Nu när vestibulit inte längre är aktuellt, liksom...

Min hemliga hobby är att bli refuserad av Aftonbladets och Expressens debattsidor. Här är en grej jag skrev innan jag åkte bort med orkestern. Ni kan ju få läsa.

***

I en krönika som publicerades i Aftonbladet 9 juni skriver Martin Ezpeleta vad han tycker om läget hos vestibulitbehandlingar i Sverige. Eller snarare kan man säga att han sammanfattar Uppdrag Granskning-reportaget från samma dag, hans egna bidrag är egentligen bara de två avslutande meningarna.

”Att kunna njuta av sin sexualitet verkar vara en rättighet, när det handlar om män. Men en lyx, när det handlar om kvinnor.”

Det är mycket svårt att se hur han kan dra den slutsatsen av reportaget i SVT. Det som omnämns där är att kvinnor med vestibulit har väldigt svårt att få hjälp inom vården. Männens situation omnämns inte över huvud taget, vilket i ett program om vestibulit inte är någon konstighet. Hade programmet handlat om sexuella besvär över huvud taget hade nog Ezpeleta knappast uttalat sig om att det är en rättighet för män att njuta av sin sexualitet. Åtminstone om slutsatsen ska bygga på möjligheter att få bra vård.

Sexuella problem är knappast ett högprioriterat område i Sverige. För att problem med sexualiteten inom vården ska åtgärdas krävs en bra infrastruktur med specialmottagningar och tydlig information till patienterna om vart de ska söka sig när lusten sviktar eller utlösningen kommer för tidigt. Patienterna ska känna sig bekväma med att ta upp sådana problem. Vårdpersonalen ska kunna ta sexualitet i patientsamtal, även om patienten inte söker för sexuella besvär. Och det borde vara självklart att vårdpersonalen ska vara insatta i vad sexuella besvär innebär och hur de kan åtgärdas.

Allt detta borde vara självklart inom vården, men det är dessvärre inte läget. Jag har nu läst sju terminer på Psykologlinjen på Stockholms Universitet och har inom den ordinarie undervisningen aldrig lärt mig att tala om sexualitet med patienter. Av det jag har förstått är läget detsamma för andra som utbildar sig inom vårdyrken – får man lära sig att ta upp sexualitet inom sin yrkesutövning har man tur, men det är knappast någonting man kan räkna med att få med sig från undervisningen. När inte läkaren, psykologen eller sjuksköterskan kan ta upp sex på ett sakligt och respektfullt sätt, hur mycket ska man då kräva av patienten?

Jag läser för närvarande även en tillvalskurs i klinisk sexologi. Som en person som i många år burit på drömmen att arbeta med sexologi har jag haft mycket nytta av den. Jag har lärt mig mycket om sexuella dysfunktioner - det oroande i hur vanliga de är och det glädjande i att det finns behandlingar som ger goda resultat. Men jag har också lärt mig att trots att problemen är vanliga är det knappast så att jag har en blomstrande arbetsmarknad framför mig. Dessa besvär prioriteras helt enkelt inte inom vården.

Jag tror att man är fel ute om man drar skarpa jämställdhetsslutsatser av reportaget i Uppdrag Granskning. Kvinnorna i programmet har mött på barnmorskor och gynekologer utan rätt kunskap. Visst, men de visste i alla fall vart de skulle vänta sig. För kvinnor är det betydligt mer självklart vem de ska ta kontakt med när de har problem i underlivet än för män. Och visst är svårigheter med att få stånd det mest utforskade sexproblemet, men sidenafilpreparat (som Viagra) är inte subventionerade. Och hur mycket hjälp skulle en man som klagade på diffusa smärtor vid samlag få?

Det stora problemet är inte att kvinnor bemöts sämre än män, utan att alla patienter får lida för ett system som behandlar sexualitet som en guldkant på tillvaron.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om vestibulit, martin ezpeleta, sexuella besvär, vården