra, helst bättre, modeller finns det?

Intressant? Andra bloggar om: faderskap, pappa, föräldraskap, äktenskap, olikabehandling, ojämlikhet

Förstagluttarna

I läseboken "Förstagluttarna" slår man fast att killar är bättre än tjejer i matte. Att en kille med tjocka glasögon helst sitter ensam och läser förklaras med att "han är ju jude".

-SvD

Whoa! Det är nästan så jag vill ta upp mitt intresse för barnböcker igen! Är det någon som läst mästerverket? Är det så illa?

Fria associationer kring det senaste i femibloggsverige

Jag har pluggat Organisations- och Arbetsplatspsykologi hela dagen och nu sitter jag och läser Vanity Fair-artikeln om varför kvinnor inte är roliga (återhittad via Sofia Dahlén). Jag klarar inte av att ta artikeln på allvar, men är road. Jag associerar fritt.

Why are men, taken on average and as a whole, funnier than women? Well, for one thing, they had damn well better be. The chief task in life that a man has to perform is that of impressing the opposite sex, and Mother Nature (as we laughingly call her) is not so kind to men. In fact, she equips many fellows with very little armament for the struggle. An average man has just one, outside chance: he had better be able to make the lady laugh. Making them laugh has been one of the crucial preoccupations of my life. If you can stimulate her to laughter—I am talking about that real, out-loud, head-back, mouth-open-to-expose-the-full-horseshoe-of-lovely-teeth, involuntary, full, and deep-throated mirth; the kind that is accompanied by a shocked surprise and a slight (no, make that a loud) peal of delight—well, then, you have at least caused her to loosen up and to change her expression. I shall not elaborate further.

Det fick mig att tänka på en anekdot. Gammal flamma till mig (A) möter annan gammal flamma till mig (B). A känner till B, både att hen är en gammal flamma och öht lite som person, för jag har berättat för A om B. B känner inte till A. Så A tänker smalltalka med B och frågar "känner du Tanja?". Varpå B svarar "ja, hon är rolig".

A var tvungen att messa mig om det. Både jag och A tycker fortfarande det är roligt, och det var ett par år sen det hände. För "rolig" är typ allas förstaval av ord om de ska säga nåt om mig. Min eviga förbannelse, men jag är förbannat bra på det. Att vara rolig. Har alltid varit det. Det är, gissar jag, en av egenskaperna som folk gillar hos mig, spontant dras till, och spontant märker att jag finns för. Jag har just på grund av det lite svårt att relatera till att tjejer inte får vara roliga, men å andra sidan har jag ju även länge varit allmänt känd som en inte särskild tjejig brud med (det här ska sägas som en komplimang) killkompatibel humor.

Vilket får mig att tänka på Skärp dig! och grejen med att en anpassningsstrategi för tjejejr i mansdominerade och grabbiga miljöer är just att bli som grabbarna och höhö och kunna skratta åt kvinnoförnedring. Säger tjejen att det inte är roligt är det bara att anklaga henne för att sakna humor. Vilket är ett litet socialt mord och man vill egentligen inte dit, ofta hellre fnissa åt nåt man inte tycker är okej. Just att det är ett erkänt faktum att jag är rolig tycker jag är grymt skönt i såna situationer för jag tvivlar aldrig på mitt sinne för humor. Jag vet att jag har det, min omgivning vet att jag har det, så jag kan ifrågasätta utan att riskera bli tråkstämplad. Det är lite samma sak med intelligens, jag vet att jag är smart, så oftast börjar jag inte tänka "oj, jag kanske är dum" när jag inte begriper någons obegripliga argumentation. Oftast. Att jag är rolig tvivlar jag aldrig på.

Men bara för att jag är rolig betyder inte att tjejer är inte roliga-grejen känns främmande. Och dessutom, som ovan nämnt, är jag erkänt obrudig. Eller, jag har i alla fall varit det tillräckligt länge för att fortsätta tro det, kanske mot bättre vetande. "Vem vill knulla den roliga tjejen?" undrar Elin, och jo, jag undrar lite om sådant. Ibland. När jag var liten och läste Fittstim och de andra i tiden närliggande texterna stod det om "den roliga tjejkompisen", hon som alla killar tyckte vara svinkul att umgås med, men som aldrig fick ligga. När jag var liten kändes det som att det här skulle bli mitt fucking öde. Det blev inte riktigt så, även om det kanske beror på att jag aktiverades som köttmarknadsvara senare än högstadiet och på så sätt slapp det allra humorfientligaste. Och visst får jag ligga, så så hemskt kan det inte vara, och en av de roliga sakerna med anekdoten är att båda är just gamla flammor till mig. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur det skulle vara om jag hade någon annan egenskap folk primärt tänkte på. Nåt annat än "rolig". Typ kanske "snygg häck". Eller "snäll". För jag är rätt schyst och har snygg häck, så det är inte så att de saknas, det är bara att "rolig" verkar överskugga. Skulle jag få mer då? Och med vilka då i så fall? Och vill jag ligga med dem som skulle ligga med mig då?

