onsdag, januari 01, 2014

Den väsenskilda barnsexualiteten

Jag håller just på att skriva ett grupparbete om barn och sexualitet i skolan. Som vanligt när man försöker studera ämnet märker man hur känsligt och tabubelagt ämnet är.

Man skulle kunna tänka sig att förpubertala barns sexualitet skulle tas upp i böcker som antingen handlar om barns utveckling eller sexologi överhuvudtaget. Men tji får man. Ämnet undviks så mycket det går, och det går att undvika det så hårt som helt.

I mina utvecklingspsykböcker, och även i Sexologisnuddar man vid ämnet genom att tala om anknytningsmönster som börjar redan i barndomen, samt hur barn får en könsidentitet och en sexuell läggning. Allt detta ses dock som förberedelse inför vuxenlivet, ingenting som har relevans för barnen som barn. Ingenting om lust och njutning.

När fokus är på kroppen är det knappast bättre. Man får följa könsdifferntiering i livmodern, och utveckling i puberteten. Men återigen är det postpubertala könsorgan som kopplas till njutning. När orgasmmekanismer förklaras handlar det alltid om vuxna kroppar, trots att barn är fullt kapabla till orgasm. Ejakulation förklaras med att man nu producerar spermier, men man nämner ingenting som förklarar varför pojkar inte ejakulerar de övriga komponenterna i utlösningen.

Det är som om barn inte hade någon sexualitet överhuvudtaget. Om allt sexliknande de gör bara är förberedelse inför vuxenlivet och saknar egenvärde.

För att hitta någonting om barnens sexualitet räcker det inte att läsa på om barn eller sexualitet, man måste vända sig till texter som specifikt handlar om just barnens sexualitet. Jag har fokuserat på Barnens kärleksliv från 1983 (en fantastiskt sexpositiv och trevlig bok som jag varmt rekommenderar om ni hittar den), och vi har även kollat i annat material som riktas till föräldrar och förskolepersonal. Där kan man hitta bekräftelse och bejakande av barnsexualiteten. Men jag upplever att även liberala texter påpeka att barnsexualitet och vuxensexualitet är helt olika och väsenskilda.

Utan att förklara hur.

Det driver mig till vansinne, förstås. I ena stunden förklarar man att barn kan bli kära och upphetsade, att de kan onanera och vara sensuellt nakna med andra. Och sedan bara - väsenskilt? Ibland påpekas det att barns sexualitet är mer sensuell och helkroppslig, inte genitaliecentrerad. För mig låter det inte som väsenskild sexualitet, det låter som jättekul och trevlig sexualitet. Det låter inte alls som någonting helt annorlunda från vuxen sexualitet, det låter som en del av vuxen sexualitet som jag och många andra verkligen uppskattar.

Jag tog upp det på Twitter och en bra förklaring jag fick är att man skulle kunna se det som att det som tillkommer i vuxen ålder är en fortplantsningsaspekt - att det tillkommer mer fokus på partner och könsorganen. Bra förklaring, tycker jag, men texter om barnens sexualitet får det att låta som att skillnaden är avgrundsdjup.

En faktor i detta, antar jag, är att texterna måste tydligt ta avstånd till sexuell interaktion mellan barn och vuxna. Om barn nu är sexuella, varför ska då inte barn och vuxna vara sexuella tillsammans? Hur ska man motivera det, hur ska man tydligt ta avstånd? Ja, man påpekar att likheterna är skenbara, det finns en avgrund mellan, barnens sexualitet är en helt annan sak. Och givetvis är det ingen där som påpekar att det finns massor av andra situationer där barn och vuxna funkar olika, men där barn och vuxna förväntas interagera ändå.

