onsdag, augusti 05, 2015

Känslor och allierade


Jag skrev om en nätdiskussion häromdagen och jag vill fortsätta. Jag skrev om skuld då, skuld som enligt mig inte är en känsla, utan an situation man helt enkelt befinner sig i. Nu vill jag skriva om skuldkänslor. Huruvida det är bra eller inte att de privilegierade får jobbiga känslor. För det talas ofta om att det bara är negativt. Att människor inte kommer lyssna om man ger dem negativa känslor.

Vi börjar med en kort genomgång av känslor och vad känslor är. Jag kommer förenkla lite, men i stora drag ser jag på känslor på följande sätt - känslor är typ signalsystem och de har ett antal funktioner. Vill du läsa på mer kan du läsa det här till exempel. Men vi börjar med dessa tre punkter.

  1. Att bedöma en situation. Exempelvis att känna fara innan man ens är klar med att tänka genom situationen. Eller att känna behag när man umgås med en viss person.
  2. Att reagera adekvat i situationen. Kroppsfunktioner aktiveras för att kunna bete sig passande i en situation. Exempelvis att pulsen ökar och man vaknar till fara, så att en kan slåss och springa bättre.
  3. Att kommunicera med andra. Exempelvis underlätta omgivningen om att det är fara utan att behöva förklara, utan bara genom att rädsla "smittar". Eller genom att vara glad och på det viset muntra upp andra.

Känslor är typ som en varningslampa, eller brandlarm, eller andra liknande signaler som man behöver ha koll på men inte behöver lyda blint. Tänk brandlarm. Ett brandlarm i sig är ju inte farligt, men kan vara svinjobbigt. Att agera blint på ett brandlarm är att varje gång det tjuter dränka sitt kök i vatten och brandsläckarskum. Att permanent stänga av brandlarmet för att det är jobbigt kan innebära att ens kök brinner upp. Det man ska göra är att när larmet tjuter kolla av vad som händer, och tjuter det av en anledning så släcker man branden. Tjuter det utan anledning så kan man förhoppningsvis få larmet att tystna. Fast det är svårt att alltid lyckas med att få känslor avstängda med vilja. Så ett falsklarm lär sluta med att du sitter med ett tjutande larm och försöker sköta ditt fast det är jobbigt.

Jämförelsen håller kanske inte 100%, men det håller tillräckligt. Så funkar känslor, typ. I idealfall ska man kunna märka av dem utan att nödvändigtvis dras med. Fast i många fall så kommer den känslomässiga reaktionen att vara rimlig och bra för en.

Och nu är vi tillbaka till skuldkänslor som potentiella allierade kan få. Tillbaka till diskussionen om hur man ska tala till personer i privilegierad position så att de lyssnar och börjar hjälpa till i kampen mot förtrycket. Det låter ofta att man inte ska vara hård mot personer så att de inte får skuldkänslor, eller skamkänslor, eller några negativa känslor överhuvudtaget. Framför allt inte gentemot sig själva. Det låter ofta som att man inte ska framkalla/lägga på/ge sådana känslor till exempelvis män som läser om patriarkalt förtryck.

Det är fullständigt möjligt att ge personer skuldkänslor. Det är fullt möjligt att andra att skämmas. Det är faktiskt till och med en härskarteknik, ett effektivt sätt att kontrollera människor på. Ibland nödvändigt, men oftast oönskvärt. Men för mig känns det som att det oftast låter som att de skuldkänslor som potentiella allierade får (alltså, t ex vita i samtal om rasism, män i samtal om patriarkat, cisheteros i samtal om HBTQ) antas vara pålagda. Visst kan det förekomma, men jag tror det är sällsynt. och jag tror vi borde vara mindre rädda för att någon ska råka få skuldkänslor. Det är nämligen helt rimligt att må dåligt när man gjort nåt dåligt.

Jag upprepar det en extra gång med större bokstäver, så det verkligen blir tydligt.

Det är helt rimligt att må dåligt när man gjort nåt dåligt.

