multikultidiyjul

För några inlägg sedan avslöjade jag mig som postsovjetta utan någon som helst julvett. Jag gillar glögg, lussekatter och julklappar, men för mig är julen verkligen ingen big deal, om ens deal över huvud taget. Julen är en deal för min sambo, däremot, för han är uppvuxen i Sverige och dessutom gammal körgosse, så han har någon sorts relation till musiken också. Jag tycker det är grymt häftigt och exotiskt, för mig känns det som att det är han som kommer från utomlands och följer nån konstig men charmig tradition. Utan Fredrik skulle jag aldrig komma på tanken att ens ha advetsljusstake, men han blir glad av sådant, så idag har jag, ehm, julpysslat.

Ta-da! Rīgas Melnais balzams står för ungefär hälften av hushållets alkoholkonsumtion och jag får seriöst obehagskänslor när jag inte har det hemma, så vi har alltid en buffert. Eftersom vi inte vet hur man källsorterar keramik har vi samlat på oss en del flaskor i olika storlekar och nu har de, tack vare mina tokiga julpysselfärdigheter, blivit till en tjusig adventsljusstake.

Just adventsljusstakar är i och för sig nåt vi alltid varit bra på. Julen 2006 hade vi en konventionell ljusstake med blå ljus och ljusmanchetter med blå blommor i (kittet hade vi fått av en kompis till mig vars familj flyttade till mindre lägenhet och rensade ut en massa bråte). Fredrik och jag orkade aldrig plocka bort ljusstaken från bokhyllan, så nästa jul fortsätte vi vidare på det, så att alla ljus blev lika långa. Jag tror vi ska köra på samma koncept i år.

Supergaletspännande! Andra bloggar om: jul, advent, första advent, julpyssel, adventsljusstake, multikulti, diy

Hur blir pappor till?

Jag pluggar AO-psykologi och hostar hostar hostar. Jag har inte sovit ordentligt någon natt den senaste veckan för att jag hostar. Halsen är irriterad. Jag kommer hosta sönder revben, sanna mina ord.

Nåja, någonting jag funderat på lite de senaste dagarna (tack vare det här, det här och att jag tänkt på det tidigare) är hur det funkar att bli pappa, rent pappersmässigt, att man måste godkännas och så. Jag har aldrig gillat att man räknas som pappa automatiskt om man är gift med kvinnan som föder, dels för att äktenskap i mina ögon inte är sådär kvalitativt annorlunda från andra samlevdansformer när det kommer till att bli på smällen och dels att det blir superbökigt i situationer där pappan är en annan än maken och alla är okej med det. Hade jag fått bestämma hade det inte varit så att gifta män blir pappor automatiskt, men inte de ogifta. Men jag kan inte komma på något helt vettigt sätt att "bli pappa" på. Vilka andra, helst bättre, modeller finns det?

Intressant? Andra bloggar om: faderskap, pappa, föräldraskap, äktenskap, olikabehandling, ojämlikhet

Förstagluttarna

I läseboken "Förstagluttarna" slår man fast att killar är bättre än tjejer i matte. Att en kille med tjocka glasögon helst sitter ensam och läser förklaras med att "han är ju jude".

-SvD

Whoa! Det är nästan så jag vill ta upp mitt intresse för barnböcker igen! Är det någon som läst mästerverket? Är det så illa?

Fria associationer kring det senaste i femibloggsverige

Jag har pluggat Organisations- och Arbetsplatspsykologi hela dagen och nu sitter jag och läser Vanity Fair-artikeln om varför kvinnor inte är roliga (återhittad via Sofia Dahlén). Jag klarar inte av att ta artikeln på allvar, men är road. Jag associerar fritt.

Why are men, taken on average and as a whole, funnier than women? Well, for one thing, they had damn well better be. The chief task in life that a man has to perform is that of impressing the opposite sex, and Mother Nature (as we laughingly call her) is not so kind to men. In fact, she equips many fellows with very little armament for the struggle. An average man has just one, outside chance: he had better be able to make the lady laugh. Making them laugh has been one of the crucial preoccupations of my life. If you can stimulate her to laughter—I am talking about that real, out-loud, head-back, mouth-open-to-expose-the-full-horseshoe-of-lovely-teeth, involuntary, full, and deep-throated mirth; the kind that is accompanied by a shocked surprise and a slight (no, make that a loud) peal of delight—well, then, you have at least caused her to loosen up and to change her expression. I shall not elaborate further.

Det fick mig att tänka på en anekdot. Gammal flamma till mig (A) möter annan gammal flamma till mig (B). A känner till B, både att hen är en gammal flamma och öht lite som person, för jag har berättat för A om B. B känner inte till A. Så A tänker smalltalka med B och frågar "känner du Tanja?". Varpå B svarar "ja, hon är rolig".

A var tvungen att messa mig om det. Både jag och A tycker fortfarande det är roligt, och det var ett par år sen det hände. För "rolig" är typ allas förstaval av ord om de ska säga nåt om mig. Min eviga förbannelse, men jag är förbannat bra på det. Att vara rolig. Har alltid varit det. Det är, gissar jag, en av egenskaperna som folk gillar hos mig, spontant dras till, och spontant märker att jag finns för. Jag har just på grund av det lite svårt att relatera till att tjejer inte får vara roliga, men å andra sidan har jag ju även länge varit allmänt känd som en inte särskild tjejig brud med (det här ska sägas som en komplimang) killkompatibel humor.

Vilket får mig att tänka på Skärp dig! och grejen med att en anpassningsstrategi för tjejejr i mansdominerade och grabbiga miljöer är just att bli som grabbarna och höhö och kunna skratta åt kvinnoförnedring. Säger tjejen att det inte är roligt är det bara att anklaga henne för att sakna humor. Vilket är ett litet socialt mord och man vill egentligen inte dit, ofta hellre fnissa åt nåt man inte tycker är okej. Just att det är ett erkänt faktum att jag är rolig tycker jag är grymt skönt i såna situationer för jag tvivlar aldrig på mitt sinne för humor. Jag vet att jag har det, min omgivning vet att jag har det, så jag kan ifrågasätta utan att riskera bli tråkstämplad. Det är lite samma sak med intelligens, jag vet att jag är smart, så oftast börjar jag inte tänka "oj, jag kanske är dum" när jag inte begriper någons obegripliga argumentation. Oftast. Att jag är rolig tvivlar jag aldrig på.

Men bara för att jag är rolig betyder inte att tjejer är inte roliga-grejen känns främmande. Och dessutom, som ovan nämnt, är jag erkänt obrudig. Eller, jag har i alla fall varit det tillräckligt länge för att fortsätta tro det, kanske mot bättre vetande. "Vem vill knulla den roliga tjejen?" undrar Elin, och jo, jag undrar lite om sådant. Ibland. När jag var liten och läste Fittstim och de andra i tiden närliggande texterna stod det om "den roliga tjejkompisen", hon som alla killar tyckte vara svinkul att umgås med, men som aldrig fick ligga. När jag var liten kändes det som att det här skulle bli mitt fucking öde. Det blev inte riktigt så, även om det kanske beror på att jag aktiverades som köttmarknadsvara senare än högstadiet och på så sätt slapp det allra humorfientligaste. Och visst får jag ligga, så så hemskt kan det inte vara, och en av de roliga sakerna med anekdoten är att båda är just gamla flammor till mig. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur det skulle vara om jag hade någon annan egenskap folk primärt tänkte på. Nåt annat än "rolig". Typ kanske "snygg häck". Eller "snäll". För jag är rätt schyst och har snygg häck, så det är inte så att de saknas, det är bara att "rolig" verkar överskugga. Skulle jag få mer då? Och med vilka då i så fall? Och vill jag ligga med dem som skulle ligga med mig då?

Jag tycker egentligen att Kvinnor i Svenska Ståuppen-debatten är tråkig. Det finns liksom egentligen inte så mycket att diskutera i sakfrågan, tycker jag. Men att det blivit så stort beror nog på att det är så många trådar debatten rör vid. Allt från samhällsalmänna filosofiska diskussioner om struktur kontra individ, till personliga och känsliga saker som att få eller inte få ligga. Humor i sig är ett intressant ämne, och känsligt, och personligt. Och jag ska lägga mig nu och plugga mer AO-psykologi imorgon. Toodles!

Intressant. Andra bloggar om: humor, manligt, kvinnligt, sexigt, vanity fair, kvinnor är roliga, kvinnor är inte roliga, män är inte heller roliga, feminism, genus, könsroller

Nä, va, jag såg inget.

Jag länkade till två inlägg om kvinnor och humor på Newsmill igår. Sedan fortsatte jag läsa där och upptäckte någonting jag sedan fnissade åt ihop med sambon. En sån där väldigt typisk och förutsägbar historia:

Artikel 1: Noul El-Refai, kvinna, säger "hej, ståuppscenen är inte så jäkla female friendly"
Artikel 2: Elin Grelsson, kvinna, säger "alltså, kvinnor och humor är övr huvud taget en problematisk kompbination, det är inte bara ståuppen det handlar om, egentligen"
Artikel 3: Aron Flam, man, säger "jag är ståuppare och jag ser inte att kvinnor har andra villkor än män"
Artikel 4: Per Robert Öhlin, man, säger någonting väldigt allmänt och grovt biologistiskt om att manliga värden har tagit över och vi behöver fler kvinnor i offentligheten
Artikel 5: Daniel Claesson, man, säger "meh, min familj hade kul, och sån här diskussion hjälper inte jämställdheten och ungdomar bör få se mångfald (mångfald = bara män, min anm.)"

