För ett tag sedan hade jag frågestund och då var det någon som frågade om musik. Jag svarade att jag skulle kunna göra ett inlägg om att jag har en relation till jazz, men den är väldigt dansfysisk, jag kan inte prata om jazz. Till min stora förvåning nämnde två personer i kommentarerna video. Jag tyckte det var så konstigt, jag kan ju inte skriva om jazz, varför skulle jag kunna filma om jazz?
Det jag menar med min relation till jazzen är följande. Jag är ju en person som har sitt intellekt tackat för att jag klarat mig genom många tuffa stunder i livet. Det kanske tydligaste - som barn i Lettland var jag ibland jobbig och tjafsig i skolan. Jag fick dock ta mig vissa friheter för jag var bland de brightaste i årskursen. Det sades aldrig rakt ut, men det var uppenbart att jag inte hade behandlats lika känsligt om jag haft kassa betyg och inte tävlat i matte, typ. Att jag är bildad har också lett till att jag fått respekt och uppskattning. Det är centralt för mig att vara Duktig och Intelligent. Samtidigt har jag ju rätt rejäla luckor i mycket av sån där borgerlig bildning man ger sina medelklassdöttrar - dels på grund av att jag är född i annat land, dels eftersom jag inte växte upp i ett särskilt kulturellt hem.
Och jazz, det är ju ändå en konstform som är lite kreddig att hålla koll på. Det är liksom både intellektuellt-poäng, och fortfarande lite edgy som finkultur. Man är liksom coolt bildad om man kan jazz, för jazz är ju jävligt coolt, faktiskt. Och så råkar jag ha en relation till jazz, så det borde ju vara en behändig biljett in i postgymnasieintellektuellas gemenskap? Men icke. För min relation räknas inte, för jag är en dansare.
Jag kan bli oerhört frustrerad när jag hamnar i sällskap där jazz kommer upp och jag blir stum, trots att jag har så mycket att uttrycka. Det sättet att kommunicera kring jazz som räknas är ju att prata om musiken, nynna någonting, kanske. Det kan jag inte, så det ser ut som att jag inte har någonting att förmedla. Men känslan av att vara stum är egentligen fel, det är inte jag som är stum, det är de icke-dansarna som jag pratar med som inte kan dans. Jag kan visa vad jag känner, men de kommer inte förstå, och mitt uttryckssätt avfärdas. Och ofta kan jag inte ens visa vad jag känner, för dans handlar inte bara om sådant som enkelt låter sig fångas med video, det handlar om hur det känns i kroppen. Vi som sett porr vet att det ska mycket mer till än enkel videoupptagning för att förmedla nyanserna och styrkan i kroppsupplevelser.
Hade jag varit en duktigare dansare hade jag kanske kunnat dansa så att åtminstone en del av min relation till jazzen hade kunnat förmedlas via YouTube, men jag är inte så duktig. Jag är en medioker amatördansare. Det innebär inte att jag inte kan förmedla någonting alls, bara inte särskilt bra på band. Dans är ju på det stora hela en närvarokonst, jazzdans gör sig bättre live än i inspelning även om det är någon duktig som dansar. Och om mina samtalspartners inte är dansare och inte förstår att dans är ett fullt rimligt sätt att kommunicera om jazz, så känner jag mig stum. Även om det är de som är döva.
Lite apropå "känns i kroppen" och andra uttryckssätt. Jag har ett ex som brukade bli jätteprovocerad av att jag jämt ska analysera sönder allt. För honom tog det bort det magiska med kulturen man upplevt, typ som att man skulle skära upp någon man är kär i för att se vad som finns inuti. För mig är det tvärtom ett sätt att än mer försjunka i någonting jag gillat. Nu under vintern när jag sett på animé har min tanke efter avslutat serie ofta varit just "nu analyserar vi det här och skriver långt!". Det är mitt sätt att bearbeta och sorgearbeta.
