Klassresa, enkelriktat

En sak jag tycker är intressant när folk i media talar om klassresor är att klassresa underförstått görs uppåt. Om någon gäst är inbjuden i egenskap av en person som gjort klassresa är det ofta en akademiker eller kulturpersonlighet vars föräldrar var arbetare. Jag har aldrig hört det motsatta. Samma när man beskriver politiska drömmar - såväl vänstern som högern pratar om klassmobilitet som något positivt, men verkar verkligen alltid mena klassmobilitet uppåt.

Det här är jättespännande, tycker jag. Man borde verkligen fråga alla politiker som vill ha fler klassresor om de menar både uppåt och neråt, eller om de helt enkelt vill att folk i genomsnitt ska få mer pengar, fysiskt lättare jobb och mer bildning? Det är ju skillnad på det och ökad klassmobilitet.

Och om ordet klassresa nu har blivit synonymt med resa uppåt, vad heter det då när man reser åt andra hållet? För det kan väl knappast vara så att den typer av resor inte visas i media eftersom de inte finns?

Att prata, dansa, filma och teckna om jazz.

För ett tag sedan hade jag frågestund och då var det någon som frågade om musik. Jag svarade att jag skulle kunna göra ett inlägg om att jag har en relation till jazz, men den är väldigt dansfysisk, jag kan inte prata om jazz. Till min stora förvåning nämnde två personer i kommentarerna video. Jag tyckte det var så konstigt, jag kan ju inte skriva om jazz, varför skulle jag kunna filma om jazz?

Det jag menar med min relation till jazzen är följande. Jag är ju en person som har sitt intellekt tackat för att jag klarat mig genom många tuffa stunder i livet. Det kanske tydligaste - som barn i Lettland var jag ibland jobbig och tjafsig i skolan. Jag fick dock ta mig vissa friheter för jag var bland de brightaste i årskursen. Det sades aldrig rakt ut, men det var uppenbart att jag inte hade behandlats lika känsligt om jag haft kassa betyg och inte tävlat i matte, typ. Att jag är bildad har också lett till att jag fått respekt och uppskattning. Det är centralt för mig att vara Duktig och Intelligent. Samtidigt har jag ju rätt rejäla luckor i mycket av sån där borgerlig bildning man ger sina medelklassdöttrar - dels på grund av att jag är född i annat land, dels eftersom jag inte växte upp i ett särskilt kulturellt hem.

Och jazz, det är ju ändå en konstform som är lite kreddig att hålla koll på. Det är liksom både intellektuellt-poäng, och fortfarande lite edgy som finkultur. Man är liksom coolt bildad om man kan jazz, för jazz är ju jävligt coolt, faktiskt. Och så råkar jag ha en relation till jazz, så det borde ju vara en behändig biljett in i postgymnasieintellektuellas gemenskap? Men icke. För min relation räknas inte, för jag är en dansare.

Jag kan bli oerhört frustrerad när jag hamnar i sällskap där jazz kommer upp och jag blir stum, trots att jag har så mycket att uttrycka. Det sättet att kommunicera kring jazz som räknas är ju att prata om musiken, nynna någonting, kanske. Det kan jag inte, så det ser ut som att jag inte har någonting att förmedla. Men känslan av att vara stum är egentligen fel, det är inte jag som är stum, det är de icke-dansarna som jag pratar med som inte kan dans. Jag kan visa vad jag känner, men de kommer inte förstå, och mitt uttryckssätt avfärdas. Och ofta kan jag inte ens visa vad jag känner, för dans handlar inte bara om sådant som enkelt låter sig fångas med video, det handlar om hur det känns i kroppen. Vi som sett porr vet att det ska mycket mer till än enkel videoupptagning för att förmedla nyanserna och styrkan i kroppsupplevelser.

Hade jag varit en duktigare dansare hade jag kanske kunnat dansa så att åtminstone en del av min relation till jazzen hade kunnat förmedlas via YouTube, men jag är inte så duktig. Jag är en medioker amatördansare. Det innebär inte att jag inte kan förmedla någonting alls, bara inte särskilt bra på band. Dans är ju på det stora hela en närvarokonst, jazzdans gör sig bättre live än i inspelning även om det är någon duktig som dansar. Och om mina samtalspartners inte är dansare och inte förstår att dans är ett fullt rimligt sätt att kommunicera om jazz, så känner jag mig stum. Även om det är de som är döva.

Lite apropå "känns i kroppen" och andra uttryckssätt. Jag har ett ex som brukade bli jätteprovocerad av att jag jämt ska analysera sönder allt. För honom tog det bort det magiska med kulturen man upplevt, typ som att man skulle skära upp någon man är kär i för att se vad som finns inuti. För mig är det tvärtom ett sätt att än mer försjunka i någonting jag gillat. Nu under vintern när jag sett på animé har min tanke efter avslutat serie ofta varit just "nu analyserar vi det här och skriver långt!". Det är mitt sätt att bearbeta och sorgearbeta.

Men jag kom också under vintern att tänka på att jag egentligen brukade ha två sätt att bearbeta. Dels det här med att analysera, men för att hantera de upplevelser som inte riktigt funkade i analys så brukade jag teckna fanart. Jag hade liksom båda delarna täckta. Men jag slutade ju teckna de senaste åren, av olika anledningar. För typ två år sedan bytte jag dessutom dator och OS, och plötsligt ville varken scannern eller gamla ritplattan funka. Så eftersom jag är ledig, eller typ arbetslös, har jag skaffat mig en ny ritplatta nu. Det känns underbart. Som att komma hem. Som att börja röra sig efter att ha varit still. Jag är ringrostig, förstås, men jag ska öva tills jag återigen kan fånga känslor i bild.