Och det här borde alla tänka på lite mer då och då. Så att man inte blir rädd att någon blir ledsen om den får kritik. Så att det inte uppfattas som fel när en vit person läser om dumheter vita ofta gör. Det är liksom poängen med känslor, att signalera att man gjort fel när man gjort fel. Sedan bör man såklart gå till signalen och kolla om den är rimlig i ens tycke, och sen bör man agera. Vi lever i ett samhälle där man ofta förväntas agera tvärtemot sina känslor . Det är behagligt att ligga kvar i sängen och obehagligt att ringa samtal till Skatteverket. Ändå förväntas människor klara av det för det mesta. Hindras man så pass av rädsla eller skam att man inte kan funka i vardagen så rekommenderas man uppsöka ett proffs *vinkar* Jag vill se mer av denna attityd när det kommer till allierades läsning av texter om förtryck. Det vore underligt om det kändes behagligt att läsa om att man deltar i förtryck. Det är bara rimligt att det känns dåligt. Det är bara mänskligt.

Det är många som pratar om att de inte gillar att "känna sig anklagade". Men det är rimligt att känna sig anklagad när en blir anklagad. Det är också rimligt att inte gilla att bli anklagad, att det känns obehagligt. Och jag vet att jag nu tjatat om samma sak i ett allt för långt inlägg. Och jag vet att jag inte alltid lyckas med detta själv, men ju mer jag försöker desto bättre blir jag. Men det jag vill se är större tilltro till egna och andras förmåga att ha känslor, tänka "handlar det här om mina känslor?" och agera utifrån svaret på frågan. Som väldigt ofta är "nej".  

22 kommentarer:

Jo sa...

Det är helt rimligt att må minst lika dåligt när man inte gjort något dåligt, men blir oskyldigt anklagad och dömd ändå.

Tanja Suhinina sa...

Ja. Men det behöver fortfarande inte alltid handla om ens känslor. Jag lyckas inte alltid tänka "ouch, det här är jobbigt och det stämmer ju inte ens, men här spelar mina känslor faktiskt ingen roll, så jag går och gör nåt annat", men när jag lyckas så blir världen ett påtagligt bättre ställe.

Tanja Suhinina sa...

Men jag tycker dock inte heller att det här är min bästa text någonsin. Jag har verkligen svårt att få fram både det du säger, och samtidigt prata om rädslan för dåliga känslor som jag uppfattar finns.

Erik Westholm sa...

Det känns som att du har en lite annan angreppspunkt på det här en såna som hävdar att man ska vara försiktig med att få folk att må dåligt. Eller ja, du har en annan utgångspunkt än jag har när jag tänker att man får vara försiktig med att göra folk upprörda när man pratar om deras beteende.

För det är inte så att jag har något emot någon av dina poänger per se. Det här om att skuldkänslor anses vara pålagda, t ex - där tror inte jag heller att det är ett särskilt utbrett fenomen. Men det finns problem om folk får skuldkänslor som inte har någonting att göra med om det är motiverat eller inte.

Ta t ex en person som slår sin signifikanta andra. Och så får hen höra att "men det där är ju inte ok! Skärp dig!" och känner skam, vilket är en fullt rimlig reaktion. Men hurvida det här är en bra strategi eller inte hänger på hur hen hanterar skammen och där är min erfarenhet att det är rätt vanligt att folk tar det hela helt fel. Det är inte "ja! Jag är en dålig människa! Nu tar jag kontakt med en jour för folk som slår!" som jag uppfattar är den normala reaktionen, utan det är snarare "va? Jag slår inte alls min signifikanta andra! Eller jo, ibland, men det är bara när hen förtjänar det! Och ska du komma här och klaga förresten, du är inget helgon du heller!". Dvs folk börjar rationalisera varför problemet egentligen inte är ett problem snarare än att acceptera att det finns ett problem och börja jobba mot en lösning.

Och om det är det senare vi vill uppmuntra till (dvs att folk inser ett problem och börjar jobba mot en lösning) så känns det inte värt att försöka göra det på ett sätt som får folk att stoppa huvudet i sanden.

Sen om det är att jobba sig runt problemet genom mindre taggig retorik eller att försöka få folk att kunna hantera kritik på ett vettigt sätt. Där tror jag mer på det tidigare (även om man så klart kan jobba med båda), då det är svårt att som ensam aktivist rucka på ett sånt gigantiskt problem som att folk inte lär sig ta kritik.

Tanja Suhinina sa...

Erik Westholm
Jag tänker att folk är olika. Och visst, vissa har så pass kass ångesttolerans att det blir lättare att förneka än att känna. Men många kan faktiskt ta de fullt rimliga känslorna och det blir snarare off att argumentera utan att framkalla dem. Men jag hör sällan det förespråkas. Jag tycker att man ofta försvarar utsatta gruppernas rätt att uttala sig "hårt" med att de har rätt att uttrycka sina känslor. Man talar sällan om den positiva effekten det kan ha på mottagare.

