lördag, april 11, 2015

Tanja som bråkar, vi har alla stegen.

Jag har just nu hamnat i två pågående parallella processer som handlar om hur jag ställer till med bråk. Jag kom på att det faktiskt alltid finns ett mönster. Här är manualen till hur jag bråkar, steg för steg. Ni kan hädanefter underlätta för mig genom att lägga er platta vid punkt 6.

1) Tanja känner obehag.

2) Tanja zoomar ut och analyserar obehaget, inser att det inte rör sig om enskild händelse eller missförstånd, utan ett mer omfattande mönster.

3) Tanja försöker ordna upp obehagliga mönstret genom att påpeka det på icke-provokativa sätt, eller med konstruktiva förslag. Det funkar inte.

4) Tanja upprepar 3 tills hon lackar.

5) Tanja lägger ner tid och arbete på att samla in information för att bygga sitt case. Det kan innebära att prata med andra, transkribera ljud, läsa genom mailtrådar.

6) Tanja skriver en genomtänkt, mestadels vänlig, välunderbyggd text som riktas till personen som Tanja anser är ansvarig för det obehagliga mönstret. Vi borde ha ett kodnamn för personen, och det namnet borde vara Du Är Fukkad, men vi kallar istället henom för Elektron.

7) Elektron svarar med att inte alls ta till sig, vara otrevlig, och försöka vifta bort problemet.

8) Nu är det verkligen läge att kalla Elektron för Du Är Fukkad. Tanja går in i pitbulläge. Det innebär att Tanja tar sin redan befintliga information, samlar in mer information, och har dessutom ytterligare tyngd i Elektrons otrevliga svar i 7.

9) Tanja skriver ny text till personen, nu med mindre fluff. Dock fortfarande med fluff och diplomati, för Tanja vill inte ge Elektron dirt på henne. (Paradexempel på fall där det tydligt framkommer att jag kan underbygga det jag säger)

10) Elektron är skitsur på Tanja, säger att Tanja är otrevlig.

11) Tanja köper detta rakt av. Tänker "jamen jag är otrevlig, men nån måste ju vara en bitch också, det går ju inte att ordna saker som trevlig". Har dåligt samvete. Gnuggar in "otrevlig" djupare in i sin självbild. Tänker "jag är född bad cop". Tänker "jag var säkert för hård mot Elektron i 6". Pratar med kompisar om att buuuu, jobbigt att vara otrevlig. Men man måste ju liksom. Någon måste. Och ingen annan gör det, så Tanja måste.

12) Tanja läser sin originaltext och häpnar över hur hon är diplomatin mafakking själv i den. Men att Elektron ändå svarar taskigt, säger att Tanja är otrevlig och har attitydproblem. Detta dessutom efter att Tanja påpekat saker på ett väldigt trevligt sätt utan resultat.

13) Tanja blir lack på allt. Frustrerad över att hon återigen själv trodde att hon var otrevlig. Förbannar denna värld. Pratar uppgivet med vänner. Fortsätter hantera Elektron tills nån form av tillfredställande lösning uppnåtts, eller åtminstone tills denna Elektron ber om ursäkt för att ha behandlat Tanja illa.

14) Tanjas bitchrykte stärks för att eh klart att en brud som bråkar är otrevlig.

Så vad vill jag ha sagt? Ett, om jag nånsin utövar punkt 6 mot dig, så kan du underlätta ditt och mitt liv enormt genom att bara lägga dig platt och hålla med. Jag kan häva ur mig saker i affekt, men skriver jag nåt som ser genomtänkt ut (eller pratar på det sättet) så har jag tänkt genom det hundra varv, kollat med kompisar, och har ett fett case.

Två. Jag är så jäkla trött på den här dansen jag gör med 10, 11 och 12. Samma jävla fälla gång på gång. Varför vill jag så gärna tro att jag är otrevlig? Jag gör det så lätt för Elektron, när jag borde vara trygg i att jag inte är otrevlig när jag faktiskt kommer med relevant kritik.

Jag vet ju i alla fall att jag kommer gå vidare fast jag ärligt tror att jag är ett taskigt as, om jag tycker ämnet är viktigt (och har jag gjort 1-6 så tycker jag det). Men jag tänker på alla andra som försöker prata om mönster som inte är okej, och som backar vid 7, ber om ursäkt för att de finns, och känner sig som skurken.

