onsdag, februari 18, 2015

Everybody knows I'm a motherfucking monster



Alltså, osammanhängande, behöver skriva av mig.

Har senaste dagarna bara badat i intryck rörande hur kvinnor förväntas vara trevliga som grundläge, uppfattas som otrevliga om de inte är det. Hur jag personligen uppfattas som otrevlig.

Studie om att män vill ha kvinnor som skrattar åt deras skämt, kvinnor vill ha män som får dem att skratta. Jag är fett rolig och jag är fett trött på att skratta åt tråkiga skämt för att folk ska få sin sociala bekräftelse. Låter ibland bli att skratta åt tråkiga skämt. Det är roligt. Det är humor. Att se precis lika lite road ut som man är när man inte tycker att skämtet är kul.

Pratade om det med P, snubbe, vettig för det mesta.
"Jag skrattar inte heller med i tråkiga skämt" sa P.
"Men är du inte rädd för att verka otrevlig?" sa jag och mitt i det insåg vi båda och skrattade och ba "jajusste, för P ses inte som otrevlig om han inte skrattar åt ett skämt och ler precis hela jävla tiden, medan Tanja gör det looooool patriarkatet hashtag!".

Skrev nyligen på ett psykologforum om att jag tycker att det är fett jobbigt att få frågor om min härkomst när jag är oförberedd. Blev en jättefin bra tråd. Sen kom person och tyckte tråden behövde detta.

I samma forum postades ett klipp från teveprogram där man diskuterade att flickor inte får vara arga.

Krönika om att kvinnor i spelvärlden inte ens får vara arga.

Jag vill ha den här boken so bad.

På en av mina arbetsplatser har min vickperiod börjat gå ut, utan att nån sa att jag skulle få förlängt. Var lite orolig för detta då jag varit väldigt tydlig och öppen med att arbetsplatsen inte funkat särskilt bra. Fick nu förlängt maj ut. Innebar också att jag fick sitta i en timmes möte med chefens chef som avbröt mig ständigt. Jag sa till om det till slut. Liksom om några andra överkörningar. Nu har jag blivit upplyst om att jag har attitydproblem.

Ni vet, detta att kvinnor har låga löner för att de är dåliga på att löneförhandla? Kan ju vara för att folk inte vill jobba med kvinnor som förhandlar till sin fördel. Löneförhandling medför social kostnad.

Jag pratade om det med god vän inför. "Jag tror jag kommer bli av med ett av mina jobb nu" sa jag. "Varför?". "Jag är  tjafsig, säger ifrån högt när arbetsplatsen inte funkar". "Var det värt det?". Jo, det var det. Jag kan leva med mig själv. Jag sover gott på natten. Jag kan betala priset, så jag tar risken

En rimlig arbetsmarknad vore iofs trevligt.

Likaså att slippa det här jävla patriarkatet som inskränker mina möjligheter, som påverkar min ekonomi, som stämplar mig som otrevlig när jag säger ifrån, och bestraffar mig när jag inte gör det.

Jag läser en artikel om Kanye West och han hatar ju förvisso kvinnor, men jag känner ändå att det liksom är fullt rimligt att han är den enda manliga artisten jag bryr mig om.

Utan att gå in på detaljer så kände jag mig väldigt krävande och otrevlig i måndags. Fick sedan lite distans och insåg att personerna jag kände mig så mot hade helt ignorerat min existens, visat noll intresse för det, trots att de mycket väl visste att eventet handlade om samarbete.

Jag börjar luta mig mot att min nya regel i livet kommer vara att alltid strunta i att jag känner mig otrevlig. Ba köra på. För oftast är jag inte så krävande och jobbig som jag tror. Lika bra att chansa. Lika bra att alltid följa ilskan, för med distans är den nästan alltid berättigad. Lika bra att chansa.

Lika bra att bara vända på klacken och gå från människor som säger att man kommer längre med att vara trevlig. De har uppenbarligen inte märkt att jag har försökt vara trevlig. Att jag så gott som alltid börjar där. Jag blir otrevlig först när det trevliga inte funkar.

Och jag blir för övrigt inte ens otrevlig. Jag gör bara på ett sätt som hade setts som rimligt om jag var man. Men jag vet ju, om jag inte står upp för mig själv, så kommer ingen göra det. Ingen utom ett litet antal personer som fattar. Jag backar upp dem. Jag backar även upp folk som inte fattar ganska ofta. Om man ger upp förhoppningen om att ses som en trevlig tjej har man plötsligt en rejäl verktygslåda för förändring. Har man ingen trevlighet att förlora så kan man ta fajten för sig själv och andra.