Det intressanta är att man samtidigt framställer mycket sensualitet barn och vuxna emellan som positiv. Att kela och smekas och pussa över hela kroppen, och känna hud mot hud, och gulla. Den är inte sexuell, den närheten, så den är okej. Där blandas inte vuxensexualiteten in. Och givetvis så låtsas man samtidigt bort att om samma vuxen gjorde samma saker med en annan vuxen så hade handlingarna uppfattas som klart sexuella. Testa att pussa en naken vuxen över ansiktet, bröstet, magen och rumpan, och försök sen övertyga sen omgivningen att du inte varit otrogen. Att detta beteende var väsenskilt från din vuxna sexualitet. Eller föreställ dig att man skulle vara fysisk med sina tonårsbarn på samma sätt man var med de när de var små. Jävlar vad "oskyldigt" gos plötsligt blir "skyldigt".

Jag menar nu inte att vi ska flytta gränser för vad vuxna bör göra sexuellt med barn. Jag tycker däremot, föga förvånande för mina läsare, kanske, att vi borde fundera på vad som "sexuellt" är. 

4 kommentarer:

Malin sa...

"Att kela och smekas och pussa över hela kroppen, och känna hud mot hud, och gulla. Den är inte sexuell, den närheten, så den är okej. Där blandas inte vuxensexualiteten in. Och givetvis så låtsas man samtidigt bort att om samma vuxen gjorde samma saker med en annan vuxen så hade handlingarna uppfattas som klart sexuella. Testa att pussa en naken vuxen över ansiktet, bröstet, magen och rumpan, och försök sen övertyga sen omgivningen att du inte varit otrogen. Att detta beteende var väsenskilt från din vuxna sexualitet."

Va. När jag pussar mitt tvååriga barn på magen skapas inget sexuellt gensvar i mig. Det är avstängt. Det jag upplever är närhet utan något sexuellt element. Som att vara förälskad, utan något sexuellt element. Just så har jag tänkt på relationen med lilla barnet. Om jag pussade en snygg vuxen på magen skulle jag säkert, kanske, svara sexuellt. Den mekanismen saknas när jag pussar mitt barn. Fattar du?

Vad är SENSUALITET? Jag fattar inte.

Jag försöker komma ihåg hur det var när jag själv var liten. Visst upplevde jag sexuella känslor ibland, från kanske sju års ålder? Då var det som en dov nyfiken upphetsning i bröstet, inte i könsorganen. Jag tyckte att fenomen som hade att göra med sex var äckliga och spännande samtidigt, men såg aldrig mig själv som en potentiell del av en sexakt, inte förrän jag kom upp i tonåren.

Hur tyckte du att det var när du var liten?

susitar sa...

Jag antar att det där varierar, men personligen så hade jag innan puberteten innen egen sexlust. Jag kunde vara nyfiken på könsorgan, jag kunde bli kär, uppskatta pussar... men jag var aldrig _kåt_, förrän jag kom in i puberteten. Inget pirr mellan benen förrän i mellanstadiet. Ingen sexuell frustration eller återkommande sexfantasier förrän i högstadiet.

Jag antar att det varierar en del iofs... Jag har ju hört om barn som börjat onanera väldigt tidigt. Jag har också en vän som hade en sexuell upplevelse i barndomen som nog av dem flesta skulle uppfattas som olämplig, olaglig, men han menar att han inte far illa av det alls och ser det som ett positivt minne.

Jag medger samtidigt att jag kan väldigt lite om utvecklingspsykologi, barn osv.

Henric sa...

