Jag blev just påmind om en fantastisk historia som jag brukar berätta då och då. Hade jag varit dn typen som ger gratismaterial till Tjuvlyssnat.nu hade den ÄGT tjuvlyssnat.nu.
Det var ett par år sedan det hände. Jag satt på tunnelbanan i Ropsten och väntade på att tåget skulle börja röra sig mot stan. De fyra sätena på andra sidan gången var ockuperade av en familj som nog väntade på samma sak. Familjen bestod av en överenergisk mamma (tänk överkäck röst, latte, smakfullt designade ungar, självförverkligande projekt), pappa som verkade ha gett upp på att lugna ner sin kvinna och två barn. Det ena är irrelevant. Det andra satt i barnvagn och var precis lagom gammalt för att kunna prata litegrann. Mamma gjorde sitt för att snabba på utvecklingen.
"Vad säger katten?" sa mamman med mycket krävande röst.
"Mjau" svarade barnet.
"Jaaa! Vad säger hunden?" fortsatte mamma i samma ton.
"Voff" svarade barnet.
De fortsatte ett tag. Barnet verkade inte särskilt intresserat, skrattade inte, upprepade inte ljuden mer än nödvändigt.
"Vad säger tåget?"
"Tuff tuff"
"Vad säger snigeln?"
Fram till det observerade jag allting mycket passivt. Jag läste min bok och konversationen lagrades i min hjärna utan att riktigt passera det medvetna. Här hajade jag plötsligt till. Någonting var fel. Jag insåg att jag hela tiden hade svarat på mammas frågor för mig själv, men den senaste var för svår. Jag tänkte på ryska. Det hjälpte inte. Jag kopplade in medvetandet. Medvetandet grävde i huvudet och rapporterade att sniglar är ännu mer kända än fiskar för att inte säga någonting alls.
Under tiden upprepade mamman sin fråga, i samma krävande-uppmuntrande röstläge. Efter några pmtagningar lät hon närmast desperat. Jag sneglade på barnet. Barnet speglade desperationen. Till slut insåg mamman att det nog var lönlöst att fråga och kom med facit.
"Atta dig!"
Barnet lyste upp. "Atta dig!" pep ungen, märkbart lättad.
Leken fortsatte. Atta dig. Vafan.
Atta dig! Andra bloggar om: barnuppfostran, moderna föräldrar som planerar sina barn och karriärer, fördomar om moderna föräldrar som planerar sina barn och karriärer, vad säger lattemamman?, sniglar, akta dig
5 kommentarer:
Ahaha. Stackars barn.
//JJ
Nu är det ju inte snigeln som säger "Akta Dig". Ska man vara överpretentiös ska man åtminstone ha sina facts straight.
Det påminner mig om en rätt jobbig släktträff när det skulle skrytas om att min två år yngre kusin kunde franska. Jag var kanske 10. Han hade sin råtta med sig. Under middagen räknades det en hel del på franska. När vi nästan ätit klart sa hans mamma att råttan var i buren. Javisst är den det sa min kusin. Ja men råttan är i buren sa hon då med en mer intensiv stämma. Sen sa hon att katten var i buren och min kusin fick panik.
Det visade sig sen att att min kusin kunde säga att både hunden, katten och råttan var i buren en francais. Så då sa han det och vi sa att han var duktig.
Lilla snigel, akta dig, akta dig....annars tar jag dig. En barnvisa.
Så man kan ju på sin höjd undra över bildningsnivån mamman förmedlar. 1) biologisk beatricepotterism, sniglar "säger" ingenting, inte djur heller direkt, de låter (om och hur djur har språk kan iofs diskuteras), 2) fel grammatisk/logisk sats, är det visan hon syftar på så hotar inte snigeln sig själv och "talar" om sig i tredje person, 3) och så pedagogisk förvirring/terrorism mot barnet som bonus.
Johan: Mmm, det var väldigt synd om ungen. Nu tolkar jag ju naturligtvis in, men den lät inte glad.
Sliven: Man tycker ju.
Anna S: Haha, fantastiskt. Jag är så glad att jag slapp mycket av den där jobbiga dressyrtonen många vuxna använder när jag växte upp.
Louise P: Jag vet att det är en barnvisa, men utan facit i hand skulle jag aldrig dra slutsatsen att snigeln säger "akta dig" utifrån den.
Animeringen i mammans fall är f ö inte biologisk, satsen "vad säger" kunde sluta med sådant som "tåget" =)
När kommer boken?
Skicka en kommentar