Jag läser en bok nu som heter Dirty Minds av Keyt Sukel. Det var Per Köhler (följ, rekommenderas) som tipsade och boken är menad att berätta om vad vi idag vet om hjärnan, kärlek och sex. Boken är väl helt okej halvvägs in. Den har svårt att hitta den rätta popvetenskapliga balansen mellan begripligt och korrekt. Det svänger en del mellan komplicerade beskrivningar av olika områden i hjärnan (eller hur signalsubstanser och hormoner fungerar) och vardagliga anekdoter. Det är i och för sig inte så underligt, neuro är svårt. Det här med hur hjärnan och nerver och allt däremellan fungerar är komplicerat och det är mycket vi inte vet än. Det finns en trend nu att tänka att allt kan göras lättbegripligt och översättas till en TED-talk, men det stämmer faktiskt inte. Vissa saker är komplicerade och det är inte Sukels fel. Jag förstår också hennes behov av att lätta upp stämningen med personliga reflektioner och anekdoter, även om jag finner hennes privatliv rätt ointressant. Men hennes egna åsikter är oftast tydligt just hennes, så det är bra att cirkulera om man inte bryr sig. Men ungefär halvvägs uppenbarar detta sig:
Mycket kan sägas om detta stycke, men jag tänker bara fokusera det ur luften tagna påståendet att människan är monogam. Det här handlar inte om mina egna relationspreferenser och vad jag vill och inte vill tro på. Det här handlar om vetenskap, hur vi läser och rapporterar vetenskap, och om hur detta färgas av tidens moral. Människan som art är nämligen inte monogam. Det är fullständigt fel att påstå detta. Att Sukel har referens för 3% av djuren men inte påståendet om människorna beror förmodligen på att hon inte ens tycker att det behövs. Alla vet ju att människan är monogam. Men hade hon faktiskt försökt ha en vetenskaplig referens på detta har jag svårt att se att hon hade lyckats hitta någon.
Monogami framhävs som ideal i många samhällen - det är korrekt. Många människor väljer att ingå i exklusiva parreationer - det är korrekt. Men det vore inte ens korrekt att påstå att monogami är en norm i dagens västerländska samhällen eftersom normen och det önskvärda är seriell monogami. Det förväntas numera att man har ett antal relationer innan man hittar den rättaste och stannar där. Om man förlovar sig som ung och inte har intentioner att dejta runt blir man för det mesta ifrågasatt och inte tagen på allvar.
Man kan invända att seriell monogami också är monogami. Javisst, men om vi ska jämföra människor med djur måste vi använda samma definition av monogami på båda. Präriesorkar är så omtyckta i samtal om monogami som neurofråga just för att de binder sig vid en partner punkt. När folk pratar om att svanar är monogama så pratar man om att svanar bildar par med en enda annan svan och inte nån annan nånsin. (Sen parar svanar sig med andra svanar, om jag minns rätt, men det verkar de som romantiserar svanar inte bry sig om alla gånger) Jag har svårt att se att vi skulle se seriellt monogama djur som monogama. "Titta", hade forskarna sagt i populärvetenskapliga artiklar, "den illernäbbade råttan är monogam för vi ser här att Cheerio gjorde slut med Muffin först, innan hon flyttade in hos Bouncy!".
Men nej, det är inte det vi pratar om när vi pratar om monogama djur. Vi pratar inte om överenskommelser eller önskemål. Att det fnns monogamiideal och - önskemål bland människor betyder ingenting för människans placering på monoskalan som art, för att det är beteenden vi tittar på. Precis som med djuren, vi kollar ju inte på om bergssorkar lovar varann evig trohet som de sedan inte kan hålla, vi kollar på vem de bildar par och parar sig med.
Jag är förstås extra känslig för sådana vetenskapliga dumheter som icke-monogam, men även utan den känslomässiga engagemanget är sådant här både dumt, onödigt och farligt. Vi talar gärna om hur fånig man var förr när man fördunklade vetenskap med tyckande, men vi är knappast bättre själva. Kayt Sukel är inte någon forskare, men till och med personen bakom en av de mer kända sorkstudierna uttalar sig om att han "inte ens är säker på att människan är livslångt monogam". Det leder, tyvärr, till att jag har svårt att lita på deras uttalanden även i frågor om DNA, neurotransmittorer och hormonnivåer. Trist. Och onödigt. Människan som djur är inte monogam. Lev med det. Ta egna beslut. Var saklig.
