[Viktigt] Darling

När jag läser skildringar av jämnåriga svenska feministers uppvaknande slutar jag aldrig förvånas av hur lite de nämner tidningen Darling. För mig var tidskriften den enskilt viktigaste mediala inslaget i formningen av mig som feminist och kvinna.

Jag minns inte riktigt när jag upptäckte den, men det var i och med deras nummer med Leia på omslaget. Jag var en fanatisk Star Wars-nörd och blev såklart genast nyfiken. Jag köpte numret, sedan numret efter, sedan prenumererade jag, och läste onlineupplagan, tills den gick i graven, tror jag. Jag minns som sagt inte riktigt, och de pappersnumren jag hade har jag gett bort till gymnasieexet.

Vad var Darling? Det var väl, kortfattat, en livsstilsmagasin riktad främst till tjejer. När någon säger "tänk om man gjorde Cosmo, fast bra" så har det redan gjorts, och det var Darling. Jag gick på högstadiet och för mig blev Darling kanske en av de viktigaste faktorerna till att jag kunde försonas med min kvinnlighet. Allt detta som verkade jobbigt och orelaterbart i annan tjejpress - sex, relationer, smink, mode, film, intressen - allt detta verkade i Darling kul, spännande och relevant för mig.

Jag kan spåra så många enskilda livsomskakande tankar till den tidningen. Det var där jag för första gången såg termen "öppet förhållande", och fick ord för vad jag ville av mina relationer. Det var där som jag såg frågan "väger jag för mycket" besvaras med "för mycket för vad?". Det var där som jag såg en läppstift omnämnas som någonting som kunde passa en man (Tommy på redaktionen, tror jag). För mig på högstadiet var det stort. Darling var ett löfte om att högstadiehelvetet skulle ta slut, att det fanns ett liv där man kunde vara tjej bortom Cosmopolitan på ett självklart sätt. Jag behövde höra det.

Som jag minns det nu handlade en stor del av kultur- och livsstilsartiklarna om sådant som betecknas som nördiga eller feministiska intressen. Det var mycket DIY-kultur, brodera Lara Croft, och Hajime Sorayamas robotpinuppor. Det är intressant hur stor överlappningen är mellan Darlings innehåll och feministkultur som jag numera är ointresserad av. Jag pallar inte längre med retro, geek girl-grejor och fanzinestetik, och jag tror att det beror på att jag fick en så pass stor dos av det genom Darling. Jag fick allt jag behövde från tidningen, så allt som händer nu känns mest som en upprepning (kolla på framsidorna på nätupplagan och erkänn att de inte känns särskilt daterade).

Och jag minns det som att Darling tog upp allt detta med nörderi på ett självklart sätt som jag uppskattade. Jag vill minnas att tonen var mer "det här är livsstilstidning för främst tjejer och det är väl klart vi skriver om SF för det är en av sakerna tjejer tycker är spännande" än "det här är en tidning för kvinnliga nördar". Jag kanske minns fel. Som det är nu så gillar jag ju första tilltalet betydligt mer än andra. Kanske gillade jag tidningen för att den hade det perspektivet. Kanske vill jag bara minnas den så.

Det var mycket som hände där runt sena nittitalet-millenieskiftet som hade stort inflytande på unga feminister. Det är många som nämner Buffy som en viktig händelse, eller Fittstim. Jag minns Shocking Truth och porren som en väldigt synlig fråga. Men jag kan utan tvekan säga att Darling formade mig mest. Jag saknar den - eller det jag vill minnas att Darling var - än idag.

Vidare läsning: Intervju från 2010 i samband med Bangs nördnummer och tioårsjubileum av Darlings nördnummer.

Upphetsning, lust, vilja

Okej, nu ska jag utveckla en grej som jag skrev om i min text om What do women want?. Som ni kanske läst blandar den boken friskt kroppens sexvänliga tillstånd (erektion, lubrikation) med den psykiska kåtheten.  Dessa två komponenter kallas i litteraturen för upphetsning respektive lust. Till vardags använder man dem lite som man vill, men ska man kolla i en diagnosmanual så är det två skilda begrepp.

Till dem två vilja lägga till vilja. Det är inget vi hittar i DSM, men det är också någonting som ofta rörs in i sexcocktailen, inte minst i bokens titel som ju efterfrågar kvinnors vilja. Den heter ju inte What makes women lubricate?, direkt.

Varför är det viktigt att se skillnaden på dessa tre? För att det är skillnad, det är väl en bra början. Det här är förstås inte den enda möjliga uppdelningen, men den är rimligt och det blir ofta trassel när man rör ihop begreppen.

En situation där det är väldigt viktigt att skilja på lust, upphetsning och vilja är förstås sexuella övergrepp. Att ens kropp är upphetsad (och kanske till och med får orgasm) är ingen garanti för att sexet är frivilligt. Man kan ha stånd utan att det betyder någonting alls, eller få orgasm under övergrepp - det gör inte övergreppet till mindre av ett övergrepp. Vad händer om upphetsning tas för lust och vilja? Den som har blivit utsatt för övergrepp blir osäker på sig själv, skäms eller undrar om hen kanske ändå ville, innerst inne. Den som begår övergrepp inser inte att hen kränker en annan persons gränser. Och de utomstående som sedan ska bedöma situationen kan dra slutsatsen att inget övergrepp har ägt rum.

Och det är också viktigt att komma ihåg att upphetsning och lust kan finnas utan att viljan finns. Man kan vara hur kåt och våt som helst och ändå inte vilja. Det finns massor av skäl man kan vilja att låta bli sex trots att man är kåt och utrustningen är redo. Typ att man är på familjemiddag, eller att man inte vill vara otrogen, eller att man respekterar den andres gränser som råkar gå så att hen inte är tänd på en. Ofta rör det sig inte om ren vilja och och ovilja, det är lite plus och minus på båda sidorna av vågen, men det är viktigt att minnas att människor inte är slavar under sina libidon. Man kan gå därifrån, Man kan låta bli. Ja, det är fett jobbigt, men man kan. Och om man är både kåt och upphetsad men ändå inte vill så ljuger man inte för sig själv. Man får inte vilja fast de andra två knapparna är intryckta.

Och så kan det förstås vara tvärtom - att viljan finns men inte det andra.

Det kan vara så att man är tillsammans med någon som man älskar. Man vill ha sex med den personen, och när man väl har det så fungerar könet som det ska. Det sväller, blir vått, man kommer kanske. Men ändå är det nåt som saknas. Lusten.

När jag ska förklara lusten för mig själv, i huvudet, så tänker jag att det är tillståndet där allting blir sexuellt. En stämning, ett sexläge. Upphetsning utan lust kan innebära ett mekaniskt svar från könet, men resten av kroppen kommer inte vara med, riktigt. Man kommer inte rysa av någons andningsluft i ens nacke. En smäll över skinkorna kommer inte eka inne i en, den kommer bara göra lite ont. En kyss blir den kladdiga ohygieniska tungsugningen den är rent fysiskt. Det här är en parentes, men det kanske förtydligar vad jag menar.

Eller så är det ännu mer som saknas, det kanske är både lust och upphetsning. Man vill ha sex, man vill vara en sån som har sex, och en sån som är sugen på sex. Men någonting vill inte. Det kanske är en sån period i livet. Det kanske är en sjukdom, eller medicinerna man tar. Kanske en upplevelse som fått en att tappa suget, både i kroppen och i själen. Och man vill så gärna ha sex, man kanske har det. För partnerns skull, eller för sin egen. Och viljan kan vara hur ärlig och äkta som helst, även om lusten och upphetsningen saknas.

Vi måste förstå att den ena delen inte implicerar de andra. Och att frånvaro av någon del inte implicerar att de andra inte finns där.

Vi måste fatta att sex inte alltid behöver alla tre för att vara en önskad och givande upplevelse. 

Money, it's a hit / Don't give me that / Do goody good bullshit

I samband med förra inlägget blev det tydligt att jag är väldigt relaxad när det kommer till pengar. Jag avviker ju från normen på olika sätt, men det är nästan så att min annorlundhet märks mest i normer man inte pratar om. Att jag inte är monogam leder sällan till social obekvämlighet, när jag inte drack alkohol var det däremot rätt kännbart svårt att hantera för omgivningen. Och min attityd till pengar har vid många tillfälle skapat en väääldigt obekväm stämning. Eller bara lite obekväm. Men det är uppenbart att pengar är mindre laddade för mig än många andra.

Jag pratade om det med min pappa för ett par år sedan. Han berättade att han beter sig på ett sätt som får hans bekanta att tro att han har massor med pengar. "Ska jag köpa tomater", sa han "kollar jag inte på priset, jag vet att jag har råd med tomater". Den typen av beteende gör att personer som ser honom tror att han kan kasta pengar kring sig hur som helst, och sedan blir de sura när de vill låna pengar av honom och han säger att han inte har råd med det.

