Igår läste om jag det där hemska våldtäktsmordet i Ukraina i en rysk artikel en kompis länkade till på Facebook. Jag brukar inte läsa såna nyheter, det är verkligen bara misär och inget nyhetsvärde. Av någon anledning fortsatte jag läsa den här gången, och historien fastnade. Vill ni läsa mer kan ni göra det t ex på SvD, men kortfattat blev en ung kvinna våldtagen efter att hon följt några män hem från krogen, sen skadades svårt, överlevde mirakulöst, men dog tre veckor senare på sjukhuset.
Som sagt, själva historien i sig är så vidrig att det är klart man känner sig illa till mods efteråt. Men det var inte riktigt just det som trängde sig genom skinnet. Det var stycket om att det finns film som kvinnans mamma filmade på sjukhuset. Där ska den unga kvinnan önska förövarna bland annat att deras kulor skärs av och matas till hundar, och att de blir sönderknullade i fängelset.
För ett par år sedan hade jag en otrevlig kris när jag insåg att livet inte är som jag trodde. Jag hade av någon anledning lyckats behålla övertygelsen att svåra erfarenheter gör en bättre. Vid fyllda tjugofem insåg jag att svåra erfarenheter gör folk otrevliga, jobbiga, ledsna och skadade betydligt mer ofta än att de leder till upplysning. Jag insåg att tråkiga saker händer bra folk. Och det finns ingen dramaturgisk vändning, ingen rättvisa. Jag grät över det i en vecka.
Människor behöver trygghet, människor vill se samband, och människor vill tänka att hemska saker inte kommer kunna hända dem själva, eller deras älskade. Man vill inte tro att hemska saker händer bra människor, eller att hemska saker händer dem som inte har förtjänat det. Om man väl accepterat att man kan vara oskyldig och utsatt, ser man det hemska som livets egen coachingsession. Lidande leder till visdom, till ökad förståelse, till att man blir bättre människa.
När jag tänker hur offer framställs - i nyhetsmedia, på film - så är de förstås ofta inte ens offer. Ofta är den hemska händelsen en följd av tidigare val, ibland en port till att börja om livet och sona sina synder. Men när ett offer väl är ett offer, kan det inte hända utan en upplösning. Personer som drabbats av sjukdom är i tidningar idel zen-typer som kommit ut som stolta överlevare, och förstått vad livskvalitet handlar om. När de frågar "varför jag?" är det någonting de gör ibland, för att snabbt återvända till att livet går vidare, ofta bättre än förr.
Och så de som blev utsatta för andra människors dåd. De som blir arga hämnas - folk älskar Lisbeth Salander och the Bride. De som inte hämnas blir inte arga, är i alla fall inte det längre. De är ledsna, de är rädda för sina förövare, men de vill inte skära kuken av dem om de vill fortsätta vara fina tidningslämpliga offer. Om de inte vill bli oresonliga aggressiva offer.
Den ukrainska kvinnan är inte lugn och saklig, hon har inte uppnått någon upplysning, och hon kommer inte kunna hämnas. Hennes ord river upp försvaret som vi bygger upp för att slippa tänka på att hemska saker kan drabba vem som helst, och det finns ingen kosmisk rättvisa, det finns ingen hämnd som läker såren. Man säger att det som inte dödar härdar, men alla vet att det som inte dödar skadar. Hennes ord är fyllda med en desperat smärta som vi alla nog känner igen, om än (lyckligtvis) i en lättare form. Någonting osakligt, okontruktivt,och ouppbyggerligt. Sådant som fina offer och civiliserade människor som vi inte ägnar sig åt.
Som sagt, själva historien i sig är så vidrig att det är klart man känner sig illa till mods efteråt. Men det var inte riktigt just det som trängde sig genom skinnet. Det var stycket om att det finns film som kvinnans mamma filmade på sjukhuset. Där ska den unga kvinnan önska förövarna bland annat att deras kulor skärs av och matas till hundar, och att de blir sönderknullade i fängelset.
