Vet ni vad jag är trött på? Att uppfattas som oseriös för att jag tycker att sex är intressant.
Det är sällan det här rör sig om en enda händelse. Oftast är det någonting som droppar tills det blir för mycket och jag blir upprörd. I det här fallet var det ett högljutt samtal om servrar och processorer i min dansgrupp. Det var flera personer som pratade, men framför allt en, och det var uppsluppet och högt och länge om kärnor och hur många procent man kan köra saker på och ur mycket just hans fläktar låter.
Jag satt på golvet bredvid och inuti kände jag mig så ledsen att om jag hade pratat lika engagerat om typ orgasmer och hur mycket just mina låter så skulle det bli dålig stämning. Trots att fler pers i den gruppen har sex än egen server på rummet. Jag vet ju att folk tycker att sex är nåt man kan prata om i förtroendevänliga sammanhang, på fika eller när man är lite full, och man kan aldrig fråga nån hur de gör, och det ska gärna vara lite fniss.
Jag är ju psykolog, och behöver ett nytt jobb efter min PTP. När jag jobbade den sista tiden på PTP-jobbet frågade en del vad jag skulle göra efteråt. Jag svarade alltid nåt annat än "mitt stora intresse är sexologi och relationer", jag svarade "jag vill jobba lite kliniskt" och annat vagt. För man kan ju inte säga till folk "jag vill jobba med sex", det vore oprofessionellt. Men hade jag varit innördad på neuro, eller utredningar, eller rehabilitering - det hade jag naturligtvis sagt.
Samma med bloggen. Nu när jag söker jobb oroar jag mig ständigt över vad som är högst upp i bloggen, vad de som googlar på mig får se. Inte alls för att jag tycker att min blogg är minsta dålig eller oseriös. Inte alls för att jag skäms eller ångrar min bok eller mitt gamla jobb. Men för att jag vet att det finns viss risk att bloggen och boken får mig att framstå som mindre trovärdig. Det gör mig ledsen, för jag har examen och legitimation.
Men tänk om jag bloggade någonting annat psykologirelevant. Säg neuro, till exempel. Det är trendigt. Då hade jag inte varit minsta orolig att någon skulle se mig som mindre trovärdig - tvärtom. Jag hade känt att bloggen stärker mina kort, visar att jag är engagerad. Eller tänk om jag hade bloggat om någonting psykologiorelaterad och ytligt, typ inredning, eller hundra bilder på min hund. Jag hade inte varit minsta orolig för att ses som mindre trovärdig i psykologrollen.
Men nu skriver jag gärna om sex. Och jag pratar gärna om sex. Jag gillar att göra det, jag gillar att prata om det, jag tycker det är fruktansvärt intressant. Jag är trött på att ses som tramsig, mindre trovärdig eller oseriös. Jag är trött på fnissandet och att ständigt ta hänsyn till vilket sammanhang jag är i och huruvida mitt sexintresse kommer att få mig att framstå som jobbig och uppmärksamhetskrävande. Jag fattar att även intresse för egna servrar har ett visst socialt stigma med sig, men det underminerar åtminstone inte en som ingenjör.
Jag vill poängtera detta jättetydligt. När jag vill prata m sex handlar det inte nödvändigtvis om att jag vill tramsa och bonda lite. Ja, ibland vill jag tramsa och skvallra, men jag tycker också att sex är ett intressant ämne. Liksom, verkligen, jätteintressant. Jag tycker det är en kul sak att göra, verkligen, jättetrevlig, och jag är bra på det också. Jag försöker ta hänsyn till att folk kan känna sig obekväma om jag pratar om det, men när alla andra kan helt öppet prata om sina nördämnen blir jag lite ledsen för att mitt inte får vara med på samma villkor, när min grej ses som oseriös och pinsam.
Och jag hoppas verkligen att inga potentiella arbetsgivare får för sig att jag är oseriös för att jag skriver om sexualitet.
Det är sällan det här rör sig om en enda händelse. Oftast är det någonting som droppar tills det blir för mycket och jag blir upprörd. I det här fallet var det ett högljutt samtal om servrar och processorer i min dansgrupp. Det var flera personer som pratade, men framför allt en, och det var uppsluppet och högt och länge om kärnor och hur många procent man kan köra saker på och ur mycket just hans fläktar låter.