Nähä, vilken överraskning att Flam, varandes man, inte märkte det. Och det här är ju verkligen första gången som kvinnor påpekar en struktur som behandlar dem jobbigt och nån man ser helt "what?!" ut. Flam har ju inte sett nåt. Och Claesson verkar befinna sig i samma see no evil-land från vilket han bekvämt kan uttala sig om jämställdhetens bästa och vikten av mångfald.

Så jag och Stangel skrattade lite åt det, men jag påpekade att man kan ju aldrig riktigt veta om jag bara läser in saker. Det är ju sådant som är så svårt med mönster och strukturer, att man inte riktigt kan peka ut ett konkret fall och säga "hej, det här är fel", för just det konkreta fallet kan vara en slumpmässig avvikelse.

Men senare samma kväll råkar jag på ytterligare ett exempel på samma beteende (och nu, när jag tänker efter, är det dessutom relevant till förra styckt om ett konkret fall kontra mönster... nåja), alltså en man som säger att nej, han har inte märkt nåt. Mot kvinnor. Inte i dagens samhälle. Jag hittade det genom Pär Ströms blogg, och detet är ett youtubeklipp där en man berättar om att han blev otrevligt behandlad när han skulle skriva på faderskapet, han är inte gift med sitt barns mamma och måste alltså skriva på att han är pappan.

Det var ett typiskt fall som Ström anser att jag som feminist inte bryr mig om, och har fel. Jag tycker att det suger att pappor ofta per automatik anses inkapabla att ta hand om sin avkomma. Jag hoppas att jag själv har vett att bete mig jämställt när jag skaffar ungar, och om jag inte har det hoppas jag att jag har den goda smaken att skaffa ungar med någon som kan påpeka mina brister i det avseendet. Hade klippet bara fokuserat sig på att mannen blivit behandlat illa hade jag inte, efter de sex minuterna av mitt liv som gått åt att kolla på klippet, velat peka och säga "haha!".

Mannen i videon berättar att han har både blivit ifrågasatt som kompetent förälder och utsatt för skämt om huruvida han verkligen var pappa till barnet som han upplevt som förodmjukande. Med rätta, tycker jag. Men sedan kommer Ström och försöker sätta det hela i sammanhang.

Ström: Vad tror du skulle ha hänt, tror du, i ett helt annat sammanhang, en en mansdominerad miljö, em ett antal män hade förödmjukat en kvinna på det viset?
Peter: Ja, det är fullständigt... I dagens samhälle är det ju fullständigt uteslutet att nån får bete sig på det viset, om det nu skulle ha varit tvärtom. Det finns ju feministiska initiativ om saken, till och med. Nej, det hade varit "mansgrisar" eller vad det nu kan heta.
Ström: Många genusdebattörer menar att det finns ett så kallat patriarkat i samhället och manliga maktstrukturer som samarbetar för att förtrycka kvinnor. Känmner du igen den bilden?
Peter: Ja.. jag vet inte. Jag har inte upplevt det så personligen och... hm... igår upplevde jag möjligen omvänt förhållande. Så kändes det igår, åt andra hållet. Jag var fullständigt hjälplös och var tvungen att sitta kvar, istället för att gå i taket som jag borde ha gjort. För att jag inte riktigt visste vilken makt de hade och fick utstå den behandling som jag inte tyckte att jag skulle behöva utstå.
Ström: Vad kallar man det här då? Är det ett patriarkat?
Peter: Det här är ett matriarkat.

Och här har båda männen förbrukat sin rätt till min empati och mitt engagemang i deras problem. Istället vill jag peka, skratta, och nypa Peter i kinden. Nä, har lille gubben fått smaka på att sitta, inte tro sina sinnesintryck och inte kunna bli förbannad som lille gubben borde blivit? Är det första gången? Har folk dragit skämt som du inte tyckte var så roliga, på lille gubbens bekostnad? Men förfan, skaffa lite humor. Höhö, Peter! Var inte en sån torrboll! Kom igen nu, skratta med, det var ju bara ett skämt!

Det är någonting gulligt över en man som förnekar att kvinnor förtrycks för det har han ju inga egna erfarenheter av, men sedan springer till mamma Pär Ström så fort han själv blivit allra minsta kränkt. Eller, nej, det skulle varit gulligt om mannen inte var 30+ (min uppskattning). Nu är det bara löjligt och tragiskt att inte ens en egen upplevelse kunde få honom att se längre än sin egen kuk. Bu-knull-hu, Peter. Kom tillbaka när du fattat hur det känns för kvinnor i alla situationer de blir utsatta för "mansgrisar eller vad det nu kan heta". Eller kommit ur din söta bubbla där sådant beteende är "fullständigt uteslutet".

Det här är förstås fortfarande två konkreta fall som jag fortfarande inte får bygga mönster på, bara för att de hände på samma dag och för att jag tycks ha sett liknande förr. Men ett preliminärt uttalande skulle se ut ungefär såhär:

KILLAR, FÖR I HELVETE! Kan ni typ testa att lyssna på tjejer när de uttalar sig om att de upplever sig diskriminerande eller ser strukturer eller så? Även om ni inte känner igen er? För vetni, det finns liksom en möjlighet att ni inte känner igen er för att ni är killar! Vi får inte ett bättre samhälle om vi inte tror på andra erfarenheter än våra egna, om vi inte låter andra människor med andra erfarenheter påverka vår begreppsvärld. Det gör man ju hela tiden, genom att till exempel följa recept eller låta bli att slicka på kalla lyktstolpar. Varför ska det vara så svårt att inse att kvinnor kan ha en poäng när de klagar på att de blir behandlade annorlunda än män? Det är ju till och med fullständigt logiskt att man som kille inte känner igen sig - för det hela handlar om just att män och kvinnor behandlas olika och det vore grymt konstigt om killar hade samma erfarenheter som tjejer.

Det här är så tröttsamt. Så. Tröttsamt.

Intressant. Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, könsroller, genusroller, genus, ståupp, humor, sexism, särbehandling, pär ström, peter, pappor, mammor, erfarenheter, empati

...is made of people!

Dagens avsnitt av "hur tänkte de?" is brought to you by Armada.

Alla slogans gör sig inte på choklad, Octapharma!

---

Från det ena till det andra, Julia Skott har uppmärksammat intressanta texter om kvinnor och humor, skrivna i samband med den där herrklubben till humorkväll SVT hade nyligen. Newsmill, här och här.

Svarssession, Pt. 1 (Continued)

Så, här kommer den sista bunten svar på de frågorna som just nu finns i frågeposten. Ni får grymt gärna komma med reaktioner eller så.

Emma börjar: hur gör man för att bli duktig och intelligent?

Man inleder med att skaffa sig smarta akademikerpäron och sen läser man en massa och försöker lyssna på folk och tänka och prestera. Sen startar man en blogg och kallar sig duktig och intelligent av ren lulz och hybris. Sen rullar det liksom på.

Emma fortsätter: vad borde folk göra för att göra världen bättre?

Jag började skriva nåt om acceptans och att vara vardagssnäll och sen kom jag på att folk dödar varandra över hela världen.

Emma är inte alls lika uthållig som Anna: tycker du inte det är obehagligt att lämna ut så mkt om sig själv, med namn och allt?

Jag har bloggat i sju år och har nog lärt mig hur det där med att lämna ut mig själv funkar och hur mycket jag är beredd att visa. Jag tycker inte alls jag är särskilt självutlämnande i den här bloggen, men innan jag kom ut med namn efter att bloggat anonymt på Phonephucker gick jag genom alla mina gamla bloggar och dagböcker och låste en massa inlägg för att jag kände att de var på okej offentlighetsnivå under omständigheterna då de skrevs, men inte längre.

Ibland önskar jag jag kunde skriva lite mer privata saker, men det som stoppar mig är ofta det att det är fler än jag som är inblandade i dem historierna och det är inte min sak att hänga ut dem. Jag försöker över huvud taget hålla andras privatliv privat och upp till dem att berätta om, både på nätet och irl. Jag själv är nog ganska öppen men mina känslor, tankar och funderingar. Men jag tycker inte om att lämna ut andra människor, och har ingen större lust att skriva anekdoter oxh sånt här, skulle aldrig hänga ut en pågående relation med detaljer och namn. Framför allt om detaljerna var otrevliga.

Någonting jag tycker är jobbigt med bloggen och att "lämna ut mig" är att det lätt blir obalans mellan mig och bekanta som läser bloggen utan att kommentera. De vet massor om mig, jag vet mycket lite om dem och ofta vet jag dessutom oftast inte att de läser min blogg tills det plötsligt kommer upp i ett samtal eller så. Det tycker jag är småjobbigt, har alltid tyckt det. Men det får man liksom ta.

Markus börjar: Vem är enligt dig Sveriges genom tiderna stiligaste Fängelsekund?

Iiiiingen aning, du. Inte mitt expertområde alls.

Markus fortsätter: Om man fryser in fisk levande är det väl klart att den fortfarande lever när man tinar upp den igen? ...Eller?

Nej, men om en mygga har bitit fisken och inkapslats i bärnsten kan man klona den!

Markus rör upp skuldkänslor: En sida av dig jag anser Internet fått se allt mindra av de senaste åren är Serietecknare/illustratören Tanja, något som leder oss in("INLEDER" LOL!) på nästa fråga. Klyschan om att "Även om man har en teckningsstil som påminner om en kråka med gomspatt kan vem som helst bli bra, bara man sätter sieg ner och TRÄNAR", du som har en ganska fräsig teckningsstil borde ju vet. Eller är påstående bara en avart av "Det är insidan som räkans... Fast det är det ju inte"-snacket?

