Igelkottkunskap

Vincent: But you know what the funniest thing about Europe is? 

Jules: What? 

Vincent: It's the little differences.

- Pulp Fiction

Kulturskillnader är små djur som ibland tar tid att upptäcka, även om man konfronteras med dem dagligen. Jag kom till Sverige 1995, och det var bara för två år sedan som jag insåg att svenska igelkottar inte bär svamp. Och inte heller äpplen. 

I Ryssland, precis som i alla andra vettiga länder, är igelkottar söta djur som ofta förekommer i bilder riktade till barn. Skillnaden är att svenska igelkottar inte bär mat hem till barnen på ryggen. Ryska igelkottar avbildas däremot ofta med svamp eller äpplen på ryggen. Det förklaras inte, det liksom bara är. Inte alltid, men ofta. Tänk er en typisk mattebok för ettan. Där skulle man lätt ha en uppgift om att man ska räkna hur många äpplen (eller svampar) två igelkottar har tillsammans. 

Så nu vet ni - svenska igelkottar bär inte svamp. 

Också bra sak med ryska och igelkott. Ryska alfabetet ser ut såhär:

А Б В Г Д Е Ё Ж З И Й К Л М Н О П Р С Т У Ф Х Ц Ч Ш Щ Ъ Ы Ь Э Ю Я

De markerade bokstäverna bildar tillsammans två ord - "gde jozh". Det betyder "var" respektive "igelkott", det vill säga den helt grammatiskt korrekta meningen för "var är igelkotten?".

rest tillbaks i tiden blivit ung

Jag hade en public service announcement att ta upp, och så hade jag lite bilder som fick mig nostalgisk över tiden jag hade engelsk blogg och skrev om mitt vardagsliv. Har ju ett förflutet som cool fandomtjej som hade webbutik med egentryckta tröjor, tecknade fanart, la upp snyggbilder i dålig kvalitet och länkade till coola grejor på internet. Av olika anledningar är denna era över.

Men ja. Jag skulle bara säga att detta att vara sjuk (för er som träffar mig IRL - jag är betydligt mer sjuk än vad som syns) har dränerat mig på energi jättemycket. För ett par veckor skådade jag väggen i slutet av tunneln och införde stopp på typ allt som är jobbigt utöver att jobba och gå till läkare. Det är bra med mig, det kommer framför allt att bli bra, det är redan bättre. Men jag tänker inte röra en fena så fort nåt känns jobbigt. Det kommer, helt irrationellt, gå ut över saker som blogg och svara på läsarmail. Men nu vet ni.

Men köpte iaf nya glasögon, och började fota med webcammen och fick bilder jag verkligen gillar som påminner mig om en svunnen Tanja. Här har ni. Här har ni dessutom Sovjets paviljong från världsutställningen 1939. Typiskt sånt Tanja anno 2005 hade grävt fram.

Also, tips på bra ögoncreme med antirynk? Kommentarer om att jag inte behöver det eller borde lägga pengar på annat raderas. Om jag ids.

Amatöööörer

Ibland händer det att jag diskuterar porr, den mainstreama filmvarianten. Jag kommenterar ofta att det finns en viss likriktning, att den porren riktar sig uppenbart till män, och att sexet är ofta präglat av dominansinslag utan att positioneras som ren BDSM. När jag skriver sådant får jag en invändning oftare än andra. Den är inte, som man skulle kunna tro, att jag är en sexfientlig torrfitta. Istället är kommentaren att min syn på porr är föråldrad, för det jag beskriver fanns kanske på 90-talet men nuförtiden är amatörporren populärast. I och med att alla är utrustade med kamera och bredband kan man inte längre tala om porrindustri och likriktning.

Två saker.

Dels är det intressant att folk förutsätter att jag inte har koll på porr. Tror de att de har ett annat internet än jag? Det är förvisso sant att jag nästintill aldrig brukar filmporr. Vad jag däremot gör i alla fall en gång i halvåret, är att gå in på populära allaround-porrsidor och kolla vad som är i topp just nu.

Dels detta att folk på riktigt verkar tro att om det står "amateur" och kameran skakar lite så är det ett klipp på två glada människor som knullar på sin fritid. Denna otroligt naivitet skulle vara rörande om den inte kom från vuxna människor som motsäger mig. Och så är det ju lite för dumt för att vara gulligt. Hur kan man leva på denna planet, ha tillgång till bloggkommentarer, och på allvar tro att kommersiella nätporren håller på att ersättas av filmat autentiskt knulleri i stugorna? Att inte tänka att porrbranschen ba "oj, nu kan vi filma ännu billigare och haka på den här heta amatörtrenden!". Hur lyckas man med det?