Tjejer utan spärrar

Ovanstående är (enligt Metro) ett citat från en intervju med Marie Plosjö i webbtidningen Mensworld, lite apropå att hon har blivit våldtagen. Sociala media har redan kommenterat det här hela vägen till månen och tillbaka, så jag ska fokusera på bara en aspekt.

Den här beskrivningen av "bra i sängen", visst känner vi igen den? Jag tar mig friheten och sammanfattar det såhär - för tjejer definieras ofta "bra i sängen" som "ställer upp på en massa saker". Jag har extremt svårt att komma på något tillfälle där en man i media beskrivits som bra ligg för att han inte är blyg och hans sexuella spärrar har släppt. Jag har varit med om personliga samtal kring hur najs det är med killar som ger ifrån sig ljud. I någon tidning eller på teve har jag nog aldrig hört någon beskriva en man som "han släppte all blygsel, lät sin inre gud shejka loss och bara tappade kontrollen" och det skulle ses som att mannen var ett bra ligg. Lika lite har jag hört frasen "ställer upp på allt" som en positiv beskrivning av mannens sexualitet.

Så kom jag att tänka ett liknande tema på bloggen tidigare, fast där handlade det om män som beskrevs som bra i sängen för att de satte partnerns njutning före egen. Här är inlägget, med bilder!

Ni får själva koppla ihop tanketrådarna, det är inte svårt. Men verkligen ett tips - nästa gång ni ser någon beskrivas som bra ligg, fundera på vad det är som antas göra personen till bra ligg. Jävlar vad urled man kan bli på världen om man börjar uppmärksamma sånt!

Hit rate

Jag tänkte skriva kort om detta med snäll killar och svin och varför vissa får tjejer och andra inte. Bara för att förtydliga - jag ogillar verkligen uttrycket "få tjejer". Det låter som att det finns tjejutdelningskontor någonstans och vissa har förtur på att få varan som utdelas. Men jag kommer nog skriva "få tjejer" då och då för att det är liksom så folk uttrycker sig i sammanhanget.

En grej jag tror jättemycket på är att svin får fler tjejer för att svin är mäns motsvarighet till slutshaming. Beteenden "ha sex med många olika personer" eller "ha tillfälliga sexuella förbindelser som inte leder till kärleksrelationer" ger en stämpeln "svin" oavsett om man är trevlig eller inte. Det beror inte minst på att samhället är byggt så att ett samlag ses som ett löfte om fortsatt relation, och bryter man löftet så är man en dålig människa. Det underförstådda löftet var väldigt funktionellt på den tiden det var viktigt för kvinnors överlevnad att gifta sig, och man fick svårt att gifta sig om man haft tidigare sexuella relationer. I dagens Sverige har vi tyvärr inte helt skakat av oss bilden om sex som handelsvara och att man har "släppt till i onödan" om det inte blir någon relation.

Här vill jag fokusera på en annan anledning till att "svin" får ligga mer, och så svaret på "snälla killars" uppfattning att ingen vill ha dem. Den termen jag spontant tänker på är "hit rate", så jag kommer använda den. Poängen är lika enkel som genial - ens förfrågan om sex eller kärlek kommer inte att bli besvarad varje gång. Inte ens de populära personerna som har sex med många olika partners får ligga med alla de vill ligga med. Men det som "svinen" gör är att deras "bli intresserad, fråga, få ett nej, gå vidare"-cykel är väldigt kort. Typ såhär. 

(Ursäkta om serierna får era ögon att blöda. Jag har just skaffat ny ritplatta och provar nu ut hur den funkar.)

Nota bene - jag vet att det finns många "svin" som inte alls är duktiga på att ta ett nej, "svin" som är svin. Det finns även många "snälla killar" som har svårt för den saken. Och så finns det tjejer också, och de får inte ligga varje gång heller, och även bland dem finns det såna som får mycket och såna som får lite. Men just nu är det fokus på längden på intressets livscykel. Hos "snälla killar" är den ofta mycket längre. Jag har från min tid som nörd fruktansvärt många erfarenheter av att agera stödperson åt killar som betett sig som personen nedan.

Ponera nu att "svinets" intressecykel vid avvisande är en vecka lång, och "snälla killens" ett år. Ponera att båda har hit rate på 1:3, det vill säga att var tredje tjej de är intresserade av svarar ja. Blir "svinet" oömsesidigt intresserad går han vidare och letar nya chanser så gott som omedelbart. En "snäll kille" trampar istället vatten i ett helt år, och under den tiden hinner man utveckla såväl dåligt självförtroende och kass självbild, som negativ syn på kvinnor. För ett "svin" säger kvinnor oftast nej, men rätt ofta ja. För en "snäll kille" säger kvinnor aldrig ja.

Varför drar man ut på ett intresse så länge? Javisst kan det röra sig om att man på riktigt är romantiskt lagd, inte intresserad av tillfälliga förbindelser, och att man faktiskt har svårt att släppa tjejen. Men jag har också uppfattat en hel del annat i sådana där plågsamma (för alla parter) förälskelser, sådant som stödjer detta jag talar om, att vissa beteenden ses som sviniga.