Den sidan ser man allt för sällan över huvud taget, tyvärr. Fan vad jag tappar mina teckningsskillz.

Det är nog som med alla andra talanggrejor, man kan komma jäkligt långt om man tränar. Man kan komma långt på bara talang. Men riktigt bra kan man nog bara bli med kombinationen. Men misströsta inte! Rent generellt kan man säga att man behöver en viss nivå av träning och bildmässig begåvning för att se felen i en bild och om bilden, vad ska man säga, "funkar". Eftersom de flesta saknar jättemycket bildmässig talang och jättemycket träning i att se bilder kan man med mycket träning bli tillrävkligt bra för att de flesta ska tycka man äger.

Markus sista: Har du sett "Saló eller Sodoms 120 dagar", isåfall, kommentar på den[Om du har någon kommentar ändå går det finemang].

Nope. Det var sån där film som gymnasieintellektuella ungar såg och höhöade och var härligt o-PK över. Men jag har läst de Sade, till skillnad från majoriteten av de där ungarna. Justine har jag läst. Sen skulle jag läsa Sodoms 120 dagar, insåg att jag inte iddes att läsa 600 sidor av samma sak och lät bli att läsa vidare. Justine var väldigt rolig, dock, på sina ställen. Men herrejösses så repititiv.

Anna gör en välkommen comeback!: Vad tycker/står du gällande IPRED-lagen?

Do not want.

Anna trotsar febern: Vad tycker du om skor med lite högre klack.(Gud jag är ju helt mosig i huvudet och hur mycket jag än försöker ställa mina frågor på ett respektabelt och ...nåt vis, mitt ordföråd är bortblåst, så går det SKIT. I hejt feber. Högt och heligt)

Lite högre som i lite hög klack eller högre än normal hög klack? Jag satsar på hög klack i allmänhet.

När jag var yngre, under puberteten, hade jag enorma problem med kvinnlighet. Den verkade innebära så mycket jobbigt. Jag hade inga problem med att bli kvinna fysiskt, men de yttre attributen som kläder, livsstil, intressen man förväntades ha... fy fan. Jag började konfrontera det där först för ett par år sedan, började sminka mig och lärde mig att gå i högklackat. Det var dels en allmän redesign av mig själv som pågick, men även just en konfrontation med rädslan att närma mig den stereotypa kvinnligheten. Förut, när jag hade högklackat och smink, under perioder räckte det med att jag hade kjol, kände jag mig utklädd till kvinna. Sån där intuitiv känsla av att kvinnlighet är en social konstruktion. Jag tycker fortfarande att jag klär ut mig till kvinna när jag tjejpiffar mig, men jag gör det rätt mycket numera. Och jag har börjat bära pumps, framför allt under sommarhalvåret. Hög klack i ishalka och remsandaler med stilettklack är fortfarande lite utanför mina förståelseramar.

Anna har förresten smittat mig, för nu har jag feber!: Vem är Emma Goldman och vad tycker du om henne (vad är hon för dig, om hon är något)?

Vem är Emma Goldman?

Nota bene - jag är KASS på namn.

Anna psykologiserar: Har du några tvångstankar? (Vad är en tvångstanke?)

Tanke man inte kan låta bli att tänka på ett sätt som försvårar livet är en tvångstanke. Orka med bra meningsbyggnad. Under perioder är jag superorolig att nån jag bryr mig om ska dö. Kan åka hem och tänka i detalj hur det kommer se ut när jag kommit hem och får veta att den viktiga personen har triollat av pinn. Det var länge sen, dock. Det är nog inte nån kliniskt korrekt tvångstanke heller.

Anna slutar aldrig, eller i alla fall inte än: Vet dina lärare om att du bloggar?

Inte den ringaste. Om de läser bloggen skulle jag uppskatta om de berättade det. Jag vet att åtminstone en lärare känner till boken.

Anna gör mig glad över att jag inte bloggat så himla länge: Vilka feministiska åsikter har du haft, men helt bytt åsikt om/kring? (Om det nu hänt)

Kvotering, jag är numera av den åsikten att män blir liksom automatiskt inkvoterade i manliga miljöer, så det är inte helt fel att kvotera in kvinnor. Och för er som missar den lilla detaljen med kvoteringstanken - när kandidaterna är likvärdiga. Inte att ta in underkvalificerade tjejer bara för att de är tjejer.

Porr. På högstadiet, när Shocking Truth kom var jag fortfarande sådär sex-ska-va-fiiiint (virgins havandes åsikter about sex...). Ganska snart efter det fick jag Shocking Lies intryckt i händerna på mig av min kompis Alex som är syrra till Petra Östergren. Jag höll inte med om allt, men fick ögonen öppnade på att det nog är mer komplext än så. Så jag är inte slentrianmässigt emot porr som fenomen, däremot har jag en hel del åsikter om en hel del pornografi. Och folk som anser att porr är bra sexualundervisning är korkade puckon.

"Kvinnliga förebilder". Jag är fortfarande ofta skeptisk till projekt riktade till enbart tjejer i syfte att stärka dem, men... eh, orka skriva, läs ett gammalt inlägg om det.

Anna är jobbig: Vad tycker du om jämställdhetsministern Nyamko Sabuni?

Inte så mycket. När hon gör väsen av sig håller jag ofta inte med, men hon gör inte så mycket väsen av sig.

Anna frågar om praktisk feminism: Vad ska en tjej som bär kort kjol ha för skön bitchslapreplik att kriga med när folk säger till henne "men du är ju feminist, du ska väl inte ha kort kjol och objektifiera dig så där"?

Jag vet inte riktigt. Min spontana reaktion skulle vara, om miljön tillät, att sära på benen och visa trosorna. Om miljön inte tillät skulle jag anmärka på nåt i hens som kom med repliken utseende, sätt att bete sig, eller mamma.

Anna avslöjar mig som postsovjetta: Vad tycker du om julen som högtid?

Jag bryr mig väldigt väldigt lite om julen, helt ärligt. Jag skulle lugnt kunna sitta hemma och se på Gossip Girl på julafton. Jag har ju inte alls den traditionen i mig, varandes från utanför Sverige och dessutom ett land där man inte firat jul i några generationer. Min släkt jag växte upp med har över huvud taget varit kass på traditioner, så jag får inga nervösa ryckningar av att missa att äta en viss sorts mat ett visst datum eller så.

Anna ger mig tillfälle att skryta: Vilken är din bästa egenskap respektive smsta?

Jag är bra på att tänka fräscht och kreativt, sätta fingret på saker och formulera mina tankar. Jag är bra problemlösare på det sättet.
Jag är kass på organisation, eller på att följa upp det, snarare. Jag kan skriva att göra-listor och planera minutiöst, men jag är kass kass kass på att följa planerna.Jag skulle nog vara betydligt mindre stressad om jag lyckades.

Anna frågar kort: Favorittvspel?

Alltså, tevespel har varit ett känsligt ämne länge. Jag har ju varit rätt nördig i mina dagar, umgåtts mycket med andra nördar, varit mycket i mangakretsar, men tevespel har liksom aldrig känts lockande. Jag tror det är lite det att jag inte pallar att känna mig frustrerad. SÅ fort det inte går som jag vill blir jag irriterad och om det är ett spel blir jag irriterad över att jag stör mig så mycket på en grej som inte ens finns på riktigt. Ska jag kämpa och vinna vill jag nog gärna ha nåt som ger mer resonans i den verkliga världen, så att säga. Bilder, blogg, dans, memorera långa textstycken. Lösa matteproblem när jag var ung mattegeni. Inte att hoppa över ett hål i marken med en rörmokare. Plus att jag känner mig väldigt begränsad i spel där man ska ha illusionen av att man springer runt fritt, men egentligen är grymt begränsad i vilka rörelser man kan göra. Det frustrerar mig också. Och jag gillar inte.

Jag brukar inte heller tycka det är så himla kul med partyspel, men jag gillar att titta på när folk spelar. Jag kan även tycka att det är kul att spela typ Silent Hill eller rollspel med vänner, så får nån slåss och jag tar problemlösningen och skriker när det är läskigt. Eller backseatdrivear. Men jag tycker Boom Blox var himla kul, faktiskt, den ska jag skaffa. Och jag och sambon spöar varann i laserhockey då och då. Jag gillar Wii, i många andra konsoler räknar de med en viss spelvana redan när man börjar, men Wii är lite mer anpassad till oss som inte har spelkontrollintuition.

Anna är snart klar...: favoritårstid?

Sommar! Jag älskar värme! Och ljus!

Anna är klar. Eller?...: Är du morgon-, dag- eller nattmänniska?

Kväll/natt. Definitivt inte morgon. Det jobbigaste med att vara sambo är att jag inte får vara uppe på nätterna som jag vill.

Iva är nyfiken: vem är din favorit i hp och varför? vad skulle din animagus va för nåt? vet inte om det är dumt att fråga om boggarts.. känns som dom flesta är rädda för samma saker egentligen. jag fattar inte hur ron kan va mer rädd för spindlar än för att bli övergiven osv!

Min animagus skulle vara en iller, eller möjligen en kanin. Min favorit.... jag gillar fortfarande Percy, gillade mannen massivt när det bara fanns 3-4 böcker, sen blev det svårare ett tag. Jag gillar Ginny. Jag har aldrig gillat Hagrid och varje gång nån skulle dö hoppades jag att det var han. Jag har aldrig gillat Tonks, för hon är Mary-Sue. Men jag gillar att hennes omvandlingsskills egentligen inte har nån dramaturgisk funktion, så det är uppenbart att hon har den egenskapen för att kunna byta utseende till Sirius, för Sirius/Remus OTP, typ.

