tisdag, augusti 20, 2013

Om att GÖRA snygg, inte VARA snygg

Väggen målad, Rihanna går Ayn Rand-outfiten fixad, kroppen svarvad, posen intagen. Klart tjejen ska ha kredd!

Jag har senaste halvåret funderat en del på detta med skönhet, närmare bestämt min egen och hur jag förhåller mig till den. Jag har under uppväxten inte varit den söta tjejen, jag var den smarta och roliga, den kompetenta. Det är det som belönades. Jag kan inte minnas något tillfälle då mina föräldrar sa till mig att jag var söt. I tonåren såg jag fan ut, och brydde mig marginellt, egentligen. Samtidigt finns det nuförtiden sammanhang där jag liksom är något av Snygg-Tanja. Och så får jag en hel del kommentarer om mitt utseende som jag uppskattar, samtidigt som att vissa utseendekommentarer får mig att känna obehag. Jag kommenterar gärna andras utseende och ger gärna utseendekomplimanger. Så hur sjutton förhåller jag mig till utseende och skönhet?

Robert Jacobsson twittrade igår om utseendekomplimanger och jag började fundera på detta igen. I normkritiska feministiska queerintresserade kretsar där jag ibland hänger är det väl rätt mycket en regel att man inte ska prata utseende och inte ge utseendekomplimanger. Där är det konsensus på att det är bättre att ge komplimanger för att folk är smarta, roliga eller någon annan ickeutseendemässig sak. Eller att man ska säga till folk att de är snälla, och omtänksamma och att man gillar dem. Det tycker jag ju att man ska, men jag tänker ändå inte sluta med utseendekommentarerna.

För mig handlar min egen skönhet väldigt mycket om kompetens, om saker jag gjort snarare än nåt jag är. Hade jag inte lagt ner tid och energi på utseendet hade jag inte fått utseendekomplimanger. När jag är snygg är jag det för att jag är stylad. Då har jag ordnat någonting med håret, sminkat mig, medvetet valt vissa uttryck för att få fram en estetiskt sammanhållen enhet. Jag har valt kläder som passar ihop med varann och passar min kropp. Jag har till stor del aktivt skapat min kropp. När någon säger att jag är snygg uppfattar jag det som en kommentar på min kompetens, min goda smak och mina skills i att styla.

När jag ger kommentarer på utseendet rör det sig nästan alltid om att jag kommenterar det välgenomförda arbetet bakom någonting. Att välja rätt örhängen till en klänning kräver från mitt perspektiv tid, intresse och ett tränat öga. Det känns fullständigt rimligt att kommentera på det och berömma personen som matchat så bra. Inte minst känns det rimligt att just jag kommenterar på det, i och med att jag också förstår mig på detta med styling och kan därför komma med en kvalificerad komplimang. Jag gillar också överhuvudtaget när människor anstränger sig för att se bra ut när det inte "behövs". Som studentorkestermupp har jag knappar som jag ger bort till folk som ansträngt sig för att göra studentorkestervärlden snyggare. Man behöver ju egentligen bara ha sig orkesteruniform (i mitt fall - en viss t-shirt och svart underdel), men vissa stylar mer än så och jag uppskattar det. Det vill jag visa.

(Som en parentes kan jag också påpeka att jag dansar rätt mycket och umgås med dansare. I den miljön är det ju naturligt att göra kopplingar mellan kroppens utseende och kompetens. Det är sannolikt inte lika laddat som i andra miljöer. Som dansare så sysslar man med att se ut väldigt mycket, men dimensionen av kompetens, styrka och skills finns alltid med. Ja. Slut på parentes. )

Jag känner mig bekväm med den sorts kommentarer om mitt utseende. Det är svårare att precisera vilka kommentarer jag är obekväm med. Det är någonting med när jag kommenteras som sexig för hur jag ser ut som inte funkar för mig. Eller såhär. Jag känner mig sexig när jag är kompetent. Jag vet att det är nåt som anses "fint" i många sammanhang, hela "jag tänder inte på snygg, jag tänder på välsorterad bokhylla"-grejen. Jag tycker att det ofta blir ren koketteri över det, hur är det mindre ytligt att tända på prettokonversation än utseende? Jag tycker det är sjukt fånigt hur jag känner mig sexig när jag är kompetent, för jag tänker verkligen typ "nu lägger jag upp den här bilden jag tecknat snyggt och då kommer NN genast bli mer attraherad". Det är puckat. Hur som. När folk tycker att det är hett när jag är snygg för att jag stylad mig kompetent så är jag med på noterna och bekväm. Men när personer (fra de jag knappt känner) tycker mina bilder är sexiga och inte verkar förstå allt jobb som lagts ner, då kan jag bli obekväm.