Jag har uppfattat en del sexualfientlighet, killarna som bedyrar att de inte bara vill ha sex, och faktiskt vill de inte ha sex alls. Killar som ser på tjejer och tänker på sex objektifierar nämligen tjejer och är svin. Dessa personer har senare när de faktiskt skaffat sig partners verkat inte ha problem med att ha sex med flickvännerna. I detta ligger också uppfattningen att man ska vara kär länge innan man visar intresse, så det liksom inte uppfattas som någonting man tar lätt på.

Jag har också uppfattat att det ses som suspekt att sluta vara kär snabbt efter att man fått ett nej. Fina killar går inte vidare, de går runt som katten runt het gröt och hoppas på ändring. För att det är lojalt och troget, och fina killar är lojala och trogna. Inte heller är det riktigt okej att vara intresserad av flera samtidigt, så man bör liksom inte kolla efter nya intressanta tjejer tills man har sörjt färdigt. Gör man det har man dåligt samvete.

Jag har tycket, och fortfarande tycker så himla synd om killar som har en föreställning om vad en bra människa är, och försöker leva upp till dumma idéer som kanske funkar bra i romantiska filmer, men inte riktigt i verkligheten. Hur mycket måste de inte förakta både andra och sig själva! Och alla gånger de hämtar bekräftelse i att de minsann inte är "såna" - för att sen ändå inte leva upp till det kyska ridderliga idealet. Alla dessa trogna och lojala riddare som följde efter sina prinsessor även när prinsessor sa åt dem att låta bli, och förresten inte ville vara prinsessor alls. Alla dessa pojkar som blev bittra och kände att ingen vill ha dem för att de uppfostrats till att se vissa beteenden och önskningar som dåliga. Alla dessa killar som har fastnat i att följa efter en tjej och ta hennes "nej" som att ingen vill ha dem.

Igår var jag på Twitterutflykt

Igår kväll var det som vanligt rep med min studentorkester. Jag lärde ut en authentic jazz-koreografi, skrek mig hes på "fem sex sju ÅTT" och kallade fall of the log för Susie Q. I pauserna slet jag upp mobilen och såg att jag blev kallad för bokstavstroende eftersom jag tyckte att markis de Sade ägnade sig åt att skada människor. Sedan förklarade jag en gång till varför jag tyckte att det är dålig smak att ha seriemördare som artistnamn.

Hur sjutton hamnade jag där?

Vi får gå tillbaka en bit. för ett par månader sedan kommenterade en privatperson på H&M:s vägg på Facebook. Personen påpekade att H&M saluförde tröjor med Tupac Shakur på, och undrade hur H&M tänkte när de sålde tröjor med sexbrottsling på. Personen fick jättemycket skit av andra kommentatorer. Strax därpå kommenterade en känd debattör samma sak, och även hon fick jättemycket skit. Händelserna kring kritik till H&M:s tröja var ett av inslagen i Uppdrag Granskning från 6 februari, som handlade om näthat mot kvinnor.

Debattören var Natashja Blomberg, mer känd under namnet Lady Dahmer. Hon bloggar om jämställdhet och föräldraskap på siten Allt för föräldrar. Dahmer i artistnamnet kommer från Jeffrey Dahmer vars claim to fame är att han har dödat 17 män på väldigt otrevliga sätt. Läs mer på Wikipedia eller någon annanstans om ni vill, det är makabert och likdelar i kylskåpet, så jag vill inte utveckla vidare. Varför Blomberg valde att kalla sig Lady Dahmer har hon förklarat, och i korthet handlar det om att det var hennes nick på ett seriemördarintresseforum, och så hängde det med. Blomberg kommenterar att Dahmer i namnet kan ses stå för hennes mörka sida, och verkar också tycka att namnets uppretande funktion är underhållande (jag ser detta i "Jag skulle ju bara reta upp en eller två familjelivsmorsor liksom." respektive "Jag är ju en retsticka.").

Så vi har alltså en offentlig debattör som valt att döpa sig efter en seriemördare. Jag tycker det är osmakligt, och jag tycker inte det är en kontroversiell åsikt. Jag tycker också att "Lady Dahmer" signalerar att man vill förknippas med Dahmer. Det tyckte jag var konstigt i fallet med Blombergs kommentarer till H&M. Visst är Tupac dömd för sexbrott, men han är också en känd rappare. Det blir konstigt att kritisera trycket om man själv har valt att pryda sitt namn med en person vars enda prestation har varit att kallblodigt mörda 17 personer. Jag undrade om fler än jag tyckte det var konstigt, så jag skrev två inlägg på Twitter. (Ja, det blir jättefult när man bakar in tweets i bloggen, men det var enklaste sättet, så ni får stå ut.)

När Lady Dahmer protesterade mot Tupac-tröjan, fick hon skit för att hon kallar sig efter en mördare? Nån som vet?
— Tanja Suhinina (@swussian) February 13, 2013

Jag fattar verkligen inte att man låter en debattör hållas såhär. "Dahmer får stå för min mörkare sida" - vad i helv?! Så vidrigt.
— Tanja Suhinina (@swussian) February 13, 2013

Så. Det var det jag undrade. Hade ingen lust att debattera med Blomberg. Hade ingen lust att debattera med nån överhuvudtaget. Ville bara veta om fler än jag tänkt det här. Men så blev det förstås diskussion ändå. Jag kommer inte att citera allt - den som orkar kan ägna sig åt lite Twitterarkeologi. Jag kommer bara citera vissa saker som jag tycker är relevanta i ett bredare sammanhang. Här är en konversation på fyra tweets. Ni som inte använder Twitter - om man skriver @namn betyder det ungefär att man tilltalar den personen.

