Inside and outside

Jag gick i Prideparaden i år, andra året i rad. Egentligen enbart för att jag är med i Sommarorkestern (Stockholms studentorkestrar spelar och dansar tillsammans under sommaren) och Sommarorkestern går med i Prideparaden. Annars hade jag nog bara tittat på. Jag har ingenting emot paraden eller Pride, men jag är rätt ointresserad. Jag tycker att det är någonstans lite underligt.

Det angår ju mig...
För jag haft min beskärda del av queerhet och normöverskridning. Under puberteten var jag väldigt obekväm med att bli kvinna, använde gärna manliga attribut i klädseln (jag hade slips på ett klassfoto i sjuan, och det var inte mainstream nånstans då) utan att för den delen vilja bli av med mina bröst eller klippa av mitt superlånga hår, och var fast besluten att ändra namn till könsneutralt. Jag har faktiskt inte tänkt på det på sjukt länge, för det var en så naturlig sak för mig och könsidentiteten var dessutom inte det mest påtagliga av mina 99 problems, på den tiden hade jag en hel del annan identitetstjafs att lösa.
Även om jag har i praktiken varit väldit hetero, har tanken på att jag bara skulle hålla mig till killar aldrig slagit mig när jag tänkt på frågan. Jag tror det är lite av en kompiskretsgrej - jag har alltid umgåtts i, ur den synpunkten, "normala" kretsar och då är det ju statistiskt logiskt att det lätt blir så att man lever hetero. Kär i och tänd på kvinnor har jag varit. Men det är faktiskt först det senaste året som jag har tänkt "oj, jag kanske är hetero" och känslan det har väckt är nog mest "jaha, intresseklubben antecknar".
Och så hela fuck-konventionella-manusrelationer-grejen, förstås.

Men jag har ändå aldrig känt för att ansluta mig till någon grupp och engagera mig i det där.

Jag är ju aktivist...
Samtidigt skulle man ljuga eller bara råka säga fel om man sade att jag inte engagerar mig. Jag har alltid varit intresserad av diskussioner i ämnet, jag bloggar, jag har snackat icke-monogami i media. Det senare är i och för sig någonting som jag aldrig tyckt var särskit intressant eller särskilt jag. Att skriva om sådant på Internet, däremot, det har alltid känts väldigt jag. Både i "jämställda" samtal som forum, och i mer "ensidiga" samtal som blogg. Jag har aldrig sett blogg som "jag skriker och ni lyssnar", utan som mitt fucking forum där jag sätter agendan för vad det snackas om och får inleda med att tala hur mycket jag vill från vilket perspektiv jag vill, men det skulle vara poänglöst om ingen svarade.

Men jag har aldrig känt någon som helst lust att marschera under banderoll med "stolta [vadnu]" på, oavsett hur stolt och öppen jag är med ämnet. Och "ingen lust" är ändå det mest positiva jag känner inför tanken, sen går det mot motvilja i olika grader.

Och jag är inte sån där självförhärligande OMG-individualist heller...
Jag tycker inte om att skylta med normavvikelser, jag tyckte aldrig riktigt om att vara i media som tjejen-som-är-poly, det kändes alltid åt cirkusdjurhållet. Samtidigt har jag inget intresse av att dölja sådant och jag är nog egentligen mer av en vardagsdemonstrant. Sån där som orkar avvika på fikarasten och vara jobbig med "eller hon" eller att faktiskt undra vad folk hade för trohetsöverenskommelse i relationen som diskuteras. Hade jag varit i homosexuell romantisk relation hade jag varit en sån där som jämt måste berätta om sin sexualitet, medan vi heterosexuella inte känner nåt behov av att skylta. Jag tycker jag gör väldigt mycket nytta så, om man ska snacka normbelysningsnytta. Det låter väldigt "jag tror på individen och på riktigt tror att jag är helt utanför sammanhang och att alla andra också är det" (relevant inlägg), men jag är ju inte sån. Jag tycker det är viktigt att tala om strukturer och tänka i grupper och organisera sig (utan att glömma att individen faktiskt kan agera), jag tycker det är bra att andra marscherar med banderoller och visar upp sig i egenskap av normavvikare. Men jag vill inte. Jag tycker det är oerhört viktigt att visa även för dem som inte redan är frälsta/medvetna att "det här går också" och därför är det viktigt med parad och viktigt med cirkusdjur i media. Me jag vill inte.

Vill inte vill inte vill inte.

Men...
Jag har svårt att sätta fingret på vad får mig att känna så pass do not want. Jag vill verkligen inte framstå som en "ni kan inte sätta mig i ett fack, motherfackers!!!", men jag har aldrig gillat grupper med stark vi-känsla och massor av normer som gäller saker som inte är den uttalade gemensamma faktorn i gruppen. Typ att man klär sig på ett visst sätt fast subkulturen inte handlar om kläder, det är en massiv turn-off.
Samtidigt har det inte stoppat mig från att vara manganördsaktiv eller studentorkestermänniska. Å andra sidan är det trots snacket om "PQ är som en andra familj" som jag stannade kvar i PromenadorQuestern, inte för det.
Det har alltid känts som att normavvikande grupper har sina normer (eller känts och känts, klart de har) och att de skulle kännas ännu snävare än de vanliga, kanske på det sättet som Elin skriver om här, eller på det som VSASS-Hanna skriver om här. Det har på något sätt alltid känts bekvämare att handla i den så att säga vanliga världen med handlingsutrymmesutvidgande etiketten "Tanja är konstig" än att riskera att vara konstig på fel sätt.
Jag kanske helt enkelt tycker mer om att definiera mig som någonting jag inte är än som någonting jag är, det är liksom mer brett och fritt att säga"jag venne riktigt, men jag är i alla fall inte en sån" än "jag är sån".

Det här har malt i mitt huvud i många år nu och jag kan inte sluta undra varför jag inte vill, och varför det stör mig litegrann att jag inte vill.

Nu när jag skrivit såhär långt får det fan ta och vara intressant. Läs även andra bloggares åsikter om normer, grupper, outsiders, individualism, pride, prideparaden, identitet