Jag var nästintill dysfunktionellt kåt under barnåren. Bland de första känslor som jag minns är sexuella känslor. Kanske ett skäl till att jag inte upplevde någon pubertet på det sätt som ofta beskrivs att man ska göra utan bara att saker som tillgång till sex och flickvän istället för att vara ett tabu blivit status. Däremot var jag näst intill livrädd för vuxna i sexuella sammanhang, kanske för att det var så lätt att känna sin egen underordning och sina tillkortakommanden i relationer med vuxna. Minns att en dagmamma blottade sig för mig på ett sexuellt sätt i sexårsåldern (detta var alltså sjuttiotalet) och trots att jag var påtagligt attraherad av henne blev jag mest bara livrädd och illa till mods. Dock inte i närheten så traumatiskt som sextimmarsexerciser i att tvingas äta upp fisken på tallriken. Men i att det inte finns något väsensskilt över barns sexualitet - eller att det inte BEHÖVER göra det - har du tveklöst rätt i. Jo förresten, en sak var faktiskt nästan väsensskilt; eftersom man i mycket uppfann sin sexualitet på egen hand utan inblandning från vuxna och inte fått "poängen" förklarad så var sökandet efter - och fokus på - orgasm rätt frånvarande, utan man ville väl mest ha sex för att det var skönt och spännande...

Så glad att jag hittat hit sa...

En viktig skillnad tror jag är att barn, åtminstone inte innan puberteten helt enkelt inte känner det där våldsamma begäret till en annan person när de blir " kåta "på andra barn.
Känslan, som jag minns den är väl snarare "det vore spännande att få ta på och / eller titta på x" eller "det är skönt när x gör så" än "jag måste ha x" eller "jag är så kåt på x" eller "x är så vansinnigt sexig"
Också barn som inte fått höra att sex är något fult, smutsigt och skamligt kan bli skrämda av att råka se vuxna personer ha sex med varandra.


Varför vuxna skriker, stönar, trycker upp varandra mot väggen, sliter av varandra kläderna, river och biter varandra under akten är helt enkelt obegripligt för barn.

Det behöver alltså inte vara själva sexet i sig som gör att barn ofta blir rädda och tycker det är obehagligt när de råkar se vuxna ha sex, utan hur de vuxna beter sig i samband med akten.

Barn kan säkert ofta mycket väl förstå att vuxna kan tycka att det är skönt när andra vuxna gör vissa saker med deras kroppar, det kan de relatera till eftersom de själva kan tycka det är skönt när andra barn gör vissa saker med deras kroppar.

Däremot kan de inte relatera till åtrån och begäret till
sexpartnern som vuxna har eftersom de själva inte upplever och har något begär och åtrå på det sättet när de blir "kåta" på andra barn.

En annan skillnad är att barn inte alls fantiserar när de onanerar i den utsträckning vuxna gör. När jag onanerade som fyraåring fantiserade jag inte om någonting överhuvudtaget, jag utförde helt enkelt en handling jag tyckte var skön.

Det förekommer säkert att barn fantiserar medan de onanerar innan de kommit in i puberteten, men jag har väldigt svårt att tro att två- och treåringar fantiserar medan de onanerar.

Jag tycker det är bra att du tar upp det här ämnet. Att det är stor skillnad på barns och vuxnas sexualitet är viktigt att poängtera , bland annat för att kunna slå tillbaka mot de som bagatelliserar eller rentav försvarar vuxnas sexuella övergrepp på barn.

En pedofil som lever ut sin läggning kan t.e.x försvara sig med att barnet i fråga var kåt på honom (det är oftast men inte alltid en han, inget att hymla med) , det förstod han eftersom barnet låg och onanerade öppet i samma rum.

Han tror eller låtsas tro att det går att applicera samma logik och tankesätt som om en vuxen människa legat och onanerat öppet i samma rum. I det fallet är det en relativt rimlig slutsats, så länge det inte rör sig om en utvecklingsstörd person att tro att personen som onanerar är kåt på en. Därmed inte sagt att det är en giltig ursäkt för att begå någon form av övergrepp mot personen.

Men när barnet onanerar behöver det inte bero på någon eller något yttre stimuli överhuvudtaget.
Barnet skulle ha onanerat oavsett om pedofilen befunnit sig irummet eller ej, förmodligen för att det inte förstått än att onani är en privatsak som man bör göra när man är ensam.

Dessutom har barnet ingen som helst aning om att pedofilen ser onanerandet som en sexuell invit eller blir upphetsad av det.