@swussian alltså... vad är frågan?
— Gisela Jönsson (@giselaj) February 13, 2013

@swussian @giselaj ja det kom upp och nej, jag ''hyllar'' inte mördare. Vilken märklig tanke. Vad får dig att tro att jag skulle göra det?
— Lady Dahmer (@ladydahmer) February 13, 2013

Det här har jag sett flera gånger under gårdagen. Det är en debatteknik som är på min topp två lista över debattekniker som får mig att koka - nämligen att spela dum eller oförstående. Det borde ju ändå rimligen vara begripligt hur man i "Lady Dahmer" kan se en hyllning, en positiv referens, att personen vill förknippas med Dahmer. Det är inte nödvändigtvis en korrekt tolkning, men det är en rimlig tolkning som man borde kunna begripa utan större svårigheter.

Här är ett till exepel på att spela dum. Detta efter att jag debatterat mot Blomberg och hennes försvarare ett tag och kände att det blev allt mer absurt att jag måste förklara att det är osmakligt att använda seriemördare som identitetsmarkör.

@swussian @ladydahmer nu blir jag förvirrad. Innebär detta att jag bör tycka en massmördare är ok om hen kallar sig Lord / Lady Hello Kitty?
— Patrik Frithiofsson (@fiskenuno) February 13, 2013

Förutom att personen försöker vara roligt (vanlig åkomma på Twitter, jag återkommer till det senare) så spelar också personen dum. Han var på listan över folk som jag helt enkelt inte svarade till. Jag försökte överhuvudtaget begränsa diskuterandet till Blomberg, och det var mycket nog. Här kommer en annan tråd.

@ladydahmer @sommarskisser @swussian jag har känt och följt Natashja i flera år och en gång tidigare sett ngn bli stött av LD-aliaset.
— Cissi Wallin (@cissiwallin) February 13, 2013

@ladydahmer @sommarskisser @swussian precis så. Hade varit en helt annan grej om man kallat sig Lady Lasermannen/Hagamannen.
— Cissi Wallin (@cissiwallin) February 13, 2013

Här påpekar man alltså att det här aliaset inte är ett problem eftersom (nästan) ingen blir stött. Det här är också ett återkommande inslag i diskussioner, och jag vill stanna här lite. Såhär. Om ett träd faller i skogen och ingen hörde det så har ett träd ändå fallit. Om någon säger "alla kvinnor är dumma i huvet" och ingen tar illa upp är det ändå ett sexistiskt påstående. Eller till exempel det här - "Kan nån säga fem vita saker med en neger? Ja: ögonen, tänderna, handflatorna, fotsulorna och ägaren!" - det är ett rasistiskt skämt även om en svart person skrattar åt det och säger att hen inte känner sig kränkt.

Med det perspektivet har jag svårt att se hur det blir mindre smaklöst att som offentlig debattör kalla sig Lady Dahmer bara för att Jeffrey Dahmer är relativt okänd i Sverige. Visst är det färre som blir stötta om man heter Lady Dahmer jämfört med Lady Lasermannen, men faktum kvarstår att man man har aktivt valt att referera till en seriemördare i sitt namn.

Här kommer en bit ur slutet på ett samtal med en person som hade ställs många frågor om hur jag tänker, bett mig att utveckla om jag tycker att det är okej att en känd skådespelare spelar seriemördare i en film, och slutligen kommit fram till följande

@swussian jag tycker det är överdrivet att haka upp sig på det. Tänker på alla tusen bandnamn mm som relaterar till mördare av olika slag
— KristinMandarin (@Kristinmandarin) February 13, 2013

Det fanns fler tillfällen då jag anklagades för att överreagera. Det intressanta är förstås att jag skrev två tweets flera timmar tidigare. Det var det. Alla följande uttalanden från min sida var svar på folks kommentarer, och jag hade gärna sluppit den diskussionen.

Här är en kommentar om demokrati och frihet, för er som spelar debattbingo:

@ladydahmer @lejonidegran @swussian låta folk heta vad de vill pga demokrati och fri tolkningsrätt?
— Cissi Wallin (@cissiwallin) February 13, 2013

Och så slutligen. Detta jag sade om humor på Twitter, jag försökte såklart skoja till det och föreslå andra opassande nicks för blivande jämställdhetstyckare. Då fick jag lära mig att jag är bokstavstroende.

@swussian likställer du de Sade med seriemördare?
— quilde (@getyourbodybeat) February 13, 2013

@swussian det är tydligen din uppfattning ja
— quilde (@getyourbodybeat) February 13, 2013

@swussian där får vi nog enas om att vara oense
— quilde (@getyourbodybeat) February 13, 2013

@swussian och trots att jag vill kan jag tydligen inte missa bokstavstroende
— quilde (@getyourbodybeat) February 13, 2013

Vad kan vi lära oss av det här? Använd inte Twitter om du inte har mycket fritid.

Länkar 2013 02 13

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Att lägga upp snyggbilder

En sak jag alltid tycker är lite rolig är effekterna av att man lägger upp snyggbilder på sig själv, om man får välja. De flesta gör ju det.