Apropå porr, fast annat. Här är en artikel i New York magazine om män och en trend av att välja porr framför partnersex.

Att välja vad man ska acceptera

DN hade en artikeln nyligen om Kärlekens ACT som jag ändå ville köpa nångång. Tycker det är intressant hur jag känner att jag håller med, men ändå har ett annat perspektiv. Boken verkar ju utgå från nån sorts livslång monogami-tänk, och sånt gillar jag inte. Samtidigt gillar jag ACT, och författaren pratar i intervju om olika "kärleksmyter" som jag också känner igen som myter om kärlek. Här är ett exempel.

En annan myt som han menar motverkar en livslång kärleksrelation är föreställningen om att när känslan inte längre finns där, är kärleken borta.
Men känslorna kommer och går. Det gäller bara att fortsätta att agera kärleksfullt. Då kommer känslan tillbaka, menar Russ Harris, och gör en jämförelse med deprimerade patienter.
– Vi vet att de inte återhämtar sig om de bara väntar på att lusten eller känslan ska återvända. För att den ska komma tillbaka måste vi agera i en viss riktning. Då återkommer energin.
– Handlingen först alltså. Där­efter kommer kärleken. Felet många gör är att de väntar på känslan, innan de gör kärlekshandlingar.

Jag tänker att om (när) jag i framtiden jobbar med parterapi (ge mig ett bra ord för det fast utan att det ska vara just par, tack! Relationsterapi? Partnerterapi?) så vill jag jobba med acceptans. Fast utan att utgå från att man ska stanna ihop för alltid, utan även hjälpa att utforska alternativ. 

Jag håller till exempel helt med ovanstående om att man måste jobba för att hålla relationen uppe, och att känslorna kan gå upp och ner. Samtidigt tror jag att det gäller mer den vardagliga kärleken. Den ska absolut inte förkastas, jag är lycklig att jag har den långa stabila sorten i mitt liv. Men jag tror inte man kan agera sig till knulla på middagsbordet (på restaurang)-passionen på samma sätt. Sådant som man, om man upplever det alls, oftast upplever med någon ny. Då får man jobba med att acceptera att om man satsar på livslång monogami, så kommer man välja bort denna passion med en ny person.

Det finns ingen debattpoäng i inlägget, jag reflekterar bara över intervjun, och min reaktion. Jag brukar ju fortfarande bli trött och irriterad av att målet alltid är livslång monogami, men här blir jag inte irriterad av saker som "motverkar en livslång kärleksrelation". I ACT-sammanhang är ju riktningsvalet en så central sak att jag upplever den livslånga kärleksrelationen i texten som ett aktivt val, inte nåt självklart. Oavsett vad som menas av Harris så är det ju skönt att slippa störa sig.

Easy access

Vecka 6-temat är kläder. 

Jag har ganska många gånger skrivit om skillnad på sex och sexighet. Illustreras kanske tydligt av att unga tjejer uppmanas att klä sig sexigt, men bestraffas om de faktiskt har sex. Eller av att Johanna Sjödin som inte offentlig sysslar med konventionellt sexighet ofta anklagas för att hon säkert inte får kuk - trots att hon, om någon, får det. Jag gillar verkligen kläder. Och jag gillar verkligen detta med att vara snygg, eller titta på snyggt klädda människor. Jag kan känna att jag är mer attraherad av en person när personen är klädd snyggt. Jag kan känna mig sexigare på en snygg-dag. Sexigare som i att jag tänker att andra ser mig och vill ha sex med mig.

Men när jag tänker på sex+kläder tänker jag nog ändå mer på sex-sex. Inte att jag ska vara upphetsande att se, utan att jag ska gå att ha sex med. När jag klär mig för att jag hoppas på ligga klär jag mig så att det möjliggör ligga.

Hur det går till rent tekniskt illustreras av när jag en gång frågade en god vän vad som var dealen med korta kjolar. Han svarade "easy access". Att det ska gå lätt att komma åt det viktiga är nyckelordet. Nu ska jag summera lite vad det innebär i praktiken. När man säger easy access så menar man ju vissa specifika områden, och nu blir det områdesguide. Och ja. Jusste. Jag tänker också att om man klär sig så det går att ha sex så tänker man nog inte att man enbart ska kunna ha det hemma i sängen. Därför kommer jag utgå från att man vill ha sex, men också diskret, och kunna klä på sig så fort det går.