Mycket kan sägas om detta stycke, men jag tänker bara fokusera det ur luften tagna påståendet att människan är monogam. Det här handlar inte om mina egna relationspreferenser och vad jag vill och inte vill tro på. Det här handlar om vetenskap, hur vi läser och rapporterar vetenskap, och om hur detta färgas av tidens moral. Människan som art är nämligen inte monogam. Det är fullständigt fel att påstå detta. Att Sukel har referens för 3% av djuren men inte påståendet om människorna beror förmodligen på att hon inte ens tycker att det behövs. Alla vet ju att människan är monogam. Men hade hon faktiskt försökt ha en vetenskaplig referens på detta har jag svårt att se att hon hade lyckats hitta någon.
Monogami framhävs som ideal i många samhällen - det är korrekt. Många människor väljer att ingå i exklusiva parreationer - det är korrekt. Men det vore inte ens korrekt att påstå att monogami är en norm i dagens västerländska samhällen eftersom normen och det önskvärda är seriell monogami. Det förväntas numera att man har ett antal relationer innan man hittar den rättaste och stannar där. Om man förlovar sig som ung och inte har intentioner att dejta runt blir man för det mesta ifrågasatt och inte tagen på allvar.
Man kan invända att seriell monogami också är monogami. Javisst, men om vi ska jämföra människor med djur måste vi använda samma definition av monogami på båda. Präriesorkar är så omtyckta i samtal om monogami som neurofråga just för att de binder sig vid en partner punkt. När folk pratar om att svanar är monogama så pratar man om att svanar bildar par med en enda annan svan och inte nån annan nånsin. (Sen parar svanar sig med andra svanar, om jag minns rätt, men det verkar de som romantiserar svanar inte bry sig om alla gånger) Jag har svårt att se att vi skulle se seriellt monogama djur som monogama. "Titta", hade forskarna sagt i populärvetenskapliga artiklar, "den illernäbbade råttan är monogam för vi ser här att Cheerio gjorde slut med Muffin först, innan hon flyttade in hos Bouncy!".
Men nej, det är inte det vi pratar om när vi pratar om monogama djur. Vi pratar inte om överenskommelser eller önskemål. Att det fnns monogamiideal och - önskemål bland människor betyder ingenting för människans placering på monoskalan som art, för att det är beteenden vi tittar på. Precis som med djuren, vi kollar ju inte på om bergssorkar lovar varann evig trohet som de sedan inte kan hålla, vi kollar på vem de bildar par och parar sig med.
Jag är förstås extra känslig för sådana vetenskapliga dumheter som icke-monogam, men även utan den känslomässiga engagemanget är sådant här både dumt, onödigt och farligt. Vi talar gärna om hur fånig man var förr när man fördunklade vetenskap med tyckande, men vi är knappast bättre själva. Kayt Sukel är inte någon forskare, men till och med personen bakom en av de mer kända sorkstudierna uttalar sig om att han "inte ens är säker på att människan är livslångt monogam". Det leder, tyvärr, till att jag har svårt att lita på deras uttalanden även i frågor om DNA, neurotransmittorer och hormonnivåer. Trist. Och onödigt. Människan som djur är inte monogam. Lev med det. Ta egna beslut. Var saklig.
3 kommentarer:
Sorkar är inte människor. Punkt.
Mitt i prick!
När jag pratar poly brukar jag prata om de där genuint monogama åkersorkarna. Och lägga till den lilla - icke alls irrelevanta - upplysningen om att de blir maximalt sju år gamla...
Mattias S: Exakt. Jag förstår inte de som använder sig av djuren för att förklara sitt sexualliv. Djur brukar även ägna sig åt kannibalism, incest, våldtäkt samt överlagda mord. För jag har ännu inte hört någon använda sig av hyenor som försvar för att människor skall födas in i en fix social roll.
Skicka en kommentar