"Förr trodde man, nu vet vi"
- Cecilia brukade säga så
Förra veckan hade vi en föreläsning i HBT. Det var första gången under mina snart sju avklarade terminer som man explicit tog upp sådant. Två käcka föreläsare tillbringade tre timmar med att berätta att homofobi är dåligt och bemöta folk med respekt är bra. (I ärlighetens namn - även en del nuffror på vilka psykiska problem är ovanligt vanliga i HBT-gruppen)
I början talade de om hur dumma människor var förr i tiden, och att man försökte behandla homosexualitet med att straffa när man blev upphetsad av en bild på naken person av samma kön (=man) och belöna vid visning av nakenbilder av det motsatta könet. Hihi, så tokiga de var förr. Någon närmare förklaring till varför det inte funkade kom aldrig, förresten.
Efter ett par timmar av föreläsning kom pedofili upp och givetvis nåt om att de är hemska människor. Sådant är en av sakerna som får mig att se rött. Visserligen vet jag att allmänheten menar "nån som våldtagit barn" när de säger "pedofil", men eftersom begreppsförvirringen är en del av problemet tycker jag att jag har all rätt att säga åt folk.
Så jag räckte upp handen och sade att pedofili i sig inte skadade människor för pedofili är ett tändningsmönster. Sedan tillade jag också att det kan vara intressanat att notera att man än idag ofta försöker behandla pedofili enligt samma principer som avfärdades i början av föreläsningen.
Föreläsarna verkade inte riktigt bekväma och en av dem sa att ja ja visst men det är förstås lite annorlunda för det är ju en kriminell handling. Då tyckte jag att jag inte hade mer att säga i ämnet till de människorna.
Idag hade vi föreläsning med Ann Fridner om tabubelagda känslor och handlingar man kan uppleva i klientarbete, med fokus på de sexuella. Att jag skriver ut hennes namn beror inte på att jag kommer ihåg det, utan på att hon till skillnad från tidigare föreläsare tog upp ett svårt ämne och [trumvirvel] levererade.
För hon pratade om kniviga situationer. Om att vi inte får vifta bort att etiska regler bryts. Om att man borde egentligen söka handledning om (när) man är osäker, men också att verkligheten är inte perfekt på den punkten heller. Hon berättade hur man hanterar sexuell spänning mellan terapeut och klient och kändes så pass bekväm med att prata om sådant de inte lär en i skolan (nu är det förstås lite paradoxalt...) att jag mot slutet kände mig bekväm med att fråga hur man ska hantera om sexuell spänning uppstår och klienten är ett barn.
Och hon svarade. Hon svarade! Sakligt, ärligt, bra. Hon svarade på min fråga om vad man ska göra. Hon svarade på min följdfråga om att jag kan tänka mig att det inte faller i god jord hos många kolleger och chefer att säga att man känner sexuell spänning med så ung klient. Hon verkade på riktigt tycka att det var en bra fråga och att man inte var en dålig människa om man hamnade i sådant läge.
Jag blir irriterad på skolan för att sexualitet och normavvikande klienter (inte bara HBT och liknande, utan även exempelvis personer med fysiska funktionshinder) är någonting som nästan aldrig tas upp, och när det väl görs det så är det ofta kasst. Men ibland blir jag positivt överraskad, och då inte ens tack vare låga förväntningar.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om pedofili, normer, tabu, psykologi, psykoterapi, pk
Annars tänkte jag tipsa om att min kompis Veronica bloggar om BH:ar. Hon gör det för lite, tycker jag, så jag länkar och hoppas hon skriver mer. Julia Skott skriver om grejen med att man har en smal människa inuti som vill ut. De va nå mer, men jag minns inte.
6 kommentarer:
Mm, det är lustigt hur inskränkta och historielösa man kan uppfatta förment upplysta hbt-människor som, när man har ett bredare perspektiv själv. Jag reagerade också på det, och jag var inte den enda utöver dig. Ofta får jag intrycket att de som är "queer på rätt sätt" har lyckats flytta fram sina positioner så pass att de börjat bli en del av etablissemanget, och utifrån den positionen gärna hackar på de grupper som fortfarande befinner sig utanför, inte minst för att försvara sin plats i den normativa värmen och slippa bli förknippade med utbölingarna. Jag tycker det är lite fegt, men samtidigt mycket förståeligt.
Det där med sexuell läggning som diagnos vs samhällets påverkan var också på låg nivå. Som någon påpekade gäller ju det de flesta diagnoser i DSM, om inte alla, att samhället helt eller delvis skapar problemet genom att markera att "det här är oacceptabelt".