Jag är jätteglad att min syn på pengar är som det är. Jag vet inte var jag fått det ifrån, men jag har ingen skam runt pengar. Jag tror att det kommer till en stor del från att jag under min uppväxt har varit med om båda sidorna. Ibland har min familj vart fattig, ibland rik, ibland mittemellan. Att det har varierat så pass har nog lärt mig att brist på pengar inte är samma sak som brist på ambition, flit eller någon annan egenskap som värderas högt. Eller, för all del, att man varken blir bättre eller sämre människa av att få mer cash.

Jag har aldrig lärt mig att skämmas över att inte ha pengar, och kan därför lätt tacka och ta emot om någon bjuder mig på saker jag inte har råd med. Har jag inte råd så säger jag det. Måste jag leta extrapriser så gör jag det. Gör det skillnad för mig att nån bjuder mig på en kopp kaffe så säger jag det. För mig är det jätteenkelt, men jag vet att det är svårt för många.

Jag har lärt mig att när man har pengar så hjälper man dem som inte har, och så köper man skit man vill ha. När jag hade konsultlön la jag ner en hel del på personer jag bryr mig om. Jag köpte den maten jag ville, även om det var massa spänn för tre chokladbitar. Jag köpte lyxprylar som jag inte behövde. Jag reste, och jag pratade om min ekonomiska situation med vänner som hade det sämre ställt, eftersom jag inte är uppvuxen med att skämmas över att ha pengar.

Jag ger pengar till tiggare. För mig är det liksom en ickefråga. Klart jag gör det, man vet aldrig var man hamnar här i livet, och tigger man på gatan så behöver man nog pengar. Jag förfasar mig inte över beslut att köpa saker för oskäliga summor. Ni vet "SEXHUNDRA spänn för en tröja? Jag kan köpa likadan på H&M för hundra!" eller "Jag vägrar betala tio euro för crêpes, jag kan grädda pannkakor hemma!". Jag har inte den grejen i mig, riktigt. Kan jag inte lägga ner pengar så gör jag inte det, kan jag det så gör jag det, om jag vill. Jag har ibland valt att ge pengar till nån som behöver dem mer istället för att konsumera åt mig själv. Men jag kan också välja att köpa en flaska champagne för sextonhundra och vara fett nöjd. Och så kan jag ju säga att nu får nån annan köpa bobbel för jag är pank, och vara fett nöjd med det arrangemanget.

Och det är så jävla skönt att inte skämmas för pengar, oavsett om det är mycket eller lite av saken. Det verkar så jobbigt att vara en av dem som tjänar mycket, gillar det, men kan inte riktigt vara bekväma med att de tjänar mer än andra. Eller personer som råkade växa upp med laddade föräldrar. De kan bli jättegenerade när jag outar dem som personer med mycket pengar, eller säger att jag inte har några. Än mer jobbigt verkar det förstås vara för dem som inte har pengar och skäms. Personer som ber mig om ursäkt för att de bor så enkelt (trots att alla jag träffat i Sverige har levt under mindre enkla förhållanden än hur jag växte upp), de som tycker det är jobbigt när jag vill bjuda. Jag aggrobjuder ändå så ofta jag kan.

Jag märker förstås att jag ibland gör människor obekväma. Ibland vet jag att det kommer hända men väljer att prata om pengar ändå, ibland råkar jag vara för avslappnad utan att ha tänkt på det. Oftast tycker jag dock att det är värt. För mig har en avslappnad attityd till pengar varit en stor källa till anti-ångest i livet, så jag tänker att det vore bra att fler var som jag.

What do women want? - Män är djur, kvinnor är djurare.

*

För ett tag sedan läste jag en artikel på Salon som handlade om vad kvinnor egentligen lustar efter. Artikeln var naturligtvis skriven med anledning av en ny bok, och jag ville läsa den men var också dängpank. Som tur var ville Ola Berg agera mecenat mot att jag skrev om boken sen. Och det ska jag göra! Nu!

Boken heter What Do Women Want? Adventures in the science of female desire och är skriven av Daniel Bergner, skribent på bland annat The New York Times Magazine. Boken handlar om kvinnlig lust. Eller upphetsning. Det är egentligen redan här skon börjar klämma.

Bergners ambition är att lyfta fram forskning som stödjer att kvinnlig sexualitet inte är som vi tror. Vad vi tror. basånivet, är följande: kvinnor vill ha trygghet och monogami, är passiva och vill bli uppvaktade, kvinnor vill mest ha intimitet och bekräftelse av sex och använder sex som valuta för att få annat. I själva verket gäller följande (källa: boken):

• Kvinnor är lite bisexuella, och tänder överlag lite på allt möjligt. 
• Kvinnor är inte gjorda för monogami, och vill egentligen ha nya partners och inte trygga partners. 
• Kvinnor fantiserar om våldtäkt. 
• Kvinnor fantiserar när de har sex med partners. 
• Kvinnor tänder på att män tänder på dem.
• Kvinnor är mer djur än män.

En hel del myter behöver en ordentlig sprängning, men Bergners översikt av forskningsläget blir lätt snarare en serie Fika Med Forskare där han berättar lite om olika studier, drar in forskarnas privatliv och utseende, växlar till djur och gör nedslag i anekdoter och fallexempel. Sammanlagt blir intrycket att Bergner har mött några forskare som öppnat hans ögon ifråga om vissa myter om kvinnors sex, byggde snabbt en ny uppfattning och väljer nu att lyfta fram det som stödjer hans nya världsbild. Gillar han studierna får de vara med. Ogillar han någonting nämner han det inte - eller skriver om det kort och skeptiskt.

Kåthet, åtrå och blodtillströmning
Bergner inleder med en serie studier där kvinnor har fått titta på olika erotiska filmer medan blodflödet i deras underliv mättes med en pletysmograf (en apparat som mäter kroppsdelars volym och som jag i vardagstal refererar till som "eltampong", om det gör saken klarare). Studiens resultat får väl räknas som klassiker i sexologin - det var skillnad på vad kvinnor sade var tändande och vad kvinnors kön svällde upp av. Kortfattat sa heterokvinnor att de tände på vad de förväntades tända på, medan mätaren visade att blodet rusade av allt möjligt, inklusive knullande bonoboschimpanser (däremot inte när kvinnorna såg en man utan stånd). Samma mönster funkade inte för män och erektioner - män fick i större utsträckning stånd av det som de sade var upphetsande.

Författaren återkommer till den här serien av studier under bokens gång. Men... vänta nu. Vad pratar vi om här? Varför anses just fittstånd vara facit på vad kvinnor egentligen vill ha? Pletysmografresultat jämförs i något stycke med peniserektion, någonting som även det framställs som ett säkert tecken, men som jag sagt tidigare borde alla som varit i närheten av en kuk veta att stånd inte nödvändigtvis motsvarar kåthet. Men Bergner gillar dessa resultat, så han håller fast vid pletysmografmätningarna.

Såååå... mäter vi fittfunktion nu? Eller kåthet i huvudet? Stånd kontra åtrå. Trots att det rör sig om olika begrepp växlar Bergner gärna mellan dem lite hur som helst. Men det blir förstås mest dumt när han i ena stunden pratar om blodflöde i slidan som ett tecken på kåthet, och i andra stunden talar om kvinnor som har slutat vara kåta mot sina partners - fast de får fortfarande stånd och orgasm och allt.

Och vad menar vi nu med "vill ha" i titeln? I ett exempel får en kvinna tillfälle att ha spontansex med attraktiv främling - men känner att hon inte vill det och drar sig ur. Sedan onanerar hon till en fantasi om hur detta möte kunde ha slutat om mötet hade fortsatt. Sättet som historien berättas framställer som att hon ju egentligen ville fullborda mötet, men... Hon kunde ju. Men hon lät bli. Det kan vara ett tecken på att svaret på what do women want i hennes fall var att ge fan i att suga av främlingar på toalett.

Och hur valde författaren vilken forskning och vilka förklaringar skulle få tyngd? Han verkar ju förtjust i eltampongerna, samtidigt som han inte alls verkar pepp på Bassons modell av (kvinnlig) sexuell responscykel, och inte heller ät något fan av fMRI. Utom när han gillar fMRI. (fMRI är sån där magnetröntgen som ger tjusiga bilder av hjärnor med områden som "lyser upp" när något händer. En jättebra grej, dock inte så bra som populärpressen får det att se ut) Jag har svårt att se konsekvens i prioriteringarna. Om eltampongerna får vara med, varför nämns det ingenting om en annan sexologifavorit - studier där kvinnor får lukta på t-shirts som män sovit i? Är det inte lite kaxigt att konstatera att kvinnor tänder på allt (men är för blyga/omedvetna för att fatta det) utifrån deras reaktioner på rörliga bilder? Kan man inte koppla in några andra sinnen, kanske?