Tanja Suhinina sa...

Erik Westholm

Jusstja, och detta med "Det här om att skuldkänslor anses vara pålagda, t ex - där tror inte jag heller att det är ett särskilt utbrett fenomen.", där tänker jag helt enkelt om att det pratas om att man ger folk skuldkänslor. Det pratas sällan om att de nog tillverkar kroppsegna skuldkänslor själva.

Jo sa...

Alltså, det här med skuld och skam är knepigt. Själv har jag bestämt mig för definitionen att skuldkänslor har man när man själv (eventuellt via påpekan från andra) kommit fram till att man enligt sitt eget värdesystem gjort något dåligt. (Eller låtit bli att göra något som man enligt sitt eget värdesystem borde ha gjort). Skam är mer en reaktion på verkliga, hotande eller ihopfantiserade fördömanden från andra människor, enligt de värdesystem de andra säger sig eller antas ha. Bägge kan leda till att man förändrar sitt beteende, men jag föredrar med god marginal skuldkänslor framför skamkänslor som grund för beteendeförändringar.

För övrigt är enda sättet att slippa må dåligt att må dåligt på mindre uppenbara sätt.

Erik Westholm sa...

Angående pålagda skuldkänslor så var det så jag tolkade dig. Och jag håller med (tror jag), jag skulle uttrycka det som att skuldkänslor är den egna reaktionen på vissa påståenden och att påstå något annat känns konstigt.

Sen tror jag det gäller mer att lägga upp det så det blir en lagom mängd skam än att helt undvika det. Det ska inte vara så mycket skam att personen går i försvarsställning men tillräckligt för att personen ska fatta att hen gjort något fel. Klarar man av att lägga sig där så är det helt klart positivt, så där har du en poäng (om man däremot lägger sig på en nivå där en stor del av de vars beteende man vill ändra går i försvarsställning så tror jag det fortfarande är kontraproduktivt på det stora hela).

Att det sällan tas upp tror jag hänger ihop med att utsatta gruppers rätt att uttala sig "hårt" oftast tas upp som ett försvar mot just icke-utsatta som gått till motangrepp för att de inte klarade av att hantera skamnivån. Vilket gör att diskussionen sätts inom diskursen att det handlar om konflikten mellan utsattas önskan att kunna uttrycka sin smärta och problemet med att vissa icke-utsatta inte klarar av att ta till sig det som sägs för att det är för jobbigt.

Rosa sa...

Jag undrar ibland om det inte finns ett element av avsiktlighet som rör till saker. Jag har varit med om flera tillfällen när människor har betett sig illa mot andra pga total kompetensbrist om funktionsnedsättningar, blivit ledsna och försvarat sig med "men det var inte meningen". Grejen är väl att en rasistisk eller funkofob handling inte blir mindre illa bara för att den var oavsiktlig men det kan nog för många upplevas som väldigt mycket värre om omgivningen tror att det var med flit. Precis som att åtnjutande av privilegier inte behöver vara något som är valt men den som inte aktivt gör något för att motverka en samhällsstruktur är medskyldig även om det inte är avsiktligt att förtrycka någon.

Jo sa...

För mig hänger frågan om privilegier tätt ihop med hur man ser på konkurrens och rättvisa.

Är det ok att konkurrera, och ha fördelar/privilegier utifrån att ha lyckats bättre i konkurrensen? Är det ok att grupper konkurrerar om fördelar? Är det ok att medfödda egenskaper ger fördelar i konkurrensen? Är det ok att individer eller grupper som uppnått fördelar i konkurrens ger dessa fördelar i arv till kommande generationer? Att man delar med sig till sina närstående? T.ex. om fackförbundet kommunal (allt annat lika) lyckas bråka till sig bättre villkor än vad fackförbundet metall gör, så blir ju kommunals medlemmar priviligierade jämfört med metalls. Och detta privilegium kan åtminstone delvis dröja sig kvar rätt länge, även sedan de som bråkade gått i pension.

Ordet rättvisa har åtminstone två helt skilda betydelser. Den ena är att alla ska ha lika mycket, t.ex. saft i glaset. Den andra är att man ska få saft efter prestation. Beroende på var man ligger på de politiska skalorna så värderar man dessa två väldigt olika.

