När jag skrev väsen-inlägget glömde jag såklart en punchline jag hade - att jämföra väsenidealet med "killar gillar kurviga tjejer". Man skulle göra ett äkta MAD-aktigt "vad de säger och vad de egentligen menar". Jag har inte tillgång till scanner, så jag kan tyvärr inte just nu erbjuda teckningar. Men typ:
Vad de säger:
Smalidealet är ute, det nya idealet är inte smalt utan kurvigt.
Vad de egentligen menar:
Det nya idealet är smala kvinnor med T&A.
Vad de säger:
Bimboidealet är ute, nya idealet är udda, smarta tjejer.
Vad de egentligen säger:
Det nya idealet är det gamla idealet med mörkare hårfärg och en noga utvald avvikande egenskap.
I båda fallen finns det dubbla betydelser. Den första uppstår genom negationen mot någonting - smalhet eller konventionella söta kvinnor. Det är den betydelsen som det nya idealet skördar duktightespoäng för, det är det som får det att låta att det menar väl, att det är din vän, att ret är mer realistiskt.
Att de är realistiska är förresten viktigt och centralt. Trots att det är både mer realistiskt att vara smal utan kurvor och att inte hinna lägga ner tid på tusen udda hobbies om man dessutom ska vara tjejig på det vanliga sättet.
Den andra betydelsen är "vad man egentligen menar"-biten när det framkommer att det är att ta i att påstå att det nya är motsats mot och befrielse från det gamla.
De dubbla betydelserna gör det svårare att kritisera idealen, kritisera de glada utropen över att det nu finns utrymme för inte-smala och inte-standardtjejer. För man är väl rimligtvis inte emot andra kvinnobilder än smalt är snyggt och romcom-flickvän? Och räcker inte det blir man tillsagt att ideal inte finns på riktigt och Hollywoodfilm är karikatyr - som om det på något sätt innebar att det inte har med verkligheten att göra. Om man öppnar munnen och säger vad man tycker om idealen gör man tydligen kvinnor till offer.
Jag är så innerligt trött på att kommentarer på samhälls- och kulturmönster som står en upp i halsen kallas för gnäll, passiviserande och offermentalitet. Det verkar som att det man ska göra egentligen, för att inte vara passivt gnällande offer, är att gå mot mönstret i sitt vardagsliv. Som om insikten om att mönstret finns skulle hindra eller försvåra att gå mot det. Som om man skulle göra sig svag för att man ser fienden* och berättar om det för andra. Och som om de som kommenterar om att bloggare som bara passivt gnäller på Hollywoodfilm har nån som helst jävla aning om vad dessa bloggare gör AFK.
Och jusstja, tillägger innan allt för många har läst. Det om inte ständiga så åtminstone vanliga "vi män gnäller inte på mansklyschor", gärna i stolt ton. Nämen, va bra och revolutionärt med män som inte gnäller. Fortsätt att vara stolt över att inte klaga då, men kom inte sen dragandes med att era ungar har fått bättre kontakt med mamma medan ni jobbade för det bara råkade bli så att ni och era fruar råkade fördela uppgifterna på det sättet alldeles av egen fri vilja. Eller vad nu får er att upptäcka att det här med normer kanske inte är så oskyldigt och beslut man fattar av fri vilja kanske är påverkade av omgivningen.
Vad gäller alla som anser att det är ju bara att bryta mot normen och strunta i idealen... Upplysning: människor är sociala varelser. Vi lever i sociala sammanhang. Det funkar så. Samhällets värderingar och erfarenhetsbaserade generaliseringar internaliseras, de blir en del av ens beteende- och tankemönster för att man över huvud taget ska klara sig. Det gäller även dem som hävdar att det är bara att bryta mot mönster. Ibland önskar jag att jag kunde fixa jobb som konsult åt sådana människor, att följa med en person en dag och hela tiden säga saker som "nu tar du på dig byxor. varför byxor? varför just de här byxorna? varför tycker du att de är snygga? om du nu tycker kavaj är obekvämt, varför har du inte mjukisdress på jobbet? varför äter du det här? trots att du vet att det är dåligt för hälsan? Varför sa du inte till din kollega att hon är dum i huvudet om du nu tycker det?". Jag undrar hur det skulle funka. Jag undrar om det skulle hjälpa.
Sick and tired, sick and tired. Läs även andra bloggares åsikter om väsen, normer, ideal, offer, strukturer, smal, kurvig
*Inte inte inte inte, inte på något sätt, menar jag att män är fiender när jag skriver det här.
12 kommentarer:
På högstadiet tror jag definitivt att det kan vara nödvändigt att anamma och till slut internalisera omgivningens normer, men många överlever de tre åren utan att göra det.
I vuxenvärlden finns normen att man inte får ta till våld mot människor som inte slaviskt följer normerna, alltså tycker jag att gnäll om normer mest är gnäll. I synnerhet om det rör sig om ideal som är ouppnåeliga för alla och envar.