Hur gör djur (och kändisar) (och fallexempel)
Ungefär halvvägs genom boken blev min vanligaste marginalkommentar "Och? OCH?!". Bergner gillar att konkretisera och levandegöra. Det hade varit bra om urvalet av studier och infallsvinklar kändes mindre godtyckligt, men som det är nu framhävs det bara av alla försök till levandegörande. När författaren driver favorittesen att trygghet är dödligt för kvinnans sexlust blir det liksom inte särskilt spännande att läsa om ett par där just det är fallet. När författaren räknar upp djur där honor är aktiva blir det alltför uppenbart att man hade kunnat bevisa motsatsen på precis samma sätt. Anne Heche har varit ihop med Ellen DeGeneres, trots att hon haft relationer med män såväl före som efter? Intresseklubben antecknar denna illustration av att kvinnor har flytande sexualitet. Sida upp och sida ner med fantasier som ofta handlar om våldtäktsscenarion? Jaha, varför är det Rape Week och inte Johnny Depp Week som citeras?

Det är jättetrist, för att en stor del av det som Bergner skriver om djur är väldigt intressant. Han förklarar ofta hur kulturella glasögon, eller praktiska omständigheter som burars storlek, har lett till att forskarna har antagit att honorna är passiva och hanarna är aktiva i det sexuella samspelet (oj vad passande att det liksom precis som vi människor är!) (borde vara!) (annars blir det ju världskatastrof!) (om kvinnor skulle vilja ligga, liksom, fatta!). Tyvärr faller allting på att djurexempel förväntas förklara människor, men bidrar egentligen med väldigt lite. Jag vet att djur är viktiga i forskningen. Jag vet att det är vanligt att exemplifiera med djur när man pratar om människors relationsliv. Men jag tycker man borde vara sparsammare med sådant. Det är för all del roligt att läsa om hur långt råtthonor är beredda att gå för att få ligga, men det är inte uppenbart att just det exemplet är fritt att generalisera till kvinnor. Hade författaren haft andra idéer hade han kunnat hitta massor av djur som stödjer dem.

Och ja, jusste. Emily Nagoski skriver fint här om att det är urpuckat att prata om män eller kvinnor som "mer djuriska" än de andra. Det är som att säga att hönor är mer djur än tuppar. (Hon skriver också om den här boken på sin blogg)

Utvecklad narcissism 
Okej, här förklarar boken varför man i en Cirque de Soleil-show har asmassa tuttar, och väldigt lite manlig nakenhet (som, när den finns, är inramad i tuttar). Såhär. Manlig sexualitet funkar så att heteromän glor på sexig kvinna och blir kåta. Kvinnlig sexualitet funkar så att heterokvinnor glor på sexig kvinna som män åtrår och tänker "å jävlar vad hett med manlig åtrå!" och så blir de kåta. För att kvinnor tänder på att män tänder på dem. (Boken nämner homo- och bisexuella ibland, men mest är det obligatorisk heterosexualitet)

Det är för övrigt därför kvinnor fantiserar om våldtäkt och liknande scenarion, enligt boken. De tänder nämligen på att känna sig så åtrådda att främlingar inte kan hålla sig i skinnet och bara måste ha dem. Det är en rimlig tolkning av flera, men det blir intressant när denna narcissism framställs som någonting typiskt för kvinnlig sexualitet - i motsats till manlig. Det blir ju alltid lite svårt när man bara skriver om en del av alla människor. Bassons modell av sexuell respons, exempelvis, är framtagen på kvinnor, för kvinnor. Men det säger ju ingenting om personer som inte är kvinnor, modellen kan lika gärna stämma in på dem också (och den verkar göra det). Samma sak med denna bok. Den handlar ju om kvinnor, så påståendet "kvinnlig sexualitet är narcissistisk" kan betyda att även annan sexualitet kan vara det, men just nu pratar vi inte om den. Här är det dock ett fall där det faktiskt verkar som att det narcissistiska ses som unikt för kvinnor, och det ställer till med bekymmer i mitt huvud.

Så... manlig sexualitet är inte narcissistisk, säger ni? Porr som riktar sig till hetrosnubbar handlar inte om att kvinnor bara kastar sig över hans kuk? Våldtäktsfantasin typ "först gör hon motstånd men sen är jag så bra att hon njuter" är inte vanlig? (Obs hatade det scenariot på telesextiden, åfyfan!). Hur sjutton är inte det narcissistiskt?

Monogami och burar
Det är också delvis kvinnors narcissism som anklagas för att vara lustdödaren i monogama relationer (som poetiskt jämförs med trånga apburar). En kvinna vars man inte får ligga med andra känner sig inte vald, jagad och åtrådd, och tappar gnistan. Bergner har överlag en mission att förklara att kvinnor, livslång sexlust och monogami inte går ihop så bra. Att han sedan är väldigt försiktig med att föreslå alternativ leder till att man som läsare känner lite "du får ett års passion och sedan långsam sexdöd och apati för resten av ditt liv, lika bra att börja prenumerera på inredningstidning redan nu!" när man läser vittnesmål efter vittnesmål. (Eller man och man, jag är ju safe från slentriansex.) Alternativ till monogami föreslås antingen väldigt abstrakt eller väldigt mycket som något för de extra vågade. Sammantagna intrycket av boken blir därför typ såhär:

"Kära kvinnliga läsare, jag har goda nyheter! Ni är sexuella, aktiva och initiativtagande (obs, jag har kollat på råttor, så jag vet!). Ni kan få orgasmer, och kanske tre olika, fast det vet man inte! G-punkten finns, eller inte! Ni är alltså inte alls blyga frigida violer som vissa vill framställa er som! Men jag har dåliga nyheter! När ni hittat nån ni gillar och vill bilda familj med kommer ni tappa all lust forever och långsamt dö inifrån för resten av era liv! Eller tills de hittar på ett piller som funkar, och de har banne mig försökt men inte lyckats hittills! Kthxbai!"

Det bra, då
Ola Bergs uttryckliga vilja var att jag skulle kommentera boken utifrån min kunskap. Och då är det ju en lagom höjdare. Men det finns mycket i den som kan vara omskakande och ögonöppnande för en mindre insatt läsare.

• Eftersom man så ofta får höra om passiva honor och aktiva hanar (eller grottmän som våldtog till höger och vänster) kan det vara trevligt att få höra några exempel på att djur inte alls gör så hela tiden. 
• Detta med att fantisera om saker som inte är PK, eller som man inte vill göra i verkligheten är fortfarande känsligt. Det kan avdramatisera väldigt mycket att få höra att det är vanligt att onanera till tankar på mörka gränder och främlingar.
• En annan sak som är känslig är att fantisera under partnersex. Det är vanligt, bara så ni vet. Och att det är vanligt framkommer rätt tydligt i boken. 
• Ytterligare en sak som kan vara vääääldigt känslig är att ens tappade sexlust kanske inte alls är borta i allmänhet - det kanske är just ens partner man inte tänder på. Det är en jättejobbig sak att behöva inse, men det kan kännas ögonöppnande och eller tröstande att veta att det händer.
• Det refereras inte till litteratur i löpande texten, vilken jag kan tycka är trist, men det gör boken mer lättläst. I slutet finns däremot en litteraturlista som är organiserad och förklarad på ett enkelt och tydligt sätt. Jättebra för dem som vill läsa vidare, men saknar vanan av att leta källor. 

Bäst nytta tror jag dock att boken kan göra om man sätter den i händerna på någon nyfrälst evolutionspsykologianhängare som gärna vill tro att kvinnor är fabriksbyggda för evig trohet i relationer de inte tagit initiativ till. 

* Hittade videon idag och blev så sjukt sur på den. För jag gillar låten, och rörelsemönstret i videon, och Pharells outfit med hatt. Men texten, och nakenheten, och kvinnoskildringarna ba.... så trött man blir! Men tänkte att den blir perfekt illustration.

Saker jag lärt mig av att dansa

Väldigt sur på Eniro vars gatuvy-tjänst inte funkade. Ville ju ha en autentisk lastkaj i Linköping. Som är runt hörnet från ett torg där vi kört stadsspelning. 

Gud vad jag inte längre har vanliga gränser för avklätt i offentlig miljö. 

Dansroll, BDSM, och lite tips

Läste nyligen om BDSM på Pervocracy och reagerade på följande "Does submitting mean that you're naturally fit to follow rather than lead, or that you have either potential but choose to follow?". För mig är ju lead och follow väldigt dansladdade ord så jag började genast fundera på om det finns likheter mellan det och dom/sub, och dels... alltså.. Hur ska jag säga. Jag upplever att förar- och följarrollerna är ofta missförstådda, samtidigt som att dynamiken är sjukt intressant, egentligen. Och så ha jag jättestark följaridentitet. Mycket starkare än min polyidentitet, eller ryssidentitet, eller psykologidentitet. Eller, i alla fall, mycket starkare än vad många andra jag känner verkar ha, och mycket starkare än folk oftast tror att jag har.