Jag ser det som jätteknepigt att diskutera frågor om "lindrigare" förtryck, typ lönelägen, anställningsbarhet, bli lyssnad på m.m., mer grundligt utan att också sortera hur man tänker kring vad som är ok och inte ok konkurrens och vad man egentligen lägger in i ordet rättvisa.

Anonymus Maximus sa...

Jag tror inte att skuld är det rätta ordet.

Vi har skuld för det vi faktiskt har gjort, inte för vad någon annan gjort.

Om det är rimligt för en vit man att känna skuld när han läser om de dumheter vita män har gjort, är det rimligt att en svart man känner skuld när han läser om de dumheter svarta män har gjort, eller en muslim när denne läser om dumheter muslimer har begått.

Felet i resonemanget torde vara uppenbart.

Vi har dock ett ansvar att handla i enlighet med god moral och etik. D.v.s. om du läser om någon som gjort något dumt - se till att inte göra samma sak. Inte för att du har någon skuld, utan för att alla har ett ansvar att försöka lämna världen i bättre skick än de fann den.

Så, nej, jag tycker inte att någon har någon medfödd skuld för att denne råkar ha fötts in i ett bättre liv än någon annan. Men om personen ifråga väljer att gå och äta på det billigare stället trots att denne vet att de bidrar till utnyttjande av de som inte har haft samma tur bör de känna skuld.

På det sättet har vi priviligerade fler möjligheter att göra världen bättre. Vi bör ta dem istället för att ha en "fuck you I got mine"-attityd.

Jag har på sistone engagerat mig i diverse saker som jag tror kan göra världen bättre, och jag vill bara säga att folk med skuldkänslor är det sista jag vill ha. Sådant skit gör en bara ledsen och lättmanipulerad (varför tror ni kyrkan har kört hårt på syndafallet de senaste 2000 åren?). Det jag vill ha är folk som inser att de faktiskt kan göra en massa gott och vill göra det.

Lämna skuldkänslorna och självflaggelationen till de som vill, men be dem söka vård.

nollråtta sa...

Håller med dig AM - men hur ska man VETA om ens val (t.ex. att äta på det billigare stället istället för dyra restaurangen) bidrar till utnyttjandet av de som haft mindre tur? Man kan väl omöjligen begäras göra en fullständig utredning för vartenda val man tar i sin vardag (var ska jag köpa min lunch, vilken taxi ska jag ta, vilka kläder ska jag köpa, vilken tidning ska jag läsa, vilken TV-kanal ska jag titta på, osv)

Ibland kan det kanske vara så att små billiga ställen faktiskt erbjuder de mindre lyckligt lottade en arbetsplats och en chans som de aldrig skulle fått på Det Fina Dyra Stället.

Nej, det enda jag känner skuld för är nog klimatet - jag borde gå och cykla betydligt mer än vad jag gör, och dessutom sluta åka flygplan helt och hållet (även om det bara blir en gång vartannat år ungefär).

Anonymus Maximus sa...

0r8: det är därför jag skrev "trots att denne vet". Dvs om du är så säker på att någon utnyttjas på en viss restaurang att du skulle kunna säga till en kompis "de utnyttjas där, det är jag säker på" - då bör du inte gå.

Men annars? Fritt fram.

Kort sagt - strunta i det kunskapsteoretiska. Gör det du säkert vet är rätt.

nollråtta sa...

AM: "Gör det du säkert vet är rätt"??? Det är ju precis lika svårt som att veta säkert vilket som är fel! :-P

Ta bara det faktum att många utländska åkerier har mycket osundare regler för sina chaufförer än svenska åkerier. Hur ska jag veta om den importerade varan jag köper är hitforslad med ett bra eller dåligt åkeri? Själva varan må vara hur kravmärkt och rättvisemärkt som helst, men kan ändå bli fel.

Nej, det enda raka är att sluta känna skuld eller ansvar för andras handlingar. Jag ska inte behöva ta ansvar för eller behöva agera utifrån om ett åkeri har osunda värderingar och regler eller ej, eller om en arbetsplats inte har tillgänglighetsanpassat och HBTQ-certifierat sig - det får de banne mig ta ansvar för själva.

Tanja Suhinina sa...

Alltså, denna skuld är inte en känsla. Det är faktumet att du har fått något som någon annan betalat priset för. Man kanske inte exakt vet om varje tillfälle, men nog kan man ofta göra en kvalificerad gissning. Och nog kan man iaf vara säker på att det händer.

