- - - ->- - - - - ->- - - - - - X

Bilden kommer härifrån och man kan köpa den som tyg.

En av de längsta och otrevligaste konflikterna i mitt liv började med att jag sårade en kär vän. Kniv, rygg, vrida om; helt mitt fel. Vi skulle prata om det, och vi pratade, och från början trodde jag på det stenhårt. Att prata, det var det jag trodde att man skulle göra för att lösa ett relationsproblem.

Efter flera månaders samtal, efter samma gräl om och om igen, efter att det ursprungliga problemet nästan överskuggades av symptomen lärde jag mig en av mitt livs viktigaste läxor: att prata om ett problem är ett steg i att lösa ett problem, att komma fram till en officiell partilinje, att ta fram kartan, analysera terrängen, rita ett kryss och rita en streckad linje till krysset för att sedan följa den. Man måste prata för att komma till kartan, men det är bara första steget. Min väns teori om problemlösning var att man skulle "prata sönder" problemen. Prata, tills det inte spelade roll längre. I mina ögon var det han gjorde självplågeri och ältande utan någon hopp om en framtida lösning.

Isabella skriver att hon blev besviken på mig när jag skrev att jag inte ville se en debatt om Dunka mig.

Anledningen till varför jag inte vill ha en debatt är enkel, och situationen är inte olik den gången med vännen. Jag tycker att (fri, kvinnlig) sexualitet är ett viktigt ämne, precis som jag då tyckte att det var viktigt att försöka bygga upp relationen, men precis som då ser jag att man genom att prata om det trampar vatten istället för att gå vidare. Precis som det kändes då känns det nu att ältandet har blivit till egennytta, att istället för att dra ut kniven och bearbeta såret vrider man om det.

Den här gången var det inte ens någon större motstånd. Louise P skriver "[s]å kan man nog också notera att på något vis känns det som om moralisterna känns rätt få denna sommar" och hon har helt rätt, men ändå fortsätter debatten, som snarare är någon sorts metadebatt om en debatt som inte riktigt finns, vilket David anmärkte på sist jag skrev om ämnet. Det känns som någonting man numera gör på reflex - uttalar en tjej sig om sex ska man försvara henne, för man vet ju att det kommer moraltanter och ger sig på henne förr eller senare, och anfall är bästa försvar. Men det kanske är så att moraltanterna har slutat komma? Ni vet, som i ett typiskt science-fictionscenario där hjältarna kommer till en planet med automatiskt försvarssystem som automatiskt försvarar en för länge sedan utdöd civilisation?

Det känns om att vägen till krysset är för länge sedan utritad och det som man ska göra nu är inte att stå i början och prata som man gjort hela tiden, utan segla mot målet, vind i håret och allt det där. Jag menar inte att dödförklara den feministiska debatten, men i fallet med Dunka mig finns det inte något behov av att ta upp plats på debatt- och ledarsidorna. Medan man kan skylla avsaknad av framsteg i min och min väns relation på att vi var unga och på att det inte fanns några färdiga och självklara recept för situationen vi befann oss i, finns det ingen ursäkt till ytterligare en omgång av "tjejer kan visst vilja ha hårt sex" och "vad är den goda kvinnliga sexualiteten" för Frida Muranius låts skull. Vad är det konkreta problemet nu igen, att låten inte spelas på SR Kronoberg? Jag är övertygad om att det finns lag- eller jämställdhetspolicyåtgärder att vidta om man visar att låten lyftes ur för att det orsakades av texten och könet.

Finns det en väg bortom snacket ska den tas. Det är liksom det självklara steget efter. Vill man ha det bekvämt och döda lite tid kan man sudda de tidigare ritade vägarna och rita om dem i gamla spår. Vill man röra sig framåt får man packa väskan och dra iväg. Eller åtminstone rita nya vägar. Det var därför jag kände mig som en äcklig mediehora när jag skrev om Dunka mig. Inte för att jag inte gillar vägen, utan för att jag tyckte att det sista världen behövde var ytterligare någon som trasade sönder kartan med ett sudd för att sedan fylla i samma linjer som ritats och suddats där förr.

Intressant? Andra bloggar om: dunka mig gul och blå, frida muranius, feminism, skattkarta,