Så när jag såg kopplingen mellan dom/sub-dynamik och dansrollerna började jag genast fundera på om de kopplingarna faktiskt finns där, eller om de bara låter rimliga. För det låter ju spontant rimligt att den dominanta partnern motsvarar förare och den undergivna motsvarar följaren, men den kopplingen kanske bara låter bra. Egentligen är det kanske en helt annan dynamik. Problemet är att jag inte kan så mycket om BDSM på det sättet, inifrån. I det mån jag kan relatera till BDSM har jag egentligen bara två tankar. För det första har jag i så fall olika föredragna roller. För det andra verkar BDSM-konceptet topping from the bottom vara ungefär motsvarande bakförning i dans.

Jamen hur som, jag kan inte så mkt om BDSM, så jag frågade Twitter. De flesta på Twitter hade antingen koll på det ena (oftast BDSM) eller det andra, eller så hade de inte tid, eller nåt tredje, men jag fick en länk till en intressant uppsats jag tänkte tipsa om. Här kan den laddas ner, och den handlar om shibari, en form av bondage med rötterna i Japan. Intressant att läsa fynden i sig, och jag var också tacksam för redogörelsen om sex-diskursen när man pratar om bondage. Alltså, att bondage (och andra delarna i BDSM) (jag tänkte först vara rolig och bara skriv DSM, men det blir ju fel om jag gör det) handlar om förspel innan Riktigt Sex med orgasm som mål. Och om man faktiskt ser på hur folk utövar BDSM så är det betydligt mer mångfacetterat. Så läs gärna.

Och om ni har mer input om detta med dansroller och sexroller så vill jag ha! Och om nån har bra tips på folk som internetskriver om dansroller vill jag också ha! Jag har så sjukt många fler källor om BDSM än dansroller.

Ja, okej, så det var ena tipset. Sen vill jag tipsa om två svenska bloggar som på sistone levererat mycket bra, konkret och begripligt om att vara mörkhyad kvinna. Väldigt ögonöppnande som vit. PK-maffian här, Falskheten här, varsågoda! (För er som inte orkar läsa: tafsa inte folk i håret, fråga inte var de kommer från egentligen och kalla inte deras hud för mat.)

PS

Jag har infört konspirationsteorin "Kanye förutsåg Facebooks för iPhone 2007!". Den införde jag när jag försökte avsluta konversationen med Daft Punk när jag lyssnade på Spotify. Skärmdumpen till höger krävde för övrigt fantastisk koordinationsförmåga, tur att man är dansare!

Jag har också infört sån där sida på Facebook där man kan gilla mig som offentlig person. Gilla mig gärna. Sprid gärna. Se gärna till att de som tänkt "Tanja, henne borde man gå i terapi hos" hamnar på VC Hjärtat i Solna C. 

Projektiv identifikation

En typiskt bra grej att kontra med när hobbypsykologer pratar med mig och ba "Freud hade fel i allt" är "försvarsmekanismer är jätteanvändbara och vettiga grejor!". Det är de. Försvarsmekanismer är nog bland de psykologiska begreppen som har fått mest fäste i vardagsspråket, och de flesta känner igen uttryck som "jag har nog förträngt det" (obs det heter "bortträngt" egentligen) eller "nu projicerar du bara". Tanken med försvarsmekanismer är, förklarat kort, att det är sätt för oss att slippa tänka ångestfulla och jobbiga tankar. Huvudet vill inte befatta sig med det jobbiga mötet så man tränger bort den informationen och glömmer att man lovade att vara på hörnet vid Seven-Eleven. Eller så är man arg på sin partner, men det kan man ju inte visa, så man blir arg på hunden istället. Ja, ni känner säkert igen hur det funkar. Och försvarsmekanismen projektion, att man projicerar egna jobbiga tankar på andra, har ni säkert hört talas om (exempel, ifall: man är svartsjuk på sin partner för att man själv är attraherad av andra). Men projektiv identifikation är betydligt mindre känd.

Jag är ute på något hal is här, eftersom det här är psykodynamiska saker och som jag förstått det är projektiv identifikation långt mer komplext och mångbottnat begrepp än det jag kommer beskriva. Men jag ska berätta om den ytliga versionen jag kan, för det här blev en sån där viktig pusselbit för mig. Ett verktyg som gjorde världen mycket mer lättbegriplig, och mina konflikter hanterbarare. 

Så, såhär. Projektion, det är att man tror att den andre känner vad man själv egentligen känner. Projektiv identifikation är att man faktiskt får den andre att känna det man själv känner Standardexempel från kurslittereturen - bäbis är eländig och gråter så föräldern blir eländig och förtvivlat gör all i sin makt för att få bäbisen (och sig) sluta vara eländig. Enkelt paradexempel ur mitt liv - varför säger jag utstuderat elaka saker till nån jag gillar? För att hen ska fatta hur dåligt jag mår.

Och... ja, det var egentligen det. För mig var det en sån himla bra grej att fatta varför jag beter mig på det sättet. Att kunna stanna upp mitt i och ba "nu vill jag vara elak så du fattar hur mycket du sårat mig" istället för att sticka kniven och vrida vrida vrida. Eller för all del de gångerna det vänds mot mig, fast där har jag nog svårare att stanna mitt i och fatta vad som pågår. Men ja, jag tänkte mest berätta om det här för er, ifall nån annan än jag behöver att sätta ord på den här grejen man håller på med.

Söderhipsterns asexualitet

För en vecka sedan skrev Katerina Janouch en högst osammanhängande text om Södenrhipstern. Sociala media började precis bereda sig på storm när luften gick ur för texten har varit så otroligt osammanhängande att ingen orkade hitta någonting att fästa sig vid.

Det som händer med texten är som jag kan se följande. Janouch försöker få ihop en tråd om att genusmedvetna södermän blir asexuella av surdeg. Ni vet ju själva, när män går en termin genus och har någon enda hobby som har med omvårdnad att göra (surdeg, odla skägg, grodda) så ramlar snoppen av. Det är ett sedan tidigare erkänt medicinskt faktum, om man är en människa som tror på manligt och kvinnligt.

Samtidigt blandas velourpappa-avsexualiseringen med en annan grej - dudebro. Eller ja, sån där the Game-grabbighet som är typ den moderna grabbigheten. På samma sätt som Söderhipstern är den moderna velourpappan. Och det är där det blir väldigt förvirrat i Janouchs text som till större delen består av läsarbrev. Ena sekunden är södermannen mjäkig omanlig, andra sekunden är han grabbig och behandlar inte kvinnor väl. Ena sekunden evolutioneras hans penis bort, andra sekunden är det penisen han tänker med. Ena minuten är de svin - andra sekunden är de för försiktiga. Ena sekunden bor de på Söder, andra sekunden kan de bo precis var som helst.

Här är några utdrag ur breven som ska illustrera Janouchs tes om surdeg och uteblivet manligt knulleri.

Naturligtvis vill jag bli respekterad och jämställd, men i sexet är det nåt annat jag vill ha. Jag vill bli påsatt, jag vill känna hans starka händer på min kropp, känna hans kåthet och åtrå, att han vill ha mig precis som jag vill ha honom. -Kvinna, 38

För att starka händer på ens kropp är nåt annat än respekt och jämställdhet.

Jag tar aldrig en tjejs telefonnummer. Addar aldrig på Fejjan. Aldrig. Det var sånt farsan pysslade med. Var gentleman och sån skit. Jag ger henne mitt nummer och hör hon av sig eller vill adda mig så känner jag efter. Kanske? Numera är det brudarna som raggar och det är brudarna som bestämmer. - Man, 25

Låter rätt mycket som klassiska kvinnorollen i raggning, att man väntar sig bli raggad på, samtidigt som man uttalar sig föraktfullt om alla som försöker men som man inte vill ha.

Det är intressant det där, helt klart sexualiteten och nymanligheten. Står söderhipstern för en förvirrad manlig identitet? Måste en jämställd man behandla en kvinna som skit? -Kvinna, 46

Nej. Så att han behandlar kvinnor illa kan eventuellt ha med annat än jämställdhet att göra.

Och samtidigt är det så skenheligt allting, det sexuella sopas under mattan och på ytan är han cool och fin men sen sitter han ändå och runkar framför datorn medan han surfar runt på teenage gangbang. Det är väl dubbelmoralen jag tycker är äckligast. Vi lever i en sån konstig värld. Evolutionsmässigt är den manliga hipstern ett slags ”hen”, kanske kommer hans kön att krympa tills det inte längre finns. -Kvinna, 21

Symptomatiskt tvärt kast från grabbighet till velourpenis.

