Prata om vestibulit

Nöjesguiden har en text om vestibulit. På det hela bra, alla artiklar om sånt är bra. Jag vill bara kommentera lite, som en person som läst ca alla texter om vestibulit (dvs inte målgruppen, egentligen)

Till att börja med rubriken. Har själv gjort det felet och kallat vestibulit för samlagssmärtor, men sådär generellt vore det bättre om man började tala om vestibulit som ett kroniskt smärtsyndrom. Vilket det ju är. Om vestibulit är när sex gör ont (sex är ju vaginala samlag såklart), så är vestibulit också när spinning gör ont, när byxor gör ont och när tampong gör ont. Jag tror det är viktigt att visa att kroniska underlivssmärtor är kroniska smärtor. Precis som kroniska smärtor i lederna eller i nacken är kroniska smärtor. Vissthar alla sina lokala specifika egenheter, men det finns mycket gemensamt, och man kan knappast se underlivssmärtor som sexproblem enbart.

Nästa grej jag vill kommentera på är exempelvis följande mening på ett i vestibulitsammanhang vanligt återkommande tema:

Att Jessica fortsatte ha sex, trots att hon hade ont under eller efter, tror Nina Bohm-Starke är ett symptom på ett större problem.

I mycket av litteraturen jag läst kopplas fortsatta försök till sex (trots smärtan) med samhällspress på att tjejer ska kunna prestera sex. Finns i min examensuppsats också. Men jag tycker man sällan nämner en annan anledning till varför vestibuitdrabbade fortsätter knulla - att de vill ha samlag för det är skönt. Smärtan kommer ofta precis i början, avtar under samlaget, och sedan återkommer efteråt. När man är kåt tänker man inte så jävla långsiktigt alla gånger. Man tänker "men vi testar, jag är ju så upphetsad att det borde gå.. AJSOMFAAAnnnnn... mmm... ååååh". Sen efteråt har man ont i en vecka, kanske.

Jag känner igen mig i att ha sex för att man känner att man borde. Men jag vet att större andel av smärtsamma samlag jag genomfört har jag genomfört för att jag ville ligga, och för att man kan ha skönt och ha ont samtidigt. Den anledningen till att ha sex trots smärta har jag hört från andra drabbade också. Men skriver man om varför kvinnor fortsätter ha sex trots smärta är skriver man nästan enbart om samhällets syn på kvinnlighet. Missvisande blir det, och en viktig pusselbit försvinner. (Precis som om man alltid hade nämnt att kvinnor fortsätter för att de är kåta, men inte nånting om samhällets syn på sex).

Nästa kommentar.

Men samtidigt verkar det forskas mycket om, säg, manlig impotens? Är inte vestibulit också en form av impotens?– Där finns det en läkemedelsindustri bakom. Här finns det ingen medicin som lätt åtgärdar problemet, det finns inga pengar i det. Det här verkar räknas som en livskvalitetssjukdom som kanske jämställs med urininkontinens. Det är ett kvinnotillstånd.

Jag har många gånger hört att det är typiskt könsmaktsordning att män har Viagra medan kvinnor inte har lusthöjande/medicin mot samlagssmärtor/nåt annat. Därför vill jag förtydliga lite, även om det blir repetition för vissa läsare.

Viagrans effekt, att man får erektion, var från början en biverkning. Medicinen testades för kärlsjukdom och det visade sig att många fick stånd som bieffekt. Viagra forskades alltså inte fram som erektionsmedicin. Viagra leder dessutom, vad jag vet, till ökat blodflöde i könet även hos kvinnor. "Problemet" är att kvinnor oftare klagar på att de saknar lust än att de har problem med upphetsningen. Och ja, läkemedelsföretag vill hitta lusthöjande för kvinnor. De är inte dumma i huvet, de fattar att det finns marknad. Men hittills har inga senasationellt fungerande piller hittats. Se Orgasm Inc för en mer målande bild.

Vidare finns det t ex mediciner som kompenserar för klimakteriets effekter på fittan. Om jag inte har fel är i alla fall en del subventionerade. Sildenafilpreparat är det inte. I Sverige, alltså. Så jag uppmanar alla att i fortsättningen sluta ställa medel mot erektil dysfunktion mot dålig vestibulitbehandling. (Skrev en text på temat för några år sen, om ni vill läsa)

Nästa kommentar. Mer generellt om hur man skriver om vestibulit än om just den här artikeln. 

När jag läser om vestibulit i populärpressen framställs sjukdomen som nåt mystiskt och oklart och svårbehandlad. Det förklarar liksom varför det ar sån tid att hitta en läkare som kan det, och få diagnos och behandling.

Bara så ni vet, så är det inte raketforskning att ställa vestibulitdiagnos. Det är ca att utesluta infektion och kolla om det gör ont på rätt ställe. Jag säger inte att jag kan göra det i sömnen, men det kräver ingenting som en gynekologisk mottagning inte ska förväntas kunna leverera. Det kräver inte dyra apparater (förutom såna som ändå måste finnas där). Det kräver inte lång utbildning att lära sig att ställa diagnosen. Det kräver utesluten infektion och en tops.

Vestibulit är inte heller ovanligt, framför allt inte hos kvinnor som faktiskt dyker upp hos gynekolog. Den första behandlingen man oftast sätter in är att kvinnan själv, hemma, smörjer in sig flera ggr om dagen under en längre period - antingen med bedövningssalva eller bara fet kräm. Så åtminstone första behandlingen kräver inga stora investeringar från kliniken. 

Vestibulit är alltså inte ovanligt, svårdiagnostiserat och svårbehandlat. Det är rätt vanligt, ganska lätt att diagnostisera, och lätt att sätta in första behandling på. Det finns inga ursäkter till att ge dålig behandling, det finns bara förklaringar som att man inte lyssnar på patienterna, saknar ganska kunskap, och inte vill ta ansvar. Sådant är tyvärr inbyggt i nuvarande vårdsystemet, eftersom man ofta har tidspress och sällan får minsta lilla konsekvens om man beter sig otrevligt och oprofessionellt. Knappt någon anmäler, knappt någon klagar ens. 

Det är helt enkelt dags att sluta se vetibulit som nåt mystiskt kvinnor får därnere, och börja se det som ett smärtsyndom som läkare bör förväntas kunna hantera.