Jag har läst Atlas Shrugged och the Fountainhead och har helt ärligt funnit böckerna helfestliga. Jag gillar den dieselpunkiga stämningen. Jag gillar att figurerna är så grovhuggna och att både handlingen och figurerna illusterar författarens syn på moral och den perfekta människan. Den lilla knorren på det, i fallet Ayn Rand, blir att hennes moral är väldigt annorlunda från de flestas. Det ger de övertydliga romanerna en extra dimension, och paradoxalt nog påminner oerhört om heroisk sovjetisk SF. Det är samma idealiserande av hårt arbete, och samma besjungande av det mäsnkliga förnuftets seger över naturen.
Särskilt i Atlas Shrugged blir det uppenbart att vi har att göra med övermänniskor som inte bara är smartare, snyggare och häftigare än alla andra, utan dessutom saknar basala fysiologiska behov som de flesta med människokropp är slavar under. Rands moraliska föredömen behöver varken sova eller äta för att fungera väl, vilket påpekas ofta och gärna. De står ofta över saker som relationer och familjeband, och kan i årtionden lägga hela sin vakna tid på jobb och sidoprojekt för att slutändan vara överlägsna, men förkastade av sin familj som de ignorerat under hela den produktiva tiden. Men Ayn Rand säger ju själv att hon inte vill skildra vanliga människor, och för att vara en exceptionell Ayn Rand-människa kan inte bli till om hon ska bry sig om de lägre trappstegen i Maslowtrappan.
Trettio år senare, i lilla kalla Sverige, söker tidningen Filter efter precis den övermänniskan.
Jag har nog läst alla nummer av Filter senaste två-tre åren. Jag prenumererar inte, men jag köper tidningen när jag ska på en längre resa med kollektivtrafik och har inget läsmaterial med mig. Tidningens främsta kännetecken är det som rubriceras som "berättelser" - längre reportage om olika fenomen och personer. Personerna är förstås ofta just exceptionella, människor som lyckats med sådant som gör dem värda att lyfta fram. Det intressanta, tycker jag, är att de beskrivs på precis samma sätt som de aynrandska hjältarna.
I senaste numret (dec'12/jan'13) finns det fem berättelser varav fyra är personporträtt av olika slag. I alla kommer det upp moment som understryker att sömn, mat och semester försummas. Peter Hammarstedt är aktivist i Sea Shepherds, och hans flickvän jobbar tre jobb och eftersom de är extrema människor kommer de aldrig åka på semester ihop.
Tilde Björfors som grundade Cirkus Cirkör får en fråga om hur mycket hon jobbade och svarar "Jämt. Alltså dygnet runt. På julaftnarna satt jag hemma hos någon pojkväns familj och pratade i telefon för att rodda någon turné. Men jag behövde ingen semester. Jag behövde inte äta eller sova. För det var det roligaste jag visste."
Donald Boström som grävde fram information om orgamstölder i Israel är ovanlig - det står visserligen skrivet att han sover för lite, men han verkar faktiskt lidit av det, samt skilsmässan han gick genom under en pressad period. Men det är lugnt, "som erfaren karateutövare visste han hur han skulle hitta sitt fokus".
Som mest aynrandskt blir det i artikeln om Thomas Öström och Joachim Karthäuser som uppfinner ett nytt sätt att utvinna energi. Att det blir så likt Hank Reardens historia beror inte minst på att just den texten är skriven på ett sätt som ska vara målande, men får mig som läsare att vilja be skribenten att sluta låtsas att han var där och med egna ögon såg hur Thomas snubblade på just en bandyklubba. Läsarna bjuds därför på smakprov från Thomas privatliv som "En timme senare hade maten blivit kall. När [Thomas partner] Helen tittade ut såg hon sin man fortfarande stå vid bilen och prata med grannen." eller när Helen beskriver en middag som "Men [Thomas] var inte där. [...] Alltså, han satt vid bordet, men han var helt borta.".
Jag måste få detta sagt - jag kan inte låta bli att tänka på aynrandska hjältar när jag läser Filter. Det är förstås rimligt att människor som åstadkommer exceptionella saker också behöver offra en del. Men ju mer jag läser tidningen desto mer känns det som att de haft ett redaktionsmöte där de bestämt ett policy för hur den ideala skildrade människan ser ut, och kommit fram till att om man kan ta upp att personen försummade sömn, mat och relationer så måste det tas upp. Ofta tillför den biten ingenting, vi läser ju inte om personen just för att personen försummar familjen, utan ska berätta någonting om personens karaktär.