Det är verkligen svårt numera. Jag har blivit osäker i hur jag ska behandla kvinnor. Vågar knappt flörta. Än mindre säga något om utseende och så. Det anses ju så fult att uppmärksamma kvinnor för att de är vackra. Jag känner mig stressad och då är det enklare att inte säga något. Att inte möta blicken. Att inte uppvakta. För jag kan ju inte veta om min komplimang kan upplevas som ett sexuellt trakasseri? -Man, 42

Hade man städat upp bland citaten och valt annan inramning än Janouch hade man kunnat få ett intressant samtal om manlighet och rädsla. Man hade kunnat diskutera hur klassisk uppvaktning är en form av jakt, och det kan bli krångligt när man bestämmer sig från att byta från jägare till byte, eller när jakten faktiskt avslöjas som just jakt. Men nej, Janouch vill prata om ganusvetenskapens avmaskuliniserande effekt.

I slutet av citatsamlingen kommer Janouch tillbaka och uppmanar till diskussion. "Så, vad tycker just DU? ”Video killed the radio queen” [sic!] och kan genusvetenskapen ha fuckat upp hormonnivåerna såpass att vi tappat lusten?". Om det under hela artikeln varit en gåta vem Söderhipstern är får vi en ännu större gåta i slutet - vilka är dessa vi med borttappad lust?

Man upplyste kvinna: kvinnor gillar inte män visuellt

Jag har vissa återkommande teman i mitt fritidsskrivande. Ett av dem är ungefär följande:

Jag är en kvinna som gillar män sexuellt, och är ointresserad av kvinnor sexuellt. En del av mitt sexuella intresse för män är att jag tycker om att se på män som är sexualiserade, sexuellt objektifierade, sexuellt tilldragande, eller sensuella. Det passar väldigt illa ihop med hur män och kvinnor framställs i media och offentliga rummet, samt hur män och kvinnor förväntas klä sig och bete sig. Det finns i offentligen väldigt många bilder av kvinnor som framställs på det sättet jag vill se män framställas. Sätt som kvinnor förväntas klä sig och röra sig är också betydligt mer visuellt sexuellt engagerande än vad motsvarande för män. Det stör mig för att dels gillar jag inte när det finns förväntningar på vad man bör och inte bör göra som baseras på kön, och dels uppskattar jag jättemycket att se på män och bilder på män som är sexuella och sensuella.

Jag skriver om det här ganska ofta. Oftast inte hela utläggningen på en gång, utan lite olika vinklar i taget. Och i ungefär i 90% av fallen händer följande: en person (absolut oftast man) kommenterar och skriver "kvinnor uppskattar inte män visuellt".

...

Först blir jag såhär:

Sen blir jag såhär:

Alltså, va? VA? Vad ska jag göra med den informationen? Varför säger de så? Här har jag alltså just uttalat mig om att jag gillar män visuellt och så kommer de och säger att kvinnor inte gillar män visuellt, VA?!

Varför kommer de och säger det till mig? Det borde ju vara uppenbart att jag, av alla människor, inte är go to-personen att säga det till? Det finns ju massor av kvinnor som inte gillar män visuellt, kan inte man gå och berätta för dem att kvinnor inte gillar män visuellt? Varför välja just mig? Just när jag sagt att jag gillar att titta på män? Det känns ju jättekonstigt, jag vet inte alls hur jag ska ta det. 

Objektifiering och Bloglovin'bruden [Remix]

Jag har länge tänkt skriva om objektifiering i ordets mest praktiska begripliga innebörd - hur kvinnokroppar används som dekoration när man ska typ ha nåt fint och så väljer man en brud. Alltså helt i sammanhang där man bara ska göra nåt snyggt och man kan välja en blomma, eller en solnedgång, eller neonljus, och så väljer man brud. Bra exempel såg jag nyligen när jag letade tapeter.

Jamen, ni ser, det är två tapeter som mest ska vara fina, och som motiv har man valt brudar för brudar är väl typ fina? En sak jag gillar med äldre interiörer är att det är väldigt många dekorbrudar där, men förr satsade man även på tjocka bäbisar. "Vi målar nåt fint i taket!" tänkte man. "Halvnakna brudar har vi redan på väggarna, så i taket tar vi väl tjocka bäbisar med vingar, då!". Nuförtin har folk mer eller mindre lagt av med tjocka bäbisar som inredningsdetalj, men brudar håller än!

Jag tycker sådant är jättebra exempel på objektifiering, som vem som helst borde kunna begripa. När kvinnokroppen används likvärdigt med "pryl att dekorera med", då är det objektifiering. Vill ni inte kolla designertapeter så kolla flyers för klubbar. Woo, det här är en klubb med nts, vi ska ha nåt klubbigt på flyern! En discokula kanske, eller en drink, eller några vinylskivor? Lite folk som dansar? Eller, jag vet, en brud i sexig pose! Vill ni varken kolla på flyers eller tapeter så kan ni kolla tatueringsmotiv (ni vet, kvinnokroppen är klassisk design), eller väldigt många andra sammanhang där man ska visa nåt fint och väljer att detta något ska vara en kvinna.

En sådant där omotiverat motivval har för mig varit knappen folk har på sina bloggar om de vill att man ska följa dem på Bloglovin (det är en sån där bloggföljartjänst). Jag har aldrig begripit varför sunt funtade feminister tycker det är rimligt att be folk att följa dem medelst smal kvinna med kors på tutten. Jag satte mig igår för att faktiskt se hur man ordnar en sådan knapp och upptäckte att de andra två alternativ om man ska välja en artsy bild är ett oklart kvinnoansikte (obs läser in "kvinno" i ansiktet eftersom män på stiliserade bilder inte normalt har rosa fylliga läppar) och ett Eiffeltorn som blinkar. Inte på min screencap, men original-gif:en blinkar. Herregud.

För övrigt betyder artist scenartist på svenska. Skärp er.

Så jag gjorde det jag tänkt göra i ca tusen år. Jag ritade en man med kors på bröstet, och satte in honom som min blonglovin-knapp.

Så ser han ut, och han bor numera till höger i bloggen. Det är verkligen inte det bästa jag nånsin ritat, men jag räknar med att andra är sämre på att rita än jag och inte märker nåt. Hur som, uppmanar andra att göra likadant. 

Jag lyckades ta mig genom Kärlekens ACT!

Jag har läst en bok, den heter Kärlekens ACT. Jag börjar med att göra en elouai-docka som matchar omslaget.

Nej, tyvärr blir det ingen elouai-docka för just idag är sidan nere. Jag som ville ha en gifanimation med hjärtan. Nåväl. Vi börjar såhär.

Jag gillar kärlek. Jag gillar ACT. Men Russ Harris, DU ÄR INTE MIN KOMPIS! Jag vet inte vad jag gjort för att ge dig sådana idéer, jag kanske skickade ut en dubbelsignal när jag köpte din bok och du trodde att jag stödköpte den för att jag gillar dig och inte för att jag faktiskt är intresserad av ämnet. Ni vet, som när man ser ett halvkässt band med engagerad publik och tänker "fan vad många kompisar de har!". Det är kanske därför Russ Harris tror att jag är hans kompis. Men du, det är jag inte. Så sluta tala till mig i omöjlig amerikansk tjenis-prosa som inte alls funkar på svenska.

Jag vet inte om jag ska nita Erik Nisser som översatte den här katastrofen eller ge honom en filt. Kanske båda. Det är otacksamt att översätta självhjälpsamerikanska till svenska, men man behöver inte låta originalspråket lysa genom så pass starkt? Nu talar boken en textremsevariant käck engelska (typ det jag gör här fast jag gör det bra och medvetet) och om boken var läslig i original så är den helt omöjlig att ta på allvar nu.

Vill ni veta vad jag talar om?

Det är både härligt och förfärligt med relationer. De kan ge det högsta av det högsta och det lägsta av det lägsta, få oss att sväva uppe i det blå eller störta huvudstypa ner i dyn. I relationens första början, när du håller din hälft i dina armar och hjärtat bultar mot revbenen som en proffsboxare, är det svårt att tro att alla dessa ljuva känslor inom en inte alltför avlägsen framtid ska vara borta. Just det, borta. Skingrade som rök. Försvunna utan minsta spår. Och i deras ställe har det kanske kommit känslor av ilska, rädsla, sorg, frustration, ensamhet, ånger, saknad eller förtvivlan, ibland till och med av bitterhet, förakt, avsmak, och hat.

