Jag ar tjatat om det förut, men jag tyckte verkligen det Jon Jordås sa på Pride-panelen om poly jag var med i var lysande, jag satt bredvid honom och kände att ögonen öppnades och orden hamnade på tankarna. Det där om hur mycket man jämt berättar för folk vem man har sex med; man börjar ha sex med nån, sen upplyser man omgivningen om att man har sex med den personen, och efter ett tag berättar man kanske om det för staten och får papper på det, och sedan måste man kanske upplysa staten om att man slutat ha sex och få papper på det också.
Hur som helst, jag har tänkt lite på det där med när folk i ens omgivning upplyser en om att de är kära och har sex. Alltså "vi är ihop". Jag har tänkt lite på vad det är man berättar, egentligen. För i vissa fall är det ju uppenbart att man vill dela med sig av glädjen i att ha hittat en grym ny människa man vill vara med, som dessutom vill vara med en. Det är stort. Det är förståerligt att vilja dela med sig.
Men folk upplyser en om att de är ihop även om man inte har så nära relation att de normalt berättar om livets glädjeämnen, och då handlar det ju om annat också. Till exempel att man ska börja behandla dem annorlunda. Räkna med att B dyker upp på festen som man bjöd A till. Hålla tassarna borta från bägge. Inte dissa A hur som helst i närvaro av B. Det handlar mycket om att dela ut en ny manual till hur man ska vara mot personen. Det är, egentligen, inte helt ovettigt. Jag önskar faktiskt att man gjorde det ännu mer och tydligare.
Av någon anledning tänker jag alltid att nya par borde berätta vad de vill att man ska göra om man ser A vara amorös mot nån annan än B. Nu är det förstås inte alltid så att de ens har pratat om det och vet själva, men om de nu faktiskt varit ansvarsfulla och tagit ett snack om sådant - skulle de inte kunna på något diskret sätt upplysa omgivningen om det? Det är ändå omgivningen som hamnar i klistret när regeln behöver tillämpas, och då kan man ju ofta inte fråga på något diskret sätt. Jag funderar ibland på att fråga ut alla par jag känner om det där, utifall att. Vet inte hur omtyckt man blir efter den rundan, dock.
*********
Lite tips.
I somras hamnade jag i engagerad diskussion om sånt jag kallar "tjejer som egentligen är som konventionellt snygga brudar, men man får indie-kredd för att tända på/gilla dem". Det började med Regina Spektor. Här är ett bra inlägg om samma sak.
Helena skriver om en artikel om ideal och sånt, med utgångspunkt att man kan pusta ut - män gillar inte alls smala kvinnor, utan kurviga. Det finns en omröstning också, just nu ser ställningen ut såhär
Jag tycker att det är så fascinerande vad ordet kurvig har kommit att betyda. Det är liksom inte smal, i alla fall motsatsen till smal, och ibland faktiskt tjock. Men också kvinnlig och det där som kurvig egentligen betyder, det där med att det är stor skillnad mellan olika delar av kroppen.Intressant! Läs även andra bloggares åsikter om parrelationer, relationer, otrohet, kompisar, ihop, ideal, kurvig
10 kommentarer:
Det är lustigt, det där med kurvorna. Jag tycker egentligen kurvig borde betyda något annat än mullig; man kan ju mycket väl vara smal OCH kurvig, i bemärkelsen "inte rak och platt". Men c'est la vie.
Å gud ja. Jag har råkat ut några gånger för mina egna antaganden att de flesta har monogama relationer (kanske delvis för att många som inte har det gärna pratar om det) och blivit ledsen för att någon jag känner verkar vara otrogen. Eller vad det nu kan vara.
Man kanske kan ha något sånt där näsdukssystem...
Och! Jag är både kurvig och mullig. Det går väldigt mycket in och ut, men det går ganska MYCKET ut. Eller hur man ska säga...
Fanns det inget "Men skärp er, vem bryr-sig"-alternativ på webbfrågan?
Nä, inte heller att man föredrar människor på andra grunder än om de är smala eller inte smala och kanske tjocka och kanske kvinnliga.
Jag håller med, kurvighet har (för mig) mer med amplituden på kurvorna att göra. Motsatsen till platt. Det finns alltså massa kombinationer, som smal+kurvig, smal+platt, mullig+kurvig, mullig+platt...
Ja, precis. "Kurvig" är ju fin kille-alibit som egentligen betyder timglasfigur/rövårattar med lite liberalare BMI-värden. Tror t.ex. att Beth Ditto (i vissa fall) kan komma undan (om uttrycket tillåts) just för att hon har så sjukt stora bröst. Om hon hade sitt nuvarande BMI men med små taxöron undrar jag om hon hade släppts igenom och blivit "det nya idealet" (höhö).
Ursäkta att jag inte bryr mig så mycket alls om kurvighetsfrågan. Alla har väl sina egna preferenser, jag skyltar ju rätt friskt med mina. Däremot blir jag lite irriterad när folk tror att deras preferenser är finare än andra eller att det gör dem till så fina människor. Men det diskuterar jag helst vidare en annan gång.
Istället vill jag dra tillbaka på det där med att upplysa omgivningen om sina relationer till andra människor. Att berätta att man gillar någon annan är ju jättefint. Men jag stör mig också på att man ska berätta om en person genom att beskriva ens relation till den.
Jag har t.ex. rätt svårt att använda ordet "vän" om folk. Jag beskriver dem hellre med "kollega", "bloggare", "trevlig människa" eller dylik som handlar mer om vilka DE är, inte vilka de är för mig. Jag vill ju snacka om den här coola människan, inte mig. Förhopningsvis utges personen ifråga av något mer än min relation till henom.
Sen när det gäller det där med huruvida folk har öppna förhållanden eller inte, förhopningsvis så har de tagit den diskutionen mellan varandra. Och om någon av dem bryter mot det de kommit överens om är det ju hen som gör fel. När jag var i ett monogamt förhållande var det så, oavsett om man fick inviter av andra så ska man som den som avgett dessa löften, kunna stå emot när det gäller. Det enda godkända från personen i förhållandet skulle väl vara om henom blev sexuellt utnyttjad eller våldtagen, och den situationen utsätter man hen ju inte för. Så egentligen tycker jag inte att det är någon fråga.
Sen så är det klart att det finns par som inte rett ut hur de ser på trohet och sånt gentemot varandra. Men då är det ju det som är boven. Man kan ju inte förhålla sig till löften man inte vet om. Sålänge man är klara med varandra spelar det väl ingen roll hur klar man är med omgivningen?
Mitt problem med kurvigheten är inte preferensen i sig, utan att ordet har så dubbel betydelse.
Det finns ju par där man är beredd att förlåta den andre snedsteg bara man inte får veta. Då vore det ju überpuckat av mig att berätta. det finns par där det inte finns utrymme för snedsteg, då är det puckat av mig att inte berätta på samma sätt som jag tycker det är självklart att ingripa om nån snackar skit bakom ryggen på en kompis. Och det finns ju gränser också - ska jag uppmärksamma att A och N har hållit handen, eller är det först vid hångel jag ska spöa ner A för att hen bedrar B?
Visserligen. Okej, jag ser din poäng. =)
Skicka en kommentar