För ett par år sedan hade jag en otrevlig kris när jag insåg att livet inte är som jag trodde. Jag hade av någon anledning lyckats behålla övertygelsen att svåra erfarenheter gör en bättre. Vid fyllda tjugofem insåg jag att svåra erfarenheter gör folk otrevliga, jobbiga, ledsna och skadade betydligt mer ofta än att de leder till upplysning. Jag insåg att tråkiga saker händer bra folk. Och det finns ingen dramaturgisk vändning, ingen rättvisa. Jag grät över det i en vecka.
Människor behöver trygghet, människor vill se samband, och människor vill tänka att hemska saker inte kommer kunna hända dem själva, eller deras älskade. Man vill inte tro att hemska saker händer bra människor, eller att hemska saker händer dem som inte har förtjänat det. Om man väl accepterat att man kan vara oskyldig och utsatt, ser man det hemska som livets egen coachingsession. Lidande leder till visdom, till ökad förståelse, till att man blir bättre människa.
När jag tänker hur offer framställs - i nyhetsmedia, på film - så är de förstås ofta inte ens offer. Ofta är den hemska händelsen en följd av tidigare val, ibland en port till att börja om livet och sona sina synder. Men när ett offer väl är ett offer, kan det inte hända utan en upplösning. Personer som drabbats av sjukdom är i tidningar idel zen-typer som kommit ut som stolta överlevare, och förstått vad livskvalitet handlar om. När de frågar "varför jag?" är det någonting de gör ibland, för att snabbt återvända till att livet går vidare, ofta bättre än förr.
Och så de som blev utsatta för andra människors dåd. De som blir arga hämnas - folk älskar Lisbeth Salander och the Bride. De som inte hämnas blir inte arga, är i alla fall inte det längre. De är ledsna, de är rädda för sina förövare, men de vill inte skära kuken av dem om de vill fortsätta vara fina tidningslämpliga offer. Om de inte vill bli oresonliga aggressiva offer.
Den ukrainska kvinnan är inte lugn och saklig, hon har inte uppnått någon upplysning, och hon kommer inte kunna hämnas. Hennes ord river upp försvaret som vi bygger upp för att slippa tänka på att hemska saker kan drabba vem som helst, och det finns ingen kosmisk rättvisa, det finns ingen hämnd som läker såren. Man säger att det som inte dödar härdar, men alla vet att det som inte dödar skadar. Hennes ord är fyllda med en desperat smärta som vi alla nog känner igen, om än (lyckligtvis) i en lättare form. Någonting osakligt, okontruktivt,och ouppbyggerligt. Sådant som fina offer och civiliserade människor som vi inte ägnar sig åt.
3 kommentarer:
Det som fick mig att acceptera att dåliga saker kan hända bra människor var insikten att jag kunde se till att bra saker hände bra människor.
Kanske inte tillräckligt för att det skulle bli någon kosmisk rättvisa, men det får duga.
JA! Usch vad jag hatar det som inte dödar det härdar, efter tre år av depression och kroniska smärtor kan jag inte direkt säga att jag känner mig som en superhjälte. Visst jag har kommit ur depressionen, och jag har lärt mig en himla massa, men jag kommer alltid alltid ALLTID få leva med risken och rädslan för att falla tillbaka, minskad stresstålighet, missad erfarenhet och annan allmän skit som gjort mig rädd och ledsen och osäker.
Utmaningar i lagom dos härdar, att ta sig igenom en del svåra saker härdar, men till en väldigt specifik gräns. Sen skadar det bara, eller i alla fall jäkligt mycket.
Herregud vad världen hade varit vacker om det varit så att det som inte dödar alltid härdar, gör att man utvecklas. Men ibland gör det det. Och en av de vackraste sakerna med att jobba med terapi är att man mellan varven faktiskt är den som hjälper en trasig människa att läka ihop, och till och med att den människan ibland, på många sätt, får ett bättre liv efteråt än innan de hemska sakerna hände.
För mig själv, som för de flesta som råkar tillräckligt illa ut, har det varit en solklar förlustaffär totalt sett. Hade extremt gärna varit utan. Det hindrar inte att det ändå är en glädje att kunna använda de lärdomar, insikter och styrkor som skiten ändå gett till att göra bra saker för mig själv och för andra. Bättre än jag hade kunnat göra annars.
Skicka en kommentar