Jag tycker egentligen att Kvinnor i Svenska Ståuppen-debatten är tråkig. Det finns liksom egentligen inte så mycket att diskutera i sakfrågan, tycker jag. Men att det blivit så stort beror nog på att det är så många trådar debatten rör vid. Allt från samhällsalmänna filosofiska diskussioner om struktur kontra individ, till personliga och känsliga saker som att få eller inte få ligga. Humor i sig är ett intressant ämne, och känsligt, och personligt. Och jag ska lägga mig nu och plugga mer AO-psykologi imorgon. Toodles!

Intressant. Andra bloggar om: humor, manligt, kvinnligt, sexigt, vanity fair, kvinnor är roliga, kvinnor är inte roliga, män är inte heller roliga, feminism, genus, könsroller

Nä, va, jag såg inget.

Jag länkade till två inlägg om kvinnor och humor på Newsmill igår. Sedan fortsatte jag läsa där och upptäckte någonting jag sedan fnissade åt ihop med sambon. En sån där väldigt typisk och förutsägbar historia:

Artikel 1: Noul El-Refai, kvinna, säger "hej, ståuppscenen är inte så jäkla female friendly"
Artikel 2: Elin Grelsson, kvinna, säger "alltså, kvinnor och humor är övr huvud taget en problematisk kompbination, det är inte bara ståuppen det handlar om, egentligen"
Artikel 3: Aron Flam, man, säger "jag är ståuppare och jag ser inte att kvinnor har andra villkor än män"
Artikel 4: Per Robert Öhlin, man, säger någonting väldigt allmänt och grovt biologistiskt om att manliga värden har tagit över och vi behöver fler kvinnor i offentligheten
Artikel 5: Daniel Claesson, man, säger "meh, min familj hade kul, och sån här diskussion hjälper inte jämställdheten och ungdomar bör få se mångfald (mångfald = bara män, min anm.)"

Nähä, vilken överraskning att Flam, varandes man, inte märkte det. Och det här är ju verkligen första gången som kvinnor påpekar en struktur som behandlar dem jobbigt och nån man ser helt "what?!" ut. Flam har ju inte sett nåt. Och Claesson verkar befinna sig i samma see no evil-land från vilket han bekvämt kan uttala sig om jämställdhetens bästa och vikten av mångfald.

Så jag och Stangel skrattade lite åt det, men jag påpekade att man kan ju aldrig riktigt veta om jag bara läser in saker. Det är ju sådant som är så svårt med mönster och strukturer, att man inte riktigt kan peka ut ett konkret fall och säga "hej, det här är fel", för just det konkreta fallet kan vara en slumpmässig avvikelse.

Men senare samma kväll råkar jag på ytterligare ett exempel på samma beteende (och nu, när jag tänker efter, är det dessutom relevant till förra styckt om ett konkret fall kontra mönster... nåja), alltså en man som säger att nej, han har inte märkt nåt. Mot kvinnor. Inte i dagens samhälle. Jag hittade det genom Pär Ströms blogg, och detet är ett youtubeklipp där en man berättar om att han blev otrevligt behandlad när han skulle skriva på faderskapet, han är inte gift med sitt barns mamma och måste alltså skriva på att han är pappan.

Det var ett typiskt fall som Ström anser att jag som feminist inte bryr mig om, och har fel. Jag tycker att det suger att pappor ofta per automatik anses inkapabla att ta hand om sin avkomma. Jag hoppas att jag själv har vett att bete mig jämställt när jag skaffar ungar, och om jag inte har det hoppas jag att jag har den goda smaken att skaffa ungar med någon som kan påpeka mina brister i det avseendet. Hade klippet bara fokuserat sig på att mannen blivit behandlat illa hade jag inte, efter de sex minuterna av mitt liv som gått åt att kolla på klippet, velat peka och säga "haha!".

Mannen i videon berättar att han har både blivit ifrågasatt som kompetent förälder och utsatt för skämt om huruvida han verkligen var pappa till barnet som han upplevt som förodmjukande. Med rätta, tycker jag. Men sedan kommer Ström och försöker sätta det hela i sammanhang.

Ström: Vad tror du skulle ha hänt, tror du, i ett helt annat sammanhang, en en mansdominerad miljö, em ett antal män hade förödmjukat en kvinna på det viset?
Peter: Ja, det är fullständigt... I dagens samhälle är det ju fullständigt uteslutet att nån får bete sig på det viset, om det nu skulle ha varit tvärtom. Det finns ju feministiska initiativ om saken, till och med. Nej, det hade varit "mansgrisar" eller vad det nu kan heta.
Ström: Många genusdebattörer menar att det finns ett så kallat patriarkat i samhället och manliga maktstrukturer som samarbetar för att förtrycka kvinnor. Känmner du igen den bilden?
Peter: Ja.. jag vet inte. Jag har inte upplevt det så personligen och... hm... igår upplevde jag möjligen omvänt förhållande. Så kändes det igår, åt andra hållet. Jag var fullständigt hjälplös och var tvungen att sitta kvar, istället för att gå i taket som jag borde ha gjort. För att jag inte riktigt visste vilken makt de hade och fick utstå den behandling som jag inte tyckte att jag skulle behöva utstå.
Ström: Vad kallar man det här då? Är det ett patriarkat?
Peter: Det här är ett matriarkat.