Men jag kom också under vintern att tänka på att jag egentligen brukade ha två sätt att bearbeta. Dels det här med att analysera, men för att hantera de upplevelser som inte riktigt funkade i analys så brukade jag teckna fanart. Jag hade liksom båda delarna täckta. Men jag slutade ju teckna de senaste åren, av olika anledningar. För typ två år sedan bytte jag dessutom dator och OS, och plötsligt ville varken scannern eller gamla ritplattan funka. Så eftersom jag är ledig, eller typ arbetslös, har jag skaffat mig en ny ritplatta nu. Det känns underbart. Som att komma hem. Som att börja röra sig efter att ha varit still. Jag är ringrostig, förstås, men jag ska öva tills jag återigen kan fånga känslor i bild.
Det jag menar med min relation till jazzen är följande. Jag är ju en person som har sitt intellekt tackat för att jag klarat mig genom många tuffa stunder i livet. Det kanske tydligaste - som barn i Lettland var jag ibland jobbig och tjafsig i skolan. Jag fick dock ta mig vissa friheter för jag var bland de brightaste i årskursen. Det sades aldrig rakt ut, men det var uppenbart att jag inte hade behandlats lika känsligt om jag haft kassa betyg och inte tävlat i matte, typ. Att jag är bildad har också lett till att jag fått respekt och uppskattning. Det är centralt för mig att vara Duktig och Intelligent. Samtidigt har jag ju rätt rejäla luckor i mycket av sån där borgerlig bildning man ger sina medelklassdöttrar - dels på grund av att jag är född i annat land, dels eftersom jag inte växte upp i ett särskilt kulturellt hem.
Och jazz, det är ju ändå en konstform som är lite kreddig att hålla koll på. Det är liksom både intellektuellt-poäng, och fortfarande lite edgy som finkultur. Man är liksom coolt bildad om man kan jazz, för jazz är ju jävligt coolt, faktiskt. Och så råkar jag ha en relation till jazz, så det borde ju vara en behändig biljett in i postgymnasieintellektuellas gemenskap? Men icke. För min relation räknas inte, för jag är en dansare.
Jag kan bli oerhört frustrerad när jag hamnar i sällskap där jazz kommer upp och jag blir stum, trots att jag har så mycket att uttrycka. Det sättet att kommunicera kring jazz som räknas är ju att prata om musiken, nynna någonting, kanske. Det kan jag inte, så det ser ut som att jag inte har någonting att förmedla. Men känslan av att vara stum är egentligen fel, det är inte jag som är stum, det är de icke-dansarna som jag pratar med som inte kan dans. Jag kan visa vad jag känner, men de kommer inte förstå, och mitt uttryckssätt avfärdas. Och ofta kan jag inte ens visa vad jag känner, för dans handlar inte bara om sådant som enkelt låter sig fångas med video, det handlar om hur det känns i kroppen. Vi som sett porr vet att det ska mycket mer till än enkel videoupptagning för att förmedla nyanserna och styrkan i kroppsupplevelser.
Hade jag varit en duktigare dansare hade jag kanske kunnat dansa så att åtminstone en del av min relation till jazzen hade kunnat förmedlas via YouTube, men jag är inte så duktig. Jag är en medioker amatördansare. Det innebär inte att jag inte kan förmedla någonting alls, bara inte särskilt bra på band. Dans är ju på det stora hela en närvarokonst, jazzdans gör sig bättre live än i inspelning även om det är någon duktig som dansar. Och om mina samtalspartners inte är dansare och inte förstår att dans är ett fullt rimligt sätt att kommunicera om jazz, så känner jag mig stum. Även om det är de som är döva.
Lite apropå "känns i kroppen" och andra uttryckssätt. Jag har ett ex som brukade bli jätteprovocerad av att jag jämt ska analysera sönder allt. För honom tog det bort det magiska med kulturen man upplevt, typ som att man skulle skära upp någon man är kär i för att se vad som finns inuti. För mig är det tvärtom ett sätt att än mer försjunka i någonting jag gillat. Nu under vintern när jag sett på animé har min tanke efter avslutat serie ofta varit just "nu analyserar vi det här och skriver långt!". Det är mitt sätt att bearbeta och sorgearbeta.