Visst, man kanske får välja bort saker som reproduktion och karriär, men då får man väl göra det om det är så illa att anpassa sig.
Absolut. Det jag vill se är insikten om att normer styr en stor del av vardagen för många människor och att normer är någonting som det inte är "bara" att gå emot. Man kan, men det finns ett pris.
Åh tack! Jag har så länge stört mig på alla människor som tycker att det bara är gnäll och att det bara är att bryta mönstret och göra så som man själv vill. De brukar ofta vara samma människor som inte förstår att till exempel kallprat har en väsentlig social funktion och att ibland när man pratar om ett personligt problem man har är det inte en lösningsmanual man vill ha, utan någon som lyssnar en stund. Ganska ofta är de också män (i min erfarenhet).
Jag förstår inte varför det blivit så hett att förneka att människor är ett komplext och socialt djur, inte en maskin eller gud.
Tanja: Normerna styr människors vardag, och de flesta infinner sig hyfsat nöjt i dem. Därför störs de av att normerna kritiseras av somliga, vilka då upplevs som gnälliga.
Normer är ju det som utgör kulturen, och det ligger i kulturens intresse att försvara sig mot angrepp, både utifrån och inifrån.
Människor är som bekant flockdjur, och flocken behöver något som håller den ihop, en någorlunda väl sammanhållen, gemensam världsåskådning.
Linnea: Du gnäller på att folk gnäller på att du gnäller. Det där kan nog fortsätta ett tag.
Anledningen till att män inte förstår att du inte vill ha en lösningsmanual när du pratar om personliga problem är att män inte är tränade till att vara känslomässigt stöd, de är tränade till att identifiera och lösa problem, alternativt ignorera dem.
Jag har lärt mig att inte försöka lösa kvinnors problem när de berättar om dem, och jag blir mest irriterad över att behöva höra om dem. I mina öron låter som det gnäll att prata om problem utan att vilja lösa dem.
I korthet kan man sammanfatta. Att det verkar som att personer stör sig på olika saker beroende på kön, karaktärsdrag, gillande av normer etc, och alla andra upplevs som problematiska och gnälliga.
del: "Normer är ju det som utgör kulturen, och det ligger i kulturens intresse att försvara sig mot angrepp, både utifrån och inifrån."
Det man måste komma ihåg är att kulturen inte har någon inneboende "själ" eller väsen i sig själv. Normer är och kommer alltid att vara något som bygger förhandling. Om en person som gör vissa anspråk anses vara gnällig är det ett tecken på att denna typ av förhandling inte står särskilt högt i kurs vid tillfället. Att komma med argument om gnällighet är ett passivt deltagande i förhandlingen som man oundvikligen är indragen i, ett försök att slå sig undan från den. Det är inte konstruktivt, men en del av vad som ligger bakom den reaktionen är en utbredd syn på kultur som något som just kan "angripas". För att förbättra diskussionsklimatet behöver synen på kultur som ett slags egen organism alltså omdefinieras. Helt enkelt eftersom man kommer så mycket längre genom aktivt deltagande. (Detsamma gäller förstås subkulturer som likaså kan vilja avskärma sig från majoritetskulturen).
A: Givetvis är inte kulturen ett väsen i sig, det är bara en praktisk abstraktion, eller metafor om man så vill. När jag säger att kulturen försvarar sig mot angrepp menar jag alltså snarast "människor som är del av den kulturen har vissa uppfattningar om vad som är rätt och fel, och de värjer sig därför mot personer som har en avvikande uppfattning om rätt och fel". Ungefär så.
Normer kallas så för att det är de åsikter/beteenden som en majoritet, eller åtminstone pluralitet, anser vara korrekta. Personer som vill rasera eller ändra normerna upplevs i någon mån som fiender, och behandlas därefter. Så länge de inte är särskilt många eller mäktiga ses de mest som ett irritationsmoment, och kallas gnälliga.
När de blivit tillräckligt många och mäktiga nog att på allvar utmana normerna upplevs de som ett mer direkt hot, och måste tas på allvar, vilket leder till debatt, eller våldsamheter.
Du bör också ta hänsyn till att inte alla människor är intresserade av politik, och inte gärna har en diskussion om saker. Många värderar att ha en klar uppfattning om vad som är rätt och fel, och bryr sig föga om dess underliggande filosofi. De har helt enkelt inte lust att diskutera saken, utan vill bara leva sina liv.
Politik är en sysselsättning som är förknippad med överklassen, vilket är anledningen till att vänstern insisterar på att politisera varje aspekt av tillvaron, för att på det viset ta överklassens instrument ifrån den.
Redan de gamla kommunisterna insåg dock att trasproletariatet var föga intresserat av politik, vilket gjorde dem lika upprörda som dagens engagerade individer som upprörs över tjejer som inte vill vara feminister osv.