Och här har båda männen förbrukat sin rätt till min empati och mitt engagemang i deras problem. Istället vill jag peka, skratta, och nypa Peter i kinden. Nä, har lille gubben fått smaka på att sitta, inte tro sina sinnesintryck och inte kunna bli förbannad som lille gubben borde blivit? Är det första gången? Har folk dragit skämt som du inte tyckte var så roliga, på lille gubbens bekostnad? Men förfan, skaffa lite humor. Höhö, Peter! Var inte en sån torrboll! Kom igen nu, skratta med, det var ju bara ett skämt!

Det är någonting gulligt över en man som förnekar att kvinnor förtrycks för det har han ju inga egna erfarenheter av, men sedan springer till mamma Pär Ström så fort han själv blivit allra minsta kränkt. Eller, nej, det skulle varit gulligt om mannen inte var 30+ (min uppskattning). Nu är det bara löjligt och tragiskt att inte ens en egen upplevelse kunde få honom att se längre än sin egen kuk. Bu-knull-hu, Peter. Kom tillbaka när du fattat hur det känns för kvinnor i alla situationer de blir utsatta för "mansgrisar eller vad det nu kan heta". Eller kommit ur din söta bubbla där sådant beteende är "fullständigt uteslutet".

Det här är förstås fortfarande två konkreta fall som jag fortfarande inte får bygga mönster på, bara för att de hände på samma dag och för att jag tycks ha sett liknande förr. Men ett preliminärt uttalande skulle se ut ungefär såhär:

KILLAR, FÖR I HELVETE! Kan ni typ testa att lyssna på tjejer när de uttalar sig om att de upplever sig diskriminerande eller ser strukturer eller så? Även om ni inte känner igen er? För vetni, det finns liksom en möjlighet att ni inte känner igen er för att ni är killar! Vi får inte ett bättre samhälle om vi inte tror på andra erfarenheter än våra egna, om vi inte låter andra människor med andra erfarenheter påverka vår begreppsvärld. Det gör man ju hela tiden, genom att till exempel följa recept eller låta bli att slicka på kalla lyktstolpar. Varför ska det vara så svårt att inse att kvinnor kan ha en poäng när de klagar på att de blir behandlade annorlunda än män? Det är ju till och med fullständigt logiskt att man som kille inte känner igen sig - för det hela handlar om just att män och kvinnor behandlas olika och det vore grymt konstigt om killar hade samma erfarenheter som tjejer.

Det här är så tröttsamt. Så. Tröttsamt.

Intressant. Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, könsroller, genusroller, genus, ståupp, humor, sexism, särbehandling, pär ström, peter, pappor, mammor, erfarenheter, empati

...is made of people!

Dagens avsnitt av "hur tänkte de?" is brought to you by Armada.

Alla slogans gör sig inte på choklad, Octapharma!

---

Från det ena till det andra, Julia Skott har uppmärksammat intressanta texter om kvinnor och humor, skrivna i samband med den där herrklubben till humorkväll SVT hade nyligen. Newsmill, här och här.

Svarssession, Pt. 1 (Continued)

Så, här kommer den sista bunten svar på de frågorna som just nu finns i frågeposten. Ni får grymt gärna komma med reaktioner eller så.

Emma börjar: hur gör man för att bli duktig och intelligent?

Man inleder med att skaffa sig smarta akademikerpäron och sen läser man en massa och försöker lyssna på folk och tänka och prestera. Sen startar man en blogg och kallar sig duktig och intelligent av ren lulz och hybris. Sen rullar det liksom på.

Emma fortsätter: vad borde folk göra för att göra världen bättre?

Jag började skriva nåt om acceptans och att vara vardagssnäll och sen kom jag på att folk dödar varandra över hela världen.

Emma är inte alls lika uthållig som Anna: tycker du inte det är obehagligt att lämna ut så mkt om sig själv, med namn och allt?

Jag har bloggat i sju år och har nog lärt mig hur det där med att lämna ut mig själv funkar och hur mycket jag är beredd att visa. Jag tycker inte alls jag är särskilt självutlämnande i den här bloggen, men innan jag kom ut med namn efter att bloggat anonymt på Phonephucker gick jag genom alla mina gamla bloggar och dagböcker och låste en massa inlägg för att jag kände att de var på okej offentlighetsnivå under omständigheterna då de skrevs, men inte längre.

Ibland önskar jag jag kunde skriva lite mer privata saker, men det som stoppar mig är ofta det att det är fler än jag som är inblandade i dem historierna och det är inte min sak att hänga ut dem. Jag försöker över huvud taget hålla andras privatliv privat och upp till dem att berätta om, både på nätet och irl. Jag själv är nog ganska öppen men mina känslor, tankar och funderingar. Men jag tycker inte om att lämna ut andra människor, och har ingen större lust att skriva anekdoter oxh sånt här, skulle aldrig hänga ut en pågående relation med detaljer och namn. Framför allt om detaljerna var otrevliga.

Någonting jag tycker är jobbigt med bloggen och att "lämna ut mig" är att det lätt blir obalans mellan mig och bekanta som läser bloggen utan att kommentera. De vet massor om mig, jag vet mycket lite om dem och ofta vet jag dessutom oftast inte att de läser min blogg tills det plötsligt kommer upp i ett samtal eller så. Det tycker jag är småjobbigt, har alltid tyckt det. Men det får man liksom ta.

