Sedan när är att hålla med att kritisera?

I Expressen kan man hitta en debattartikel av PM Nilsson som handlar om att mammorna ofta vill stanna hemma med barnen, få ut större delen av föräldraledigheten och genom det utesluta papporna från barnets första viktiga år.

Old news is so exciting, men visst, det är viktigt att lyfta fram. Det är lite begreppsförvirring (ska man prata anknytningsteori ska man kanske inte skriva att det är dåligt att föräldrar inte "knyter an" till sina barn, för att det är just det föräldrar inte ska göra) och lite oklara slutledningar (att mammorna är hemma mer beror tydligen på "graviditet, amning och den svenska föräldraförsäkringens utformning"). Men på det stora hela är det sunt att vara upprörd över att mammor är med barnen betydligt mer än papporna och mer eller mindre aktivt och medvetet stänger ut dem.

Pär Ström måste naturligtvis se artikeln som en närmast personlig triumf.

Bra att PM Nilsson vågar säga detta! Jag vet att hans åsikt har stort stöd i folkdjupet, men den skräck som råder för att kritisera feminism och genusproffs gör att mycket få artikulerar åsikten.
- Ströms blogg

Vågar? What?! Och vad har det här med kritisera feminism att göra? Genusproffs, vilka det nu är, borde ju vara den gruppen som är mest medvetna om att även kvinnor gör kön och att föräldraskap är åtminstone till stor del socialt konstruerad?

Suck. Stön.

Intressant. Jag skriver etiketterna när jag är hemma.