tisdag, juni 23, 2015

Fritt trams och lek kring guld i äktenskap

Okej så SvD har en text där två personer intervjuat gifta par som vart gifta i 50 år. Ett citat är "Min erfarenhet är att otrohet eller polyamori är ödeläggande." och en del personer är ju såklart inte glada i detta uttalande. En har frågat mig om jag har nåt att säga. Klart jag har.

Att nån persons erfarenhet är att polyamori är ödeläggande bryr jag mig ganska lite om, även om denna person tillåts prata i SvD. Det jag tycker är ett jävligt stort problem är däremot detta babblande om att 50 år av äktenskap är eftersträvansvärt, baserat på -- vadå?

Det som hänt är alltså att två personer intervjuat 30 par som firat guldbröllop - dvs vart gifta med varann i 50 år. Och det är jättespännande förstås, jätteintressant, det är ju verkligen bra att man lyfter fram avvikande och ovanliga relationsformer! De flesta är ju inte gifta i 50 år, så det är jättevärdefullt att lyssna på dem som är det.

Sen kan man ju låta bli att bygga jävligt oklara resonemang på att vissa har varit gifta i 50 år. Och det lyckas Crafoords inte med. Som det där citatet ovan, låt oss se det i kontext:
Bland de 30 paren berättade en del om otrohet, något fler kvinnor än män. Paren hade hanterat konflikterna som följde på olika vis. För några tog det år att komma över, vissa sökte hjälp, andra hade ett slags överenskommelse om att ”privata förehavanden på annan ort behöver inte redovisas”. 
Clarence fortsätter att förklara varför han i  dag förespråkar monogami och trohet. 
– Annars sätter man stopp för den vuxna sexuella passionens utveckling. Min erfarenhet är att otrohet eller polyamori är ödeläggande.
Såtteh... det som hände att en del av paren hade såväl otrohet som överenskommen icke-monogami för sig. Och det gick ju ändå bra med projektet "vara gift i 50 år". Clarences själva tycker att parens gemensamma nämnare är resiliens, förmågan att återhämta sig från svårigheter. Det låter bra. MEN VAR I HELVETE KOMMER HOPPET TILL MONOGAMIN IFRÅN? Goddag yxskaft.

Kul i sammanhanget är förresten att denne Clarence Crafoord är inne på sitt fjärde äktenskap. Där nånstans kan man ju tycka att han kanske borde reflektera om att monogami inte funkat så jädra bra för honom, för av det jag förstått hade han aspirationen att vara mono i alla dessa och hittills misslyckats i tre fall av fyra (hur det gått i hans icke-registrerade relationer vet jag ju inte, men anar att även dessa har inte varit särskilt lyckade i att vara livslångt monogama). Men Clarence väljer att prata om 68 åch sexuell revolution istället om att monogami också liksom är ödeläggande om man ska se på hans verkliga indata.

Annan rolig sak som händer är ju detta att man tar folk i en viss specifik relationstyp. Sen tar man dem som "lyckas" med det, är nöjda etc. Sedan drar man slutsatser om att dessa personer skulle vara generaliserbara och deras erfarenheter allmängiltiga.
Har de som bara haft en enda sexpartner inte gått miste om något i sina liv? 
– Nej! Det kan låta som en moralistisk stränghet. Men även för individerna är det här nog vad vi förstår tryggt och tillfredsställande för de här människorna, säger Clarence. 
– Bekräftelsen och närheten som man kan räkna med ger trygghet och gör att man vågar mer. Och så är det positivt för hälsan, immunförsvaret påstås bli bättre, säger Gunnel.
 Det är förstås ren jävla trams att man inte skulle gå miste om något om man endast hade haft en sexpartner. En femåring som inte vet vad sex är skulle kunna förklara det för en. Det är mycket möjligt att om man gillar att bara ha en partner så finns det fördelar med att bara ha en partner, men det är klart man tappar en massa potentiellt bra (eller dåliga) erfarenheter. Fan vet ni om detta med att inte gå miste om saker med endast en partner, författarna, ni har ju båda äktenskap bakom er! Men nähej, i äkta monoluftslottanda så är det ju inte så att de ser på varandra med förtroende och tillit och ba "det tillför mig ingenting att ligga med dig, eftersom jag legat med andra".

Önskar ni själva att ni hade levt i en 50-årig relation? 
– Jaa. Man gifter sig ju med den intentionen. Sen blir ju inte alltid rätt, säger Gunnel och syftar på sitt första äktenskap. Clarence lyfter fram hur allmängiltig strävan efter att leva i par är. 
– Om vi betraktar äktenskapet som frivilligt i ett jämlikt samhälle där män och kvinnor har lika mycket makt så är det vad människor vill ha. Folk vill ha allvarliga, lust- och tillitsfulla förhållanden, oavsett om de är samkönade eller inte, säger Clarence.
Man kan förstås tacka Clarences för deras otroooooliga tolerans och acceptans i att "allvarliga, lust- och tillitsfulla förhållanden" faktisk är könsoberoende. Som vanligt sträcker inte toleransen och acceptansen till att sådana förhållanden även kan innehålla olika grader av icke-monogami. Men jaja, strunt samma, kan vi prata om detta med vilja? För som vanligt blandar man ihop dagdrömmerier och vad människor faktiskt vill göra. Båda författarna ville ju uppenbarligen inte leva i tidsrekordtagande äktenskap med sina tidigare partners, annars hade de ju gjort det.

Och visst ja, det vore ju soft att hitta "rätt" från start (läs här tidigare utbrott om att den rätte anses definitionsmässigt vara mono, dafuq), men det är typ som det här med att kvinnor vill vara hemmafruar. Det är ju rätt få som vill vara hemmafruar om det innebär halverad inkomst och hårt slit. Det är nog många som skulle vilja vara hemmafruar om det innebar att slippa jobba och bara softa. Att vilja ha livslånga monogama relationer är samma kategori som att vilja vinna på Triss, leva i ett slott, vara en alv, och annat som man gärna tänker att man vill, men för det mesta har vett att inte räkna med.

Det hära med "jämlikt samhälle där män och kvinnor har lika mycket makt" är för övrigt också ganska mycket sagostund. Men för mig ett betydligt mer intressant mål att kämpa för än att människor ska leva i statligt registrerade parrelationer i exakt 50 jordsnurr.

Så vad tänker jag om det hela? Jag tänker att man ska ge fan att dra generella slutsatser av en skevt urvald grupp. Och ska man dra slutsatser så får man väl åtminstone skärpa sig och se till att man håller sig till infon man fått från dessa 30 par, och inte till att passa på och prata om sina monogama värderingar helt plötsligt. Och så är det ju alltid roligt hur man inte kan vaska fram par som faktiskt är livslångt monogama ens till en text som hyllar livslång monogami.

Och till alla som lever i relationer som de trivs i och vill vara i - grattis! Fan va kul för er!

1 kommentar:

farsanmittilivet sa...

Jag älskar ditt sätt att resonera och du skriver så bra!
Tack för ännu ett läsvärt inlägg.