Manfenism

Jag har äntligen pallat att svara på en massa intressanta kommentarer på mitt förra inlägg där jag efterlyste mäns åsikter om feminism, jämställdhet, att vara män och sånt. Ni får jättegärna fortsätta kommentera där eller här. Jag tycker det är grymt intressant. Jag känner att jag behöver den inputen för att tänka vidare på jämställdhetsfrågor. Jag vill vara kvinnan som kunde prata feminism med män. Jag känner att jag kommit till ett vitt fält på kartan och vi kan inte gå runt det, vi kan inte gå runt det...

Amatörevolutionism tycker jag också är intressant, men det är inte lika nödvändigt.

I skolan hade vi förra veckan en gästföreläsning av en man som jobbar på Kris- och traumacentrum. Det var för övrigt ett fantastiskt inslag i min googlekalender, då mina planer för dagen var "kris, katastrof, trauma" och "ångestsyndrom". Motsvarande anekdot från när jag läste fysik är när jag skulle göra ultraljudlabb och skrämde en kompis när han såg att det stor "ultraljud" i mitt filofax.

Hur som helst, mannen berättade att han i jobbet mött många kvinnor som hade blivit utsatta för sexuellt våld och att han numera är medveten om att när han är ute och joggar är kvinnor som han springer ikapp ofta rädda för honom. Han visste inte vad han skulle göra åt det. Han berättade även att han brukar föreläsa för poliser och när han berättade om kvinnor som känner sig rädda när någon springer bakom dem var det någon i publiken som kommenterade att han (Obs! han) inte alls kände igen det där. Och vår gästföreläsare tänkte att vissa kanske inte borde fundera på annat yrke.

Jag blev så förbannat glad. Jag hade ju nyligen skrivit om just att vara automatiskt skeptisk mot sådant man inte känner igen, även om man inte ens är tänkt att känna igen sig. Jag blev hur som hels grymt glad åt föreläsaren. Det är rätt kasst med genus hos oss, så det var trevligt med nån som var medveten utan att hajpa upp sin otroliga jämställda förträfflighet. Jag tror inte jag bloggat om stolpskottet som under en föreläsning om just genus i arbetslivet, vilket han påstod sig vara expert på och dessutom en mycket upplyst och jämställd sådan, hävde ur sig att sjuksköterskor som piffar upp sig när en attarktiv läkare kommer till avdelningen kanske ska tåla att bli påtafsade (han hann ändra sig innan vi åt upp honom levande) och att manliga sjuksköterskor nog inte tycker det är ett problem när kvinnliga läkare tafsar på dem (det korrigerade han inte, däremot, och mnjaeade sig en massa när jag snackade med honom på rasten), men ja... sådant händer, liksom. Mitt på ljusa dan. Så fatta att jag blev glad.

Det med att fatta att kvinnan framför en blir rädd och inte veta hur man ska hantera det är förresten en sån där typiskt manlig erfarenhet som jag eftersöker när jag frågar hur det är att vara man. Eller till exempel att alla modebilagor och -special i tidningar oftast handlar om kvinnor och när herrmode syns är det inte sällan som "det här kan du köpa som fars dag-present". Jag hade blivit förbannad om jag var kille.

Kommentera. Berätta. Bästa julklappen!