Markus börjar: Vem är enligt dig Sveriges genom tiderna stiligaste Fängelsekund?

Iiiiingen aning, du. Inte mitt expertområde alls.

Markus fortsätter: Om man fryser in fisk levande är det väl klart att den fortfarande lever när man tinar upp den igen? ...Eller?

Nej, men om en mygga har bitit fisken och inkapslats i bärnsten kan man klona den!

Markus rör upp skuldkänslor: En sida av dig jag anser Internet fått se allt mindra av de senaste åren är Serietecknare/illustratören Tanja, något som leder oss in("INLEDER" LOL!) på nästa fråga. Klyschan om att "Även om man har en teckningsstil som påminner om en kråka med gomspatt kan vem som helst bli bra, bara man sätter sieg ner och TRÄNAR", du som har en ganska fräsig teckningsstil borde ju vet. Eller är påstående bara en avart av "Det är insidan som räkans... Fast det är det ju inte"-snacket?

Den sidan ser man allt för sällan över huvud taget, tyvärr. Fan vad jag tappar mina teckningsskillz.

Det är nog som med alla andra talanggrejor, man kan komma jäkligt långt om man tränar. Man kan komma långt på bara talang. Men riktigt bra kan man nog bara bli med kombinationen. Men misströsta inte! Rent generellt kan man säga att man behöver en viss nivå av träning och bildmässig begåvning för att se felen i en bild och om bilden, vad ska man säga, "funkar". Eftersom de flesta saknar jättemycket bildmässig talang och jättemycket träning i att se bilder kan man med mycket träning bli tillrävkligt bra för att de flesta ska tycka man äger.

Markus sista: Har du sett "Saló eller Sodoms 120 dagar", isåfall, kommentar på den[Om du har någon kommentar ändå går det finemang].

Nope. Det var sån där film som gymnasieintellektuella ungar såg och höhöade och var härligt o-PK över. Men jag har läst de Sade, till skillnad från majoriteten av de där ungarna. Justine har jag läst. Sen skulle jag läsa Sodoms 120 dagar, insåg att jag inte iddes att läsa 600 sidor av samma sak och lät bli att läsa vidare. Justine var väldigt rolig, dock, på sina ställen. Men herrejösses så repititiv.

Anna gör en välkommen comeback!: Vad tycker/står du gällande IPRED-lagen?

Do not want.

Anna trotsar febern: Vad tycker du om skor med lite högre klack.(Gud jag är ju helt mosig i huvudet och hur mycket jag än försöker ställa mina frågor på ett respektabelt och ...nåt vis, mitt ordföråd är bortblåst, så går det SKIT. I hejt feber. Högt och heligt)

Lite högre som i lite hög klack eller högre än normal hög klack? Jag satsar på hög klack i allmänhet.

När jag var yngre, under puberteten, hade jag enorma problem med kvinnlighet. Den verkade innebära så mycket jobbigt. Jag hade inga problem med att bli kvinna fysiskt, men de yttre attributen som kläder, livsstil, intressen man förväntades ha... fy fan. Jag började konfrontera det där först för ett par år sedan, började sminka mig och lärde mig att gå i högklackat. Det var dels en allmän redesign av mig själv som pågick, men även just en konfrontation med rädslan att närma mig den stereotypa kvinnligheten. Förut, när jag hade högklackat och smink, under perioder räckte det med att jag hade kjol, kände jag mig utklädd till kvinna. Sån där intuitiv känsla av att kvinnlighet är en social konstruktion. Jag tycker fortfarande att jag klär ut mig till kvinna när jag tjejpiffar mig, men jag gör det rätt mycket numera. Och jag har börjat bära pumps, framför allt under sommarhalvåret. Hög klack i ishalka och remsandaler med stilettklack är fortfarande lite utanför mina förståelseramar.

Anna har förresten smittat mig, för nu har jag feber!: Vem är Emma Goldman och vad tycker du om henne (vad är hon för dig, om hon är något)?

Vem är Emma Goldman?

Nota bene - jag är KASS på namn.

Anna psykologiserar: Har du några tvångstankar? (Vad är en tvångstanke?)

Tanke man inte kan låta bli att tänka på ett sätt som försvårar livet är en tvångstanke. Orka med bra meningsbyggnad. Under perioder är jag superorolig att nån jag bryr mig om ska dö. Kan åka hem och tänka i detalj hur det kommer se ut när jag kommit hem och får veta att den viktiga personen har triollat av pinn. Det var länge sen, dock. Det är nog inte nån kliniskt korrekt tvångstanke heller.

Anna slutar aldrig, eller i alla fall inte än: Vet dina lärare om att du bloggar?

Inte den ringaste. Om de läser bloggen skulle jag uppskatta om de berättade det. Jag vet att åtminstone en lärare känner till boken.

Anna gör mig glad över att jag inte bloggat så himla länge: Vilka feministiska åsikter har du haft, men helt bytt åsikt om/kring? (Om det nu hänt)

Kvotering, jag är numera av den åsikten att män blir liksom automatiskt inkvoterade i manliga miljöer, så det är inte helt fel att kvotera in kvinnor. Och för er som missar den lilla detaljen med kvoteringstanken - när kandidaterna är likvärdiga. Inte att ta in underkvalificerade tjejer bara för att de är tjejer.