När man pratar om tidningar som sprider skadliga ideal pratar man ofta Cosmopolitan eller inredningsmagasin. Pfeh! Vill ni ha helt jävla orimliga ideal, testa Filter!
Särskilt i Atlas Shrugged blir det uppenbart att vi har att göra med övermänniskor som inte bara är smartare, snyggare och häftigare än alla andra, utan dessutom saknar basala fysiologiska behov som de flesta med människokropp är slavar under. Rands moraliska föredömen behöver varken sova eller äta för att fungera väl, vilket påpekas ofta och gärna. De står ofta över saker som relationer och familjeband, och kan i årtionden lägga hela sin vakna tid på jobb och sidoprojekt för att slutändan vara överlägsna, men förkastade av sin familj som de ignorerat under hela den produktiva tiden. Men Ayn Rand säger ju själv att hon inte vill skildra vanliga människor, och för att vara en exceptionell Ayn Rand-människa kan inte bli till om hon ska bry sig om de lägre trappstegen i Maslowtrappan.
Trettio år senare, i lilla kalla Sverige, söker tidningen Filter efter precis den övermänniskan.
Jag har nog läst alla nummer av Filter senaste två-tre åren. Jag prenumererar inte, men jag köper tidningen när jag ska på en längre resa med kollektivtrafik och har inget läsmaterial med mig. Tidningens främsta kännetecken är det som rubriceras som "berättelser" - längre reportage om olika fenomen och personer. Personerna är förstås ofta just exceptionella, människor som lyckats med sådant som gör dem värda att lyfta fram. Det intressanta, tycker jag, är att de beskrivs på precis samma sätt som de aynrandska hjältarna.
I senaste numret (dec'12/jan'13) finns det fem berättelser varav fyra är personporträtt av olika slag. I alla kommer det upp moment som understryker att sömn, mat och semester försummas. Peter Hammarstedt är aktivist i Sea Shepherds, och hans flickvän jobbar tre jobb och eftersom de är extrema människor kommer de aldrig åka på semester ihop.
Tilde Björfors som grundade Cirkus Cirkör får en fråga om hur mycket hon jobbade och svarar "Jämt. Alltså dygnet runt. På julaftnarna satt jag hemma hos någon pojkväns familj och pratade i telefon för att rodda någon turné. Men jag behövde ingen semester. Jag behövde inte äta eller sova. För det var det roligaste jag visste."
Donald Boström som grävde fram information om orgamstölder i Israel är ovanlig - det står visserligen skrivet att han sover för lite, men han verkar faktiskt lidit av det, samt skilsmässan han gick genom under en pressad period. Men det är lugnt, "som erfaren karateutövare visste han hur han skulle hitta sitt fokus".
Som mest aynrandskt blir det i artikeln om Thomas Öström och Joachim Karthäuser som uppfinner ett nytt sätt att utvinna energi. Att det blir så likt Hank Reardens historia beror inte minst på att just den texten är skriven på ett sätt som ska vara målande, men får mig som läsare att vilja be skribenten att sluta låtsas att han var där och med egna ögon såg hur Thomas snubblade på just en bandyklubba. Läsarna bjuds därför på smakprov från Thomas privatliv som "En timme senare hade maten blivit kall. När [Thomas partner] Helen tittade ut såg hon sin man fortfarande stå vid bilen och prata med grannen." eller när Helen beskriver en middag som "Men [Thomas] var inte där. [...] Alltså, han satt vid bordet, men han var helt borta.".
Jag måste få detta sagt - jag kan inte låta bli att tänka på aynrandska hjältar när jag läser Filter. Det är förstås rimligt att människor som åstadkommer exceptionella saker också behöver offra en del. Men ju mer jag läser tidningen desto mer känns det som att de haft ett redaktionsmöte där de bestämt ett policy för hur den ideala skildrade människan ser ut, och kommit fram till att om man kan ta upp att personen försummade sömn, mat och relationer så måste det tas upp. Ofta tillför den biten ingenting, vi läser ju inte om personen just för att personen försummar familjen, utan ska berätta någonting om personens karaktär.