En sak som är rolig är Facebookbilder. Bläddrar man i någons bildflöde är det ofta lätt att skilja på bilderna personen själv lagt upp (personen är skitsnygg, nevermind bakgrunden) och bilderna som andra lagt upp (personen har dålig hållning och dubbelhaka, men någon annan är skitsnygg). Det är fruktansvärt uppenbart ibland, fast det har nu blivit någon slags reaktion mot den tiden då man taggade alla på alla foton, så numera finns det inte lika många av fulbilderna i folks bildalbum.

En annan sak är att snygg i dagens samhälle innebär smal. Det finns massor av (sociala) mediepersoner som är smala på sina bylinebilder, Twitter och Instagramkonton. För mig som bara känner dem på det sättet blir det ibland konstigt när de pratar om att de är tjocka, att de känner igen sin kropp i Hannah i Girls, eller andra antydningar på att de skulle ha saker som valkar eller dubbelhaka. Jag kan tänka "men skärp dig och sluta kokettera!". Och sen ser jag personen på video eller på en bild någon annan har lagt upp och ba "aaaaah!". Detta att kändisar ofta är kortare i verkligheten än man tror, det kan ju ha stämt förr. Men jag tycker att mediepersoner nästan alltid är tjockare i verkligheten än man tror.

En annan sak som är rolig är att jag också gör det. Vilket leder till att jag ger mig själv komplex, ish. För ett tag sedan kollade jag på outfitbilder från gamla bloggen som jag lade upp under en period i mitt liv då jag verkligen trivdes med mitt utseende. Jag blev lite ledsen, vad söt jag brukade vara, varför kunde jag inte vara lika söt nu?! Och så ytterligare ett par veckor senare gick jag genom gamla hårddiskar och hittade bildmapparna som outfitbilderna kom från. Man kan ju säga att det fanns typ 20 bilder på varje outfit och jag valde den bästa, så inte att undra på att jag såg ovanligt bra ut -_-

Lär mig allt om sex, Alain de Botton!

Som ni kanske fattar har jag inget behov av en bok som heter How to think more about sex, att tänka på sex är den mest tanjaeska aktiviteten som finns, och hade jag gjort det mer hade det gått ut över andra viktiga aktiviteter som skriva om sex eller ha sex. Men det finns en sådan bok, den är skriven av populärfilosofen Alain de Botton, som grundat the London School of Life. Senaste månaderna har jag sett den släpas mellan flera recensenter som inte precis var nådiga. Det kan förstås röra sig om att jag bara läser recensioner som är kritiska till de Bottons bok, men jag har på känn att jag ogillar boken. Jag har förresten inte läst den, men jag har läst den långa artikeln om den på Psychology Today, som är ett utdrag ur boken.  Det räcker gott för att jag ska veta att jag inte gillar den.

Min ena invändning mot texten är att Alain de Botton verkar ha en syn på sex som jag för mig själv kallar "väldigt katolsk". Vissa människor kan helt enkelt inte kan ha roligt om de inte känner åtminstone lite doft av svavel, de kan inte föreställa sig sex utan skam. Om man säger till dem att man inte skäms blir de misstänksamma - skäms du ändå inte litegrann? Finns det inte något litet vrå av din sexualitet som du inte har lätt att berätta om? Titta riktigt djupt, nånting är väl ändå hääärligt syndigt?

I vårt samhälle är ju sex förknippat med skuld och skam, och tabubelagt, och opassande. Min åsikt är att det inte alls nödvändigtvis handlar om sexets skamliga natur, jag tror det är till stor del handlar om hur sex ses på i dagens samhälle - med tidigare samhällen som bakgrund. Jag tror också att den här skammen är någonting man lärt sig att se som sexigt. Faktiskt är det så att många människor verkar känna sig hotade av förslaget att man kan behandla sex som annat än hysch-hysch. "Det blir inte spännande längre" säger de, som om spänningen var det enda värda i sexet. Att sex kan vara skönt, eller intimt, eller roligt - allt sådant är längre ner på prioriteringslistan än att det ska vara spännande, som om sex var en deckare. Spänningssexare blir provocerade om man föreslår öppna samtal om sex, då kommer ju sexet förstöras? Jag citerar inledningen till artikeln där Psychology Todays redaktion citerar de Bottons bok. Det avslappnade sexet är undantaget, att erkänna att sex har "sweaty charms" är en eftergift, men kärnan i sexet är det smärtsamma och genanta.

There's no denying that sex has its sweaty charms, and in its most exquisite moments dissolves the isolation that embodied life imposes on us. But those moments are rare, the exception rather than the rule, says de Botton, founder of London's School of Life. "Sex is always going to cause us headaches; it's not something we can miraculously grow relaxed about." We suffer privately, feeling "painfully strange about the sex we are either longing to have or struggling to avoid."

Så min ena invändning är sexualsynen. Den andra är att de Botton framställer sin sexsyn som fakta. Han uttalar sig verkligen på det sättet som man bara kan göra om man är van av att omgivningen lyssnar på en och tar en på allvar. Artikelns titel är talande - 12 Rude Revelations About Sex. Här kommer man minsann säga sanningen, man kommer förklara hur saker egentligen ligger till, som läsare kommer du få en uppenbarelse om sexualitetens sanna natur - och det kommer vara grovt och ohyfsat. Det är ju ändå sex vi pratar om, en smutsig göra. Det blir förstås inte bättre av att de Botton behärskar skriften väl. Han låter övertygande och fyndig, tills man faktiskt börjar fundera på vad som står. Betrakta följande stycke:

Involuntary physiological reactions such as the wetness of a vagina and the stiffness of a penis are emotionally so satisfying (which means, simultaneously, so erotic) because they signal a kind of approval that lies utterly beyond rational manipulation. Erections and lubrication simply cannot be effected by willpower and are therefore particularly true and honest indices of interest. In a world in which fake enthusiasms are rife, in which it is often hard to tell whether people really like us or whether they are being kind to us merely out of a sense of duty, the wet vagina and the stiff penis function as unambiguous agents of sincerity.