Porr. På högstadiet, när Shocking Truth kom var jag fortfarande sådär sex-ska-va-fiiiint (virgins havandes åsikter about sex...). Ganska snart efter det fick jag Shocking Lies intryckt i händerna på mig av min kompis Alex som är syrra till Petra Östergren. Jag höll inte med om allt, men fick ögonen öppnade på att det nog är mer komplext än så. Så jag är inte slentrianmässigt emot porr som fenomen, däremot har jag en hel del åsikter om en hel del pornografi. Och folk som anser att porr är bra sexualundervisning är korkade puckon.

"Kvinnliga förebilder". Jag är fortfarande ofta skeptisk till projekt riktade till enbart tjejer i syfte att stärka dem, men... eh, orka skriva, läs ett gammalt inlägg om det.

Anna är jobbig: Vad tycker du om jämställdhetsministern Nyamko Sabuni?

Inte så mycket. När hon gör väsen av sig håller jag ofta inte med, men hon gör inte så mycket väsen av sig.

Anna frågar om praktisk feminism: Vad ska en tjej som bär kort kjol ha för skön bitchslapreplik att kriga med när folk säger till henne "men du är ju feminist, du ska väl inte ha kort kjol och objektifiera dig så där"?

Jag vet inte riktigt. Min spontana reaktion skulle vara, om miljön tillät, att sära på benen och visa trosorna. Om miljön inte tillät skulle jag anmärka på nåt i hens som kom med repliken utseende, sätt att bete sig, eller mamma.

Anna avslöjar mig som postsovjetta: Vad tycker du om julen som högtid?

Jag bryr mig väldigt väldigt lite om julen, helt ärligt. Jag skulle lugnt kunna sitta hemma och se på Gossip Girl på julafton. Jag har ju inte alls den traditionen i mig, varandes från utanför Sverige och dessutom ett land där man inte firat jul i några generationer. Min släkt jag växte upp med har över huvud taget varit kass på traditioner, så jag får inga nervösa ryckningar av att missa att äta en viss sorts mat ett visst datum eller så.

Anna ger mig tillfälle att skryta: Vilken är din bästa egenskap respektive smsta?

Jag är bra på att tänka fräscht och kreativt, sätta fingret på saker och formulera mina tankar. Jag är bra problemlösare på det sättet.
Jag är kass på organisation, eller på att följa upp det, snarare. Jag kan skriva att göra-listor och planera minutiöst, men jag är kass kass kass på att följa planerna.Jag skulle nog vara betydligt mindre stressad om jag lyckades.

Anna frågar kort: Favorittvspel?

Alltså, tevespel har varit ett känsligt ämne länge. Jag har ju varit rätt nördig i mina dagar, umgåtts mycket med andra nördar, varit mycket i mangakretsar, men tevespel har liksom aldrig känts lockande. Jag tror det är lite det att jag inte pallar att känna mig frustrerad. SÅ fort det inte går som jag vill blir jag irriterad och om det är ett spel blir jag irriterad över att jag stör mig så mycket på en grej som inte ens finns på riktigt. Ska jag kämpa och vinna vill jag nog gärna ha nåt som ger mer resonans i den verkliga världen, så att säga. Bilder, blogg, dans, memorera långa textstycken. Lösa matteproblem när jag var ung mattegeni. Inte att hoppa över ett hål i marken med en rörmokare. Plus att jag känner mig väldigt begränsad i spel där man ska ha illusionen av att man springer runt fritt, men egentligen är grymt begränsad i vilka rörelser man kan göra. Det frustrerar mig också. Och jag gillar inte.

Jag brukar inte heller tycka det är så himla kul med partyspel, men jag gillar att titta på när folk spelar. Jag kan även tycka att det är kul att spela typ Silent Hill eller rollspel med vänner, så får nån slåss och jag tar problemlösningen och skriker när det är läskigt. Eller backseatdrivear. Men jag tycker Boom Blox var himla kul, faktiskt, den ska jag skaffa. Och jag och sambon spöar varann i laserhockey då och då. Jag gillar Wii, i många andra konsoler räknar de med en viss spelvana redan när man börjar, men Wii är lite mer anpassad till oss som inte har spelkontrollintuition.

Anna är snart klar...: favoritårstid?

Sommar! Jag älskar värme! Och ljus!

Anna är klar. Eller?...: Är du morgon-, dag- eller nattmänniska?

Kväll/natt. Definitivt inte morgon. Det jobbigaste med att vara sambo är att jag inte får vara uppe på nätterna som jag vill.

Iva är nyfiken: vem är din favorit i hp och varför? vad skulle din animagus va för nåt? vet inte om det är dumt att fråga om boggarts.. känns som dom flesta är rädda för samma saker egentligen. jag fattar inte hur ron kan va mer rädd för spindlar än för att bli övergiven osv!

