Grupprocesser och polysekten

Det kan mycket väl vara så att en del av läsarna här inte vet att jag inte är nåt fan av monogami. I så fall vet ni nu, och sök på "poly" eller "mononormen" för att läsa gamla inlägg. Ni gamla läsare som kanske tänkt att jag vuxit upp och slutat med sånt kan lugna er med att jag förvisso lever monogamt i praktiken, men att se det som en bra idé att hålla sig fast vid är fortfarande inget jag fattar. Och ja, ibland går jag bland människorna på Polyheart och ser vad som händer. Ibland har jag nåt att säga, ibland kollar jag bara. Häromdagen såg jag rubriken "Polynormen" - finns den? och kände mig genast manad att bidra till den redan långa tråden.

Jag har inte orkat läsa hela tråden, så jag ber om ursäkt ifall jag tar upp någonting ni redan talat om. 

För kanske fem år sen skulle jag vara med i en polypanel på nåt event i en scoutstuga. Jag åkte dit på morgonen, klädde mig lite sött sådär, kom dit och insåg att jag verkligen stack ut. Jag såg ut som en färgglad HM-tjej, typ. Jag upplevde att det skar sig väldigt mycket mot den dominerande stilen där - bekväma kläder, murriga färger, de som var uppklädda var det i fetisch- eller lajvbetonad stil. Ingen big deal, men det märktes att jag stack ut. När jag några år senare nämnde det på PH var det en forumstammis som inte höll med, men tillade "fast det är klart det kanske inte är så många kostymnissar här".
Det låter kanske ytligt, men det speglar mycket.

Jag var nyligen på Sedagarna i Uppsala och såg en panelföreläsning om poly, av polypersoner. Frågan om hur man möter andra polys kom upp, och någon i panelen svarade klassikern om att i vissa kretsar så är det vanligt. Typ om man är på konvent så visar det sig att "poly" och "gillar bordsspel" överlappar. 

Inget ont om brädspel. Samtidigt är det viktigt att tänka på sånt om man tänker på vilka signaler som sänds ut när man representerar poly i media. I min erfarenhet är det svårt att, av de polymänniskor man ser som mediepolys, exempelvis få en uppfattning att man kan vara jävligt normal i alla avseenden - och poly. Att man kan vara H&M-kille och poly, powersuit-kvinna och poly. För mig är hela poängen med att vara med i media om mina livspreferenser handlat om att någon kanske ser mig och fattar att "oj, det finns ett ord för hur jag känner!". Därför har jag alltid medvetet försökt bryta av mot den bilden av poly när jag varit i media.

Det här fortsätter sedan in i hela grejen med en polyvärld. Jag tror det är viktigt att se skillnad på personer som lever poly, och någon sorts polycommunity med aktivister. Det senare kommer förstås vara ganska homogen i och med att det rör sig om en liten grupp i ett litet land. I mina ögon är det viktigt att visa att poly inte är en subkultur - det är ett sätt att organisera relationer. Man får vara poly även om man inte vill ha med communityt och aktivisterna att göra. 

För egen del har jag alltid sett polycommunityt som ganska homogen och uteslutande - eftersom jag på många sätt känner att jag inte passar in. Samtidigt behöver det inte vara dåligt - jag vet att det gemensamma vi har är att vi väljer att inte organisera relationer monogamt. När jag vill diskutera just detta vänder jag mig till PH. När jag ska göra nåt annat - inklusive leta partners - vänder jag mig till grupper jag har fler gemensamma intressen med. De polypersonerna jag känner privat har alla samma inställning. De lever poly, men ingen är aktiv i poly-Sverige.

Så ja. Jag tänkte att om man pratar normer är det bra med uttalande från nån som kan ämnet men inte passar in. Jag menar verkligen inget illa. Jag tycker att det behövs en organiserad rörelse och aktivister. Men jag tror också att folk som jag gör hemskt mycket nytta för att poly ska ses som nåt man kan göra utan att köpa en hel subkultur.

Givetvis blev det reaktioner. Ganska många höll med. Ett par personer höll inte riktigt med. Medan den ena i in uppfattning har visat vilja att förstå och se vad för konstruktivt man kan göra, har den andra personen agerat väldigt defensivt. Mitt inlägg (och efterkommande försök att förklara) sågs som diss.

Jag tänker, och fått det bekräftat på Twitter, att sådant är ganska typiskt. Att man i kretsar där man bryter mot normer ofta är duktigt hemmablind. För att man vill så gärna. Och jag menade ju inte att provocera heller, men jag är inte heller minsta förvånad att vissa kan trigga på sådana "anklagelser" så oerhört.

Den självklara vardagspsykologiska tanken är väl den om bjälken i egna ögat. Att man växte upp utanför och nu när man tillhör en grupp vill inte vara en sån som håller andra utanför, man vill att alla ska vara med. Det är förstås ganska mycket av en omöjlighet om man ska ha en grupp - en grupp definieras ju av att ha nåt som de utanför inte har. Om man bara begränsar detta definierande till en sak (som att man faktiskt lever poly) kommer den sammanhållande kraften inte vara stark nog, man vill gärna ha mer, man vill gärna inte bara ha formella utan även sociala relationer och kopplingar. Då kommer även irrelevanta egenskaper komma in och stänga ut dem som nominellt passar in (lever/tycker/känner poly), men utesluts av andra orsaker (är inte tillräckligt vänster-it-nördiga med aspergers).

Men jag tror också att en av de provocerande momenten är att jag inte ens vill vara med i gruppen. Jag skulle kunna, jag delar det gemensamma på pappret. Men jag vill inte. Jag har inget behov. Är man ständigt på tå, är man beredd att bli dissad, då kommer mitt ointresse ses som diss. De som skriver att de kände sig utanför till att börja med, men verkar intresserade av att vara med, möts inte av samma försvarande attack.

Det blir egentligen bara en till uppvisning i att människan inte är så mycket utan sitt sammanhang.