De som vinner är ju de som upprätthåller det kassa mönstret, slipper all kritik, och kan dessutom framstå som offer för att nån var dum och otrevlig mot dem. Kul.

Jag tänker att om jag bloggar det här så kommer jag ha lättare att nästa gång minnas att inte svälja betet att se mig som otrevlig. Jag har inga problem med att vara det, men jag vill gärna ha en realistisk självbild förankrad i mitt faktiskt beteende.

9 kommentarer:

Mattias S sa...

Jag har ju tagit del av några av dina mer offentliga sammandrabbningar och den "otrevlighet" som jag tycker mig att du ofta blir anklagad för handlar om att personen inte MENADE något illa. Personen tar det personligt på något vis och försöker förklara att hen inte menade något illa istället för att faktiskt lyssna på din kritik.

Det här är någonting som är så jävla vanligt, väldigt ofta tycker jag mig se en stor dissonans mellan män och kvinnor här också, där man istället för att lyssna på varför en person blir upprörd direkt börjar försvara sig och försöka förklara hur man tänkte.

Det är såklart någonting jag själv också gör men som jag försöker bli bättre på.

Och även om det nu är så att ens intentioner och tankar var helt andra än vad personen upplevde så är det värt att lyssna på och se vilka handlingar som den andra personen reagerade på så kanske man ser hur den personen omöjligt kan veta ens tankar och känslor utan tolkar utifrån dom handlingarna i sig och se hur fel det kan ha blivit. Så även när "konflikten" på missförstånd och feltolkningar så gör man kanske bättre i att lyssna och förstå och kanske helt enkelt acceptera och gå vidare istället för att försöka förklara hur man egentligen tänkte utan att lyssna på den andra.

Ibland är det svårt som fan men om man börjar försöka tänka till lite innan man bara reagerar defensivt så har man kommit en bra bit på vägen.

Men nu spårade jag iväg lite, min poäng var ju bara det att många tycker det räcker att säga "jag menade inget illa" så ska dom bli förlåtna. Då upplevs det "otrevligt" av dig att inte förlåta dom.
Eller ja, det är en av sakerna jag tänkte på iaf.

Lara sa...

De undantag jag har sett är när vänner peppar dig och påpekar att det inte är du som är otrevlig, de är de andra som typiskt gör det som Mattias S beskriver. Typexempel hos antagonisten: reaktionerna från QGs etc när vi korrigerade grejer på scen förra konserten. Typexempel på peppiga vänner som leder till nån sorts progression: Lara och Apellet peppar Tanja som fan och vi får tillsammans igenom möten och handlingsplaner.

stella thilde sa...

Det låter i din beskrivning som att du, efter steg 3-4 någonstans, lägger väldigt mycket tid och energi på att bevisa att du har rätt och andra parten har fel.
Ta ett steg tillbaka och fråga dig själv; vad är det du vill uppnå slutligen? Bli vän med Elektron igen? Eller "få rätt" till varje pris?

Hade det varit jag, så hade jag någonstans vid steg 4-5 nog bara insett att "Nej, den här Elektron och jag går visst inte så bra ihop", och släppt allt, även kontakten. Bättre att ödsla min tid och energi på de som vill ha den.

Tanja Suhinina sa...

stella thilde:
Jag lägger ner mycket energi efter att ha kommit fram till att det är ett problem som är värt att kämpa för att lösa. Det kan handla om personer som försöker inskränka mina möjligheter att försörja mig. Det kan handla om personer som trycker ned redan förtryckta grupper. Det kan handla om personer som är rövhattar mot mig och mina vänner. Det kan handla om personer som inskränker mitt handlingsurymme. Att säga upp vänskapen är inte direkt nåt som löser det.

stella thilde sa...

OK, tack för förtydligandet! Har det fungerat då? Har du lyckats lösa problemet? För isåfall är det ju värt det.

Anonymus Maximus sa...

Någon skrev någon gång att "om du lyckats ändra på dig själv och det inte gjorde ont, så har du inte ändrat på dig själv".