Min animagus skulle vara en iller, eller möjligen en kanin. Min favorit.... jag gillar fortfarande Percy, gillade mannen massivt när det bara fanns 3-4 böcker, sen blev det svårare ett tag. Jag gillar Ginny. Jag har aldrig gillat Hagrid och varje gång nån skulle dö hoppades jag att det var han. Jag har aldrig gillat Tonks, för hon är Mary-Sue. Men jag gillar att hennes omvandlingsskills egentligen inte har nån dramaturgisk funktion, så det är uppenbart att hon har den egenskapen för att kunna byta utseende till Sirius, för Sirius/Remus OTP, typ.

Svarssession, Pt. 1 (Continued)

Nu kommer den spännande fortsättningen!

Charlotte Wiberg undrar: Vad tycker du om Gudrun Schymans inhopp i Aftonbladet idag? (http://www.aftonbladet.se/debatt/article3786419.ab) :-)

Jag förväntade mig någonting roligare. I övrigt - här.

Malou frågar också!: Vilken var den mest oväntade instkten/erfarenheten som du vann genom ditt telesexjobb?

Det där är nog den vanligaste frågan jag fick när jag intervjuades för Phonephucker. Och den har alltid varit svår att svara på, för allt det oväntade kom liksom den första månaden och sedan vande jag mig. Och dessutom var det oväntade inte så konstigt heller. Jag skulle nog säga att det var att de flesta ville prata om hela normalt vanligt "tråksex", jag hade väntat mig värswta orgien i fetischer och avvikelser. Och det säger nog mer om mitt/samhällets syn på telefonsexkunder än om dem.

Alexander vågar gräva på djupet: Hur känns det att vara duktig och intelligent?

Noblesse oblige.

C har fattat vad menades med illa förklädda komplimanger: hur gör du för att vara så himla snygg?! tänker framför allt på din perfekta hy, dina vita tänder och din fantastiska kropp.

Jag använder Basiron, dricker kaffe och dansar minst två pass i veckan.

Anna inleder mjukt: Är du för eller emot frihandel?

Det här är inte riktigt mitt expertområde kan jag säga direkt. Men det känns spontant som någonting som skulle fungera bättre i en perfekt värld än om man skulle införa det i en värld fylld av gamla orättvisor och maktobalans.

Anna fortsätter: Vilken politisk ideologi ligger dig närmast hjärtat?

Jag tror jag brukar beskrivas som vänsterliberal. Det låter bra, tycker jag.

Anna ställer ytterligare en fråga, som är flera frågor: Vad kommer du att bli för typ av psykolog? Dvs. vilken "typ" av människor kommer att komma till dig? Och varför.

Jag är i nuläget intresserad av dels sexologi och dels gruppsykologi som framtida arbetsfält. Sexualitet har alltid varit ett intresse. Som gruppsykolog tror jag man får en hel del möjligheter att jobba som konsult, rycka in i dåligt fungerande organisationer och lösa problem, gärna kreativt. Det där med att lösa problem kreativt är nåt jag gillar och är bra på. Jag tror hur som helst att jag inte kommer jobba med precis samma sak hela tiden, utan kanske ha två deltidsjobb paralellt eller ha ett fast jobb och lösa frilansuppdrag. Jag vill dessutom gärna ha akademisk karriär och så vill jag skriva populärvetenskapliga böcker. Besvarade jag din fråga nu? För jag vet inte riktigt vilken sorts människor jag vill jobba med, men jag tror inte jag vill jobba länge med människor med mycket allvarliga problem. Tror inte jag är rätt person för det.

Anna ger sig inte: Du borde skriva en bok om poly. Är det något du planerar?

Jag tycker verkligen inte jag borde skriva en bok om poly. Jag känner mig inte som någon relationsexpert och vet inte riktigt vad som kan skrivas om icke-monogami som skulle ta upp en hel bok. Jag kommer liksom inte på vad jag önskar jag fått läsa när jag själv funderade, och då kan jag ju inte skriva nåt heller. Eller, såhär, jag vet vad som hjälpte mig när jag sökte och det var att få se exempel på att det går att leva annorlunda. Få ord satta på mina funderingar och så. Så jag skulle nog kunna tänka mig att medverka i en antologi eller nåt, men en hel bok av bara mig? Näääää...

Anna är on the roll: Tycker du att neger, hora, fitta, cp, osv. är invektiv eller "bör" man använda dom hur som helst? Vet hur inte jag ska formulera frågan, men bör dessa reclaimas, om ja, hur?

Det beror på vad det är för ord och varför det anses vara fult. Fitta ses som ett fult ord för att alla ord för könsorgan är fula ord, för att könsorgan är skamliga. I ett sådant fall tycker jag att man kan visa att man inte tycker att det är hemskt med könsorgan genom att använda ordet fitta utan att rodna. Och så tycker jag nog att reclaimandet ska starta inifrån gruppen som blir kallad för det "nedsättande" ordet, att svarta vänder på "nigger" och så. Kanske självklart, i och för sig, men nåja. Jag tycker att det i många fall kan finnas en poäng i att lämna det överladdade ordet bakom sig och använda ett nytt för begreppet, och jag stör mig enormt när människor använder orden bara för att vara "härligt o-PK". Men det finns också ett värde i att faktiskt gå tillbaka till vad ordet betyder, skaka av den negativa laddningen och bära det stolt. Hur som helst ska allt sådant göras försiktigt och naturligt, växa inifrån gruppen, inte göras till ett jippo där det "reclaimade" ordet blir en tom symbol.

