Mycket väsen för ingenting eller väsentligt?*

Det har bloggats i bloggosfären, om kvinnor som väsen. Nu ska jag vara snäll och länka.
VSASS - 1, 2
Neonbibeln - 1, 2, 3
Lisa Magnusson - 1
Isabelle Ståhl - 1
Mattias S - 1, 2

Det här handlar alltså om en viss typ av kvinnogestalt som gärna beskrivs med ord som rådjursögon, quirky, konstnärlig, ett intelligent alternativ, inte bimbo, förtrollande. Brunt hår. Någonting barnsligt i blicken. Gulligt psykfall. Spontanitet. Udda. Jag stör mig på fenomenet något kolossalt och har alltid velat skriva, och nu när alla andra skriver om det vore det synd att missa tillfället.

Proportionerna i min irritation har med egna erfarenheter att göra. Såhär ungefär:

Tanja: Jag känner inte att jag passar in på den där bilden av attraktiv kvinna, och jag oroar mig litegrann över utsikterna att få ligga eller dejta eller så. Jag är liksom inte smal och inte särskilt snygg, och jag känner verkligen inte igen mig i det som en vanlig flickvänstjej ska känna.
Världen: Men det är okej! För du är konstnärlig, smart och kreativ. Du är ingen bimbobrud. Och det finns ett sånt ideal också, med konstnärlighet, inte utseendefixerad, ett ideal där egenheterna ses som charmigt knäppa och inte bara knäppa! Det passar ju verkligen, eller hur?
Tanja: Jag tar den! Tack, världen!
[senare]
Tanja: Ähm, världen. Jag har tittat på det där idealet, och kommit på att man måste typ vara konventionellt snygg och smal, och egentligen som helt vanlig kvinna fast annan hårfärg. Och vilka egenheter man får ha är rätt begränsat, och egentligen är det ännu svårare att balansera som sånt därnt alternativt brud än som vanlig brud.
Världen: Ägd!

När man talar om väsen-kvinnan talas det ofta som att hon är ett bevis på att det finns en plats på jorden för kvinnor som inte är som normal-idealkvinnan. Man kan vara snygg fast man inte är ideal. Man kan vara åtråvärd fast man inte är ideal. Man kan vara söt, och få pojkar att kära ner sig i en, och allt det där som idealkvinnor får, fast inte ideal. Sedan kommer en dag då man tittar på de där kvinnorna som föreställer "ett intelligentare alternativ till vanliga kvinnobilden" och inser att de är sjukt konventionellt snygga. Det som skiljer är, I ain't kidding, färgen på håret och ögonen. Blont och blått - tråkidealbrud. Brunt - zoooomg en befriande kvinnoskildring!

Jag fokuserar lätt på utseendet här, märker jag, men givetvis finns det tusen andra dimensioner av löftet att även ni/vi/de som inte är mainstreamidealbrudar kan passa in. En väsen-flicka får vara skör, det är faktiskt charmigt med psykisk skörhet. Testa lite riktig jävla psykisk skörhet på nån som tycker att sådant är gulligt och se reaktionen. Psyksammanbrott är inte charmiga. Ångest är inte fint. Dåligt självförtroende är inte glittrande och magiskt.

När folk som är emot feminism pratar om att kvinnor har större arena att spela på än män, för det är okej och eftersträvansvärt för kvinnor att göra manliga saker, medan män ska helst inte röra kvinnogörat, brukar jag hålla med. Men också kommentera att för att spela på killhalvan måste tjejerna först cleara tjejhalvan, annars utsätts de för sociala påföljder av samma slag som "feminina" män. Det är coolt med en tjej som är framgångsrik i ett manligt fält, men först ska hon förstås vara snygg och efter en viss ålder även mamma. Det är samma jävla grej med väsen-idealet - gärna en charmig avvikande egenskap, men först var så snäll och uppfyll grundkriterierna. Annars är du jobbig, ful, tjock och skitskum brud med en plåt muffins. Hörru, muffins, inte cupcakes!

Det här idealet kan vara sån jävla falsk hopp, en sådan spottloska.

Och det mest förnedrande är alla som köper det, sväljer med hull och hår, och är genuint stolta över att de inte gillar vanliga brudar utan intelligenta starka kvinnor. Att de inte bidrar till det vanliga idealets spridning, att de går emot det. Att det här idealet som är minst lika snävt som det vanliga lyckas ha en air av frihet, alternativ, att inte köpa. En preferens att lyfta fram som självvald, som bättre, att stoltsera med. Både för att man har halt själv (ha!) och för att den är i sig bättre.

Om det inte vore nog är hela grejen ett sånt fall för Bourdieu att det finns inte. Eller vem som helst annars som har uttalat sig om att ens preferenser för estetik, partnerskap och liggbarhet har med ens sociala tillhörighet att göra, och att man gärna befäster sin position genom att spotta på de lägre. Att göra ett statement av att välja väsen-chicks är mer eller mindre direkt kopplat till att välja bort det vanliga, svenniga, mainstreamade, låga, smutsiga. Att trycka ner en kvinnotyp i princip för att visa hur bra människa man är som inte alls väljer såna, utan de nästan likadana men liksom finare.

Dels är det ju inte fint att vara ogenomtänkt stolt över beslut som andra fattat åt en, och jag lovar att ens tjejpreferenser har med ens sociala bakgrund att göra. Dels är det ofta inte bara off på strukturell nivå, utan även privat. Bilden av att kvinnor som inte är sådär charmigt indieluggiga som tråkiga, köpta och ointressanta sipprar lätt ner till ens privatliv och kan nog få en och annan som inte uppfyller väsen-runkares krav att anse att väsen-runkaren är ett praktsvin. Av en bra anledning. För att inte nämna hur lätt man kan råka flasha sin dubbelmoral när man gärna talar om udda intressanta självständiga tjejer, men inte kan hantera sådana när de plötsligt dyker upp.

Tack, xkcd!

Det här var ju intressant, men nu ska jag läsa om tinnitus! *Det hade kunnat bli "Sommarens 500 dagar". I'm fyndig idag. Läs även andra bloggares fyndiga åsikter om väsen, kvinnogestalter, kvinnor, ideal, bimbo, klass, runka ekologiskt