Svarssession, Pt. 1 (Continued)

Nu kommer den spännande fortsättningen!

Charlotte Wiberg undrar: Vad tycker du om Gudrun Schymans inhopp i Aftonbladet idag? (http://www.aftonbladet.se/debatt/article3786419.ab) :-)

Jag förväntade mig någonting roligare. I övrigt - här.

Malou frågar också!: Vilken var den mest oväntade instkten/erfarenheten som du vann genom ditt telesexjobb?

Det där är nog den vanligaste frågan jag fick när jag intervjuades för Phonephucker. Och den har alltid varit svår att svara på, för allt det oväntade kom liksom den första månaden och sedan vande jag mig. Och dessutom var det oväntade inte så konstigt heller. Jag skulle nog säga att det var att de flesta ville prata om hela normalt vanligt "tråksex", jag hade väntat mig värswta orgien i fetischer och avvikelser. Och det säger nog mer om mitt/samhällets syn på telefonsexkunder än om dem.

Alexander vågar gräva på djupet: Hur känns det att vara duktig och intelligent?

Noblesse oblige.

C har fattat vad menades med illa förklädda komplimanger: hur gör du för att vara så himla snygg?! tänker framför allt på din perfekta hy, dina vita tänder och din fantastiska kropp.

Jag använder Basiron, dricker kaffe och dansar minst två pass i veckan.

Anna inleder mjukt: Är du för eller emot frihandel?

Det här är inte riktigt mitt expertområde kan jag säga direkt. Men det känns spontant som någonting som skulle fungera bättre i en perfekt värld än om man skulle införa det i en värld fylld av gamla orättvisor och maktobalans.

Anna fortsätter: Vilken politisk ideologi ligger dig närmast hjärtat?

Jag tror jag brukar beskrivas som vänsterliberal. Det låter bra, tycker jag.

Anna ställer ytterligare en fråga, som är flera frågor: Vad kommer du att bli för typ av psykolog? Dvs. vilken "typ" av människor kommer att komma till dig? Och varför.

Jag är i nuläget intresserad av dels sexologi och dels gruppsykologi som framtida arbetsfält. Sexualitet har alltid varit ett intresse. Som gruppsykolog tror jag man får en hel del möjligheter att jobba som konsult, rycka in i dåligt fungerande organisationer och lösa problem, gärna kreativt. Det där med att lösa problem kreativt är nåt jag gillar och är bra på. Jag tror hur som helst att jag inte kommer jobba med precis samma sak hela tiden, utan kanske ha två deltidsjobb paralellt eller ha ett fast jobb och lösa frilansuppdrag. Jag vill dessutom gärna ha akademisk karriär och så vill jag skriva populärvetenskapliga böcker. Besvarade jag din fråga nu? För jag vet inte riktigt vilken sorts människor jag vill jobba med, men jag tror inte jag vill jobba länge med människor med mycket allvarliga problem. Tror inte jag är rätt person för det.

Anna ger sig inte: Du borde skriva en bok om poly. Är det något du planerar?

Jag tycker verkligen inte jag borde skriva en bok om poly. Jag känner mig inte som någon relationsexpert och vet inte riktigt vad som kan skrivas om icke-monogami som skulle ta upp en hel bok. Jag kommer liksom inte på vad jag önskar jag fått läsa när jag själv funderade, och då kan jag ju inte skriva nåt heller. Eller, såhär, jag vet vad som hjälpte mig när jag sökte och det var att få se exempel på att det går att leva annorlunda. Få ord satta på mina funderingar och så. Så jag skulle nog kunna tänka mig att medverka i en antologi eller nåt, men en hel bok av bara mig? Näääää...

Anna är on the roll: Tycker du att neger, hora, fitta, cp, osv. är invektiv eller "bör" man använda dom hur som helst? Vet hur inte jag ska formulera frågan, men bör dessa reclaimas, om ja, hur?

Det beror på vad det är för ord och varför det anses vara fult. Fitta ses som ett fult ord för att alla ord för könsorgan är fula ord, för att könsorgan är skamliga. I ett sådant fall tycker jag att man kan visa att man inte tycker att det är hemskt med könsorgan genom att använda ordet fitta utan att rodna. Och så tycker jag nog att reclaimandet ska starta inifrån gruppen som blir kallad för det "nedsättande" ordet, att svarta vänder på "nigger" och så. Kanske självklart, i och för sig, men nåja. Jag tycker att det i många fall kan finnas en poäng i att lämna det överladdade ordet bakom sig och använda ett nytt för begreppet, och jag stör mig enormt när människor använder orden bara för att vara "härligt o-PK". Men det finns också ett värde i att faktiskt gå tillbaka till vad ordet betyder, skaka av den negativa laddningen och bära det stolt. Hur som helst ska allt sådant göras försiktigt och naturligt, växa inifrån gruppen, inte göras till ett jippo där det "reclaimade" ordet blir en tom symbol.

Anna igen: Anser du att slöja är ett plagg fyllt av förtryck?

Jo, är den väl. Liksom, rent kulturellt. Men jag har svårt att se en klar gräns mellan slöjor och andra plagg med förtryckande historia. Och det är väl typ det mesta man bär.

Anna, fortfarande: Hur ställer du dig till plastikkirurgi; dvs. sådan som silikonbröst, sprutainiläpparna, fettsuga the old gravidmagen, lyfta diverse, osv.

Ungefär som till bantning/träning/piercing/hål i öronen/korsett/smink/andra former av kroppsmodifikationer. Fast ganska långt åt det extrema hållet på skalan. Men precis som i fallet med slöjan är skillnaden i mina ögon snarare kvantitativ än kvalitativ. Och visst, precis som med slöjan kan man prata om relevanta saker som förtryck och kravsamhälle och utseendehets, men om någon faktiskt mår bättre av att få större tuttar eller plattare mage eller rakare näsa... Och dessutom är det inte för mig helt förståerligt att det är liksom okej att sminka sig varje dag, men vill man operera sig är det liksom mer tabu och antaganden om att man har dåligt självförtroende.

Anna är outtröttlig: Vad tycker du om tidskriften Bang?

Jag läser den. Jag är varken jättesåld på allt de skriver eller helt emot allt.

Anna: Åsikter om Café, Slitz, osv.

Trams i klass med tjejtidningar. Men tjejtidningarna borde låta sig inspireras och ha med naket.

Anna och en rättså svår fråga: Om du hade en kuk istället för fitta, vad hade du då gjort? Hur tror du att du hade varit. Vad hade du varit mer av, respeltive midnre av? Mer självsäker, mindre självsäker, mer fnittrig, mindre fnittrig, osv osv.

Jag hade slagits mer under min uppväxt. Jag hade nog varit kaxigare, mindre ängslig. Betydligt mindre ytlig, i alla fall mot mig själv. Fast förmodligen även omgivningen, jag skulle nog inte vara sådär "JAG ÄLSKAR SNYGGA MÄNNISKOR!" som jag kan vara nu. Hade jag haft samma intressen som nu, plusminus, hade jag inte varit lika van att sticka ut. Jag har ofta haft intressen som normalt drar killar och således arit en av de få tjejerna. Jag hade nog inte fått ligga lika mycket. Förmodligen skulle jag skylla det på att tjejer inte vill ha feministiska killar.

Anna väcker storasystern i mig: Om du fick träffa Blondinbella, vad skulle du berömma henne för, och kritisera henne för. Vad skulle du ge henne för "storasysterråd" och "lillebror bli inte som jag"?

Generellt sett, när jag pratar med människor i hennes ålder/ minns tillbaka får jag en bild av att man på gymnasiet var mycket mer tidsängslig. Att "förlora" ett år från sina framtidsplaner känns som en katastrof. Fram till slutet av gymnasiet lever ju de flesta precis samma liv som deras jämnåriga, karriärmässigt sätt, och då är det nog klart att det känns otänkbart att hoppa över ett år, börja på en utbildning senare än andra, plugga på komvux eller jobba mer än kanske ett sabbatsår. Och sedan börjar man på högskolan, jobbar, hoppar av, börjar om, missar tentor, går om, och det blir mer blandat och mindre linjärt och man inser att den tiden man "förlorar" är oftast inte alls någon bortslösad tid.

Allt det där skulle jag nog säga till Bella. Liksom, "chill, bruden, du hinner". Sen skulle jag säga att hon får bli som jag.

Анна: Saknar du Ryssland?

Har aldrig riktigt bott i Ryssland och känner en viss typisk baltrysk ambivalens till landet. Jag känner mig rysk, men inte ryssländsk. Känner mest obehag inför tanken att bo där. Och Lettland har förändrats så mycket sedan 1995 att det är meningslöst att tänka på att "återvända".

Аннушка купила подсолнечное масло: Vad har Ryssland som inte Sverige har, som du tycker att Sverige bör "anamma"?

Det första spontana jag tänker på är maten, förstås. Riktig ukrainsk/kosackisk borstjtj (storysslandsimperialist? jag?), kokpiroger, färskostmassan tvorog, kondenserat kaffe på burk.

Anna har fler frågor up her sleeve!: Hur lärde du dig det svenska språket? Du verkar helt fantastisk på't, och skriver grymt.