Så till alla som bedömer mig otrevlig med ojämlika standard - sug min kuk.

Nej, vänta. Suga kuk är en bra grej.

Ni får inte suga min kuk.

Och jag har inte ens en kuk.

19 kommentarer:

Clara sa...

Åh, lol*. Har vägrat vara trevlig i perioder ända sen min högstadiementor upprepade gånger bad mig att le när jag ställde krav.

*där lol utläses som bittert skratt som copingstrategi för att inte bara sätta sig på golvet och gråta.

Erik Westholm sa...

Det ironiska med herr Tolles citat är att man genom att "klaga" kan ändra på situationen.

(Intressant inlägg i övrigt, för övrigt.)

Jo sa...

(Och så skriver man lång och genomtänkt kommentar som försvinner när man ska förhandsgranska...)

Kortversion:

1. HEJA!

2. Bråka och klaga är för mina språknyanser olika saker. Det är bråka man ska göra, inte klaga.

3. Varför börja med trevlig, varför inte signalera bråkighet redan från scratch och hela tiden, åtminstone parallellt? De flesta duktiga bråkerskor jag känner brukar göra så. Och duktiga manliga bråkare. Outtalad underton eller rakt på är inte så viktigt, det viktiga är att signalen finns där.

4. Män ses också som otrevliga i det här, men förväntat och förberett otrevliga. ("Mesiga" män möter också besläktad (men svagare) "fan vad sur du blev då"-reaktion om de börjar ta plats och säga ifrån.)

Jo sa...

Ett par (gamla) böcker som var användbara för mig när jag tampades med att våga tillåta mig att vara mer otrevlig:

Boken om Ilska av Isaac Rubin
Aggression - Det så kallade onda av Konrad Lorenz

Borde finnas på bibblan.

S. sa...

När nån drar Tolle-citatet så drar jag mentalt fram planchen där det står "Before you diagnose yourself with low self-esteem, make sure you're not just surrounded by assholes". Hjälper ibland lite.

Tanja Suhinina sa...

Clara: låååål

Erik och S: Jag kommenterade som jag alltid gör med att påminna att offer är inget man bestämmer sig för, utan nåt andra gör med en.

Jo:
1) Tack

2) Exakt samma beteende kan dock pga sammanhang ses som klagande ibland, bråk ibland, rimliga krav ibland.

3) För att jag tycker man ska va trevlig som utgångsläge. För att jag vill leva ett liv, inte bråka på heltid. För att jag inte vill vara en bråkerska, jag vill bara bli behandlad väl.

4) INTE ALLA MÄN!
Men seriöst. Det är klart det är mer nyanserat, men det finns ju uppenbart en massa forskning på att det är olika för könen på gruppnivå. Och jag tänker att en av de mer centrala sakerna är att vissa beteenden ses neutrala när män gör dem men som aktivt tjafsande/krävande/nånting när kvinna gör det. Eller som görs mot dem. En av mina vanligaste tillfällen när jag är otrevlig och krävande är när män tillfrågas, medan jag själv måste visa initiativ. Måndagsincidenten hade en liknande dynamik. En grej jag ofta pratar om är hur mycket plats män och kvinnor får i samtal. Jag måste bete mig på ett mycket mer explicit sätt för att få utrymme än män. Så visst, om män tar till aktiva beteenden så kan de också ses som (berättigat, kanske) otrevliga. Men ofta så behöver de inte göra nåt uttalat tydligt. Män som tar mer plats i en konversation ses inte som otrevliga, berättigat eller inte. Det är bara normalt, osynligt.

Jo sa...

Jamen kuk! (Lång formulering försvann IGEN!)

Tanja:

2. För mig är det i genomsnitt en tydlig skillnad i upplevt locus of control mellan klaga och bråka. Klaga: andra har makten, bråka: jag har egen makt.

3. Tänk om det i väldigt många sammanhang, tills vidare, är en ren utopi att få bli lyssnad på på ett bra sätt om man inte signalerar bråkighet, åtminstone lite grann? Hur ska man välja då?