Okay, när man skriver så låter det övertygande att fysiologiska reaktioner är ärliga speglingar av ens kåthetskänslor. Förutom att det inte funkar så, och det kommer man på så fort man lyfter blicken från de Bottons snirkliga tyckerier. Stånd betyder inte att man vill knulla, precis som frånvaro av erektion säger ingenting om ens vilja till sex - det har nog de flesta med erfarenhet varit med om. Precis på samma sätt betyder en våt fitta inte att man känner sig kåt, lubrikation är en fysiologisk reaktion som påfallande ofta infinner sig av vilka sexuella stimuli som helst. Man ska ha en jävla tro på sig själv för att strunta i allt detta och hävda erektionens roll som lögndetektor.

Så sammantaget har jag ingen lust att läsa fyndigt skrivet hittepå om att sexualiteten är en mörk avgrund, även om de Botton ibland snuddar vid intressanta teman. Vill ni läsa texter av folk som faktiskt läst boken finns de här och här.

PS. Rubriken kommer från en gång för typ fem år sen när ZTV fanns och jag och Anders Häger Jönsson skulle göra en sån där "två pers snackar över en video"-grej till My Neck My Back. Anders är en person jag verkligen gillar, men han gillar sin egen röst och den gången började han förklara sex för mig och jag lackade och morrade "Lär mig allt om sex, Anders Häger Jönsson!", och det klipptes som slutrepliken till videon.

Länkar 2013 02 05

Jag är usel på att arkivera länkar, vilket jag tycker är ett problem när jag minns typ "å, det var en artikel om typ att tjocka tjejer alltid stylas till femtiotal och det var en persikofärgad sida, tror jag". Så jag bestämde mig för att testa följande ett tag - jag ska spara länkarna på provisoriskt ställe utan att tagga och så, och sedan lägga upp dem på bloggen när jag har tid. Jag taggar också länkar så jag kan söka upp dem med nyckelord. Vi får testa hur det här funkar.

The Science of Sex Abuse, lång the New Yorker-artikel om hur man kan se på pedofili och liknande, psykiatriskt och lagmässigt. sex pedofili psykiatri

The Unsexy Truth About Dopamine - om hur man alltid drar upp dopamin när man ska hålla på med poopulär-neuropsyk. dopamin neuro 

Kondomhistoria i bilder. kondomer kondom 

Lolita Confessions är en bekännelse-tumblr om klädstilen Lolita som irriterande nog inte har med boken att göra. Alla tycker det är irriterande, tror jag, både dem som gillar boken och de som gillar stilen. Det är roligt för att de här bekännelserna är typ precis som det folk pratade om sist jag hade koll på lolita, och det var typ 2007. Inte nog med att det är samma sociala problem (elitister är elitistiska, ingen förstår en, etc), det är fortfarande så att sweet lolita är stort och folk som klär sig i classic lolita tycker det är tråkigt att classic inte är så vanligt längre. Jag skulle visa er min drömklänning från Mary Magdalene, men den finns inte kvar, tyvärr, men vill ni köpa mig en så är även deras nuvarande fina. Här är förresten en bra text av en mörkhyad tjej som cosplayar, och det är tydligen ett problem för många. lolita fashion cosplay rasism

Ett långt inlägg om Idiot Nerd Girl och misogyni i nördkretsar. Också podcast på temat. fake geek girl nörderi misogyni

En essä om trots mot auktoriteter, psykiatriska diagnoser och sociala orsaker till psykisk sjukdom. psykiatri sociologi samhälle diagnos

På Kotaku jämför man videospel med S&M-sex. videospel sex nörderi

Forskare beskriver vad de gör genom att bara använda de vanligaste orden i engelskan. Väldigt SF.

Lustmord på Alain de Botton, det här kommer jag skriva mer om sen.

Hanna Marie bloggar att om man som kvinna visar sig sexuell på internet så blir man inte tagen på allvar. Och här är en kolumn om hur unga flickor får väldigt blandade budskap om att man ska vara sexig, men inte sexuell, och att folk oroar sig för fel saker. Och en Salon-artikel om behandlingar med sexuella inslag, sexual healing så att säga.

En TED-talk om The Sexy Lie, om att det inte är stärkande att vara sexobjekt. objektifiering sex

En pepp-text om Comic Sans. Bilder från en japansk krigsfånges erfarenheter av Sovjet. japan bilder

Om varför The Hawkeye Initiative är transfobisk, för den är ganska hihi man i högklackad. trans transfobi

Akademisk uppsats om bronies. Sammanställning av censur i manga. my little pony friendship is magic bronie 

Sexig och sofistikerad

För ett antal år sedan hade jag och Fredrik varit på en fest och åkte hem ihop. Jag pratade om hur fascinerad jag är av tjejer som en på festen, som har på sig kläder för att de är sexiga och inte för att de sitter väl. Jag klarar inte av att göra så, jag skulle aldrig ha på mig en festtopp som sitter illa, bara för att den är korsettig och spetsig av sig. Och då svarade Fredrik, som på den tiden var min sambo och allt, "Jamen, du är ju inte sexig". Sen bölade jag resten av hemresan.