Jag satt på golvet bredvid och inuti kände jag mig så ledsen att om jag hade pratat lika engagerat om typ orgasmer och hur mycket just mina låter så skulle det bli dålig stämning. Trots att fler pers i den gruppen har sex än egen server på rummet. Jag vet ju att folk tycker att sex är nåt man kan prata om i förtroendevänliga sammanhang, på fika eller när man är lite full, och man kan aldrig fråga nån hur de gör, och det ska gärna vara lite fniss.
Jag är ju psykolog, och behöver ett nytt jobb efter min PTP. När jag jobbade den sista tiden på PTP-jobbet frågade en del vad jag skulle göra efteråt. Jag svarade alltid nåt annat än "mitt stora intresse är sexologi och relationer", jag svarade "jag vill jobba lite kliniskt" och annat vagt. För man kan ju inte säga till folk "jag vill jobba med sex", det vore oprofessionellt. Men hade jag varit innördad på neuro, eller utredningar, eller rehabilitering - det hade jag naturligtvis sagt.
Samma med bloggen. Nu när jag söker jobb oroar jag mig ständigt över vad som är högst upp i bloggen, vad de som googlar på mig får se. Inte alls för att jag tycker att min blogg är minsta dålig eller oseriös. Inte alls för att jag skäms eller ångrar min bok eller mitt gamla jobb. Men för att jag vet att det finns viss risk att bloggen och boken får mig att framstå som mindre trovärdig. Det gör mig ledsen, för jag har examen och legitimation.
Men tänk om jag bloggade någonting annat psykologirelevant. Säg neuro, till exempel. Det är trendigt. Då hade jag inte varit minsta orolig att någon skulle se mig som mindre trovärdig - tvärtom. Jag hade känt att bloggen stärker mina kort, visar att jag är engagerad. Eller tänk om jag hade bloggat om någonting psykologiorelaterad och ytligt, typ inredning, eller hundra bilder på min hund. Jag hade inte varit minsta orolig för att ses som mindre trovärdig i psykologrollen.
Men nu skriver jag gärna om sex. Och jag pratar gärna om sex. Jag gillar att göra det, jag gillar att prata om det, jag tycker det är fruktansvärt intressant. Jag är trött på att ses som tramsig, mindre trovärdig eller oseriös. Jag är trött på fnissandet och att ständigt ta hänsyn till vilket sammanhang jag är i och huruvida mitt sexintresse kommer att få mig att framstå som jobbig och uppmärksamhetskrävande. Jag fattar att även intresse för egna servrar har ett visst socialt stigma med sig, men det underminerar åtminstone inte en som ingenjör.
Jag vill poängtera detta jättetydligt. När jag vill prata m sex handlar det inte nödvändigtvis om att jag vill tramsa och bonda lite. Ja, ibland vill jag tramsa och skvallra, men jag tycker också att sex är ett intressant ämne. Liksom, verkligen, jätteintressant. Jag tycker det är en kul sak att göra, verkligen, jättetrevlig, och jag är bra på det också. Jag försöker ta hänsyn till att folk kan känna sig obekväma om jag pratar om det, men när alla andra kan helt öppet prata om sina nördämnen blir jag lite ledsen för att mitt inte får vara med på samma villkor, när min grej ses som oseriös och pinsam.
Och jag hoppas verkligen att inga potentiella arbetsgivare får för sig att jag är oseriös för att jag skriver om sexualitet.
Mmm, tänkte på det senare på kvällen när jag skulle förklara hur jag kände personerna som jag var på inflyttningsfest hos. Insåg efter ett tag att jag inte egentligen har lärt känna dem genom studentstockholm eller medeltidssvängen (som jag automatiskt sa), utan genom att vi var ett gäng som brukade ha sex tillsammans. Men det ändes inte "passade" att berätta, dels för att jag inte var säker på hur pass öppna personerna jag pratade om är, och dels för att jag inte vet hur pass konservativa personerna som jag pratade med var.
SvaraRaderaJag är mest förvånad att du ännu inte blivit headhuntad som skribent/sexrådgivare/projektledare på t ex RFSU/programledare. Känns som att du har en unik nisch och att det fattas någon som du i det offentliga samtalet om sex.
SvaraRaderaOch när jag skriver att det inte "kändes passande" så menar jag nog egentligen att det inte känds socialt accepterat att ha sex som gemensam hobby.
SvaraRaderaKan inte du göra ett studiebesök till Tahiti eller någon annan kultur där sex inte alls är så tabubelagt som här, och skriva något om det?
SvaraRadera(Synd att du redan tagit examen, annars hade kanske varit möjligt att få instututionen att bekosta ett sånt examensarbete!)