Men jag kom också under vintern att tänka på att jag egentligen brukade ha två sätt att bearbeta. Dels det här med att analysera, men för att hantera de upplevelser som inte riktigt funkade i analys så brukade jag teckna fanart. Jag hade liksom båda delarna täckta. Men jag slutade ju teckna de senaste åren, av olika anledningar. För typ två år sedan bytte jag dessutom dator och OS, och plötsligt ville varken scannern eller gamla ritplattan funka. Så eftersom jag är ledig, eller typ arbetslös, har jag skaffat mig en ny ritplatta nu. Det känns underbart. Som att komma hem. Som att börja röra sig efter att ha varit still. Jag är ringrostig, förstås, men jag ska öva tills jag återigen kan fånga känslor i bild.
Som en av de som föreslog video kanske jag ska förtydliga.
SvaraRaderaFör mig, och för många andra, är det inte den planerade, avsiktliga, medvetna kommunikationen som är intressantast och säger mest om människors relationer till det ena eller andra. Jag var inte ute efter att du skulle tänka efter "Hur ska jag kunna förmedla min relation till jazzen genom att filma?" och eventuellt göra något av det. Utan snarare att du eller någon annan skulle se till att filma hur du hur som helst brukar röra dig till jazz. Helst improviserat och helst utan särskilt mycket tanke på att du blir filmad. Helst också inte bara dans, utan även när du smårör dig till musiken, typ när du pratar i telefon, lagar mat eller sitter och skriver med musiken på (vilket jag antar att du gör en del.) Kanske också när du pratar om en viss artist eller rentav om hur du inte kan förmedla din relation till jazzen i ord, bara tonfallen och ansiktsuttrycken då skulle nog säga en hel del om din relation till jazzen. För mig i alla fall.
För mig ger sådant MASSOR vad gäller folks relationer till saker och ting. Hur en människa rör sig (m.fl. ickeverbala uttryck) i en miljö säger för mig i de flesta fall mer om den människans relation till den miljön än vad personens ordval skulle göra om hen försökte beskriva. Det är rent av så att det medvetna verbala uttrycket mycket oftare har inslag av ren desinformation (medveten eller via självbedrägeri), utifrån vad personen tror är socialt lämpligt och olämpligt i situationen.
Några exempel från andra sammanhang är att en människas mer eller mindre omedvetna ickeverbala uttryck för mig ger träffsäkrare information än deras ord om hur de mår, vad de tycker om sitt jobb, hur deras sexliv är och vad de tycker om/känner för andra individer. Att se ett sammanboende pars otänkta ordlösa samspel (eller brist på det) i köket när det ska ordnas fika eller mat brukar säga extremt mycket mera om hur deras relation är än de ord man skulle få om man frågade.
Så länge det inte gäller vilka tankar en person rent intellektuellt har kring något så ser jag det planerade, medvetna, avsiktliga innehållet som ett ofta inte ens särskilt nödvändigt komplement snarare än som huvudspåret i kommunikationen.
Både musik och kropsspråket är i huvudsak känslospråk. Verbalitet är i huvudsak ett tankespråk. All kommunikation har ju sina brister, men att kommunicera känslor med känslospråk är i normalfallet mycket relevantare än att kommunicera dem med ord.
Jag håller med att om jag haft ett dokumentärteam efter mig, och sedan klippte och så, eller om man känner mig och umgås med mig ofta så märker man nog. Då hade det kanske funkat att få fram. Men jag blev lite... grejen med videoinlägg lät för mig som om jag sa att jag inte kan förklara saker i ord, och nån sa "det vore intressant om du gjorde en marmorstaty om det!", liksom...