Mun
Läppstift är typiskt en grej som gör det jobbigare att kyssas. Kommer det åt kläder blir det jobbiga fläckar. Så bu för läppstift.

Bröst
Om man har skjorta eller blus är det lätt att komma åt bröstet, i och med att de har knäppning fram. Däremot tar det förstås lite tid att återställa ordningen om någon kommer på en. Lösningen på den typen av problem är att ha en något löst sittande tröja i trikåtyg. Då kommer man åt genom att föra in handen under, och kan sedan lätt dra bort handen och låtsas som ingenting.

Klänning kan vara lite krångligt, i och med att man inte kan komma in från midjehållet. Därför är klänningar med knäppning i rygg och sida jättekassa. Särskilt om de har ärm!

Exempel på klänning där man inte kommer åt brösten. Den här och alla andra bilder från hm.se

Exempel på klänning där man kommer åt brösten

Ett tredje sätt att komma åt bröstet är förstås att dra ner överdelen. Det är lätt om man har en tubtopp eller någonting med tunna axelband. Dock blir det återigen krångligt att återställa ordningen.

En bra lösning är att ha en löst sittande kofta över det hela. På så sätt kan man smeka vad man vill under den, och fort knäppa den om någon kommer. Koftor är oftast mer lätthanterliga ön skjortknappar eller toppar som behöver dras upp.

Under den här koftan hade man kunnat dölja uppknäppta skjortknappar!

Rygg
Vissa gillar att bli smekta på ryggen. Fråga inte mig varför. Där skulle jag rekommendera mjuk trikåtopp eller löst sittande skjorta.

Kuk
Åh, vet ni "fittbyxan"? Det är en workshop som hölls i nåt feministsammanhang för tusen år sen, och som feministogillare fortfarande inte kan släppa. De tycker det är lustigt. Jag kan hålla med om att det är konceptuellt, men faktum är ju att byxor är konstruerade efter kuk.

För bästa tillgång avrekommenderar jag skärp. Blir en massa krångel med det, och svårt att spontant glida in med händerna och smeka utan att knäppa upp nåt. Hängslen är en bra lösning, eller resår i midjan. Dock är det rätt ovanligt med herrbyxor med både resår och gylf. Och gylf vill man ju ha! Akta dragkedjan!

Lätt att komma innanför, men hade blivit bättre med gylf!

Kjol möjliggör åtkomst från båda håll. Man kan både dra ner/knäppa upp gylfen som på byxor, eller dra upp den. Med den senare varianten kommer man dessutom åt bar hud på benen, vilket man kan tycka är trevligt.

Kalsongmässigt kan det vara bra att de inte är för tajta, så att man kommer åt att lirka ut ståndet. Här kan snoppfickan vara en bra lösning, även om vissa tycker att det ser asfånigt ut när det sticker ut ett stånd helt plötsligt. På modellerna som är ledigare runt benen kan man komma åt därifrån!

Fitta
Som sagt, byxor är konstruerade efter kukpersoner. Vill man att nån ska komma åt ens fitta så är byxor en dum lösning, och jumpsuit helt obegripligt. Dock kan man förstås nämna att jeanssömmar kan vara en inbyggd sexleksak om man ska torrjucka.

Va?

Kjol däremot! Trots min väns kloka ord gillar jag inte kortkort. Tajta kortkorta kjolar tenderar att under sex åka upp och snarare bli ett avantgardistiskt bälte. Tajta korta kjolar är dessutom ofta just väldigt tajta så de inte råkar åka upp, varför de kan vara jobbiga att dra upp även med vilja. Luftiga kortkorta kjolar trasslar lätt in sig. Men det är egentligen bara smågnäll, det funkar hur bra som helst att ha sex i kort kjol!

Funkar!

Favoriten är längre, minst knälånga, kjolar i luftig modell. Man kan dra upp dem och fästa fållen i linningen om det skulle behövas (det är faktiskt lättare med lite längre kjol än kort). De är inte i vägen när man är överst, men täcker all action ifall nån skulle komma förbi. Bästa plagget, helt enkelt!