Jag tror inte att problemet är att du tycker sex är akademiskt intressant. Jag tror att problemet är att du tycker att sex är kul och inte skäms det minsta för att du tycker det.
SvaraRaderaLara: Att ha sex som intresse är öht rätt ogreppbart för många, för "vadå, alla gillar ju sex".
SvaraRaderaAgnes: Jag har förvisso hållit mig lite utanför det där... Men jo, blir också lite förvånad om jag ska va ärlig.
Stella Thilde:
Haha, I wish att institutionen skulle bekosta ett piss, jag fick inte ens exjobbet i fint tryck med färgpapper på omslaget. Men åh, vad trevligt det låter...
Jo: Nä, det akademiska också. Nu har jag ionte provat iofs men det hade garanterat setts som opassande om jag på mitt förra jobb berättade för kunder att jag helst vill jobba med sexualitet som psykolog. Folk reagerar. Men trevligt att jag får genom att jag inte skäms det minsta, det är kongruent med mina önskemål, om man säger.
Ja, sex ÄR intressant och sex är viktigt att prata om. Inte enbart som RFSU:are utan som sexolog och på andra yrkespositioner också. Jag är resurspedagog på ett särgymnasium och skulle såååå gärna vilja gå en kurs/utbildning för att kunna ha sex&samlevnad med mina elever på en nivå som de förstår - men kommunen har inte råd, och tyvärr inte jag heller :(
SvaraRaderaI know the feeling. Känner dock mest igen mig på ett privat plan där det är svårt att avgöra hur mycket andra vill/klarar höra. Tråkigt att behöva göra den avvägningen på ämnen man själv finner så intressanta/kul. dock tycker jag att det i många sammanhang brukar fungera ganska bra om man visar att det faktiskt GÅR att tala om ämnet. Att det finns ord att en inte behöver bli generad av detta samtalsämne.
SvaraRaderaApropå alla gillar sex, de flesta gillar mat också, men det passerar till skillnad från sex som godtagbart intresse hos de flesta.
SvaraRaderaJag har också en blog, Osagt. Den är ganska provocerande för vissa då den i mycket handlar om motsättningar i mångkulturen.
SvaraRaderaJag har fått höra att jag är "ond", "fascist" och har en bedrövlig människosyn. När jag gång på gång skriver om att människosyn handlar om att behandla andra som man vill behandlas själv, så missförstås även detta.
Visst jag har ett agg mot PK beroende på att denna änglakör helt enkelt saknar insikt och inte ens vill ha någon insikt. Ärlighet presenterar man kanske i sänghalmen...
Men precis som du skriver så är jag rädd för att potentiella arbetsgivare ska googla sig fram till Osagt, läsa en eller fler inlägg och bilda sig en skev PK-anstruken bild.
Min blogg är en kanal för min irritation och frustration över det debattklimat vi har i Sverige av idag. Att ständigt matas med anklagelser om att man som svensk är en strukturell eller kulturell rasist blir till slut olidligt. Kulturrelativismen ligger som en våt filt över oss alla. I själva verket är det kulturrelativismen som dödar olika folk från att leva tillsammans. En bortstädad nationell identitet minskar toleransen för andras.
Och yes, jag är också psykolog med psykodynamisk inriktning. Vi är ju inte speciellt efterfrågade i dagens KBT-trend så jag jobbar med annat.
Socialstyrelsen underkände den psykodynamiska behandlingsmodellen för några år sedan genom att strypa pengaflödet till utbildningarna. Det var ett katastrofalt beslut från en myndighet som knappast har gjort sig känd genom expertis och reko forskningsunderlag.
Jag brukar lite skämtsamt säga att "det är för många kärringar" på ledande positioner inom myndighetssystemet
En "kärring" är en gammal barrikadfeminist företrädesvis 40-talist som genom sin förmåga att skapa positioner för sig själva, i stort sett har tagit makten över hela Sverige.
Att vara feminist på ett annat sätt än det socialistiska är att gräva sin egen grav. När man börjar prata om att "visst är konen olika" så uppstår det en hätsk debatt om människosyn, sexism osv
överhuvud taget är vissa sanningar inte önskvärda. Istället ska vi gömma, sovra, välja ut, ställa det mot oss själva och landa i en omöjlig kompott av godtyckliga slutsatser, politiskt (in)korrekta analyser och ett smörjande för "eliten". Fegheten står åtminstone mig upp i halsen