SvaraRaderaOch så tycker jag att det i grunden ickeverbala, ickelogiska och ickeintellektuella i att ägna sig åt jazz fångas rätt bra i det Louis Armstrong lär ha sagt, som svar på frågan om vad jazz är:
SvaraRadera"If you gotta ask, you'll never know."
Okej jag läste det här i mobilen och kunde inte kommentera då p.g.a har världens äldsta internethanterande telefon men NU! Blev lite TL;DR kanske.
SvaraRaderaDet här inlägget slog an en sträng (lol) hos mig just igår för att det liksom passade så bra in i dagens aktiviteter. När jag läste det hade jag just varit och dansat tango och sedan suttit på t-banan och ritat fanart. Båda två saker som jag tycker att det är svårt att kommunicera om med andra som inte gör dem - trots att språket ju faktiskt är i konstant fokus i mitt arbete, trots att min fritid till stor del tas upp av läsande och skrivande.
Det här med tangon, först. Att börja dansa tango har gjort mig till en person med en kropp på ett helt annat sätt än jag någonsin varit innan, det kan jag säga utan att det känns som att någonting fattas i den förklaringen. Tangon har påverkat varenda rörelse i varenda stund, hur kroppen reagerar på musik, all musik, och vilka känslor av längtan som finns i den. Men sen då? Det där säger ju bara ATT tangon gjort något/gör något, inte vad den gör och inte hur det egentligen känns. Jag funderade på det här med att skriva tango igår, innan jag såg det här inlägget. Hur en skulle kunna förmedla upplevelsen av att dansa. Det är förstås inte samma situation som du beskriver med jazzen – de flesta jag känner som har någon sorts relation till tango har det genom dansen, och inte genom ett intellektualiserande tolkande av musiken som sådan – men känslan av att vara i något som inte går att formulera i ord känner jag igen.
Och sen det här med att analysera kultur – jag har förstått att det finns (minst) två olika upplevelser av det, antingen den av att det tar bort magin i något eller den av att det är ett sätt att få gå ännu djupare i det en gillar. Jag känner som dig, och älskar analyserande, både i form av akademiskt utformade undersökningar och den sorts, eh, kreativa kanske vi kan kalla dem, undersökningar som kan komma med fan fic, fan art och liknande. Och kanske är de där kreativa sätten att undersöka ett verk också ett sätt att hantera sådant som inte går att jobba med i en mer akademiskt utformad analys – inte nödvändigtvis för att det går att plötsligt beskriva den faktiska upplevelsen i ord när en skriver/läser något mer kreativt utan för att en i skrivandet eller läsandet är I upplevelsen. Och fan art kan på något sätt vara ännu mer så – utan filtret av ord.
Det är väl det som skapar behovet av musik/dans och bildkonst, kanske, det där med att vissa känslor och upplevelser helt enkelt inte låter sig kläs i ord. Men hur ska en då kunna beskriva de känslor som en får ut i t.ex. dansen eller när en tecknar för andra om en behöver vara mitt uppe i det för att förstå? Hhh.
Rent allmänt så funderar jag över den märkliga särställning som det verbala språket har i vår kultur. Ingen skulle komma på tanken att ha nåt slags standardkrav på folk att kunna rita, eller sjunga, eller dansa varför de tycker om en roman, men tvärtom är standard. Man ska kunna uttrycka sig verbalt om varför man tycker om en målning, en sång, en dans. Jag menar, det verbala språket är ju inte ens vårt huvudspråk, det är det kroppsspråket som är. Och bild, musik, dans är ju högst giltiga språk i sig.
SvaraRaderaVarför ska man (typ) behöva kunna förklara nyanserna i olika sorters snö på bantuspråk, när man redan kan det på svenska? Svenskan (åtminstone norrländskan) är så vitt jag vet mer lämpat för att prata om snö än vad bantuspråk är. Så fort det är frågan om känslor, affekter och sociala relationer är både bild, dans och musik (och naturligtvis det "vanliga" kroppsspråket) adekvatare språk med större vokabulär och fler böjningsformer än vad det verbala språket är.