När man pratar om tidningar som sprider skadliga ideal pratar man ofta Cosmopolitan eller inredningsmagasin. Pfeh! Vill ni ha helt jävla orimliga ideal, testa Filter!
15 kommentarer:
När jag var yngre och funderade på att satsa på musiken fick jag ett gott råd av min mammas kusin, som hade jobbat professionellt som flöjtist: Det kommer fungera om du tycker det är minst lika viktigt som att äta och sova.
Nu var det min bror som blev estet, inte jag, och jag kan förstå vad hon menade.
Det finns en allmän trend i samhället sen länge som jag valt att kalla maximism. Maximal endimensionell utdelning, skit i balansen. Det kanske vanligaste är "så mycket pengar som möjligt", jag är helt fascinerad av hur både individer och fackliga organisationer fortfarande har så hårt fokus på att få så höga löner som möjligt, när en överväldigande majoritet av arbetande svenskar redan uppnått en nivå där mer pengar inte tillför så mycket vad gäller livskvalitet. Frågor med för de flesta idag betydligt större livskvalitetshöjande potential, som t.ex. sänkt arbetsbelastning eller att inte omorganisera så förbannat ofta, är jättetydligt underordnade lönenivåerna. Har en misstanke om att det bl.a. handlar om att härskarklassen storkapitalisternas värderingar (som ju per definition bl.a. inkluderar just "så mycket pengar som möjligt") efterhand sipprat ner i folkdjupen, i kombination med att härskarklassen storkapitalisterna naturligtvis drar in en massa pengar på att folk hela tiden försöker maximera sin tillvaro, och därför gärna stärker den inställningen via marknadsföringen för de produkter man vill sälja och tjäna pengar på.
Ett annat exempel är hur man inom vården ofta, efter bl.a. elitidrottarmall, sätter upp som mest centrala verksamhetsmål typ "Vi ska bli bästa psykiatrin i Sverige!" eller "Vi ska bli bästa primärvården i VÄRLDEN!" Helt störda målsättningar i sammanhanget, när det ofta inte ens finns tillräckligt med resurser för att behandla en vanlig utbrändhet på ett bra sätt. Och precis den sorts tänk som man som samtalsbehandlare försöker hjälpa så många patienter att sluta med.
Good Enough-tänket lyser med sin frånvaro nästan överallt i normbildningen.
Så snofsigt kök som möjlig.
Så ny mobil som möjligt.
Så snabb dator som möjligt.
Så bred TV som möjligt.
Så lyxig semester som möjligt.
Så många boendekvadrat som möjligt.
Så dyr kista som möjligt på begravningen ...
Frågeställningen "Hur mycket är lagom mycket?" glömmer många bort att den ens finns.
Stackars människor.
Låt oss alla sjunga: Upp till kamp mot maximismen!
Try this on for size, i en löneförhandling: "Jag vill ha lagom hög lön, inte för mycket och inte för lite. Inte mindre än 25 000 och inte mer än 28 000. Men får jag ta det lugnt på jobbet, och arbeta i den takt jag trivs bäst med, kan jag tänka mig att gå ner till 22 700."
Jo: Men är det verkligen sådär bland "vanligt folk"? Jag kan absolut se det bland vissa, men skulle inte vilja påstå att att det är något speciellt vanligt. Unga verkar tycka att personlig utveckling och meningsfullt arbete är viktigare än lönen, säger i alla fall Manpower (fantastisk källa, jag vet..) http://www.manpower.se/Uploaded/7EACB80ACA8F46E0A4757EEBFD38AFF6.pdf
De saker du nämner är statusgrejer, absolut, men jag tror inte att den som har allt det där nödvändigtvis får hög status - snarare kan den nog ses som överdriven av dom flesta. Jag ser en koppling till det Ambjörnsson skriver i sin avhandling om svenska gymnasietjejer: hen menar att tjejerna drevs av både "ideal" och "normal" - dvs du ska leva upp till ideal men ändå inte så mycket att du inte blir normal (dvs för perfekt), och du ska vara normal samtidigt som du inte ska passa in helt eftersom du då inte ses som en individ.
På samma sätt tror jag att det är ett ideal att vara bäst, ha mest eller bo snyggast, men det går hand i hand med att man också ska vara normal - du ska vara lite missnöjd, ha det lite svårt ekonomiskt ibland, vara bra på vissa saker men dåliga på andra. Även med kändisar är det så - de idoliseras för något bra, men ofta vill man ta upp något som normaliserar dem - att de hade dåligt självförtroende, blev mobbade eller är otroligt ödmjuka.