Sedan vill jag bara påpeka, apropå det du skrev och det lilla meningsutbytet på föreläsningen, att diagnosen pedofili och läggningen pedofili inte är samma sak. Om man ska diskutera är det nog viktigt att vara medveten om det. Annars lär man tala förbi varandra.
Angående Fridners föreläsning så tycker jag också att hon var bättre, men jag är inte säker på att hon svarade på din fråga så som du hade tänkt. Fick intrycket att hennes svar mycket väl kunde ha förutsatt att den sexuella spänningen var enkelriktad i det fall du beskrev. Och samtidigt hade hon ju allmänt det typiska "sex är farligt och offerskapande"-perspektivet som i alla fall jag tycker är lite överdrivet, och det tog henne en lång stund att ens förstå frågan om jämförande siffror.
Därmed inte sagt att jag förespråkar sexuell eller privat kontakt mellan terapeut och klient, men det finns nyanser, och det är inte nödvändigtvis just sex som är problemet med problematiska nära relationer.
Det är fascinerande när en läggning blir ett beteende.
Alexander:
Håller med om att hennes svar kanske inte var helt och hållet svaret på min fråga, men att hon öht lugnt hanterade barn, sex och att det anses vara problematiskt att ta upp tyckte jag var sjukt ballt. Sen tycker jag, typ som du om jag förstår rätt, att det blev väldigt mycket fokus på sex. Och inte att man tycker illa om sin klient, t ex.
Kollade en extra gång på DSM-diagnosen. Man behöver inte heller där förgripa sig på barn, det räcker med att man tänder på dem och lider av det. Och man kan ju lida av det enbart för att samhället tycker man ska dö, och då är vi inne på hela problemet med diagnoser-normer-samhälle-tjoho. You know.
Men visst är DSM-diagnosen lite puckad för den innehåller både attraktion och handling. och de kan finnas oberoende av varandra, lix.
Ja. Jag tycker många diagnoser är puckade. Skulle gärna vara utan dem helt, faktiskt. Jag tror nämligen att man kan behandla psykiska problem både generellt och individuellt på ett mycket mer flexibelt och mindre stigmatiserande sätt utan dessa kvasiobjektiva kategorier. Men det brukar jag väl säga.
HBT = Homosexuell beteendeterapi?
DSM = Dominans och sadomasochism?
Alexander:
Jag har haft lite insyn i hbt-världen och har dragit slutsatsen att hbt-aktivisternas motiv är paradoxala. Nu när det oftare är mer "chict" att vara bög/flata/transa osv än socialt farligt (åtminstone i rätt sällskap, jag gör inget anspråk att det är likadant överallt i Sverige) så blir deras stridsrop att de är som "vem som helst" ganska motsägelsefullt när de samtidigt vill understryka att de är så "speciella". Och oftast genom att leva ut just de fördomar de sägs bekämpa. Nu generaliserar jag, men många vill, så att säga, å ena sidan slippa bli pekade finger på men å andra sidan att folk ska se på dem med fascination.
Detta är inget ovanligt beteende; alla vill vi bli uppskattade och uppmärksammade men i hbt-rörelsens fall har de tagit tråkiga stereotyper och anammat dem till sin egna kultur. Detta har gjort gay-kulturen till en på många sätt mycket intolerant plats. Hetro- och bisexuallitet betraktas med misstänksamhet, ibland även med fientlighet, och den som inte "fjollar till sig" eller "butchar upp sig" har svårare att bli accepterad.
Flera jag träffat när jag var yngre "flydde" från denna kultur nästan omedelbart. De hade fått lära sig av hbt-aktivister att gay-kulturen är en oas av tolerans, men snart märkt att den var lika intolerant som i resten av världen, eller värre.
Slutsaten är att hbt-aktivisterna (inte alla förstås) egentligen inte vill in i den normativa värmen utan vill fortsätta vara utbölingar. Men inte som "otäcka typer" i samhällets periferi utan som ett exotiskt inslag. De strävar efter att vara, som du påpekar, "queer på rätt sätt".
Detta blir fina artiklar i söndags-bilagorna men det skrämmer också bort många som precis kommit ut ur garderoben samt många som aldrig lyckas känna sig hemma i den kulturen. Jag umgicks mycket i den kulturen i två år och tyckte först att det var kul. Men efter att ha sett vänner jag lärt känna där brista ut i gråt för någon hbt-elitist fällt elaka kommentarer över deras livsstil så insåg jag att folk inte blir bättre människor bara för att de tillhör samhällets förtrampade.
/ Johannes
Skicka en kommentar