Oj, vilken sexvänlig klänning! Den med kofta och ba vrooooom!

Om trosorna är på (och det är inte ett måste med lång kjol!) vill man nog gärna att de ska kunna dras åt sidan. Det är typiskt svårt med boxermodeller som har ben, så det kan man undvika. Annars funkar det ju med det mesta. Vill man vara varm om benen satsar man rimligast på strumpor. Strumpbyxor är ur denna synpunkt ett helt orimligt plagg. Då får man komma in från midjehållet och kämpa sig ner medan strumpbyxan försöker vakuumförpacka handen.

Och så säger de att burka är sexfientligt... Lycka till att ha sex med denna!

Rumpan
Beror på om man menar skinkorna eller anus, förstås, men hur som vill man nog inte ha nåt som sitter åt tajt i midjan, om man ska komma åt från det hållet. Kjol, varandes det ultimata sexplagget, är din vän även här.

Summa summarum

• Man vill ha löst sittande plagg, för de är lättast att komma in under på, och lättast att komma loss från ifall man måste återställa anständigheten fort. Tight kan alltså vara sexigt, men knappast sexvänligt.
• Man vill inte ha avancerade knäppningar såsom hyskor, små knappar och snörning. 
• Man vill hellre ha många plagg än ett enda, ju fler skarvar mellan plaggen desto fler öppningar att nå hud genom.
• Plagg som visar mycket hud sitter oftast åt mer också, och är svåra att hantera. Typ jeansshorts eller korsettopp. 
• Nuförtiden bär kvinnor byxor, men män bär inte kjol. Sexmässigt skulle det vara bättre tvärtom.
• Ha så kul i sommar!

Hur det blir när de som för debatt om kompetens saknar kompetens att föra denna debatt

"Jag är emot kvotering för att jag tycker man ska välja den som har bäst kompetens"

- Vanligt påstående jag bygger min argumentation kring

Jag har alltid tyckt att det här argumentet har varit helt självklart, men också ogenomtänkt. Typ som "om alla var snälla skulle det inte finnas några krig". Hela poängen med öppen kvotering är ju att motverka dold sådan. Tanken är att man exempelvis kvoterar in kvinnor, eftersom män har lättare att få den typen av jobb och har en outtalad fördel av sitt kön. Således kan man tänka att även de som är för kvotering tycker att kompetens är det som egentligen ska spela roll, men de vill motverka effekter av dold diskriminering.

Numera är jag psykolog, och jobbar därtill inom HR. Numera suckar jag ännu mer över naiviteten hos dem som verkar tro att argumentet ovan kan stå på egna ben. Att det räcker att konstatera att kvotering är dåligt, och kompetens är någonting självklart, enkelt och objektivt. Jag har många gånger frågat personer som uttalar sig mot kvotering och för kompetens vad de egentligen vill ha. Jag har en gång faktiskt lyckats få Pär Ström att svara på frågan. Svaret var att han aldrig sagt att han har alla svaren, men att kvotering är fel. Vid ett tillfälle infann en diskussion om kvotering sig på Pelle Billings blogg, och jag kommenterade att om man nu är så intresserad av frågan så borde man tala om bra solida rekryteringsprocesser. De få som överhuvudtaget svarade, hanterade mitt svar som irrelevant detaljpil.

Men rekryteringsprocesser är inte irrelevant HR-nörderi. Rekryterings och urvalsprocesser är till och med så centralt för den här debatten det kan bli. Intressant nog är de absolut flesta som uttalar sig om kvotering långt ifrån specialister i rekrytering, personbedömning, eller urval. Det märks inte minst på att de aldrig lyckas svara mig på den enkla frågan vad de vill ha istället för kvotering. Eller ja, de svarar att de vill ha kompetensbaserade val. Fint svar, men i sammanhanget lika naivt som att argumentera mot trafikregler med att man vill att folk ska köra med hänsyn till varandra istället.

Denna kompetens, har ni nånsin sett den? Finns den att fånga i skogen, gräva upp i marken, eller att framställa i ett labb? Hur ser kompetens ut? Och hur vet man om någon besitter sådant?

Jag provocerar, men bara lite. Det är jättesvårt att definiera vilka kompetenser krävs för ett visst jobb. Det är också jättesvårt att hitta lämpliga sätt att mäta dem på. Det finns särskilda människor som har utbildning och träning i detta, men de används påfallande sällan. Det är inte alls ovanligt att det saknas element som bevisligen ökar kvaliteten på de valda och minskar irrelevant särbehalndling - standardiserade processer, strukturerade intervjuer, psykometriska test, tydliga kravprofiler*. 

