måndag, februari 09, 2015

Om psykiatri i ETC



Har skrivit en kommentar till en text om psykiatri i ETC, kom med i papperstidningen idag. Här är texten. Inget nytt för er, men ja.



Roya Hakimnias ledartext om klasskillnader inom den psykiatriska vården är angelägen och bra. Att få tillgång till psykoterapi inom ramarna för den offentliga vården är ofta svårt. För många personer blir hindren för många när är av lindrigare karaktär, och de får hjälp först när läget har försämrats. Jag förstår frustrationen och besvikelsen, men som psykolog som arbetar inom bland annat primärvården tänker jag ofta att besvikelsen delvis beror på orimliga förväntningar på vad vårdpersonal kan göra.

I texter som kritiserar vårdens hantering av psykiska problem påpekas det ofta att vården missar att dåligt mående kan ha att göra med rasism, sexism, otrygga anställningar och osäker arbetsmarknad, klassamhället, diskriminering. Läkartidningen har tidigare rapporterat att patienter är missnöjda när läkarna medikaliserar deras nedstämdhet och oro som egentligen är orsakade av miljöfaktorer. Hakimnia poängterar att i det nuvarande systemet får fattiga (särskilt kvinnor och transpersoner) “acceptera livets lott att inte få vara lycklig fullt ut.“ Jag har sett liknande kritik från såväl offentliga debattörer som privatpersoner i bloggar och på sociala media.

Som psykolog möter jag människor som mår dåligt på grund av yttre omständigheter. Jag möter dagligen personer vars behandling egentligen borde bestå av förstahandskontrakt på bostad, fast anställning, en vettig chef. Jag möter ständigt personer vars problem hade varit påtagligt mindre svåra i en värld där människor inte diskriminerades på grund av kön, etnicitet, socioekonomisk bakgrund, eller sexuell läggning. Men som psykolog kan jag inte erbjuda arbete, bostad, eller revolution. Jag kan erbjuda evidensbaserad terapi. Ja, jag behandlar samhällsproblem på individnivå, men det är det som är min roll på arbetsplatsen. På samma sätt kan man knappast klandra läkare som behandlar nedstämdhet eller ångest med medicin. Det funkar inte att komma till läkare och bli besviken på att den skrev ut läkemedel. Det är vad läkare gör, det är vad deras jobb är.

Hur mycket pengar vi i vården än får så kommer vi inte bygga fler bostäder, krossa patriarkatet, eller göra särskilt mycket åt att invandrade hamnar i utanförskap. Givetvis är det bra att som vårdpersonal kunna sätta in sig i sina patienters livssituationer och se patienters förutsättningar. Men det löser faktiskt inte grundproblemen. Det känns förstås förjävligt när en person är förtvivlad när hon kommer till mig, och besviken när hon lämnar mitt rum. När jag inte kunde göra mer än att lyssna, bekräfta att patientens miljö är skadlig, och sedan kanske erbjuda lite idéer om hur hon kan göra sitt liv lite mindre plågsamt. Men jag kan inte göra särskilt mycket mer. Inte för att jag är ett akademikerbarn som borde skaffa en analys, utan för att jag är psykolog.

Det finns många problem med svensk psykvård, och det är viktigt att tala om dem. Jag stödjer helhjärtat allt som syftar till att även personer med begränsat kulturellt eller ekonomiskt kapital ska få tillgång till hjälp mot psykisk ohälsa. Men det gäller också att ha rimliga förväntningar, annars kommer man alltid bli besviken för att vården erbjuder just individuell vård, och inte lösning på samhällsproblem.

4 kommentarer:

patientperspektiv sa...

Det här är intressant och jag ser din poäng, utan tvekan. Som funktionsnedsatt möter jag dock ofta en vård som reproducerar funktionsnedsattas underordning och när jag påpekar det möts jag ofta av attityden att det är jag som har för höga förväntningar. Jag förväntar mig inte att en läkare ska ordna hela det funkofoba samhället men jag förväntar mig att mottagningen ska ha hiss så att jag kommer in även de dagar jag inte kan gå i trappor. Argumentet "jag är läkare och kan bara skriva ut medicin" används tyvärr ofta för att neka funktionsnedsatta vård.

Jo sa...

Det händer, ibland, att jag funderar på om vi inte fördröjer eller rentav förhindrar viktiga samhällsförändringar genom att göra det mer uthärdligt/mindre outhärdligt/mer hanterbart att stå ut med saker som är fel i samhället. Med rätt medicin klarar man att fortsätta på ett i grunden ohälsosamt arbete, med tillräckligt mycket mindfulness-/avslappningsövningar och andra terapeutiska grepp blir det en liknande effekt. Ibland tänker jag: "Vården är ett opium för folket."

Jo sa...

Förr i tiden såg arbetsgivare till att arbetarna hade tillräckligt med brännvin för att stå ut. Idag tar de omvägen via vården.

Fysiotp sa...

Tanja, toppen att artikeln i ETC kommenteras från någon inifrån sjukvården!

Överlag känns det som att samhället går mot ett Vi mot Dom, eller Riktiga människor mot Vården, men det där är väl ett separat kapitel.