Att man har skuld betyder inte att man måste känna det. Det betyder inte att man behöver ta ansvar för det. Tvärtom är det sällan som vi privilegierade ställs inför detta faktum och behöver förhålla oss till det. Men det gör inte skulden mindre.

Att man har skulden behöver inte att man måste ta ansvar eller betala tillbaka. Oftast tvingas vi inte till det, och det är lätt att låta bli. Det är också svårt att hamna i skuld. Men skulden är likväl ett faktum.

Ylva sa...

Jag står i skuld till CSN. Inga skuldkänslor där inte. Min skuld till de mindre priviligerade finns det dock ingen avbetalningsplan för, och de är inte heller något som lånats ut frivilligt utan något som tagits.

Jo sa...

Tanja:

"Alltså, denna skuld är inte en känsla. Det är faktumet att du har fått något som någon annan betalat priset för."

Jag skulle nog behöva en massa avgränsningar och specificeringar innan den definitionen är rimlig i mina öron. Står jag i skuld om jag vinner pengar i ett parti poker? Står jag i skuld till mina sedan länge döda mor- och farföräldrar? Till tidigare generationer samhällsbyggare öht? Står jag i skuld om jag har fått en genial idé och därför har patent på en grej som jag tillverkar billigt och säljer dyrt?

Jo sa...

Men jag håller med om att objektiv skuld, medvetenhet om skuld och skuldkänsla är olika saker. Som kommentar till min förra kommentar så tror jag att det kanske behövs något slags orättfärdighetsdimension eller nåt i hur man fått det som någon annan betalat för som tillägg för att din skulddefinition ska hålla. Om en jätterik person glatt och frivilligt och på eget initiativ ger mig en massa pengar, så kan jag absolut inte tycka att jag står i skuld, till exempel.

Jo sa...

... och då hamnar vi på den knepiga punkten att gränsen mellan rättfärdigt och orättfärdigt är en värderingsfråga som dras på väldigt olika ställen av olika människor.

GEG sa...

Jag tycker det sagts mycket intressant ovan (inkl. förra inlägget) om skuld och skuldkänslor. Men det känns lite som frågan om kollektiv skuld (som jag tror var det som startade det hela) slank iväg.

Alla har vi en skyldighet att göra något åt orättvisa. Det spelar ingen roll om orättvisan är till vår fördel, till vår nackdel, eller varkendera. Jag kan inte säga att "förvisso är slaveri dåligt, men å andra sidan gynnas jag personligen som slavägare, så därför tänker jag inte göra något åt saken". Det är ingen ursäkt.

Med det sagt finns det en helt annan sak som verkar ha blandats ihop med detta. Om några gör något som är till min fördel, vad medför det i sig för skyldigheter för mig? Måste inte jag åtminstone ha getts chansen att acceptera att gynnas innan jag blir skyldig att gengälda personen som gynnade mig? Eller är det så att jag kan sätta andra i skuld (med de förpliktelser och "ofrihet" det innebär) utan deras möjlighet att samtycka därtill?

Det är en väldig skillnad mellan att säga "trots att X gynnat er är ni skyldiga att motverka X" och att säga "på grund av att X gynnat er är ni skyldiga att motverka X". HBTQ-personer blir orättvist behandlade (bland annat av oss som läser detta) och det är vi skyldiga att göra något åt. Det är inte samma sak som att säga att HBTQ-personer har gjort saker som gynnat oss heteros och därför står vi i skuld.

Tanja Suhinina sa...

Jag tänker att skyldighet och ansvar är nästa fråga. Att de privilegierade har fått kaka som andra betalat är första steget. Och jag har inget bättre ord för denna situation än skuld.

GEG sa...

Att någon har (moralisk) skuld betyder väl att den personen var orsaken till att något dåligt inträffat?

Jag menar att vi gör fel när vi särbehandlar, inte när vi särbehandlas. Jag försöker inte påstå att jag själv eller någon som läser detta är fri från skuld. Att särbehandla kan mycket väl vara något vi alla gör, till exempel på ett undermedvetet snarare än avsiktligt sätt. I så fall är vi alla liksom "gärningsmän". Men felet ligger fortfarande varken hos den som gynnas eller missgynnas, utan hos den som missgynnar. Det är själva missgynnandet som är den felaktiga gärningen, och det är den som missgynnar som bär skuld.

Du sa ovan att "det är helt rimligt att må dåligt när man gjort nåt dåligt". Det är precis vad jag menar. Du kan få skuld som en följd av dina gärningar, men aldrig som en följd av andras gärningar.