Det här är inledningen, det allra första stycket. Bara några meningar in blir jag irriterad på mängden dumförklarande fluff som jag tvingas kämpa mig genom. Självklarheter staplas på klyschor, staplas på metaforer, staplas på citat, anekdoter och referenser. Och det är inte en fråga om att jag är kinkig med språket. Snårigheten gör att boken blir svår att ta sig genom. Jag hade med penna när jag skulle läsa den, men lade ner försöket efter ett tag - det fanns inga nyckelmeningar att stryka under. De viktiga begreppen tappades bort bland alla adjektiv. Att Harris till råga på allt har et tilltal som får en att känna att han står bredvid en, armbågar en i sidan och gör ;D -minen gör inte saken det minsta bättre.

Shit, jag behöver verkligen en gif-animation med hjärtan. Och en laudanum.

Jag gillar ACT, det har jag bland annat skrivit om förut (här, och här just om boken faktiskt). Jag gillar hur tänket är att smärta är en rimlig del av livet, jag gillar hur man ACT-igt kan ha en nyktrare syn på relationer och vad man kan förvänta sig av dem. Jag gillar hur man fokuserar på hur man själv vill ha det och hur man ska försöka närma sig det, snarare än hur saker borde vara. Eftersom jag redan vet en del om ACT har jag möjlighet att i röran som boken utgör faktiskt fånga upp centrala begrepp och intressanta övningar. Som introduktion till ACT tycker jag att boken känns oändligt snårig. Författaren själv tycker att boken mer ska fungera som en uppslagsbok, att man inte ska läsa den pärm till pärm utan återkomma till den vid behov och intresse. Det vore ju trevligt, om det gick att slå upp i bokjäveln. Kapitelrubrikerna är gärna målande, som "Krävs det alltid två för att dansa tango?" och "Vapenstillestånd", och det blir väldigt svårt att hitta tillbaka till avsnitt man söker. Jag försökte att från uppslagsdelen hitta förklaringar till bokens två obligatoriska akronymer - BRIST och LOVE - men det slutade med att jag fick bläddra och se om det på någon sida fanns en lista med första bokstäverna i fet stil. Det tog sin lilla.

Dessa akronymer är för övrigt precis så tillyxade som man vill ha dem i en plågsamt översatt käcktext. Förkortningen BRIST ska exempelvis låta oss minas följande:

Bristfällig kontakt
Reaktion utan eftertanke
Inuti-ditt-huvud
Ständigt undvikande
Tummade värden

I nivå av nödbegynnelsebokstäver är dessa ORD (Oklara Random Dumheter) i nivå med Min hästs insändarsida.

Okej, jag ska försöka släppa taget nu, och faktiskt sluta kritisera språket. Fast det går inte, för att sättet som boken är skriven på blir en ironisk illustration av undvikandebeteenden. Ett undvikandebeteende är saker man gör för att slippa ta tag i saker som är jobbiga. Enligt ACT är det en väldigt dum grej, för att de där jobbiga sakerna som behöver göras förmodligen är saker som på sikt leder oss mot de värden vi har. Egentligen behöver någon kanske högt säga att den här relationen har sina problem, men man skämtar bort det, man håller konversationen ytlig, man sysselsätter sig med annat, man ser på dum-teve istället för att se på sin partner.

Hela den här jävla boken skriker så mycket ängslighet att man kvävs. Författaren försöker förmedla att relationer kan vara jobbiga och tuffa, men kan inte låta bli att skämta till det, linda in allting i metaforer och förlöjliga problemen. De flesta konflikter i en relation framstår snart som fruktansvärt triviala, men det är för att författaren skyndar sig över det lite jobbigare så fort han kan. Jag har varit inne på det här, men jag har verkligen saknat ett ordentligt samtal om hur man ska hantera svek och att man själv sårar partnern. Det finns ett kapitel om hur man hanterar att man har blivit sviken eller har svikit, men kapitlet är fem sidor långt.

Författaren tycks vara väldigt obekväm med tanken på att relationer kan ta slut. Ja, det omnämns som ett alternativ, men kort och ovilligt, kapitlet om separation är ytlig på nivån "barnen kan lida mycket om deras föräldrars skilsmässa är slitsam". Det finns något sorts antagande att är man bara tillräckligt mindful så blir valet att stanna ihop mer självklart. Boken är full av övningar där man ska kasta bort förutfattade meningar och istället se partnern med fräscha ögon. Man uppmanas ständigt att hitta på skojsiga namn på sina konflikter och dämoner. Man uppmanas att identifiera och slänga bort gamla historier som "min partner är dum och städar aldrig", men det diskuteras ytterst lite kring vad som kan hända om man upptäcker att myten är "min partner behandlar mig väl och vill mitt bästa".

Och ja, självklart har jag tänkt på hur boken kan läsas av personer som inte tycker att monogami är en självklarhet. För mig blev det nästan skrattretande hur personen som i ett inledande kapitel talade om att krossa kärleksmyter själv är så rörande bind för egna antaganden. Att ens partner haft sex med andra är med på listan över saker där det liksom är ganska självklart att man vill dra. När en kvinna tycker att hennes partner inte är stimulerande att samtala med föreslås lösningen att hon hittar andra samtalspartners. Strax efter beskrivs ett fall där kvinnan i relationen vill ha sex betydligt oftare än mannen (ja, alla är också hetero), och lösningen på hennes problem blir onani och massage. Just de två exemplen så tätt inpå varandra skriker ovilja och ointresse av att röra vid vissa saker. Det blir pinsamt i ACT-kontexten.

Jag skulle inte vilja säga att boken är dålig. Det finns korn i den. Men då ska man också vara en minröjarhöna med förkunskaper om ACT. Som terapeut kommer jag säkerligen bläddra i den som inspiration, men jag skulle inte sätta den här boken i händerna på en stackars klient om hen inte var uttryckligen sönderförtjust i amerikansk självhjälpsprosa.

PS. Nu är docksidan uppe igen! Och nu kan jag visa vad jag menade. Det här ville jag göra. För att avreagera mig. Fucking älskar den där dollmakersidan.

Varken till fots eller till häst

Baserad på sagan Kloka Manka

Jag har på sistone flera gånger diskuterat hur bli ihop-narrativet förändras. Ofta handlar det om samma steg i att närma sig varandra - man träffas, och börjar ligga, och kysser varann, och dejtar. Men i nån sorts förr gick det kanske till i följande ordning:

1. Träffas
2. Byta telefonnummer
3. Dejta
4. Kyssas
5. Bestämma sig för att vara ett par
6. Ligga

Medan i ca moderna Sverige i min generation ser det kanske mer ut såhär:

1. Träffas
2. Ligga
3. Adda varann på Facebook
4. "Råka" träffas igen
5. "Råka" ligga igen
6. Byta telefonnummer
7. Fika
8. Gå runt och vela och känna av samtidigt som man ligger litegrann
9. Ha Ett Seriöst Samtal, bli ett par

Själva saken i sig är spännande och jag kan återkomma till den en annan dag. Det jag tänkte lyfta fram nu är ett steg som jag hört om från många monogama bekanta. De får det att låta som ett naturligt steg i ihopblivandet. Jag tycker det låter som fail-fail-situation. 

Det är steget "vi är inte ihop, men vi dejtar inte andra heller".

Jo, alltså, jag fattar varför man gör det. Det är väl nån sorts prövoperiod, att man visar att man är beredd att satsa på allvar. Att man gör en insats innan utdelningen (parblivandet) kommer. Att båda kommer med en uppoffring för att visa att de är intresserade av förhandling. Och så är det ju en bekräftelse för sig själv, att man är beredd att bara vara romantisk och ligga med just den personen, för då är det ju allvar. 

Men... Men!!!

I mina ögon låter det bara så himla konstigt, hittepå, och bara onödigt. Det steget går emot allt jag står för i relationer - jag uppskattar att slippa relationslimbo, jag gillar även att inte vara exklusiv. Så jag fattar ju liksom som psykolog, eller till och med som vettig människa, varför monogama gör såhär och tycker det är normalt. Men som kompis, ni vet när man fikar och snackar relationer, då är man ju mer inne i eget perspektiv. I alla fall jag. Jag vill ju inte fika som psykolog, och jag vill inte lägga ner hela fikat på att sätta in mig i kompisars värdegrunder. Jag är ju där för att vara mig själv, liksom. Och för mig själv är detta bara fruktansvärt obegripligt. Man ba va, girlfriend, varför gör du det där mot dig själv?! Sansa dig, innan det är för sent! Dejta andra medan du fortfarande får!

Tossiga de är, monosar.

[Viktigt] Louise Brooks

-Why did women start to appear in the 20's?

I kompiskretsen legendarisk fråga från en engelskalektion i gymnasiet.