Så man har definierat vad kompetens är i det givna fallet. Man har hittat bra instrument och genomfört bra intervjuer. Det är redan svårt, och nu kommer man till sista punkten - man ska välja vem som har bäst kompetens. Även om man har alla uppmätta data på relevanta egenskaper blir det inte så lätt - kandidaterna kommer vara olika på flera sätt. Man måste väga vad som är viktigast - verbal begåvning eller förmåga att ta snabba beslut? Bra genomfört rollspel eller fina referenser? Rätt utbildning eller lång erfarenhet?

Visst är det rimligt att tycka att man inte ska kvotera, utan välja på kompetens, det vill säga att man väljer på de relevanta egenskaperna istället för de irrelevanta. Det är, milt sagt, best practice. Grejen är att detta "kompetens" vare sig är enkelt, självklart, eller nåt som man ens alltid bryr sig om att definiera. Jag skrev i början att "kompetens, inte kvotering"-argumentation ofta andas naivitet av  "om alla var snälla skulle det inte finnas några krig"-kaliber. Det är en bra liknelse, om man aldrig erkänner eller tänker på att kompetens är en svårfångad pryl.

Oavsett vad forskningen visar, är det nog i de flesta fall inte särskilt evidensbaserad rekrytering som sker. Att börja urvalet med att gräva genom en hög CV:er är att be om att gissa, och sedan fortsätter man gärna med "jag fick bra magkänsla" och "man vill ju ha en person man kan skratta med". Om man ogillar kvotering men gillar sånt bör man formulera sig på följande vis - "jag är emot kvotering och för godtycke och slump". Om man på riktigt är för kompetensbaserat urval bör man förstå svårigheterna i det, och varför (upplevt) behov av kvotering har uppstått.

Och om du fortfarande tror att kompetens är enkelt och objektivt, skriv ihop vilken kompetens en polis bör ha, samt hur man bedömer den hos arbetssökande, och maila mig på tanja.suhinina@gmail. Jag lovar att svara med feedback. 

* Läs gärna Gisela Jonsson om hur man efterhandkonstruerar kravprofiler efter kön. 

Titta, en bög! [burkskratt]

Det är så himla trevligt att veta att man inte behöver tvivla på att man besitter en viss egenskap. Jag vet till exempel att jag är smart, så ingen kan sänka mig med argumentet att jag helt enkelt är dum i huvudet. Jag vet också att jag inte är tjock, oavsett hur jag behagar känna mig. Och så vet jag att jag är rolig. Att vara rolig är en av mina mest kännetecknande egenskaper, det kan jag verkligen påstå. I och med det känner jag mig inte minsta berörd när jag anklagas för att sakna humor. Det blir i och för sig inte jag personligen så ofta. "Amen slappna av, det är bara ett skämt" är snarare vanligt förekommande när ett plumpt offentligt övertramp ska försvaras. Men jag har humor, jag vet det, och jag känner mig inte träffad.

Jag tänkte skriva om o-PK-humor. När man skämtar om handikapp, eller våldtäkt, eller drar sexistiska skämt, eller rasistiska. Den typen av humor. Som alltid försvaras med att man ska kunna skämta om allt.

Jag håller med om att man ska kunna skämta om allt. Däremot inte alltid och med alla. Jag tror att de flesta av "man ska kunna skämta om allt"-personerna inte skulle dra ett skämt om ett känsligt ämne om de befann sig i samma rum som en person som tillhör gruppen man skämtar om, och inte har visat att hen är okej med skämtet. Exempelvis, om man hade ett rum fullt med bekanta varav en vars förälder nyligen dött i cancer, hade man förmodligen inte dragit cancerskämt. Om man inte kände till att personen är okej med det och uppmuntrar sådant. Alla vet nog hur otrevlig stämningen kan bli om man drar ett "farligt" skämt, och någon i rummet blir ledsen för att skämtet träffade en med all rätt ömmande punkt.