Tack! Jag gick i Svenska 2 mellan VT i femman och VT i sexan, det gav inte så mycket. Däremot började jag läsa på svenska sjukt tidigt. Jag var total bokslukare i den åldern och även om jag var kass på att prata och fattade inte hälften av det jag läste envisades jag med att läsa. Jag minns att jag plöjde genom Strugatskijs Picknick vid vägkanten på svenska mindre än ett år efter att jag kom till landet (hade läst den på ryska tidigare och ansåg att det var ett bra sätt att lära sig språket). Jag läste Liftarens guide till galaxen för första gången på svenska på hösten i sjuan, alltså mindre än två år efter att jag kom hit. Hur jag lyckades är ett mysterium. Hjärnan är så jäkla kapabel i den åldern!

Anna blir alltmer kortfattad och djup: När är man ung? När är man gammal?

De där begreppen är relativa och sociala konstruktioner.

Anna har inte själv dessa problem, men en kompis undrar: Hur kommer man över en olycklig kärlek? Kan man någonsin komma över en människa?

Beror på vad man menar med olycklig kärlek, för man menar ofta obesvarad, men även obesvarad kärlek kan vara lycklig och besvarad kan vara nog så plågsam. Att någonstans bestämma sig för att detta ska ta slut är nog ett måste i vilket fall, att bestämma att från och med nu ska jag jobba på att inte vara förälskad i henom och inte lida för hens skull. Sedan lider man en massa, dunkar huvudet i väggen, dricker whiskey, försöker distrahera sig, skriver hyllmeter med dagbok, pratar med vänner och försöker föreställa sig en framtid utan henom.Det är svårt och jävligt. Jag tror det hjälper att som jag vara en människa som visserligen är sentimental och passionerad som fan, men som även kan distansera sig och uppskatta det hela som man skulle uppskattat en roman.

Jag tror det är lättare att komma över en människa om man faktiskt konfronteras med henom lite då och då, eller på något annat sätt undviker att skapa en fryst idealiserad bild. För man själv utvecklas och så även den tilltänkte, och att man blev kär i henom när man var 24 betyder inte att man skulle blivit kär vid en senare tidpunkt. Det inser man kanske på ett annat sätt om man ser kärleksobjektet än om man har en realistisk bild.

Jag idealiserar f ö jättemycket relationer där båda är kära, men inte inleder nåt för de vet att det inte kommer funka. Alltså, idealiserar och uppskattar på det där sentimentala idealiserade sättet.

Anna, slutligen: OCH! JA! Vad spelas i dina högtalare just nu? (Alltså allmänt, inte justprecisNUlåt, utan musik du gillar för tillfället)

Jag har på sistone lyssnat rätt mycket på hip hop (och närbesläktat). Dels har det blivit så för I like, och dels har jag pinsamt nyss kopplat att hip hop är en sjukt kul genre att nörda sig i för att den liksom bygger rätt mycket på referenser (jag är smart men ibland förvånadsvärt trög), och då vill man ju lyssna in sig. Så nu har jag t ex Straight Outta Compton med N.W.A och 7 Day Theory med Makaveli...eh...2Pac i min iPod. Nas Illmatic, Hip Hop is Dead och hans senaste, vad den nu till slut fick heta, finns också i min lilla svarta appleprodukt, likaså Kanye Wests Graduation och Lupe Fiasco's Food and Liquor med ta-dah Lupe Fiasco. Jag lyssnar även på sånt därnt alternativt som säkert anses vara god smak som I'll Sleep When You're Dead med El-p och Personal Journals med Sage Francis, kan rekommendera båda skivorna och en kanadensisk artist som heter Buck 65. Jag försöker i omgångar lyssna på rap francais, men det går sådär. Har lite Mc Solaar i podden, det funkar. Till USA-valet laddade jag ned det här och det här, Obama-fangirl som jag är, och tycker det vart grymt kul att lyssna. Alla är så pepp på Obama.

Ett band jag har haft en period för nyligen är Bravo. De är... okay, right. På 50-talet i Sovjet formades en subkultur som kallades (mer av andra än sig själva) stilyagi. Den gick ut på att återskapa någon sortsidealisk illusorisk bild av USA-kultur med hjälp av den lilla mängden information man fick. Det blev väl en mycket exotifierande bild de fick till, med en galen blandning av sådant som i väst aldrig hämgt ihop, med kläder och rock'n'roll-musik som viktiga element. Kulturen levde väl och evolverades och Bravo är ett band som bildades på 80-talet som anspelar på den. Grymt meta, alltså. De pendlar mellan slätstrukna och banala till oemotståndligt sympatiska.

Min standardblandning av musik att skriva hemtenta till (alltså sånt som inte är för anonymt och går att nynna till, men som inte distraherar) är en playlist med Depeche Mode, Pet Shop Boys och And One. Musik som jag försöker att alltid ha nära till hands för jag vet att jag kan komma att vilja lyssna är t ex Alright Still med Lily Allen, Vendetta med Zemfira, Love.Angel.Music.Baby med Gwen Stefani, nån minimisamling Kino, Franz Ferdinands första (ser fram emot nya plattan), och gärna nåt av Vysotskij.

Nu tänkte jag egentligen be er att rekommendera nåt, men utifrån det jag skrivit kan ni nog mest rekommendera en massa hip hop och dels har jag så jag klarar mig av den varan (fast tipsa på ändå!) och dels vill jag nog bredda mina vyer lite. Och det blir kanske svårt för er att veta vad jag kan gilla utifrån det jag skrivit. Jag gillar manlig sentimentalitet. Unga tjejer med attityd som dissar sina ex. Det får gärna vara tungt. Det får gärna vara hjärta-smärta. Lätt och skört får det också gärna vara.

Just nu, justprecisNU lyssnar jag på Vidare med Adolphson & Falk på Spotify.

Svarssession, Pt. 1

Whoa. Man ber er att komma med intressanta frågor och så gör ni det! Heeelcrazy! Jag svarar i portioner för att annars blir det för mycket. Kommentera gärna. Fråga gärna mer i originalfrågeinlägget. Annars kan det bli rörigt.

Mattias S frågar: Vad är fri vilja? Vad innebär det? Hur bestämmer vi vad det är vi vill?

Som psykstudent får jag konfronteras med frågan om den fria viljan jämt, jag tror att hela första terminen gick ut litegrann på att vi skulle sluta tro på det.
Jag tror man kan se frågan på olika nivåer. Dels den rent filosofiska. Dels den psykologrelevanta, mer tillämpade, om valen vi gör är faktiska riktiga val eller förprogrammerade av biologin och tidigare erfarenheter. Dels den ännu mer allmänna, vad ska man säga, sociologiska. Hur vår bakgrund påverkar oss, om kids med rika och fattiga föräldrar verkligen har samma möjligheter, allt det där.
Jag håller mig borta från filosofin. På psykologinivån tycker jag att det är illusionen av den fria viljan är det intressanta. På den ännu mer allmänna nivån tycker jag att vi påverkas oerhört av vår omgivning, och att frigörelse är möjlig, men kräver insikt och väldigt mycket jobb.

Anonym undrar: Som "aktiv" inom poly-"scenen" så måste jag fråga dig detta: Varför tror du att många polymänniskor ser ner på monogama? Jag är monogam, trivs med det och har inte kraft eller energi nog att varken ha flera förhållanden eller känslor för andra. Har flera polyvänner som utstrålar en "air" av att de skulle vara finare än oss monogama satar som bara har en person i taget.

Vi kan börja såhär, för säkerhets skull. Jag skulle inte bli glad om någon på allvar kallade mig "aktiv inom polyscenen". Nu har Anonym fixat med en massa citattecken, men bara så ni övriga vet, för framtiden. Jag är på det stora hela väldigt avvaktande med att säga mig tillhöra någon scen över huvud taget, och just konceptet "poly-scen" gör mig lite illa till mods. Liksom, själva tanken på en "scen" som vuxit ur och förbi och över det att det gemensamma intresset ör att inte vara monogam. Det jag sett av någon sorts scen som kretsar kring poly har inte känts så lockande heller.

Nu till själva frågan. Jag tror att det kan finnas en massa förklaringar. Några tänkbara:

• Underdog-grejen, man känner sig exkluderad av samhället och skaffar attutyden "vi vill faktiskt inte leka med er på eget initiativ". Dessutom är det ju mer okej att sparka uppåt än neråt och som exkluderad minoritet sparkar man uppåt mot normal majoritet.
• Man ser det som att man är ute ur the Matrix, har knäckt den sociala koden, sett genom normerna och brutit sig loss. Och jag tror nog att man har lite rätt i det, alltså att samtliga icke-monogama faktiskt har tänkt till, men däremot inte alla monogama. Däremot inte sagt att inga monogama har tänkt till, men överlägsna polymänniskor kanske tror det? Detta blir dessutom extra starkt i kombo med att man är nyfrälst.
  
• Det där med "fri kärlek" och att man övervinner svartsjuka låter ju faktiskt ganska flashigt.

Det där är inte så främmande för mig heller, men jag tror jag fokuserar mig på folk som inte har tänkt till alls. Vilket också är dumt för man kan faktiskt inte tänka till om precis allt i livet, man måste prioritera, och vem har sagt att man suger om man inte prioriterar kärlek/sex?

Dancing Moon frågar: Du är klipsk och verkar våga vara öppen med dina känslor, så jag ska fråga något som jag av naturliga skäl inte kan sluta tänka på på sistone. Hur kan man å ena sidan hävda att man bryr sig om någon, och å andra sidan bedra dem? Sexuellt eller på annat sätt (t.ex. folk som spelar bort alla tillgångar). Jag förstår inte hur det går ihop, din idé om friare kommunikation och så i förhållanden är något jag alltid hållit med om och sett som naturligt... så jag fattar bara inte, och vill gärna höra dina åsikter på ämnet rent allmänt.