Coverbild till Facebook, inspirerad av A Little Party Never Killed Nobody

Det här inlägget handlar egentligen inte om Louise Brooks. Jag har aldrig sett någon film med henne, men bilder från Pandoras Ask har varit mina referenser som jag tagit till frisörer de senaste åtta åren. Går jag till en frisör beställer jag tjugotals-bob. Och jag färgar helvetet svart. Visst har jag under senaste åren haft andra frisyrer men de har antingen varit samma frilla fast utvuxen, eller experiment som jag i längden inte trivdes med. Med svart bob känner jag mig som mig själv.

Vad är grejen? Det handlar inte om utseendet enbart. Helt ärligt klär jag inte så hundra i frisyren, den kan accentuera mitt väldigt fyrkantiga käklinje på ett sätt som jag inte tycker jag är så snygg i. (Och ibland blir jag skitsnygg i den, och en före detta kollega brukade säga att jag inte såg verklig, utan tecknad, ut i den.) Så, varför denna besatthet av att dra fram affischen på en film jag inte sett och en skådis jag egentligen inte bryr mig om?

Det finns en praktisk anledning till frillan. Jag dansar ju swingdans, en del på scen och en del socialt. Många av dem som dras till swingdanskulturen gör det delvis för utseendestylingen - man kan ha vintageklänningar och gammaldags frisyrer i ett sammanhang där de känns naturliga. Jag älskar smink och kläder, men jag har verkligen svårt för detta med hår. Jag kan noll om hårstyling, jag har aldrig kunnat fläta mig själv, mitt hår är dessutom av nån sorts konsistens som gör även erfarna hårfixare förvirrade för att det är silkigt och gör som det vill. Men den här frisyren, den är fruktansvärt lättskött. Man tvättar håret, man kammar genom det, man ser ut som om man kan riva av en charleston när som helst. En gång i tiden var jag utseendeansvarig i min dansgrupp och var rätt hård på att man skulle ha tidsenliga frisyrer på scen. Jag hade aldrig klarat mina egna regler om jag inte klippte mig till en flapper.

Att frisyren förenar elegans och välvårdat intryck med att den är lättskött tror jag är en av anledningarna till varför den har blivit den intellektuella kvinnans signaturlook. Längden på grundfrisyren och luggen varierar, men jag tycker mig se att page/bob med lugg har i nästan hundra år hållit positionerna som go to-klippningen för den kompetenta kvinnan. När jag lägger upp bilder på nyklippta mig refererar jag till dem som "kulturtant eller Louise Brooks": För det här är också kulturtantfrillan. Eller feministluggen. Jag gillar denna gemenskap, även om jag inte klipper mig så för att passa in i den.

Ja, och så finns det en annan aspekt som förknippas med flapper-bobben - det blir inte mer 1920-tal än så. Och jag gillar 1920-tal. Jag hör ofta att personer i min generation tycker att 1960-talet är lockande för att det var då Saker Hände, och det är väl lite den grejen jag gillar med 1920-talet. Jävlar, vilken tid! Bara rösträtten, liksom. När jag lär ut charlestonkoreografi säger jag alltid åt folk att se jävligt glada ut, för de just fått rösträtt. Man står framför gruppen och skriker "ett två tre fyr tänk på rösträtten!", och det känns rimligt. Sen gillar jag charleston också, alltså dansen. Och black bottom, önskar bara jag var bättre på det.

Det här med politik, samhälle och estetik i ett är för mig en stor del av tjusningen. Bobben, den är inte bara snygg och cool, den är dessutom kort. För nu på tjugotalet får man som kvinna ha kort hår och det här är så revolutionerande att man häpnar! Samma sak med de raka siluetterna - om man för ett ögonblick låter bli att tänka på att även 20-talskroppen är ett ideal som många har svårt att uppnå, så kan man istället tänka på att det är nu som underkläder blir mer lediga och bekväma. Kvinnor börjar bära byxor. Att kasta korsetten, klippa sig, börja bära korta kjolar och byxor... Ja, och det var ju då en viss sexuell revolution som pågick. Alltså fattar ni hur stort det är?! 1920-talet är som 60-talet fast, ja, ni vet, före 1960-talet.

Jag kan nästan bli provocerad av hur burlesk- och vintage som subkultur är så himla mycket mer pepp på tidsperioder där kvinnor skulle till spisen och gärna ha formande underkläder av korsettyp. Men alltså hallå!? Här har man rösträtt och Amelia Earhart, och så tar man New Look istället?! Ja, jag vet väl själv att estetik och ideologi inte behöver gå hand i hand och att pinuppor är ett feministiskt statement, men jag upplever att 1920-talet är en omotiverat blind fläck i retrokulturen. Jo, jag fattar att tillgång är en fråga, att just 20-talsklänningar är svåra att få tag på, och de fina är så pass ruskigt dyra att man skulle behöva försäkra dem. Men... men... men nysydda 50-talsklänningar, det har folk minsann. Och varför har jag inte 20-talskläder? För jag har inte råd, och så har jag inte 20-talskroppen heller. Men jag har i alla fall frisyren, och dansen.

Flapperfrillan är för mig inte bara snygg, utan lite som en meningsfull tatuering - den är en hyllning till en tid som än idag ter sig radikal. Inte minst var tjugotalet den perioden där mitt hemland faktiskt var revolutionärt i kulturen, det var då sovjetisk konst och design, språk och morallagar fortfarande kunde vara omstörtande, innan allting föll tillbaka i en djupt konservativ fåra. Aleksandra Kollontaj talade om fri kärlek, Vladimir Majakovskij hade inte gett upp framtidstron än, Lili Brik var typ, jaja, jag gör min grej. 1920 införde Sovjetunionen fri abort som första landet i världen, 1922 avkriminalserades även (manlig) homosexualitet - vindar som sedan dess har blåst och vänt på många håll.

Jag är ingen fanatisk 20-talsvurmare, men är det någon period som jag känner berör mig så är det den. Jag skulle inte vilja leva för hundra år sedan, jag är kinkig med moderna bekvämligheter, jag gillar demokrati, preventivmedel och bredband. Jag gillar att kvinnor idag kan klä sig som hemmafruar i femtiotalets USA utan att behöva leva det livet. Jag gillar att ha en manick i fickan som låter mig ta fram bilder på Loise Brooks när jag är hos frisören. Men jag vill alltid gå på 20-talsfest. Om det görs ordentligt. The roaring, gay, och sjukt radikala twenties handlar om mer än långa halsband och fransar på klänningen. Jag är kinkig.

Om jag kom ut som smal då?

Tack så mycket för responsen på mitt inlägg om att komma ut som hetero! Jag har ju gnällt på att bloggkulturen inte är som förr, så kul att få till lite gammalbloggkänsla. 

De flesta verkade tycka att det är bra att jag "kommer ut" som hetero. Det fick mig att tänka på en sak. Eller såhär, det jag kände kunde vara problematiskt med att påpeka att jag är hetero är att hetero är liksom normen och det blir nån sorts felaktig parallell att "komma ut", det blir snarare att gnugga sin norm och privilegierade position i andras ansikte mer än vanligt. Men det verkade ju många inte tycka man gör om man poängterar att man är hetero.

Så min vidare diskussionsfråga är - hur hade det vart om jag istället för hetero sa "smal"? Eller vit, typ? Eller nån annan av de ca tusen normvänliga, samhälleligt stöttade etiketter man kan sätta på mig? Vill gärna ha respons pga vet inte riktigt själv.

Koreografi för orkester

Varning: det här inlägget riktar sig inte primärt till min vanliga publik. Det är inte skrivet av bloggar-Tanja. Det är skrivet av studentorkestermupp-Tanja. Närmare bestämd en balett-Tanja. Och som prvatpersonbalett-Tanja såklart, det här är absolut inte vad hela Paletten står för. Hade jag haft nåt bra studentorkesterforum hade jag skrivit där, men nu skriver jag här istället. Och så handlar det här mest om PQ, men det går nog att läsa även om man är med i nån annan balett - eller orkester.

Tagen härifrån och målad gul.

Under senaste månaderna har jag vid flera tillfällen hamnat i sammanhang där det varit uppenbart att orkesterfolk inte vet så mycket om dans, och särskilt inte om dans av den typen som PQ dansar. Och med senaste månaden menar jag egentligen de senaste nio åren, men just senaste månaderna har detta vart mer på tapeten än vanligt. Det har kanske tydligast märkts när personer som inte är med i Paletten har pratat om koreografier. Så jag tänker nu skriva ner allmänna koreografitankar från mitt perspektiv, som baletta med nio års Paletten-erfarenhet.

Folk vet väldigt lite om swingdans
Jag vill verkligen vara tydlig med att jag tror att det mesta handlar om okunskap snarare än illvilja eller något annat. Och det är jättenaturligt att man inte vet så mycket om den här typen av dans, om man inte själv dansar det. När jag började i Paletten visste jag vad charleston var, men jag visste inte vad black bottom var, eller lindy hop, eller authentic jazz.