Anna igen: Anser du att slöja är ett plagg fyllt av förtryck?

Jo, är den väl. Liksom, rent kulturellt. Men jag har svårt att se en klar gräns mellan slöjor och andra plagg med förtryckande historia. Och det är väl typ det mesta man bär.

Anna, fortfarande: Hur ställer du dig till plastikkirurgi; dvs. sådan som silikonbröst, sprutainiläpparna, fettsuga the old gravidmagen, lyfta diverse, osv.

Ungefär som till bantning/träning/piercing/hål i öronen/korsett/smink/andra former av kroppsmodifikationer. Fast ganska långt åt det extrema hållet på skalan. Men precis som i fallet med slöjan är skillnaden i mina ögon snarare kvantitativ än kvalitativ. Och visst, precis som med slöjan kan man prata om relevanta saker som förtryck och kravsamhälle och utseendehets, men om någon faktiskt mår bättre av att få större tuttar eller plattare mage eller rakare näsa... Och dessutom är det inte för mig helt förståerligt att det är liksom okej att sminka sig varje dag, men vill man operera sig är det liksom mer tabu och antaganden om att man har dåligt självförtroende.

Anna är outtröttlig: Vad tycker du om tidskriften Bang?

Jag läser den. Jag är varken jättesåld på allt de skriver eller helt emot allt.

Anna: Åsikter om Café, Slitz, osv.

Trams i klass med tjejtidningar. Men tjejtidningarna borde låta sig inspireras och ha med naket.

Anna och en rättså svår fråga: Om du hade en kuk istället för fitta, vad hade du då gjort? Hur tror du att du hade varit. Vad hade du varit mer av, respeltive midnre av? Mer självsäker, mindre självsäker, mer fnittrig, mindre fnittrig, osv osv.

Jag hade slagits mer under min uppväxt. Jag hade nog varit kaxigare, mindre ängslig. Betydligt mindre ytlig, i alla fall mot mig själv. Fast förmodligen även omgivningen, jag skulle nog inte vara sådär "JAG ÄLSKAR SNYGGA MÄNNISKOR!" som jag kan vara nu. Hade jag haft samma intressen som nu, plusminus, hade jag inte varit lika van att sticka ut. Jag har ofta haft intressen som normalt drar killar och således arit en av de få tjejerna. Jag hade nog inte fått ligga lika mycket. Förmodligen skulle jag skylla det på att tjejer inte vill ha feministiska killar.

Anna väcker storasystern i mig: Om du fick träffa Blondinbella, vad skulle du berömma henne för, och kritisera henne för. Vad skulle du ge henne för "storasysterråd" och "lillebror bli inte som jag"?

Generellt sett, när jag pratar med människor i hennes ålder/ minns tillbaka får jag en bild av att man på gymnasiet var mycket mer tidsängslig. Att "förlora" ett år från sina framtidsplaner känns som en katastrof. Fram till slutet av gymnasiet lever ju de flesta precis samma liv som deras jämnåriga, karriärmässigt sätt, och då är det nog klart att det känns otänkbart att hoppa över ett år, börja på en utbildning senare än andra, plugga på komvux eller jobba mer än kanske ett sabbatsår. Och sedan börjar man på högskolan, jobbar, hoppar av, börjar om, missar tentor, går om, och det blir mer blandat och mindre linjärt och man inser att den tiden man "förlorar" är oftast inte alls någon bortslösad tid.

Allt det där skulle jag nog säga till Bella. Liksom, "chill, bruden, du hinner". Sen skulle jag säga att hon får bli som jag.

Анна: Saknar du Ryssland?

Har aldrig riktigt bott i Ryssland och känner en viss typisk baltrysk ambivalens till landet. Jag känner mig rysk, men inte ryssländsk. Känner mest obehag inför tanken att bo där. Och Lettland har förändrats så mycket sedan 1995 att det är meningslöst att tänka på att "återvända".

Аннушка купила подсолнечное масло: Vad har Ryssland som inte Sverige har, som du tycker att Sverige bör "anamma"?

Det första spontana jag tänker på är maten, förstås. Riktig ukrainsk/kosackisk borstjtj (storysslandsimperialist? jag?), kokpiroger, färskostmassan tvorog, kondenserat kaffe på burk.

Anna har fler frågor up her sleeve!: Hur lärde du dig det svenska språket? Du verkar helt fantastisk på't, och skriver grymt.

Tack! Jag gick i Svenska 2 mellan VT i femman och VT i sexan, det gav inte så mycket. Däremot började jag läsa på svenska sjukt tidigt. Jag var total bokslukare i den åldern och även om jag var kass på att prata och fattade inte hälften av det jag läste envisades jag med att läsa. Jag minns att jag plöjde genom Strugatskijs Picknick vid vägkanten på svenska mindre än ett år efter att jag kom till landet (hade läst den på ryska tidigare och ansåg att det var ett bra sätt att lära sig språket). Jag läste Liftarens guide till galaxen för första gången på svenska på hösten i sjuan, alltså mindre än två år efter att jag kom hit. Hur jag lyckades är ett mysterium. Hjärnan är så jäkla kapabel i den åldern!