Rent allmänt som i "inte VIKLET JÄVLA KRYP HAN ÄR", alltså. Men ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har ju själv vänstrat mot en person jag verkligen brydde mig om, så jag vet att det går, hur motstridigt det än känns. Man kan rymma mycket på en gång, det tror jag. Jag tror även att det ofta kan handla om en liten lögn som växer sig stor, och som inte var så farlig när den började, men blir till slut helt förödande. Och man mår kasst av det och tycker såååå synd om sig själv, men hur mycket man än lider så är det förstås fortfarande den vars rygg man går bakom som det är synd om på riktigt. Och då avvaktar man kanske ännu mer för att hur jävligt det än känns så är man i alla fall ensam om att vårda sitt lilla personliga elände och så slipper man ha både det och partnerns lidande på sig på samma gång, som man får ta när man väl breakat.

Kommunikation är viktigt, döviktigt, men också svårt och man riskerar mycket. Det kan ju också vara bidragande till att man går bakom ryggen, att man bryr sig och inte klarar av att ta risken att såra eller förlora.

...nä, nu låter det lite för mycket som att jag försöker försvara det beteendet. Jag är egentligen bara rädd att verka självgod efter förra frågan, sådär "ja, jag som kommunicerar är ju högre stående med rätt att döma". Å andra sidan är jag otroligt stolt över alla de gångerna jag sagt obekväma sanningar som gjort att jag riskerat att relationen inte gick i den riktningen jag ville ha den. Och ibland gick det åt skogen och relationen gick mycket riktigt inte dit jag ville, men då slapp jag i alla fall känna mig inmålad i ett hörn med brallorna nere i en inte allt för avlägsen framtid. Allt har väl ett pris, och frågan är om man vill betala nu eller senare. Och det är förbaskat jobbigt att det liksom ingår i att vara en sån som betalar senare att hen inte berättar om det i förväg. Det är mänskligt att fela, men vuxna människor tar konsekvenserna.

Henväska

Bland annat DN skriver idag om att fetischister, BDSM-are och transvestiter ska snart inte längre heta sjuka. Det ska däremot en del andra avvikare och argumenten är inte genomgående fantastiska.

Andra sexuella beteenden som till exempel transsexualism, exhibitionism, voyeurism och pedofili kommer att finnas kvar som diagnoser. Och de kommer inte att tas bort i ett senare skede, enligt Lars-Erik Holm.

- Jag tror inte det. Transsexualism behöver vara kvar för att kunna genomföra könsbyte i sjukvården och de övriga är kriminella handlingar som skadar andra, säger han.

Hoppas att Lars-Erik Holm läser bloggar, för det känns som att en icke-försumbar del av bloggosfären har idag ägnat sig åt att förklara att pedofili, voyerism och exhibitionism inte är kriminella handlingar. De är inte handlingar över huvud taget, faktiskt.

DN intervjuar förresten en Sara-Claes som är transvestit och blir en diagnos fattigare från och med januari 2009.

- Det handlar om att sprida kunskap. Aktörerna i samhället måste få veta att de kan ha stor nytta av oss oliktänkare, säger hen och tar sin handväska för att gå.

Jag gillar hen. Och jag tycker att det är intressant att de nämner handväskan.

Genus och diagnoser är sociala konstruktioner! Andra bloggar om: transvestiter, pedofiler, transsexuella, voyeurer, exhibitionister, lars-erik holm, handlingar, kriminella handlingar

Rösträkning

Nu ska jag gå genom mina omröstningar så att jag kan ta bort gamla från högerspalten.

Är simultanorgasm en nittiotalsfluga?

I samband med det här inlägget frågade jag om simultanorgasm är en nittiotalsfluga.

Ja.	12 (32%)
Mnja, men det VAR mer hajpat då än nu.	16 (43%)
Nej.	7 (18%)
Nej. Det går inga trender i sex.	2 (5%)

Finns mödomshinnan?

Frågan på allas läppar fick följande svar.

Ja	6 (6%)
Nej	44 (50%)
Nja	11 (12%)
Inte nu längre	26 (29%)

Är jag snygg?

Jag blev länkad till från playing.se:s stora kärlekstråd och diskussion om huruvida jag är snygg utbröt. Jag tänkte hjälpa grabbarna.

Hur fan ska jag veta det?	11 (25%)
Ja.	21 (47%)
Nej.	6 (13%)
Annat.	6 (13%)

Vad tycker du om dansgenusbyte?

I oktober blev jag upprörd över att en skola inte ville lära ut förarollen i foxtrot till en tjej och JämO godkände det. Som tur är verkar det som att människorna som läser min blogg är vettiga, annars hade jag på allvar funderat på vad det är för publik jag drar egentligen.

Det är okej om tjej för tjej, men inte tjej om hon för en kille	2 (1%)
Det är okej om kille följer kille, men inte om han följer en tjej	0 (0%)
Det är okej om det är en tjej och en kille som båda byter roller, men inte om det är samkönat par	1 (0%)
Det är alltid okej	117 (92%)
Det är aldrig okej	6 (4%)

Vem vinner?

Inför valet i USA var jag naturligtvis tvungen att ordna en egen undersökning. För att jag kunde. Mina duktiga och intelligenta läsare hade förstås rätt.

Obama	30 (52%)
McCain	3 (5%)
Putin	24 (42%)

Telefonsex är detsamma som telefonprostitution.

Gudrun Schyman flippar över telefonsex i dagens Aftonbladet. Här. Folk har tipsat mig om länken, såklart. Debattartikeln var bedrövligt tråkig och det tog Schyman lång tid att komma till poängen som handlar om att telefonsex är prostitution och det har vi opinion mot. Post- och telestyrelsen vill tydligen "släppa telefonsexet fritt" på Telia.

Sedan en stor opinion stoppat telefonsex när Telia lanserade de så kallade 071-tjänsterna har Telia haft en mycket restriktiv hållning. Telias krav på dem som ska ha betalsamtalstjänster är bland annat att telefonsex är förbjudet. Telia har vidare vägrat att fakturera betalsamtal till andra nät bland annat för att man inte vill understödja telefonsextjänster. De andra stora operatörerna har följt Telia i spåren. Men om Telia tvingas fakturera för telefonsextjänster kommer andra operatörer att göra detsamma, eftersom det handlar om stora pengar. Alla kan skylla på att Post- och telestyrelsen har ”tvingat” dem.

Jag tycker att den sista meningen är lite rolig i sammanhanget. "Tvingat" står inom citattecken, som att Schyman menar att de kan ju egentligen säga nej. Och det där med huruvida man tvingas eller väljer någonting frivilligt är en av prostitutionsdebattens mest centrala frågor.

Sedan följer äntligen en förklaring för varför telefonsex är ett problem. Jag fetstilar det intressanta.

Det finns ett starkt stöd för kampen mot prostitution i vårt land. Telefonsex är detsamma som telefonprostitution. Det finns ingen anledning att se det på annat sätt.

Att Marianne Treschow, Post- och telestyrelsen generaldirektör, nu vill släppa telefonprostitution fri är skamligt av flera skäl. Alla vet att organisatörerna av prostitution är nära lierade med kriminella kretsar. Marianne Treschows förslag förvandlar en marginaliserad verksamhet till legitim affär, både för telefonsutenörer och etablerade företag som Telia eller Telenor.

Det finns inga som helst belägg för att telefonsex skulle ha några positiva effekter för samhället. Det finns väl knappast någon som vill att den egna dottern ska vara telefonprostituerad.

Det första kan jag inte annat än hålla med om. Det övriga får Schyman stå för själv medan jag ropar på mamma.

Jag funderade på att skriva en debattartikel, för jag är ju fröken telefonsexexpert. Men jag kom inte på nåt vettigt att säga.

Puss.

Tanja. Uppenbarligen en förlorare, för hon är inte en operatör som förmedlar telesextjänster.

Intressant! Andra bloggar om: telefonsex, telesex, prostitution, din dotter

Frågestund För Fan!

Nä, nu jävlar, nu gör vi som de stora barnen och kör frågestund. Jag vill ha bra frågor. Som får mig att tänka till. Jag vill också ha roliga frågor. Jag vill också ha illa förtäckta komplimanger.

Sedan när är att hålla med att kritisera?

I Expressen kan man hitta en debattartikel av PM Nilsson som handlar om att mammorna ofta vill stanna hemma med barnen, få ut större delen av föräldraledigheten och genom det utesluta papporna från barnets första viktiga år.

Old news is so exciting, men visst, det är viktigt att lyfta fram. Det är lite begreppsförvirring (ska man prata anknytningsteori ska man kanske inte skriva att det är dåligt att föräldrar inte "knyter an" till sina barn, för att det är just det föräldrar inte ska göra) och lite oklara slutledningar (att mammorna är hemma mer beror tydligen på "graviditet, amning och den svenska föräldraförsäkringens utformning"). Men på det stora hela är det sunt att vara upprörd över att mammor är med barnen betydligt mer än papporna och mer eller mindre aktivt och medvetet stänger ut dem.

Pär Ström måste naturligtvis se artikeln som en närmast personlig triumf.

