Titta, en bög! [burkskratt]

Det är så himla trevligt att veta att man inte behöver tvivla på att man besitter en viss egenskap. Jag vet till exempel att jag är smart, så ingen kan sänka mig med argumentet att jag helt enkelt är dum i huvudet. Jag vet också att jag inte är tjock, oavsett hur jag behagar känna mig. Och så vet jag att jag är rolig. Att vara rolig är en av mina mest kännetecknande egenskaper, det kan jag verkligen påstå. I och med det känner jag mig inte minsta berörd när jag anklagas för att sakna humor. Det blir i och för sig inte jag personligen så ofta. "Amen slappna av, det är bara ett skämt" är snarare vanligt förekommande när ett plumpt offentligt övertramp ska försvaras. Men jag har humor, jag vet det, och jag känner mig inte träffad.

Jag tänkte skriva om o-PK-humor. När man skämtar om handikapp, eller våldtäkt, eller drar sexistiska skämt, eller rasistiska. Den typen av humor. Som alltid försvaras med att man ska kunna skämta om allt.

Jag håller med om att man ska kunna skämta om allt. Däremot inte alltid och med alla. Jag tror att de flesta av "man ska kunna skämta om allt"-personerna inte skulle dra ett skämt om ett känsligt ämne om de befann sig i samma rum som en person som tillhör gruppen man skämtar om, och inte har visat att hen är okej med skämtet. Exempelvis, om man hade ett rum fullt med bekanta varav en vars förälder nyligen dött i cancer, hade man förmodligen inte dragit cancerskämt. Om man inte kände till att personen är okej med det och uppmuntrar sådant. Alla vet nog hur otrevlig stämningen kan bli om man drar ett "farligt" skämt, och någon i rummet blir ledsen för att skämtet träffade en med all rätt ömmande punkt.

Många av sådana känsliga ämnen syns oftast tydligt. Hudfärg, exempelvis, kön eller funktionshinder. En del sådant dyker upp efter ett sådant skämt, och förstör stämningen. Men en del saker är sådant man kanske inte vill säga högt, ens om skämten gör ont. Just våldtäkt kan vara en sån erfarenhet, och det är bland annat därför som det är opassande att skämta om det. En person som har erfarenhet av våldtäkt mår förmodligen inte helt prima när fenomenet kommer upp i ett samtal där hen inte är beredd på det. Det är också vanligt att man inte vill prata om sina erfarenheter (i alla fall inte med alla, alltid). Det socialt rimliga blir att skratta med. Annars blir man kanske ifrågasatt och måste förklara sig. Öppna upp sig mer än man vill. Skapa otrevlig stämning.

Och skrattar den personen så kommer den som drog skämtet belönas. Belönas, fortsätta, och aldrig inse att hen har dragit våldtäktsskämt för personer som blev sårade. Hen kommer sannolikt vara övertygad om att hen aldrig skulle skämta om våldtäkt med nån som faktiskt har erfarenhet av övergrepp - för hen kommer aldrig inse att hen redan gjort det.

Den här typen av humor (eller, egentligen, all humor) har en tydlig funktion i vi/de-byggande. När man drar skämt som man vet har hög riskfaktor att såra gör man det ofta för att man antingen tillhör den potentiellt sårade gruppen själv, eller för att man antar att det inte finns någon ur den gruppen som hör och kommer klaga. "De"-byggande humorn antar att vi som är här inte tillhär gruppen som det skämtas om, och på grund av detta inte kommer att ta illa upp. "Vi"-byggande är nog mer komplext. Det kan röra sig om att man använder humor som terapi, eller för att kunna tala om sådant som anses vara ett jobbigt samtalsämne. Det kan också röra sig om att man visar hur gärna man vill sparka på sig själv, för att man så gärna vill passa in i gruppen. Det senare är en begriplig men farlig mekanism. Om en tjej skrattar åt kvinnoförnedrande skämt, då måste det ju vara okej?

En annan aspekt av att kunna skämta om allt är att många politiskt inkorrekta skämtare lätt glömmer att skämt ska innehålla humor. Som ett exempel kan jag berätta att nu i veckan försökte jag och min kille se på nya filmversionen av Det våras för Hitler (bara den grejen kan man förstås diskutera i sammanhanget). Vi stängde av halvvägs, efter en scen där all humor baserades på att det var män och de var gay. Jag tror faktiskt det var i samma veva som vi försökte oss på Little Britain USA, och stängde av efter en sketch där all humor (som förr oss oförstående markerades med burkskratt) handlade om att en av deras skådisar om och om igen sade till Rosie O'Donnell att hon är äcklig för att hon är lesbisk.

Vi slutade se på grund av den otrevliga smaken av spya i munnen, men vi hade fortsatt se om det fanns någonting mer i skämten är att visa homosexuella personer. När "hen är gay" i sig är skämtet är det liksom inget skämt. Eller klasisska humor när man ser en heteroman plötsligt bli utsatt för bögerier. Typ att han surfade porr, och så visade det sig att han råkade öppna en bögklipp. Eller att heteromannen pratar med en annan man om relationen, och så visar det sig att partnern som den andre mannen talar om är en man! Vi förväntas skratta. Inte år att heteromannen är en sån wuss att han inte kan hantera homosexualitet. Vi förväntas skratta åt "suddenly - bög!".

Sådant ryms naturligtvis inom yttrandefriheten, och jag blir upprörd om den typen av humor förbjuds av lagarna. Media får däremot gärna för min del stoppa sådant, och privatpersoner får gärna för min del säga ifrån. Jag stänger av.