Förlåt att jag var anonym! Jag glömde skriva i namn!
/Lovisa
Jag håller inte med om att Filter skulle medvetet vilja förmedla det idealet. Snarare är det människorna själva som förmedlar det idealet?
Hur stort ansvar ska vi som individer ta över vilka ideal vi förmedlar? Min chef som jobbar dygnet runt för att hålla sitt nystartade företag igång, du Tanja som förmedlar ett analytiskt och intellektuellt överlägsna ideal?
En sak är väl att man aktivt går ut och säger att "jag tycker att alla borde göra som jag" eller "har jag lyckats så kan väl de lyckas också?" men en helt annan sak som filter gör att dokumentera dessa berättelser. Visst, de har ett ansvar i vad de väljer att lägga fokus på men om en person som åstadkommit något eller arbetat väldigt mycket som en del i det arbetet eller i sin identitet, är inte det då värt att uppmärksamma?
@Alexander: Jo, men Filter väljer ju vilka som skildras i tidningen. Det är ju inte så att de gör ett slumpvist urval av befolkningen.
"orgamstölder i Israel" - var det bara jag som läste orgasmstölder här? Jag kanske är lite för inställd på vad jag tror/vill att bloggen ska handla om.
Intressant analys! Det har länge retat mig att jag inte har kunnat placera Filter politiskt, men nu vet jag :)
Alexander Hallberg:
Jag tror inte heller att de har konspiratonsworkshops på redaktionen om hur man bäst får in sömnbrist i en artikel. Och det är fett rimligt att vilja skriva om människor som åstadkommit saker utöver det vanliga. Men jag tycker verkligen att det ligger helt i skribentens makt hur hen väljer att beskriva personen och vad som lyfts fram. I fallet med Filter tycker jag det finns ett mönster i hur journalisterna väljer att uttrycka sig. Sen är det för mig ingen big deal, utan jag tycker mest det är lustigt.
Skriver de verkligen om mytomanen Donald Boström? Som om han vore något slags ideal? Och utan att skriva att hans "gräv" om militärorganiserade organstölder i Israel baserade sig på medvetna lögner?
Ja äntligen ger vi oss på den hela kon!
Det är ju skitbra att det finns så många puckon som vill arbeta dygnet runt och som gör vad som helst för ännu en tusenlapp i lön. Det gör det enklare för alla oss som inte vill lägga hela vårt liv på jobbet.
Det blir mer pengar in till staten från alla de som jobbar som svin. De pengarna kan jag sedan få min del av i a-kassa, barnbidrag och soc-bidrag. Skitskönt att kunna softa på dagarna när puckona jobbar som djur.
"var det bara jag som läste orgasmstölder här?"
Jag också.
(Vsg för intressant kommentar.)
Jomen visst är journalistik överlag lite imponerade av folk som inte sover? Det är ett jävla tjat ibland. Det ultimata tecknet på framgång. "Och hen offrade sömn, MEN KLARADE DET ÄNDÅ". Jag ser kopplingar från detta till en del människors koketterande med sömnbrist osv. Och jag tycker det är skadligt. Jag är lite känslig då många jag känner har gått in i väggen och ofta börjar de strunta i sömn etc strax innan, alla vi andra ser att det går åt fanders men de själva knarkar såna här historier och behöver se sig själva som superhjältar. Och så det jävla "det gjorde inget för jag tyckte det var roligt" AAARRRGGHHGGHHG det borde vara ett lagbrott att säga sånt! Människor som klarar av att kreera eller fungera liteutöver det vanliga trots att de lever under stress med dålig mat och sömn, är ovanliga. Det är som att de inte vågar stå för att de är lite ovanliga? Ska få det att låta som att de är vanliga, sopa under mattan, och folk faller som furor för den här retoriken. Ja det är ju ingens fel. Jag har bara blivit lite allergisk. Och när jag gör intervjuer med fantastiska människor brukar jag undvika just den där biten.
jag tycker det är kul att du kopplar ihop det här med en bok. jag har inte läst, hänger inte riktigt med, men det ramar in budskapet så bra. synd att du inte får betalt för att skriva så här i nån stor dagstidning som jag betalar stora pengar för att läsa, jämfört med att läsa detta gratis.
Skicka en kommentar