Många av sådana känsliga ämnen syns oftast tydligt. Hudfärg, exempelvis, kön eller funktionshinder. En del sådant dyker upp efter ett sådant skämt, och förstör stämningen. Men en del saker är sådant man kanske inte vill säga högt, ens om skämten gör ont. Just våldtäkt kan vara en sån erfarenhet, och det är bland annat därför som det är opassande att skämta om det. En person som har erfarenhet av våldtäkt mår förmodligen inte helt prima när fenomenet kommer upp i ett samtal där hen inte är beredd på det. Det är också vanligt att man inte vill prata om sina erfarenheter (i alla fall inte med alla, alltid). Det socialt rimliga blir att skratta med. Annars blir man kanske ifrågasatt och måste förklara sig. Öppna upp sig mer än man vill. Skapa otrevlig stämning.

Och skrattar den personen så kommer den som drog skämtet belönas. Belönas, fortsätta, och aldrig inse att hen har dragit våldtäktsskämt för personer som blev sårade. Hen kommer sannolikt vara övertygad om att hen aldrig skulle skämta om våldtäkt med nån som faktiskt har erfarenhet av övergrepp - för hen kommer aldrig inse att hen redan gjort det.

Den här typen av humor (eller, egentligen, all humor) har en tydlig funktion i vi/de-byggande. När man drar skämt som man vet har hög riskfaktor att såra gör man det ofta för att man antingen tillhör den potentiellt sårade gruppen själv, eller för att man antar att det inte finns någon ur den gruppen som hör och kommer klaga. "De"-byggande humorn antar att vi som är här inte tillhär gruppen som det skämtas om, och på grund av detta inte kommer att ta illa upp. "Vi"-byggande är nog mer komplext. Det kan röra sig om att man använder humor som terapi, eller för att kunna tala om sådant som anses vara ett jobbigt samtalsämne. Det kan också röra sig om att man visar hur gärna man vill sparka på sig själv, för att man så gärna vill passa in i gruppen. Det senare är en begriplig men farlig mekanism. Om en tjej skrattar åt kvinnoförnedrande skämt, då måste det ju vara okej?

En annan aspekt av att kunna skämta om allt är att många politiskt inkorrekta skämtare lätt glömmer att skämt ska innehålla humor. Som ett exempel kan jag berätta att nu i veckan försökte jag och min kille se på nya filmversionen av Det våras för Hitler (bara den grejen kan man förstås diskutera i sammanhanget). Vi stängde av halvvägs, efter en scen där all humor baserades på att det var män och de var gay. Jag tror faktiskt det var i samma veva som vi försökte oss på Little Britain USA, och stängde av efter en sketch där all humor (som förr oss oförstående markerades med burkskratt) handlade om att en av deras skådisar om och om igen sade till Rosie O'Donnell att hon är äcklig för att hon är lesbisk.

Vi slutade se på grund av den otrevliga smaken av spya i munnen, men vi hade fortsatt se om det fanns någonting mer i skämten är att visa homosexuella personer. När "hen är gay" i sig är skämtet är det liksom inget skämt. Eller klasisska humor när man ser en heteroman plötsligt bli utsatt för bögerier. Typ att han surfade porr, och så visade det sig att han råkade öppna en bögklipp. Eller att heteromannen pratar med en annan man om relationen, och så visar det sig att partnern som den andre mannen talar om är en man! Vi förväntas skratta. Inte år att heteromannen är en sån wuss att han inte kan hantera homosexualitet. Vi förväntas skratta åt "suddenly - bög!".

Sådant ryms naturligtvis inom yttrandefriheten, och jag blir upprörd om den typen av humor förbjuds av lagarna. Media får däremot gärna för min del stoppa sådant, och privatpersoner får gärna för min del säga ifrån. Jag stänger av.

Att lära sig att leva med smärta

Innan jag var sjuk läste jag om personer som var kroniskt sjuka och hade lärt sig leva med sjukdomen.

Det här "har lärt sig leva med sjukdomen" framställs ofta som att man har vant sig och nu är det som förr. Jag måste tyvärr förstöra den bilden. Möjligt att jag inte tänker tillräckligt positivt, men för mig har det här "lärt sig att leva" inte inneburit att sjukan försvunnit. Snarare att mitt liv blivit begränsat och jag börjar vänja mig.

Jag har lärt mig att leva med att jag inte kan ha byxor. Inget stort problem, men en omställning. Jag har förstås också fått gå över trosparken, och fått köpa en del nya underkläder (vissa har visat sig obekväma och skavande, så jag inte kunnat använda dem). Det här är sådant som är så självklart att jag inte längre tänker på det aktivt. Men det tar tid, ork, det begränsar.

