Ny diagnos, och kärleksförklaring

Så igår fick jag diagnos vestibulit. På Danderyd. Ni kanske minns att jag förut sa att jag inte har vestibulit, fast jag har stenkoll på det. Då hade jag inte vestibulit. Sen fick jag det, hade stenkoll och blev noll förvånad över diagnosen. Nu ska jag smörjas in med Xylocain fem gånger om dagen.

Nu har jag diagnos och behandling för både urinvägarna och slidan. Fyeah!

Trots att vulvamottagningen på Danderyd ska vara ca himmelriket, tyckte jag inte bemötandet var strålande. Det var uppenbart att läkaren inte riktigt lyssnade på mig och inte var med hela tiden. Men jag fick en kartong Xylocain, jag fick löfte om att ses igen om tre månader och utvärdera. Jag ska väl se till att vara vaksam, men just nu orkar jag inte vara sur. Just nu blir det kärleksförklaring till mottagningen där de fixar mina urinvägar.

Fast först bara en liten grej om Danderyd till pga roligt. Eeeeeeh-känslan efter att gyn sa "Jag känner faktiskt inte dina spiraltrådar, men det är ju inte så att du skulle kunna tappa bort den utan att märka det". Det blev livat efter att jag förklarade min sida av saken. Men jorå, den är kvar.

Men ja, slut på Danderydsnack. Nu ska vi prata UroGyn. Det är en privat mottagning i centrala Stockholm. De är änglar.

Jag blev skickad dit av en slump. Det var efter att det hade uppdagats att jag har celler, och då hade jag inte fått remiss på en månad fick jag veta att kliniken jag hade testats på hade väntetid på fyra månader. Jag lackade, ringde vårdgarantin, och fick tid med kort varsel. (Om ni är nyinvigda i mina smärtor, här kan man t ex läsa mer, och lite annanstans på bloggen)

Här kan man läsa mer om mina första intryck. Men jag blir fortfarande helt tårögd när jag kommer dit, och jag får inte längre ångestpåslag av läkare på just deras mottagning. Däremot på andra.

Jag vet inte var jag ska börja. Men typ detta att de har tider. De ber om ursäkt när de inte har en tid om en vecka.

De kommer ihåg mig. Jag hade kulturchock första veckorna med silverkloridbehandlingen när läkaren kom ihåg hur jag hade reagerat föregående veckor. De hejar på mig i receptionen. Jag behöver inte visa leg och frikort.

De verkar vilja att jag ska bli frisk. Vi har provat en behandling, som hjälpte en del, men inte helt. Vi provade en annan, lättare, sen. Den funkade inte. Vi gick tillbaka till första behandlingen, utglesat. Jag känner att de inte vill släppa mig förrns jag blivit frisk.

De har fattat att sexet är mitt stora problemområde, och frågar mig om hur det funkar.

Jag har fått samma procedur kanske tio gånger. De pratar alltid med mig under proceduren och berättar vad som kommer hända. De låter mig nynna, kvida och svära i gynstolen. De ber om ursäkt om det gör "onödigt" ont.

Idag var det en ny undersköterska med, hon skulle prova att lägga på smärtlindringen medan min vanliga tittade på. Hon gjorde någonting som gjorde extra ont på mig, tryckte på nån punkt som är öm hos mig, fast inte hos vanligt folk. Hon körde inte vidare, utan lät den vanliga ta över och visa hur man ska göra med mig.

Jag går hos urolog. De har egna gynekologer också, men de tycker jag ska va på Danderyd för Danderyds vulvateam har spetskompetens. De kollar alltid av hur det går med Danderydbesöken. Frågar mig, kollar vad jag får för behandling där.

De har en sjukgymnast-ish som jag fick tid hos helt naturligt, de föreslog det som en självklar del i behandlingen. De verkar fatta att smärtor på ett ställe leder till problem i hela kroppen.

De bokar tider tillsammans med mig istället för att skicka brev som jag sen kanske måste avboka. De har förståelse när jag är tvungen att avboka tiden ändå.

Jag... jag får inte fram nåt bra och sammanhängande. De får mig att känna mig sedd. De har tid för mig. De är snälla utan att vara kletiga. Jag får kontinuitet. Jag får tid. Jag känner att de vill få mig frisk.

Sådant borde vara självklart. Det är det tyvärr inte.

Så med risk för att locka fler personer till mottagningen, och på det sättet sabba min möjlighet att få bra tider - jag rekommenderar verkligen dem.