4. Att det är skillnad på gruppnivå instämde jag väl ändå i?

"Men ofta så behöver de inte göra nåt uttalat tydligt." Förutom visst inslag av könsrollsvanor, som gör att vi blir delvis gratislyssnade på, så: Nä, vi gör det under ytan, med röstklang och grejor. Om jag inte skickar några som helst bråkighetssignaler i röstläget, t.ex. dominans och konfrontationsberedskap, på t.ex. en APT (ensam bland 20 kvinnor) kan jag bli både överkörd och tämligen olyssnad på. Ofta sitter jag helt tyst på de träffarna, och det är i snitt väldigt tydligt att det i denna kvinnligt enkönade grupp är de kvinnor som skickar bråkighetssignaler som folk lyssnar på. Till och med chefen har problem med att bli lyssnad på på ett bra sätt, bli respekterad, för hon skickar inga bråkighetssignaler alls, typ.

Jo sa...

Vad är den principiella skillnaden mellan att göra sig snyggare än man är för att bli lyssnad på och göra sig bråkigare än man är för att bli lyssnad på?

Tanja Suhinina sa...

Men alltså... att vara ensam man i en grupp på 20 kvinnor är ju... då är det rätt dåliga odds för att höras öht. Det är väl ändå rätt klart? Jag säger ju att män får höras oproportionerligt mycket, inte att de alltid tar mest plats. Att vara man med EN kvinna leder generellt till att mannen får/tar mer talutrymme utan att nåt uppenbart aktivt gjorts. I en 50-50-grupp kommer männen också höras mer. Och återigen, bråkighetssignaler. När män skickar ut dem är det större sannolikhet at de blir "osynliga". När kvinnor gör det syns de mer.

Skillnaden är att situationen blir påtagligt trevligare för alla inblandade. När folk gör saker för att jag är snygg tror de att de själva vill. Det blir ingen uppenbar konflikt. Jag får inte bitchrykte.

(Att vi pratar snygg beror alltså på att jag på Twitter så att ett sätt att slippa bråka för att få utrymme är att vara snygg)

Erik Westholm sa...

"(Att vi pratar snygg beror alltså på att jag på Twitter så att ett sätt att slippa bråka för att få utrymme är att vara snygg) "

Menade du "Att vi pratar snygg beror alltså på att jag på Twitter SA att ett sätt att slippa bråka för att få utrymme är att vara snygg"? eller blev det något större fel när du försökte formulera den meningen?

Tanja Suhinina sa...

Jag har inte lyckats dressera min nya autocorrect än

Erik Westholm sa...

Det svarar inte på den faktiska frågan (som jag ställde för att jag inte förstod vad du menade snarare än för att vara dryg).

Tanja Suhinina sa...

Menar att en strategi för mig för att ta utrymme utan att upplevas som bråkig är att vara snygg.

Jo sa...

Min poäng med det där med 20 kvinnor var att det inte är så könslåst som det ibland kan verka. Regeln om bråkig=lyssnad på funkar, åtminstone i större grupper ofta helt oavsett gruppens könssammansättning. Regeln för bli lyssnad på var ungefär likadan för mig som enda man i gruppen som för mellan kvinnor i gruppen när jag inte ens var med i samtalet öht. Effekten bli lyssnad på bara för jag är man var extremt svag i jämförelse. (Och jag är rejält tränad i att se sånt, och vet hur det ser ut när den effekten är framträdande, vilket jag också varit med om, i andra sammanhang.)

Tanja Suhinina sa...

Men alltså det går ju inte mot nåt jag säger? Effekten syns såklart olika mkt i olika sammanhang och sammansättningar.

Erik Westholm sa...

Tanja: Då förstår jag. Tack för förklaringen.

nollråtta sa...

Vi måste ha väldigt olika erfarenhet av arbetsplatser. På mitt jobb (60% män, 40% kvinnor) så är männen HELT tysta när det gäller att diskutera arbetsplatsproblem och sånt, medan kvinnorna går igång hela tiden om buller, ventilation, temperatur, stress, datorer osv.

Tanja Suhinina sa...

nollråtta:
Hur är det med andra samtalssammanhang på ditt jobb, exempelvis i lunchrummet eller runt andra arbetsplatsrelaterade saker än just arbetsmiljö? Varför engagerar inte männen sig i sin arbetsmiljö?
Hur som tänker jag så är det viktigt att komma ihåg att egna erfarenheter är värdefull information, men man måste även se större sammanhang.

nollråtta sa...

Tanja: Så länge samtalen i fikarumnmet rör sig om saker som TV-program, fotbollsmatcher, ajälva arbetsuppgifterna etc. så deltar männen lika aktivt som kvinnorna. Jag tycker det verkar som att när det kommer till arbetsmiljö så är det manliga default-läget "en man klagar inte på dålig luft eller stress, han biter ihop och jobbar på". Ungefär.