Jag har lärt mig att leva med att varje gång jag kissar så gör det ont. Jag ljuger, ibland gör det inte ont. Men oftast - ont. Definitivt när jag ska torka mig. Det kanske är för hög detaljnivå för er, men det har ni kanske inte tänkt på innan. Om ni vill leva in er i min situation rekommenderar jag att torka vulvan/ollonet med sandpapper i någon vecka. Detta är på riktigt ingen överdrift, om jag ska beskriva känslan. Ibland gör det så ont att kissa att det mörknar för ögonen och jag gråter.

Jag har lärt mig att det blir värre om jag försöker mig på att dansa eller springa. Cykla försöker jag mig inte på. En gång minns jag att jag gick och tänkte "oj, idag var ändå en okej smärtfri dag". Sedan insåg jag att jag gick långsamt för det gjorde ont att gå fort.

Jag har vant mig att det gör ont varje gång jag är hos en läkare av något slag. De sticker nålar i mig. De kör upp katetrar i mig. De petar mig på ömma punkter och frågar om det känns. Den riktiga smärtan kommer efteråt, när jag klär på mig efter gynstolen. När jag står upp, läkaren småpratar, jag försöker boka tid, och lutar mig mot disken för att inte ramla.

Nej, det gör inte så ont hela tiden. Men minst lite ont. Hela tiden.

Jag har lärt mig att leva med smärtan. Jag hade inget val, så jag kan nog inte ses som en tidningsreportageförebild. Jag har ju inte kunnat ge upp, säga att nu får det vara nog, och slutat ha ont.

Jag har lärt mig att sex inte behöver vara kul och avslappnat. Det kan vara smärtsamt och panikframkallande också. Man kan tappa lusten helt, har jag lärt mig. Eller ha lust, men så mycket panik att man knappt kan röra sig.

Jag har lärt mig att vården sannolikt vill mig illa. Och att de som vill mig väl gör mig illa. Jag har lärt mig att sluta hoppas. Det första året blev det bättre ibland och jag tänkte att jag var frisk. Sen kom smärtorna tillbaka och jag var lamslagen med besvikelse. Jag har lärt mig att sluta tro att förbättringar består och att det kommer att bli bättre. Jag har lärt mig att ta förbättringar som andningspauser där jag kan kissa utan att gråta och sitta på kontorsstol smärtfritt.

Det finns ingenting heroiskt i att jag lärt mig att leva med smärtan. Ingenting vackert. Det har inte utvecklat mig, inte fått mig att förstå någonting gott. Jag har lärt mig att vissa människor i min närhet vill hjälpa, att de verkligen bryr sig. Jag hade föredragit att lära mig det utan att ha ont i två år. Två år, och det blir långsamt värre. 

Grupprocesser och polysekten

Det kan mycket väl vara så att en del av läsarna här inte vet att jag inte är nåt fan av monogami. I så fall vet ni nu, och sök på "poly" eller "mononormen" för att läsa gamla inlägg. Ni gamla läsare som kanske tänkt att jag vuxit upp och slutat med sånt kan lugna er med att jag förvisso lever monogamt i praktiken, men att se det som en bra idé att hålla sig fast vid är fortfarande inget jag fattar. Och ja, ibland går jag bland människorna på Polyheart och ser vad som händer. Ibland har jag nåt att säga, ibland kollar jag bara. Häromdagen såg jag rubriken "Polynormen" - finns den? och kände mig genast manad att bidra till den redan långa tråden.

Jag har inte orkat läsa hela tråden, så jag ber om ursäkt ifall jag tar upp någonting ni redan talat om. 

För kanske fem år sen skulle jag vara med i en polypanel på nåt event i en scoutstuga. Jag åkte dit på morgonen, klädde mig lite sött sådär, kom dit och insåg att jag verkligen stack ut. Jag såg ut som en färgglad HM-tjej, typ. Jag upplevde att det skar sig väldigt mycket mot den dominerande stilen där - bekväma kläder, murriga färger, de som var uppklädda var det i fetisch- eller lajvbetonad stil. Ingen big deal, men det märktes att jag stack ut. När jag några år senare nämnde det på PH var det en forumstammis som inte höll med, men tillade "fast det är klart det kanske inte är så många kostymnissar här".
Det låter kanske ytligt, men det speglar mycket.