Anna blir alltmer kortfattad och djup: När är man ung? När är man gammal?

De där begreppen är relativa och sociala konstruktioner.

Anna har inte själv dessa problem, men en kompis undrar: Hur kommer man över en olycklig kärlek? Kan man någonsin komma över en människa?

Beror på vad man menar med olycklig kärlek, för man menar ofta obesvarad, men även obesvarad kärlek kan vara lycklig och besvarad kan vara nog så plågsam. Att någonstans bestämma sig för att detta ska ta slut är nog ett måste i vilket fall, att bestämma att från och med nu ska jag jobba på att inte vara förälskad i henom och inte lida för hens skull. Sedan lider man en massa, dunkar huvudet i väggen, dricker whiskey, försöker distrahera sig, skriver hyllmeter med dagbok, pratar med vänner och försöker föreställa sig en framtid utan henom.Det är svårt och jävligt. Jag tror det hjälper att som jag vara en människa som visserligen är sentimental och passionerad som fan, men som även kan distansera sig och uppskatta det hela som man skulle uppskattat en roman.

Jag tror det är lättare att komma över en människa om man faktiskt konfronteras med henom lite då och då, eller på något annat sätt undviker att skapa en fryst idealiserad bild. För man själv utvecklas och så även den tilltänkte, och att man blev kär i henom när man var 24 betyder inte att man skulle blivit kär vid en senare tidpunkt. Det inser man kanske på ett annat sätt om man ser kärleksobjektet än om man har en realistisk bild.

Jag idealiserar f ö jättemycket relationer där båda är kära, men inte inleder nåt för de vet att det inte kommer funka. Alltså, idealiserar och uppskattar på det där sentimentala idealiserade sättet.

Anna, slutligen: OCH! JA! Vad spelas i dina högtalare just nu? (Alltså allmänt, inte justprecisNUlåt, utan musik du gillar för tillfället)

Jag har på sistone lyssnat rätt mycket på hip hop (och närbesläktat). Dels har det blivit så för I like, och dels har jag pinsamt nyss kopplat att hip hop är en sjukt kul genre att nörda sig i för att den liksom bygger rätt mycket på referenser (jag är smart men ibland förvånadsvärt trög), och då vill man ju lyssna in sig. Så nu har jag t ex Straight Outta Compton med N.W.A och 7 Day Theory med Makaveli...eh...2Pac i min iPod. Nas Illmatic, Hip Hop is Dead och hans senaste, vad den nu till slut fick heta, finns också i min lilla svarta appleprodukt, likaså Kanye Wests Graduation och Lupe Fiasco's Food and Liquor med ta-dah Lupe Fiasco. Jag lyssnar även på sånt därnt alternativt som säkert anses vara god smak som I'll Sleep When You're Dead med El-p och Personal Journals med Sage Francis, kan rekommendera båda skivorna och en kanadensisk artist som heter Buck 65. Jag försöker i omgångar lyssna på rap francais, men det går sådär. Har lite Mc Solaar i podden, det funkar. Till USA-valet laddade jag ned det här och det här, Obama-fangirl som jag är, och tycker det vart grymt kul att lyssna. Alla är så pepp på Obama.

Ett band jag har haft en period för nyligen är Bravo. De är... okay, right. På 50-talet i Sovjet formades en subkultur som kallades (mer av andra än sig själva) stilyagi. Den gick ut på att återskapa någon sortsidealisk illusorisk bild av USA-kultur med hjälp av den lilla mängden information man fick. Det blev väl en mycket exotifierande bild de fick till, med en galen blandning av sådant som i väst aldrig hämgt ihop, med kläder och rock'n'roll-musik som viktiga element. Kulturen levde väl och evolverades och Bravo är ett band som bildades på 80-talet som anspelar på den. Grymt meta, alltså. De pendlar mellan slätstrukna och banala till oemotståndligt sympatiska.

Min standardblandning av musik att skriva hemtenta till (alltså sånt som inte är för anonymt och går att nynna till, men som inte distraherar) är en playlist med Depeche Mode, Pet Shop Boys och And One. Musik som jag försöker att alltid ha nära till hands för jag vet att jag kan komma att vilja lyssna är t ex Alright Still med Lily Allen, Vendetta med Zemfira, Love.Angel.Music.Baby med Gwen Stefani, nån minimisamling Kino, Franz Ferdinands första (ser fram emot nya plattan), och gärna nåt av Vysotskij.

Nu tänkte jag egentligen be er att rekommendera nåt, men utifrån det jag skrivit kan ni nog mest rekommendera en massa hip hop och dels har jag så jag klarar mig av den varan (fast tipsa på ändå!) och dels vill jag nog bredda mina vyer lite. Och det blir kanske svårt för er att veta vad jag kan gilla utifrån det jag skrivit. Jag gillar manlig sentimentalitet. Unga tjejer med attityd som dissar sina ex. Det får gärna vara tungt. Det får gärna vara hjärta-smärta. Lätt och skört får det också gärna vara.

Just nu, justprecisNU lyssnar jag på Vidare med Adolphson & Falk på Spotify.