Så sammanlagt så är skönhet för mig väldigt mycket vad man gör, och inte vad man är. Därför har jag också svårt att hålla med personer som ser ner på skönhet och utseende, som ser egenskaper som "rolig" som högre stående än "snygg". För mig är båda egenskaperna sådant jag har anlag för, men också måste göra, och när jag gör dem bra blir människor omkring mig glada och jag känner mig bra  Jag förstår verkligen det problematiska i att skönhet är kommersialiserad, och att många känner att snygghet är ett krav och inte en sak man kan välja att pyssla med om man tycker det är skoj. Samtidigt är utseende nåt jag tycker är kul och någonting jag uppskattar att se andra ägna sig åt. Jag vet att även om man har bra anlag naturligt så krävs det arbete och kompetens för att få till snyggt, och jag uppskattar det nedlagda arbetet och resultatet.

7 kommentarer:

Johanna Sjödin sa...

De som kritiserar kommentarer om utseende kanske inte har gjort sig snygga, bland annat i hopp om att undkomma den sortens kommentarer, men ändå får dem.

Tanja Suhinina sa...

Förstår att det är jobbigt. Tycker också det är trist att man ofta förväntas säga positiva saker om just utseendet och inte nåt annat.

kommentatorska sa...

Ah!

För egen del är det väldigt dubbelt med att kommenteras för mitt utseende. Det kan få mig att må bra. Men komplimanger, oavsett vad det handlar om, skapar också någon slags förväntningar. Det gör mig mer medveten om att jag tittas på och bedöms, vilket kan vara skön bekräftelse, men också kan få mig att ytterligare anamma utifrån-perspektivet på mig själv. Typ: allright, för den personen är jag kul/snygg, hur ska jag få denne att fortsätta tycka det? Jag gillar inte den reaktionen när det leder till att jag slarvar med att "vara mig själv", för mig själv. Jag tänker på komplimanger som att det även har det där maktdraget; att den som ger komplimanger även styr den andre mot ett beteende/uppträdande som den gillar. Det krävs en del medvetenhet och självförtroende för att inte bli en sucker för komplimangerna. Att kunna välja vems omdömen en ska släppa in och se när komplimanger används för att styra en mot något en inte vill.

Tack för intressant inlägg! (<- avslutande komplimang ^^)

ElviraElmira sa...

Jag är lite kluven. Skönhet när den är kopplad till kvinnorollen och på så sätt blir ett "tvång" är problematiskt. Att "jobba på sitt utseende" i form av styling/hobby eller bara gillar va piffig känns mer oproblematiskt. Hur frikoppla dessa två om man är kvinnfolk och ständigt degraderas till yta på så sätt att -spelar ingen roll hur smart du är, det är ditt utseende som är av vikt... har inte kommit fram till ngt svar än :)

Alexandra Dahlberg sa...

Jag tycker att det ät jättekul att ge/få komplimanger för sitt utseende, så länge det gäller kläder, smink o dyl. Däremot tycker jag inte om när folk kommenterar min kropp (Vad smal du har blivit! / Oj, har du gått upp lite i vikt?) för det är något som man själv inte alls styr på samma sätt. Att man gått upp eller ner i vikt kan ju bero på sjukdom eller något helt annat och jag tycker man ska vara väldigt försiktig med kommentarer om folks kroppsform, oavsett om de är negativa eller positiva i ens egen mening. Allt som en person använder för att uttrycka sin personlighet och som hen själv stylar sig med är ju däremot en helt annan femma. Den delen av utseende är ju hur kul som helst, och det är roligt när folk uppskattar det man mixat ihop.

Skrev faktiskt om nästan exakt det här ämnet häromdagen här, om någon är intresserad av en längre utläggning: http://tjejbloggat.wordpress.com/2013/08/24/heja-ytligheten/

petraveronica sa...

Väldigt intressant perspektiv på det här med utseende, styling och komplimanger!!!

Anonym sa...

Ska man verkligen behöva analysera sa in i detalj innan man säger en komplimang? Jag försöker säga det jag tänker som är positivt, vare sig det är "vad snygg du är i haret" eller "det stralar om dig" eller "vad snäll du är". Kort sagt tror jag aldrig det kan bli negativt att säga de positiva saker man tänker. Det blir bara fel om man tvingar sig själv att ge komplimanger man inte känner.

Maica