För en del är det inte så mycket diplomatin / icke-diplomatin som spelar roll, det är smärtan av att ändra sig som får Elektron att vilja "slå tillbaka" med något, vad som helst. Typ klassikern "du kunde ju ha sagt det på ett trevligare sätt".

Givet detta kan du se det som att ju högre Elektron skriker i (10), desto mer effekt hade du i målet. Heja du!

Jag brukar påminna mig om det i liknande lägen. De skriker inte för att du verkligen sårar dem - de skriker av samma skäl som en unge skriker för att du hindrar dem från att smaka på hundskiten som de upptäckt: det är bara frustration.

Sedan: Om det slutar med att du ber så hemskt mycket om ursäkt spelar det ingen roll, även om det bokstavligen är ett krav att du ska be om ursäkt för att du haft alldeles för rätt.

För din egen skull, glöm inte att utropa seger i (13)! "Jorå, Elektron höll med om kritiken. Gjorde det vanliga 'du kunde varit trevligare', så jag bad om ursäkt för att ha haft fullständigt förkrossande rätt."

Vill du kan du alltid lära dig några politikerursäkter: "Förlåt att det jag sa uppfattades som otrevligt, men vi är ju överens om sakfrågan så nu ska vi se framåt." "Förlåt att du har fel." (Men det är otrevligt.)

Anonym sa...

JAG HÅLLER MED DIG OM ALLT TANJA.. känns som du beskriver min värld..
intressanta brytningstider vi lever i där egot ALLTID vill ha RÄTT och samtidigt saknar ödmjukheten att erkänna en annorlunda verklighetsuppfattning/illusion och inte minst att förlåta uppriktigt om hen har förmågan att släppa sin kognitiva dissonans (vår tids största folksjukdom/"diagnos"...) Tips på vägen Tanja, om du inte redan använder det mot dig själv och tillfälliga antagonister (som alltid/oftast vill ha rätt... : Vill du ha RÄTT eller VILL DU vara LYCKLIG!? JAG VÄLJER VÅREN O LYCKAN MED DET BÄSTA SVENSK INVANDRINGSPOLITIK SKÄNKT SVERIGE... NU SNACKAR VI GIRLPOWER, SOM INTE SER PROBLEMOMRÅDEN, ENDAST FÖRBÄTTRINGSOMRÅDEN... NJUT---(OM EGOT MÄKTAR MED SÅ MKT KÄRLEK...? https://www.youtube.com/watch?v=j8VdehTuZfw

CatLover sa...

CatLover

CatLover sa...

jag är dålig på bloggfunktioner som ex kommentarer/forum

jag la in denna kommentar/tråd "Anonym sa...
JAG HÅLLER MED DIG OM ALLT TANJA"
Tack för bästa bloggen i Sverige (möjligt världen?)"

När jag senare gick in för o se om kommentaren kom in och ev respons läste jag: Lämna din kommentar

"Hej, kommentator!... men använd ett smeknamn... Gör du inte det raderar jag din kommentar"

Så jag antog att mitt inlägg ej kommer in förrens jag angett nicname

Så jag skrev: nicname i ett fält o nicname i med fält: CatLover sa...
CatLover

5 maj 2015 19:20

Så nu vet du varför CatLover skrev CatLover ;-)

Och så återstår frågan om min kommentar kom in överhuvudtaget då jag inte skrev nicname?

Är lite rörig i vad jag skriver/utrycker mig pga av ADHD o en släng afasi... Och ur jag uttrycker mig är helt olika pga av dagsformen, aldrig statisk och alltid beredd att dagligen ändra uppfattning, och ibland undra: Skrev/tyckte jag verkligen så förra veckan...

"you can´t step in the same river twice"


Märks det på mitt sätt att skriva Tanja? Eller kan man överhuvud taget se drag av diagnoser beroende på hur man interagerar via blogg/forum/mejl??

Jag älskar ditt sätt att skriva Tanja, och kan ana att du har en släng av adhd..? Kan det ligga nåt i det Tanja?

Och vad gäller ordet "diagnoser", som oftast är värdeladdat och stigmatiserande, så borde vi byta ut det mot EGENSKAPER som är fantastiska i rätt sammanhang o med rätt människor

Tack för Sveriges (om inte världens?)
bästa blogg!

CatLover