Bra att PM Nilsson vågar säga detta! Jag vet att hans åsikt har stort stöd i folkdjupet, men den skräck som råder för att kritisera feminism och genusproffs gör att mycket få artikulerar åsikten.
- Ströms blogg

Vågar? What?! Och vad har det här med kritisera feminism att göra? Genusproffs, vilka det nu är, borde ju vara den gruppen som är mest medvetna om att även kvinnor gör kön och att föräldraskap är åtminstone till stor del socialt konstruerad?

Suck. Stön.

Intressant. Jag skriver etiketterna när jag är hemma.

Men är inte det vad alla barn drömmer om? Är inte vi snälla nu? Va?

Anders Flanking har lett en av de arbetsgrupper som ska lägga fram idéer på framtidskonventet i helgen. Där ska han presentera förslaget om ökade löneskillnader.

- Skolledarna måste kunna ägna sig mer åt pedagogik och utvärdering, och mindre åt administration, säger han. Rektorn och studierektorn bör oftare följa lektionerna och lärarnas sätt att arbeta med eleverna. Då får de en grund för individuell lönesättning.

Men också eleverna ska vara med och värdera lärarnas arbete, enligt förslaget.

- En elevrepresentant och rektorn bör ha samtal tillsammans med den enskilda läraren och utvärdera hur det fungerat.

- DN

Jag kan inte sluta fnissa när jag tänker på hur det här INTE KOMMER FUNKA. En elevrepresentant VS rektor som helst inte vill ha nåt extraarbete alls och en lärare som, ja, är lärare och liksom sätter elevrepresentantens betyg. Sedan skriver man att allt har gått bra och det inte har kommit några klagomål från eleverna, och är stolt över att man låtit ungarna komma till tals, modern och demokratisk som man är. Grymt! Alla vinner! Utom barnen, förstås.
Det känns som att stjärnan som kom med idén inte varit i närheten av någon sorts utbildning på väldigt länge, och om han har barn lyssnar han inte så mycket på vad som låter när deras munnar rör sig.

Intressant.

What we gonna do now is go back. Way back.

I din presentation står det att du föddes 1984 i Leningrad. Hur kommer det sig?

- första frågan när tidningen Vi intervjuade mig i samband med Phonephucker

Jag nämnde mitt förflutna i småstad för ett par inlägg sedan, och kom på att jag kanske skulle ta och dra mitt livs historia lite kortfattat. Det finns luckor i folks koll på det, och det kanske inte är så dumt att lite offentligt och sammanhängande förklara vad jag hade i Lettland att göra och vilka mina föräldrar är.

Jag föddes, mycket riktigt, i Leningrad, numera Sankt Petersburg. 25 mars 1984, en solig söndag. De trodde jag skulle födas på kvällen så pappa traskade iväg på bio (han skulle ju ändå inte få vara med och umgås med mamma, däremot kunde han ju sitta i pappa-rummet och vänta på nyheterna), men jag ploppade ut raskt och relativt smärtfritt. "Det blev en flicka!" sa barnmorskan. "Är det nån skillnad?" sa min mamma.

Mamma och pappa gifter sig! Hurra!

Mina föräldrar möttes på Teknologiska Institutet där de pluggade kemi. Mamma pluggade till kemist för att hennes kemistfarsa ansåg att det var en bra idé, pappa pluggade till kemist för att hans mamma ville att han skulle bli läkare. De var unga, livet lekte, arbetslöshet fanns inte som begrepp och de skulle få pensioneras när de var 45 för att kemisk industri ansågs vara farlig. När de gifte sig och fick mig var mamma 20 och pappa 19. Det var rätt normalt i deras tid och rum.

Mamma!

Svetlana föddes i Volgograd (mormor likaså, i mars 1943. Obs! det är coolt) men hennes föräldrar flyttade till Lettland när hon var liten. Morfar var ju kemist och han skulle vara med och industrialisera delrepubliken. Familjen hamnade i den nybyggda Olaine, staden hade som jag vet som mest fem fabriker på 20 000 invånare. Min bild av stadens glansdagar är att alla var antingen ingenjörer eller folk som servade ingenjörer (dagisfröknar, butiksbiträden, etc). En förenklad bild, förvisso, men inte helt osann. Olaine är en mycket lyckad småstad på det sättet att den faktiskt är en stad med egen identitet och allt, men ligger bara två mil från Riga och det är ofta lättare att ta sig till centrala Riga från Olaine än från förorterna.

Pappa!

Andrej har rötterna i Kuban-kosacker. (Obs! det är coolt) Hans pappa, mannen som jag har fått mitt efternamn från, var bortirrad. Hans mamma, sjuksköterska i grunden, vidareutbildade sig och när jag var född och många år framåt var hon labbchef på ett sjukhus i Krasnoarmejskaja, en mindre stad (kallad naturligtvis stanitsa, ordet för kosackby) inte så långt ifrån Krasnodar. Staden har efter Sovjets fall fått tillbaka sitt gamla namn Poltavskaja, men inte enligt Google. Ha.

Ett av få bildbevis på att jag har rört vid Kärnfamiljen med en pinne.

Mamma och pappa skildes när jag var tre, i samband med att mamma flyttade tillbaka till Olaine för att börja jobba på Biolars. Mamma fick vårdnaden utan några större bråk och konflikter. Pappa flyttade så småningom tillbaka till Krasnoarmejskaja och började plugga till läkare i Krasnodar. Jag bodde i Olaine under skolåret och hos pappa på somrarna. Det funkade utmärkt, även om det kompicerades när Sovjet föll sönder, förstås. Inte minst för att min mamma inte längre var ingenjör med fömåner, så man fick åka Riga-Adler-tåget i 2,5 dygn istället för att flyga till Krasnodar.

Hela tiden jag och mamma bodde i Olaine bodde vi i korridor, förresten. När man kom blev man tilldelad ett rum i korridor i ett hus som fabriken där man jobbade ägde, och sedan fick man lägenhet i fabruikägt hus. Men mamma var ensamstående och då var det såklart en massa kärnfamiljer som prioriterades i lägenhetskön. Och sen föll systemet sönder och ingen tilldelades lägenhet längre.

Skoluniform var inte obligatoriskt, egentligen.

Jag började skolan när jag var sex, för det var så man gjorde. Jag såg verkligen fram emot att få vara med i barn- och ungdomsorganisationen, men Lettland var tidiga på att avskaffa det, så jag fick inte. Fortfarande, 18 år senare, en av de största besvikelserna i mitt liv. Skoluniformsobligatoriet avskaffades också, även om en del hade det i alla fall, av gammal vana och för att föräldrar hade hunnit skaffa det i förväg. Lettiska skoluniformer ansågs vara väldigt åtråvärda, som jag förstått det, för de var snygga och europeiska med kavaj och plisserad kjol. Men jag hade en rysk jag fått av farmor.

Att jag har gått i sovjetisk skola har gjort att jag känner att jag gjort en tidsresa om jag jämför med svenska jämnåriga. Vi hade betyg från ettan, förutom ämnesbetyg hade vi betyg i flit och uppförande. Disciplin - man ställde sig upp när en vuxen kom in i klassrummet, räckte upp handen på ett särskilt sätt, var betydligt mer formell mot lärarna än svenska lågstadieungar. Dessutom kunde man få smäll på fingrarna med linjalen eller få en hel lektion tillägnad en själv genom att läraren skällde ut en. Jag var inte bråkig, men understimulerad och vad ska vi säga... jag hade åsikter ibland. Jag kom dock lindrigt undan eftersom min mamma stod upp för mig mot systemet, eftersom jag var driftig och organiserade en massa roliga timmar, tävlingar och fester i klassen och eftersom jag var smart. Jag var inte den med bäst betyg, men jag var smart och klassens uppvisningsexemplar när det kom till tävlingar i matte och ryska, samt olika kunskapslekar.

Ni kan kanske tänka er hur det gick för en industriberoende stad som Olaine efter Sovjets fall och alla infrastrukturerna och kontakterna med Ryssland liksom kollapsade litegranna. Mamma fick sparken 1992, om jag minns rätt, och ett tag var hon arbetslös. Arbetslöshetsbidrag fick man i sex månader, sedan var det bara att. Mamma campade lugnt hemma i ett halvår och sedan började på en bokföringskurs. Vi var rätt fattiga under den tiden. Inte så vi svalt (vi hade ju släkt i stan och så), men det var rätt monotont med maten och jag kan fortfarande inte se den billigaste ostsorten utan att rysa. Eller inlagd squash och kokt potatis. Jag är lite glad att jag har varit fattig, men jag kan också konstatera att även om man kan ha kul utan pengar föredrar jag att ha kul med pengar. Lätt.

Mammas smarta drag med bokföringsklursen ledde så småningom till att hon blev ekonomichef i stans vårdcentral/sjukhus. Så kan det gå.

Det är föresten inte helt irrelevant att nämna att under mina postsovjetiska lettlandsår har min polyandligt sökande mamma lyckats stoppa in mig i två olika söndagsskolor. Först en ryskortodox; de berättade roliga sagor, men sedan började de bara prata om den gudomliga liturgin. Det var tråkigt, fast man fick en målarbok. Sedan snöade mamma in på Hare Krishna. Deras söndagsskola var mycket roligare, det var mer party och fantastiskt god mat (saknar fortfarande). Jag är grymt tacksam för att jag fick prova på olika religioner och tidigt lära mig att alla har nåt vettigt att säga, och det är ungefär samma sak. Men när var var runt tio slog det mig att de i Hare Krshna inte bara förväntade sig att jag skulle gå dit, memorera verser från Bhagavad Gita och äta friterade degbollar i sirap, utan att jag skulle tro på de roliga sagorna. Det kändes obekvämt, för jag trodde inte. Så jag slutade.

