Tenta, uppsats om huvudfotingar och cancanträning har fått mig att glömma att skriva om senaste numret av Arkitektur.
För ett halvår sedan extraknäckte jag på ett företag i byggbranschen. Det bästa med jobbet var att man fick tillgång till en massa branschtidningar, inte bara Arkitektur och Rum, utan även smalare publikationer som Glas (minns jag rätt, hade de alla specialare om Rica Talk Hotel i Älvsjö på den tiden). I högen av tidningar ingen på företaget läste hittade jag höst'06-numret av Daylight & Architecture Magazine by Velux. Jag hittade, jag bläddrade, jag föll. Jag vet inte riktigt vad det var, men jag gissar på blandningen av populärhumanistiska texter om ljusets idéhistoria med närmast pornografiska bilder av byggnader. I nästa nummer utlovades temat "ljus och textur".
Det finns sidor av mig som få känner till, och inte ens alla mina bästa vänner är medvetna om den här. För dem som känner mig på i sammanhanget rätt sätt är det självklart att kombinationen "ljus" och "textur" har en komiskt stimulerande effekt på mig. Ni som aldrig har sett mig stå och klappa en vägg kan bara lita på mina ord - vårnumrets tema fick mig att springa runt hela kontoret och fråga alla om de visste var de fick tidningen ifrån. Ingen visste. Det skulle lösa sig till våren, tänkte jag. Och väntade.
Ungefär när det kändes som att det var började bli dags att spåra upp texturnumret damp det nya numret av Arkitektur ner på min dörrmatta och där, inplastad i samma plast som revs upp av mina otåliga fingrar fanns den. Min tidning! Min tidning med pornografiska bilder på väggar och sjöar och glaskulor. Jag kan inte säga att den nådde upp till mina förväntningar, men det är å andra sidan ett typiskt fall av orealistiska förväntningar.
Igår ringde mamma, som fortfarande jobbar på det där byggföretaget och berättade att de fick in en jättesnygg tidning som jag skulle älska. Med en hand på omslaget. Det var snygga bilder i den, sade hon. Jag sa att jag visste. Här kommer några digitalfoton. Ha kul!
Såhär sexigt kan det se ut!
Och så här! Egentligen är hela konceptet upplagt för dåliga skämt om djup och yta, eftersom ytor är vad stora delar av tidningen handlar om. Och lite djupare än bara fina bilder är det allt.
handen på framsidan får mig att tänka på en jättekänd Gonzo-bild, men det är nog kanske bara ett sammanträffande för annars hade de nog skrivit något på handen:/
SvaraRadera