Jag var nyligen på Sedagarna i Uppsala och såg en panelföreläsning om poly, av polypersoner. Frågan om hur man möter andra polys kom upp, och någon i panelen svarade klassikern om att i vissa kretsar så är det vanligt. Typ om man är på konvent så visar det sig att "poly" och "gillar bordsspel" överlappar. 

Inget ont om brädspel. Samtidigt är det viktigt att tänka på sånt om man tänker på vilka signaler som sänds ut när man representerar poly i media. I min erfarenhet är det svårt att, av de polymänniskor man ser som mediepolys, exempelvis få en uppfattning att man kan vara jävligt normal i alla avseenden - och poly. Att man kan vara H&M-kille och poly, powersuit-kvinna och poly. För mig är hela poängen med att vara med i media om mina livspreferenser handlat om att någon kanske ser mig och fattar att "oj, det finns ett ord för hur jag känner!". Därför har jag alltid medvetet försökt bryta av mot den bilden av poly när jag varit i media.

Det här fortsätter sedan in i hela grejen med en polyvärld. Jag tror det är viktigt att se skillnad på personer som lever poly, och någon sorts polycommunity med aktivister. Det senare kommer förstås vara ganska homogen i och med att det rör sig om en liten grupp i ett litet land. I mina ögon är det viktigt att visa att poly inte är en subkultur - det är ett sätt att organisera relationer. Man får vara poly även om man inte vill ha med communityt och aktivisterna att göra. 

För egen del har jag alltid sett polycommunityt som ganska homogen och uteslutande - eftersom jag på många sätt känner att jag inte passar in. Samtidigt behöver det inte vara dåligt - jag vet att det gemensamma vi har är att vi väljer att inte organisera relationer monogamt. När jag vill diskutera just detta vänder jag mig till PH. När jag ska göra nåt annat - inklusive leta partners - vänder jag mig till grupper jag har fler gemensamma intressen med. De polypersonerna jag känner privat har alla samma inställning. De lever poly, men ingen är aktiv i poly-Sverige.

Så ja. Jag tänkte att om man pratar normer är det bra med uttalande från nån som kan ämnet men inte passar in. Jag menar verkligen inget illa. Jag tycker att det behövs en organiserad rörelse och aktivister. Men jag tror också att folk som jag gör hemskt mycket nytta för att poly ska ses som nåt man kan göra utan att köpa en hel subkultur.

Givetvis blev det reaktioner. Ganska många höll med. Ett par personer höll inte riktigt med. Medan den ena i in uppfattning har visat vilja att förstå och se vad för konstruktivt man kan göra, har den andra personen agerat väldigt defensivt. Mitt inlägg (och efterkommande försök att förklara) sågs som diss.

Jag tänker, och fått det bekräftat på Twitter, att sådant är ganska typiskt. Att man i kretsar där man bryter mot normer ofta är duktigt hemmablind. För att man vill så gärna. Och jag menade ju inte att provocera heller, men jag är inte heller minsta förvånad att vissa kan trigga på sådana "anklagelser" så oerhört.

Den självklara vardagspsykologiska tanken är väl den om bjälken i egna ögat. Att man växte upp utanför och nu när man tillhör en grupp vill inte vara en sån som håller andra utanför, man vill att alla ska vara med. Det är förstås ganska mycket av en omöjlighet om man ska ha en grupp - en grupp definieras ju av att ha nåt som de utanför inte har. Om man bara begränsar detta definierande till en sak (som att man faktiskt lever poly) kommer den sammanhållande kraften inte vara stark nog, man vill gärna ha mer, man vill gärna inte bara ha formella utan även sociala relationer och kopplingar. Då kommer även irrelevanta egenskaper komma in och stänga ut dem som nominellt passar in (lever/tycker/känner poly), men utesluts av andra orsaker (är inte tillräckligt vänster-it-nördiga med aspergers).

Men jag tror också att en av de provocerande momenten är att jag inte ens vill vara med i gruppen. Jag skulle kunna, jag delar det gemensamma på pappret. Men jag vill inte. Jag har inget behov. Är man ständigt på tå, är man beredd att bli dissad, då kommer mitt ointresse ses som diss. De som skriver att de kände sig utanför till att börja med, men verkar intresserade av att vara med, möts inte av samma försvarande attack.

Det blir egentligen bara en till uppvisning i att människan inte är så mycket utan sitt sammanhang.