Sedan tänkte jag mer på saken och insåg att Fredrik hade rätt. Jag kollade på min omgivning och vilka som uppfattades som sexiga, och jag var solklart inte en av dem. Jag kom också fram till att det fanns någon sorts omvänd relation mellan sexiga och sofistikerade. Ju mer sofistikerad man framstår, desto mindre sexig är man. Det har nog med flera saker att göra, och inte minst handlar det nog av kombinationer av bakomliggande variabler. En sak som jag tror det handlar om är att man framstår som så jävla komplicerad om man bär sig sofistikerat åt. Man utstrålar mycket mer sexighet om man verkar vara en skön och enkel person. När jag säger enkel menar jag inte tölpig eller dum, jag menar mest en person som är enkel att vara runt och hänga med. Personen man kan slappna av med. En person som är lätt att komma nära. Jag utstrålar inte precis "du kan slappna av", jag utstrålar "Foucault eller fuck off", typ.

Sedan, om man tänker på sexiga personer, finns det såna som bara är det, och så sådana som är det och använder det på ett medvetet sätt. Sådana som faktiskt vill uppfattas som sexiga, det är viktigt för dem. Jag hade ju gärna uppfattats som sexig, men det är mycket viktigare för mig att uppfattas som smart, rolig och kompetent. När jag dansar vill jag exempelvis att folk ska känna "hon är så duktig att jag blir attraherad", snarare än "hon har lite kläder på sig". Att ta av sig toppen känns som fusk, det är för enkelt, fast det är så alla sexiga gör.

Det är också intressant att det verkar finnas ca ingen korrelation mellan hur sexuell man är och hur sexig man är. Jag är ju typiskt ett bra exempel på att man kan utstråla hundra kilometer distans och komplicerat, samtidigt som man är högst intresserad av att ha sex. Jag känner även till kvinnor som utstrålar samma sak som jag, och är inte heller fruktansvärt intresserade av att ligga. Detsamma gäller även de sexiga typerna, jag har inte alls märks att de är mer peppa på sex än de osexiga. Jag skriver om kvinnor här för att jag är en och jämför mig med andra, men jag tycker att detta sexig-sofistikerad-kopplingen även funkar med män, och jag tror inte det finns något större samband mellan hur sexig man verkar och hur mycket man faktiskt gillar själva processen.

Hur tänker ni? Låter det bekant? Obekant? Tänk gärna på att jag menar mer de tidiga ytliga intrycken än om man känner en person väl. Jag frågade faktiskt en gammal flamma häromdan, om det stämmer att jag är osexig. Han svarade jättediplomatiskt om att det är ju svårt att bortse från att om man lärt känna mig, och history, osv. 

Lär dig att skriva/uttala vad jag heter!

Minst en gång i kvartalet misslyckas människor med att stava eller uttala Suhinina. Här är en Youtube-video som förklarar hur det funkar!

Svar 2

Okej, friska tag! Fler svar på frågor!

Hur får man sin sambo att lära sig ryska?
-Josefine

Jag har inte riktigt haft det problemet, min sambo ville lära sig ryska. Om ryska är ens modersmål och man tänker skaffa barn ihop kan man ju alltid förklara att sambon kanske vill kunna prata med sina barn sen? Man kan också få sambon att bli intresserad av rysk kultur genom att visa film eller åka på en resa till landet eller så. Men jag är tyvärr usel på att lära mig språk och hatar det, så jag är lite Team Sambo Som Inte Vill Lära Sig Ryska i den här frågan.

Vad är bäst att utbilda sig till, psykolog eller teknolog? Vad gör respektive yrkesgrupp när de är klara?
-Josefine

Teknolog är ju så himla brett, det kan ju vara vad som helst tekniskt som man läser. Det är liksom brett nog att förklara vad psykologer gör, och då är det ändå mycket smalare. Psykologer kan, generaliserat uttryckt, jobba med allt som kräver att man förstår sig på människor - på individ- såväl som grupp- eller samhällsnivå. Terapi, utredningar, rekrytering, organisation, samhällsplanering. Man borde ha fler psykologer i politik. Teknologer gör... ja, IT, och broar, ser till att vi har kartor, fixar med finansberäkningar, analyserar data, skapar nya mediciner och bränslen... Rätt mycket olika grejer.  Jag valde ju att bli psykolog, och det är jag nöjd med. Men jag tror att det är lättare att tjäna mer som teknolog, om det är det man vill, och det är sannolikt lättare att jobba i andra länder.

Hej!
Min fråga relaterar lite till din nörd-artikel. Själv har jag gjort en karriär från mes till nörd och, efter inhämtad allmänbildning, till besserwisser.
Finns det enligt dig fler kategorier av män?
-Pigg 70-åring

Jag förstår inte riktigt frågan. Vill du ha fler kategorier av män, eller vill du ha fler kategorier av hur män sammanflätar kunskap och social status?

