Tanja är invandrare, omstart.

Freddi W skrev ett inlägg om att han kanske ska ta och sluta vara CP. Jag kommenterade och nämnde ett av små irriterande vardagsdetaljer jag måste leva med - jag är ingen "riktig" invandrare. Blogge dök upp och skrev någonting som med lite deschiffreringsskillz kunde tolkas som "du bryter inte så ingen kan se att du är invandrare". Vilket dels är kontrafaktiskt (jag kan i alla fall vara säker på att jag aldrig haft Blogge till kund) dels upprepar det jag skrev i min första kommentar.

Jaja, poängen med det här inlägget är bland annat att än en gång poängtera för alla som vill läsa att det som definierar huruvida man är invandrare är inte ens brytning, utan ifall man föddes i ett annat land än det man bor i. Jag bor i Sverige, jag föddes i Sovjet. Invandrare. Punkt. Slutdiskuterat. Borde vara det, i alla fall.

Desvärre är det inte det. Jag kommer ihåg att en kompis till mig utbrast "men du är ju inte invandrare!" någon gång på högstadiet. Det var alltså bara ett par år efter att jag km till landet och på den tiden bröt jag så kraftigt att folk hade svårt att förstå vad jag sade.

En av mina nuvarande bättre vänner är en mycket sympatisk ung man som då och då fäller kommentarer av typen "alltså, jag menar förstagenerationsinvandrare nu, inte såna som du". En (1) sådan kommentar till, och jag örfilar honom så han flyger. Om jag än behöver klättra upp på en stol för att nå, grabben är förbaskat lång.

Javisst, jag är vit och jag kommer från en relativt närliggande kultur. Jag kom inte till Sverige som flykting. Jag har lärt mig svenska tillräckligt väl för att min utomsvearikiska bakgrund inte ska märkas i skrift. Det betyder inte att invandrandet inte påverkar mitt liv.

Ta det där med brytning. När boken ska lanseras ska jag göra ett par radiogrejer. Det är okej, rätt skoj, faktiskt, men jag kommer inte lyssna på dem. Jag klarar nämligen inte av att bli så pass tydligt medvetengjord om min brytning. Jag försökte höra en inspelning av min röst förra sommaren Jag pausade efter ett par sekunder och sedan njöt jag av att gråta och vara panikslagen i flera dagar. Det handlar inte om min röst, för den gillar jag och jag får inget obehag av att höra mig själv prata ryska eller engelska. En sån där grej som egenterapin på psyklinjen kommer användas till. Blir jag tvungen att höra på min röst under inspelningen får jag väl bita ihop och hoppas på chockterapeutiska effekter.

Eller det där med studenten, jag skrev ju att jag skulle berätta mer om min pojkväns lillebrors studentmottagning, så nu gör jag det.

En vän till familjen kom dit från en annan mottagning, en invandrad familj firade sin pojke. Vännen-till-familjen berättade att storasystern hade ingen mottagning, hon bara tvärvägrade. Och nämnde i förbifarten att det var roligt att många vänner kom till sonens mottagning, för familjen hade ingen släkt i Sverige...

Jag satt bakom Fredrik och kunde för en gångs skull känna igen mig i invandrarproblematiken. Jag hade nämligen inte heller någon studentmottagning när jag sprang ut från Norra Real våren 2003.

Jag vet inte varför storasystern i den invandrade familjen vägrade, men för mig var det faktiskt inget alternativ att ha en mottagning. Vilka skulle närvara, jag och mamma? Vi hade väl säkert kunna samla ihop lite släkt till min föredetta styvpappa, han och mamma hade skilt sig ett halvår tidigare, men ett gäng människor som bara skulle närvara för att fylla en lägehet så att den inte skulle se allt för ödslig ut kändes inte som ett alternativ. Jag åt middag på restaurang med mamma och ex-styvfarsan som kom lite plikttroget. Det var ungefär så mycket barmhärtighetsnärvaro jag kunde hantera.

Det var inte precis så att jag grät blod över min uteblivna studentmottagning, det finns positiva sidor med att slippa en massa släktingar som berättar pinsamma historier om hur jag var liten, men det var inte ett val. Det var inte det att jag inte ville, det var att jag helt enkelt inte kunde. Att det fanns något som man kunde se som positivt med det är en annan sak.

När jag och mamma satt i pojkväns mors trädgård och såg på alla minglande, bufféfrossande människorna sa mamma att hon hade dåligt samvete över att hon inte dök upp på skolgården viftandes med en phät bild på mig som liten. "Det där fotot där du ska bita en bil" sa mamma, "den skulle passa". Jag sa åt henne at glömma det. Whatever. Inget hon ska ha dåligt samvete för. Förresten har jag minnen av att jag totalförbjöd henne att göra det. Vad skulle hon stå där på skolgården för, helt ensam.

Så, nej, jag kom inte till Sverige som flykting och jag planerar inte en lysande karriär som kebabhyvlare trots tidigare läkarutbildning, men jag har mina egna invandrarproblem och de är jobbiga nog för mig. Och även om jag hade pratat rikssvenska, haft ett mer internationellt gångbart efternamn än Suhinina och kunat fira studenten med släkten hade jag fortfarande varit invandrare. Det enda som krävs är fortfarande att jag är född (och delvis uppvuxen) i ett annat land än det jag bor i.

Att påstå att "att kalla någon för invandrare är som att sätta en stämpel på människan" är bara tvärkorkat. Om man upplever "invandrare" som en stämpel med mer innehåll än det egentliga bör man kanske ändra på sina egna stämplar innan man tittar förbi mig.

Puss~♥

Det här är för övrigt bilden som jag skulle haft på min studentplakat om jag hade en.
Hela skolgården hade blivit tokägd.

Intressant? Andra bloggar om: invandrare, identitet, invandring, studentmottagning, tyck synd om mig