I alla fall. 1995 var en väldigt omskakande år. I början av året påtänktes tanken att mamma kanske skulle gifta sig med en utlänning. Julen firades med hans familj och när vi åkte från lantstället åkte vi till det som vi nu skulle kalla vårt hem. Bagarmossen. Mer än så tänker jag inte skriva om det nu, för det kommer leda till en tegelsten av osammanhängande essä. Och mamma och svensken skilde sig när jag var 18.

VT96 började jag i femman i Bagarmossens skola, jag hoppade ner ett år för att kunna komma ikapp med språket och så, men det ledde till att jag hamnade i klass med jämngamla svenskar, så det var kanske ingen större förlust. Där gick jag i Svenska 2. Tre terminer senare var jag klar med högstadiets mattebok och redo för Engelbreksskolans matteklass. Eftersom det är inte lika kul att dra anekdoter om svensk skola jämfört med sovjetisk drar jag min fortsatta karriär mycket kortfattat:

HT97-VT00 Matteklass på Engelbrektsskolan på Östermalm. Salig blandning av priviligerade kids som bor i närheten, mindre priviligerade kids som bor i närheten och matteduktiga kids från all over.
HT00-VT03 Samhällsvetenskapliga linjen med inriktining kultur på Norra Real. Det får man inte jobb på, basånivet.
VT03-HT04 Tekniskt Basår på KTH Campus Telge. I Södertälje.
HT04-VT05 Teknisk Fysik på KTH.
HT05 Upphetsande och Förråande - sex, censur och kroppslighet på SU medan jag bestämmer mig.
VT06 Telefonseeeex!
HT06 Grekiska för filosofer på Södertörn och telefonseeeeeex!
VT07- Psykologlinjen på SU

Så, det var det. Jag har försökt att koncentrera mig på det väsentliga och hoppa anekdoterna, men nu kan jag i alla fall hänvisa till det här om nån vill ha förklaring på varför jag hittar i Riga. Fråga om det är nåt mer ni vill veta.

"Vem är Barack Obama" är det nya "Vem är John Galt".

Det känns fel att inte kommentera det i alla aktiva bloggar man har, så jag upprepar det jag skrev i min personliga - en president som är jäkligt hip-hop och jäkligt fashion och dessutom har en dotter som är potentiell HP-fangirl. Jag vet inte hur mycket mer Tanja approves det kan bli.

How can you afford this rock'n'roll lifestyle?

Hanna Fridén skrev igår ett självutlämnande inlägg om att hon har superlågt självförtroende. Min spontana reaktion är nog mest att jag tycker det är konstigt om det hon skriver är några nyheter för någon. För dels är det väl så att mäniskor som vågar hoppa på riskprojekt är antingen jävligt säka på vad de gör eller desperados utan någonting att förlora. Och folk med riktigt bra självförtroende är nog betydligt mer sällsynta än de med lågt. Men framför allt, Hanna har ju nämnt de där problemen förut, och dessutom... Ja, jag vet inte. När jag ser en superkvinna (snygg, framgångsrik, hinner med ettusen saker, ni vet) känns det direkt att det finns slit, smärta och tårar bakom. Jag menar inte det på nåt misunnsamt sätt alls, att "rätt åt henne" för att det går så bra eller att hon ska skylla sig själv eller att "*morr* det måste vara nåt fel på henne". Utan helt enkelt att... det känns så. När jag ser en kvinna som lyckas prestera så det skulle räckt till för fem pers så blir jag inte förvånad när det visar sig finnas mycket jobbigt bakom. Det är inte ens någonting bakom fasaden, det är en del av den.

Jag har en tjejkompis som är snygg, smal, begåvad, duktig (och jag lägger inte in någon möjligen negativ duktig flicka-värdering nu), hårt arbetande, målmedveten, bestämd. Hon har utvecklats enormt under åren jag känt henne. Hon är grym på det hon gör och hon kommer vara grym även i framtiden. Det syns. Det märks. Och trots att hon försöker att inte visa det utåt märks det att hon inte får allt gratis. Ibland krackelerar fasaden bortom allt tvivel, men ofta är det snarare i detaljerna det märks att hon har det tungt och att hon egentligen helst inte vill visa det. Ibland vill jag bara gå fram till henne och säga "du, Lisa (nej, hon heter inte Lisa), du behöver inte lägga ner energi på att låtsas att du har det lätt, för du är omgiven av andra lika hårt arbetande kvinnor som alla mycket väl kan det där med att framgång kostar och att det arbetet du gör är slitsamt. Din styrka ligger ju inte i att du tycker att det du gör är lätt, utan att du gör det trots att det är svårt".

Jeff, som är ganska "bit ihop och arbeta dig uppåt" av sig, tycker att mitt sätt att tänka där är fel. Det finns inget värde i att visa svaghet, säger han. Men jag tycker inte heller det finns något värde i att dölja det. Och det handlar ju inte heller om svaghet, utan om att kunna visa att ens liv inte bara är kul och lätt. Jeff själv gnäller för övrigt ganska duktigt på sitt jobb, som han älskar och gärna lägger ned tid på, men som ändå är slitsamt.

Jag tycker ofta, rent teoretiskt, att det inte finns något egenvärde i att flasha det svaga heller, men när jag tänker rent praktiskt inser jag att jorå. Det finns ju det där inlägget av Sofia Dahlén som jag säkert länkat till tusen gånger, men som jag tycker är riktigt bra, ett inlägg om bilden av sig själv man väljer att visa upp. Och det är det det handlar om, det anses någorlunda skamligt att retuschera foton, men det är mycket mer okej att retuschera duktighet, prestationsförmåga och hur roligt man egentligen har det. Det blir en omöjlig helhet man signalerar, någonting ouppnåerligt. Och på något sätt är det ju en sak om en filmstjärna alltid är snygg och finnfri, men om det är en "valig människa" blir det tydlig signal till andra vanliga människor att bara de skärpte sig skulle de kunna nå dit.

Och ingen kan nå dit, inte ens förebilderna. Inte ens ouppnåerliga filmstjärnor, faktiskt.

"Hur hinner du med allt du gör?" frågade en kursare mig och jag svarade att det är det ijag inte gör. Någon vecka senare bestämde jag mig för att hoppa en tenta för att vila upp mig. Det var i samma veva som Blondinbella tog bloggpaus och jag min reaktion på det var allt annat än förvåning. Det var bland det mer väntade i bloggosfären iår, om man säger så. Så går det om man rusar runt som en iller. Jag känner igen mig i Hanna och Bella, både kasst självförtroende bakom den kaxiga utstrålningen och att ha hela dagarna inplanerade på ett tusen olika projekt för att en dag inse att man inte riktigt pallar. Jag kan inte läsa bloggar skrivna av unga drivna och framgångsrika kvinnor utan att tänka.. nej, inte "hur mår du egentligen, gumman?" utan "jag vet hur det är, sistah". Och samtidigt som jag själv ofta helst undviker att prata om hetsätningsattacker och hysteriskt gråt med främlingar, känner jag att det inte är optimalt när den lyckade krävande livsstilen låter all fun and no krav. Jag vet att det sätter press att prestera. Jag vet det inte minst för att jag själv känner av det. Shiiit, där är ju folk som gör tusen gånger mer än jag utan att ha svackor och... eeeh, nej. Det har de nog. Men jag hinner ikförbannat känna att jag gör för lite. Det sporrar mig. Bra och dåligt.

Blondinbella började blogga igen väldigt snart efter pausen, och det verkar inte som att hon pausar så himla mycket med övrigt i livet. Min egen stresspaus ("rehab" som jag kärleksfullt kallade det) var i princip bara paus från en tenta; jobb, andra skoluppgifter och annat jag gör fick vara kvar. Både jag och Bella pratade dock entusiastiskt om att vi minsann inspg att vi var på väg in i väggen, reflekterade och stressade av. Ljuger vi, och i så fall för vem?

Det här går in litegrann... jag skrev ett på många sätt klumpigt inlägg för länge sen, men det som står i sista delen, om att gärna visa upp en bild av att man fått det önskvärda utan ansträngning, det håller. Det är nog en av de smartare tankarna jag skrivit om här.

Det här inlägget känner jag håller på att bli ett av mina mindre strukturerade, men jag vet inte om jag kan få ihop allt på ett bra sätt. Det handlar ju om invecklade grejer. När det kommer till sådant väntar jag ofta tills jag tänkt genom allt och byggt upp en modell, sedan skriver jag. Det här inlägget är ovanligt personligt för den här bloggen, så det är snabbt ihopslängt.

Viktiga huvudtankar att tänka vidare på:

• Det är mer okej att "retuschera" vissa saker än andra
• Man sänder alltid ut signaler när man filtrerar information
• Vad sänder jag ut egentligen?
• Är det normalt, bra, och önskvärt att jag alltid bara antar att de unga framgånsrika kvinnorna kommer att kollapsa av stress/får hysteriska gråtutbrott jämt/betalar dyrt, hur värt det än är
• Varför är det så svårt att visa att man fått slita för att komma dit man är?
• Hur reagerar "allmänheten" när en superkvinna outar sig som någon som faktiskt inte klarar allt och inte är superstarkpå alla områden? Blir de besvikna? Skadeglada? Gillar de superkvinnan mer för att hon blir "mänskligare"?

Intressant. Andra bloggar om: hanna fridén, isabella löwengrip, superkvinnan, vad var det jag tänkte, mänsklighet, sårbarhet, svaghet, självförstoende, lågt självförtroende, stress, bilder, signaler, press