Hej Tanja. Har läst din blogg i ett par år och funderat över att du är intelligent och kulturintresserad men sällan skriver om (skön)litteratur (kan inte komma ihåg något tillfälle förutom din fifty shades-kommentar men jag kan ha fel). Faller det helt enkelt utanför bloggens tematik eller är du ointresserad av skönlitteratur generellt? Är nyfiken på vad du läser och gillar, vore kul om du skrev något om det. :)
- Byxa

Det beror, i ärlighetens namn, på att jag läser pinsamt lite skönlitteratur. Ibland blir jag själv förvånad över hur bildad jag ändå framstår. Men jag har faktiskt planerat ett inlägg om Nabokovs Lolita, eftersom den har varit viktig för mig som person. Just nu läser jag faktiskt Rött och svart, och under 2012 plöjde jag mig genom stora delar av bröderna Strugatskijs samlade verk, fast det mesta hade jag läst förut. Jag gillar annars Vladimir Majakovskij och Marina Tsvetajeva jättemycket, Tsvetajeva har jag vänt mig till ett antal gånger på sistone när jag känt behov av kärlekslyrik. Jusste, och så läste jag Samhällets olycksbarn 2012. Obs jag läser inte bara fransoser och ryssar, jag lovar.

Du kan ju ett antal språk mer eller mindre bra, som jag förstått det. Kan du göra en topplista över de intressantaste/roligaste/absurdaste/annat egenheterna du noterat hos olika språk?
- Jo

Jag kan ryska, engelska och svenska flytande. Innan jag går vidare tänker jag utveckla detta med att kunna engelska. Folk i Sverige är så jävla dumma i huvudet när det kommer till engelska. Antingen tror de att de kan engelska bättre än de kan svenska (nej det kan de inte) eller så hävdar de att deras engelska är dålig (nej det är den inte). De flesta i min omgivning pratar engelska flytande, men en del hävdar att det inte alls stämmer för att de kan ju inte språket perfekt, saknar ord, och så vidare. Men jag tycker att prata flytande innebär att man klarar av konversation utan att ta pauser för att tänka på grammatik hela tiden, och när man saknar ord kan man kompensera för det. Och så vill jag påpeka att jag började studera engelska vid sex års ålder med privatlärare (min mamma var progressiv och tyckte det var en bra idé, plus att hon och läraren blev kompisar). När jag kom till Sverige 1995 kunde jag engelska tillräckligt för att prata med folk, och jag pratade mycket engelska första åren i Sverige. Jag bloggade även på engelska i ett antal år, så jag har faktiskt mer relation till språket än bara skolengelskan.

Som ryss har jag noll förståelse för vad sjutton man har artiklar till. Förklara för mig nu och genast varför det är så viktigt med en boll, the book, an orange, la resistance, das auto, och så vidare. Det är i min hjärna helt onödigt. Och i engelska, okej. Där är det enkelt. Men i svenska? Om jag ska använda artiklar, kan de åtminstone vara regelbundna okej tack?

I ryska finns en verbform som jag verkligen saknar i svenskan. Det är ett gäng suffixer och ändelser man sätter på ett verb, som gör att exempelvis "hoppa" blir "du visste att du inte skulle hoppa och så har du hoppat och så gick det som det gick", typ. I ett ord. Jag saknar det något fruktansvärt, så bra verbform!

Har du sedan du bestämt dig för att leva poly blivit ömsesidigt intresserad av någon monogam person? Om ja, hur löste ni det?
- Hr. A.

Ja, det har hänt. En lösning har exempelvis varit att vi kom överens om monogami, men det var underförstått att det inte skulle vara för evigt. Vi har pratat genom det här under olika delar av förhållandet, provat lite olika saker. Jag har aldrig varit med om att en relation inte har gått att ordna på grund av olika åsikter om exklusivitet. Däremot tror jag att vid flera tillfällen har personer jag haft kemi med bestämt sig att låta bli att kyssas/hångla/gå längre än flört för att jag haft pojkvän. Det är tråkigt, men om de inte klarar av att hantera den situationen så är det ju bra att de inte ger sig in i den. 

Hur ser ditt drömsamhälle ut? Och hur formulerar du din poly-situation?Älskar att du får så många olika typer av frågor. Vittnar om din intressanta person.-Hanna

Tack, men jag skyller det på att jag har så bra läsare.

Drömsamhället... Jag tänkte skriva lite om att jag tycker att jag önskar man slapp få så mycket medfött beroende på kön, eller klass, eller hudfärg. Ja, det finns säkert en del medfött som har med ens kön att göra, men det är ju alldeles uppenbart att det finns tryck på att förstora skillnaderna, att barn blir tillsagda om de gör "fel". Och många personer tycker att man ska lita på människan och människans förmåga att fatta egna beslut och att människor inte är viljelösa får. Men det är ju fruktansvärt enfaldigt att bete sig som att människor inte formas av sin omgivning! Så återigen, mer psykologi i samhället!

Min poly-situation just nu är att jag har en fast partner och sen är det lite... vi får se hur det går? Tillfälliga relationer är okej, och blir det nåt mer så får vi kolla hur det funkar för oss.

1. Phonephucker 2?
2. Psykolog-studenter skulle ha arbetserfarenhet, därav PhPh. När du ser tillbaka på det, hur påverkade jobbet dig som student?
- Anonymus Maximus

Antar att frågan mer handlar om ifall jag tänker skriva nån mer bok snart. Eventuellt, kanske, det finns lite tankar kring den hära vestibulithistorien. Men det är för tidigt för att säga nåt säkert. Vad gäller jobbets påverkan på studentandet så har jag faktiskt inte känt av nåt. Jag har dock hört rykten om att den vart bidragande orsak till att de avskaffat arbetslivskravet, men det är bara rykten.