Ibland är Tanja psykstudent

Jag visar sällan det offentligt, men privat vet många vad jag tycker om min institution. Jag tycker om att läsa psykologi och jag är fast övertygad om att institutionen egentligen tycker det är kul att det går studenter där som vill lära sig, men jag skulle aldrig påstå att institutionen signalerar det särskilt tydligt. Institutionen är till exempel lite dålig på att inse att studenterna kanske kan behöva sitt schema innan kursen börjar. Och då gärna ett schema som inte kommer ändras sådär jättemycket under kursens gång. Och gärna så att man vet när tentorna är typ några månader i förväg. Institutionen missar ibland att om man har flera delmoment i en kurs borde de ansvariga för momenten kanske mötas och prata ihop sig lite. Institutionen tänker inte så långt att om en bok utgör halva tentan och en viktig del i en inlämningsuppgift skulle det kanske vara bra att ha nån enda föreläsning om bokens innehåll. Institutionen har helt enkelt gett mig många ljuva ögonblick av att längta tillbaka till KTH.

Men nu har institutionen banne mig överträffat sig själv. Under de sista två åren, som för min del kommer börja inträffa nästa termin, ska vi välja inriktning - PDT (psykodynamisk terapi) eller KBT (kognitiv beteendeterapi). Det är enda gången vi väljer inriktning, i övrigt är utbildningen rätt enhetlig sosse-alla-ska-va-lika-mellanmjölks-utbildning.

Hur som helst, när jag kom hem igår fick jag ett brev från institutionen. Jag hoppades att det skulle vara lönebesked. Istället var det ett besked om att jag måste välja inriktning. Innan 13 november.

Jag ska nu inte påstå att vi inte har fått någon introduktion alls. I slutet av förra terminen läste vi en fyra veckors introkurs. Först var det två veckors KBT: KBT-folk berättade hur KBT funkar och kastade paj på PDT och Socialstyrelsen. Sedan var det två veckor PDT: PDT-folk berättade hur PDT funkar och kastade paj på KBT och Socialstyrelsen. Under PDT-veckorna gick vi faktiskt till och med snabbt genom ett översiktsschema för PDT-inriktningen, samma tur hade vi inte med KBT. Jag minns inte heller att någon någonsin berättat hur inriktningen påverkar klientarbetet som vi ska ägna oss åt termin sju till nio.

Och nu går man alltså praktik i en termin, man träffar knappt sina kursare, man är nästan aldrig i skolan och har knappt någon kontakt med den, och plötsligt får man ett brev som meddelar att senast om en vecka ska man välja vilken sida man vill kasta paj på Socialstyrelsen från. Sjukt genomtänkt, det där. Man signalerar verkligen värderingar och attityder som vi som blivande psykologer borde ta med oss till arbetslivet... inte. Srsly, en av de fyra grundpriciperna i Yrkesetiska principer för psykologer i Norden är "Rättigheter och värdighet", det innefattar bland annat informerat samtycke. Att be oss att välja inriktning utan att förse oss med tillräcklig information, och efter att båda sidorna gjort sitt bästa för att förmedla en nidbild av den andra (KBT:are tror att människor är maskiner och PDT:are fantiserar ihop en massa flum) är inte riktigt förenligt med den principen. Det är onekligen skönt att känna att människor som man är beroende av ser en och bryr sig om en.