Psykologens roll: Å ena sidan - normernas väktare. Å andra - bekämpare.

Jag läser en kurs i klinisk sexologi (ja ja ja!) och konfronteras intensivt med normativitetens olika uttryck. Det som är mest fascinerande är kanske det att jag som blivande psykolog kommer att först befästa dem med diagnoser och sedan kämpa mot dem i behandling.

Diagnos

Dels hela grjen med diagnoser, att de alla egentligen definieras av att man avviker från det normala på ett oönskat sätt.

Oönskat av vem - det är frågan. I många fall är ett kriterium att avvikelsen orsakar påtagligt lidande, men det är ospecifierat om lidandet kommer från individen själv eller för att omgivningen inte tål avvikelsen.

Avviker enligt vem - det är frågan. Hur fort ska man komma för att anses lida av för tidig utlösning? Ska ett bestämt tidsgräns för en normal minimitid bestämma eller den subjektiva uppfattningen? Och vad baseras ens subjektiva uppfattning av att det går för tidigt på - är det en jämförelse med vad man tror är normalt?

Det finns mycket gott med diagnoser, men det finns också problem. Inte minst i att diagnoser är menade att ge fasta ramar och man så lätt glömmer bort hur diagnostisering byggs upp på flera nivåer av luddighet och höftning.

Prestation och njutning

De andra normerna - de man själv jämför sig med. De man bygger sitt sexliv på. Checklistan man har.

Det känns som att oavsett vad man åtgärdar i terapin är det viktigt att jobba med att ändra ens sexsyn. Det känns absurt att man ska lära om sig så att man har sex för att njuta, det känns spontant att det borde vara grundläggande. Man tänker att prestationssex är nåt som några få med problem ägnar sig åt. Och så tänker nog de flesta tills någonting på checklistan inte inträffar.

Plötsligt inser man att det inte är riktigt sex om man inte har penetrationssamlag. Det är inte avslutat om mannen inte har kommit. Man har inte fått sin partner att njuta om hen inte har fått orgasm. Man kan inte tillfredställa sin partner utan erektion. Man ska inte kommunicera om sex, då snackar man bara sönder spänningen. Allt sådant som man inte tänker på att man bockar av så länge man gör det.

Oavsett vilken av de vanliga störningarna jag läser om som man behandlar kommer det här upp. Att man ska jobba bort tanken på hur sex ska vara och att en oincheckad punkt förstör allt, som när hela ljusslingan slocknar för att en lampa ät trasig. Ett vanligt problem vid dysfunktion att man tänker "allt eller inget" och låter bli all sorts sexuell njutning om man ändå inte kan har "riktigt sex".

Man ska jobba in tanken på att grejen är att det ska vara skönt, och det finns fler vägar till det än Masters och Johnsons upphetsningskurva. Det är så enkelt, men också så viktigt. Så genomsyrande. För jag har svårt att tro att det bara är människor med sexuell dysfunktion som bär på dessa föreställningar. Det är bara att man inte behöver tänka på hur slingan funkar så länge alla lamporna är hela.

***

När jag läser literaturen och tänker på hur jag kan tillämpa mina nyförvärvade kunskaper i framtida behandlingar blir jag alldeles lycklig inombords. Det blir jag nästan alltid när jag inser att det jag lär mig i min oftast gäspframkallande utbildning kommer att hjälpa mig att få människor att må bra. När jag läser sexologiartiklarna känns det dock lite extra kul - kanske för att det är någonting som jag faktiskt vill jobba med och som jag för första gången faktiskt får gå genom i skolan. Sexuell dysfunktion (mätt med de tveksamma disgnoskriterierna, då) är vanligare än ångest och depressioner. Vad bra att jag behöver läsa om det på en tillvalskurs som inte ens ges som ordinarie sådan.