Nu kom jag av mig här, så låt mig återvända till ditt inlägg. Du säger:
"För att förbättra diskussionsklimatet behöver synen på kultur som ett slags egen organism alltså omdefinieras. Helt enkelt eftersom man kommer så mycket längre genom aktivt deltagande."
Jag menar att det är många som hellre inte kommer någonvart än måste delta aktivt, och de ser helst att folk kniper käft, för det som för dig är konstruktiv debatt är för dem irriterande oväsen.
Det här är nog ganska off topic jag måste dela med mig av den här artikeln som berör attraktion, manligt, kvinnlige etc, i detta fallet på dejtingsajter.
http://www.techcrunch.com/2009/11/18/okcupid-inbox-attractive/
Länken är till ett referat men även ursprungsartikeln är mycket rekommenderad läsning (någon borde blogga om den).
Intressanta data om hur man uppfattar motsatta könets attraktion framkommer :
Kvinnorna anser 80% procent av männen på sajten ifråga (men gäller väl rätt generellt också)vara under medel utseendemässigt (men kontaktar dem i vissa fall ändå). Männen anser i snitt att kvinnorna ser medelbra ut (men kontaktar i första han de allra snyggaste).
För att löst åternkyta till ämnet så kan man nog (en smula bittert konstatera) att vi alla är rätt fula när det kommer omkring (i synnerhet när det gäller män) och att det som verkligen har praktiskt betydelse är möten på det individuella planet. Alltså borde vi kanske inte fästa så mycket vikt vid strukturer, ideal och annat, eftersom procentuellt rätt få av oss (troligen i synnerhet män) har möjlighet att nå något som generellt sätt kan uppfattas som (visuell) attraktion.
"Om man öppnar munnen och säger vad man tycker om idealen gör man tydligen kvinnor till offer."
Omformulerat; om en är feminist gör en tydligen kvinnor till offer. Det är en jäkla tur att en inte får samma reaktion när en betraktas som antirasist.
(Självinsikt - användandet av "en" ist för "man" ger min text göteborgdialekt! Eller?)
Tanja, jag har utförligt svarat på ditt inlägg i form av ett nytt inlägg "hemma hos mig":
http://genderrorism.blogspot.com/2009/11/mer-om-kvinnoideal-pa-film-svar-till.html
Ser fram emot din syn på saken! :-)
Men alltså.
Du är så bra. Jag hade inte varit här och läst på ett tag och hade nästan glömt bort, men nu har jag läst igen och jag ska inte tillföra något till diskussionen, tyvärr, bara säga att jag verkligen är glad att du finns och att du skriver den här bloggen. Jag har saknat dina nyanserade analyser!
Om det ”bara” vore att gå emot normer vore de inga normer. Men det finns en tendens i normdiskussioner att upphöja normer och ideal till lag, som om den som inte slaviskt anammar dem utsätter sig för livsfara. Om man redan har genomskådat idealen är det enda som återstår att rycka på axlarna och antingen betrakta det som ett rollspel eller som en futtig angelägenhet för futtiga människor.
Vägen bort går via att höja sig över idealen, inte genom att ersätta ett ideal med ett annat. Något måste man kunna kräva av vuxna människor, annars är inget vunnet.
Hej Tanja!
Du lämnade för ett ögonblick öppet skottfält så det kändes tvunget att kommentera vad som jag tycker är tokigt med ditt resonemang, för övrigt brukar jag tycka att du har ganska bra åsikter.
Du skriver:
-"Fortsätt att vara stolt över att inte klaga då, men kom inte sen dragandes med att era ungar har fått bättre kontakt med mamma medan ni jobbade för det bara råkade bli så att ni och era fruar råkade fördela uppgifterna på det sättet alldeles av egen fri vilja."
Någon är tvungen att gå ut och jobba för mat på bordet och tak över huvudet, visst är det orättvist att naturen har utrustat kvinnor med ett barnkit bestående av mat i 2 runda kupor men vissa "orättvisor" får man stå ut med:-)
Även om man kan tycka att det går bra att skapa närhet även ute på gatan och utan mat så är vissa "strukturer" inget annat än common sense. Att sedan den oftast manliga rollen ses ned på är faktiskt något som vi män får skylla Oss själva för och ej angripa feminister för, det är därför jag kallar mig maskulinist och söker ändra på detta till det bättre men att därifrån gå till att säga åt min ammande kvinna att hon måste ut o jobba för nu ska det skapas relation till barnen, det steget är väldigt avlägset:-)
Ett annat problem med din argumentation är att barnen blandas in i jämställdhetsdebatten. det är ju i första hand en rättighet för barnen att få lika rättigheter till båda sina föräldrar. Tyvärr så har vi ett system som gagnar de som agerar omnipotent kring barnen och dessa föräldrar tas ofta i försvar med just sådana argument som du anförde i denna länk.
Tack annars för att du för en öppen dialog, din blogg är "ganska" bra.
Skicka en kommentar