Att man inte kan mycket om dans eller Paletten är inget att skämmas över. Dans är en en ganska obskyr konstform nuförtiden, om man jämför med musik. Alla balettor kan nämna några musiker, sångare, kompositörer eller producenter. Jag skulle tippa att det inte alls ser lika bra ut om man ber orkestermedlemmar att nämna dansare eller koreografer. Och nej, inte heller balettor är så bra på det. Så det är verkligen inget konstigt att ha dålig koll på dans.

Att det finns så lite kunskap om det här påverkar förstås Palettens verksamhet från alla perspektiv. Det påverkar våra dansare. Det påverkar hur publiken ser oss. Det påverkar hur orkestern ser oss.

Våra dansare är inte skolade (i någon dans) (alls)
Jag har vid flera tillfällen varit med om följande situation. Jag - eller annan paletta - förklarade till en orkestermedlem att de flesta som börjar i baletten aldrig har dansat förut, medan de flesta i orkestern har gått i musikskola. Detta har bemötts med en kommentar om att de flesta som är med i orkestern har inte spelat jazz.

Så jag upprepar. De flesta av oss har inte scendansat alls förut, jazz eller nåt annat. Alls. Det är väldigt mycket man måste lära sig när man börjar dansa. Dels kroppsmedvetenheten - att inse att kroppen ser ut, att ha kontroll över kroppen, att i varje givet ögonblick känna av posen. Dels tekniken - att kunna snurra utan att ramla, att kunna isolera delar av kroppen, att kunna vrida på fötterna. Dels kroppsminnet - vi har inga noter, vi kommer ihåg våra danser i huvudet, och det tar tid att lära sig hur man lär sig koreografier, kroppsstudietekniken. Dels tar det tid att bygga upp ett stegbibliotek - det finns vissa typer av rörelser som återkommer och det underlättar att ha de färdiga byggklossarna i kroppen. Dels scenvanan. Dels fysiken - en del av nya balettorna har varken dansat, motionerat eller tränat förut, och dansandet blir bättre om man har en stark, snabb och smidig kropp att jobba med.

Jag var själv där en gång i tiden. Det tog år innan det blev en dansare av mig. Det tog år av danskurser och läger och övning på fritiden. Jag har fortfarande problem med ganska grundläggande tekniska moment. Jag tittar fortfarande ner för mycket på scen.

Våra dansare är inte skolade i swing heller
När man väl börjat landa i att scendansa överhuvudtaget får man jobba med att förstå vad det innebär att dansa den typen av dans som Paletten kör. Det tar tid, kurser, övning, youtubeklipp, övning framför spegeln, övning på busshållplatser, övning hemma, Herräng. Jag spelar själv inte instrument, men jag antar att när man spelar en viss typ av musik (klassiskt, eller folk, eller jazz, etc) så får man efter ett tag en intuitiv förståelse för den. Så är det i alla fall med dans, tycker jag. Att man på en fysisk kroppslig nivå börjar förstå en typ av dans. När man inte längre bara gör steg, utan faktiskt dansar.

Våra dansare är inga koreografer
Ja, och så är det ju att även om man kan dansa så betyder det inte att man kan koreografera. Som orkestermänniska tänker man gärna att koreografi motsvarar arr, men det är inte riktigt så. I arr utgår man från ett befintligt stycke, eller flera. Koreografin, däremot, är inte på samma sätt baserad på en annan dans. Man kan inspireras, man kan stjäla, men det är en helt ny dans man skapar.

Och här kommer det svåra - den nya dansen behöver dessutom ligga inom ramarna för stilen. En charlestonkoreografi kan inte innehålla vilka steg som helst om det ska vara bra, men kan man inte dansstilen tillräckligt väl blir det trist med enkla steg, ingenting intressant och spännande som händer, ingen musikalitet. Om jag ska jämföra så är det liksom skillnaden mellan Hero och typ Idomin. Den första följer originallåten troget och fyller sin funktion, men är knappast särskilt kul att lyssna på. Den andra är uppenbart It Don't Mean a Thing, fast fyndigt, överraskande och mer musikaliskt intressant.

Varför gör ni inte nya koregrafier hela tiden?
Ja, ofta hör man frågor av typen "annan orkester/spex gör nya koreografier hela tiden, varför gör inte Paletten det?" eller "ni gjorde ju den där koreografin på ett rep, varför kan ni inte göra nya koreografier mer?".

Det finns flera svar på det, men ett svar är att koreografier kan vara bra och dåliga. En bra koreografi är smart, stilren, det finns ett flöde och en logik i den. Precis som ett bra musikstycke inte kan vara uppbyggt av slumpmässigt ihopslängda takter så kan en bra koreografi inte vara uppbyggd av slumpmässigt ihopslängda steg. Att man kan göra ett visst steg efter ett annat betyder inte att det blir bra. Och det finns flera fördelar med bra. Dels ser det bättre ut. Dels är det lättare att lära sig. Dels känns det bra i själen att göra nåt bra.

Ett annat svar är att i ett spex koreograferar man specifikt för den gruppen som ska dansa. I min erfarenhet är det mycket lättare än att koreografera nåt som ska hålla i generationer.

Ett annat svar är att PQ har traditioner
En grej som Paletten nästan aldrig gör i sina koreografier är att spexa. Ja, vi har lite spexiga saker där man spelar olika roller, men det är under tiden man dansar. Sjömännen i Plenty gör inte armhävningar mitt i (däremot efteråt, då jääääfvlar!!!), ingen av Palettens koreografier dansas i simfötter. Paletten har scenkläder, men väldigt lite rekvisita - den rekvisitan vi använder är som mest i broadwaysammanhang klassiska hatt eller paraply. I min erfarenhet är spexiga danser både lättare att koreografera och tar mindre tid att sätta snyggt. Det blir inte lika viktigt att alla är synkade i tid och styling. Rekvisitadanser ger helt enkelt mer i kvoten action/svårt.

En annan grej som gör PQ:s musik svår att koreografera till är att det ofta saknas uppenbar struktur av typen vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng. På det sättet blir det svårt att återanvända koreograferade sekvenser, och tar således även mer tid att lära sig än koreografier som kan tillåta sig en tydlig refräng.

Nu ska jag inte få det att låta som att Paletten verkligen satsar på svårare skit än alla andra baletter sammanlagt. Det finns också uppenbara förenklande poänger i att dansa swing. Eftersom det finns ett stegbibliotek för de olika dansstilarna som Paletten dansar kan man om man redan har biblioteket lära sig koreografier relativt snabbt. Lullaby börjar exempelvis med "Två Pimp Walk, en Fall of the-Fishtails, och en åtta Susie Q". Det är åtta takter och jag uppskattar att om någon visade mig detta skulle det ta mig ca 30 sekunder att lära mig sekvensen. Fast det är ju för att jag är en hyfsat duktig amatör, se avd. "vi kan inte dansa när vi börjar". Men det här med att ha ett stegbibliotek underlättar förstås enormt när man ska koreografera.

Men varför dansar ni inte den där dansen ni dansade förra året?
Det kan finnas flera svar. Ett av dem är ungefär samma som svaret på "varför spelar ni Bye Bye Blackbird långsamt nu när ni spelade den snabbare förut?". Och svaret på den frågan är, som jag har förstått, att det behövs vissa personer som klarar av vissa svåra stämmor (Uppdatering: och det stämmer inte enl orkesterchef, men ni får helt enkelt tänka er en liknande situation för att jag tror nog att även orkestern kan vara beroende av vissa enskilda personer för att sätta vissa nummer). Det är ungefär vårt svar på frågan om varför vi aldrig kör Hero längre. Det är för att den har ett soloparti skriven för två ex-gymnaster och en tävlingsdansare. Jag skulle till exempel inte klara nån av de rollerna. Samma sak med Americano - det är inte en koreografi vi skulle lära ut till någon som inte dansat ordentligt med lindy.

Det behöver inte ens handla om svårighetsgrad, det kan handla om andra aspekter som gör dansarna svåra att ersätta, och gör en koreografi odansbar om någon försvinner. En sådan är att stegen skiljer sig beroende på vilken position man har på scen. På Tigern och Zambezi dansar alla likadant och man kan vara mellan en och jättemånga på scen. I Jazzballen eller Charleston finns det två variationer - "tjejer" och "killar". I Funken (My Lovin') är det fler variationer, och man vill dessutom vara ett visst antal personer för att sätta dansen - hoppar en av sex av blir det stor skillnad för hur det ser ut. Every Baby är gjord för precis fyra dansare och varje position har sina egenheter, så om man ska lära ut den kommer man antingen vara beroende av att alla kan dansa vid varje tillfälle, eller så lär man ut den till för många och personer måpste hoppa över den i framträdanden.

Det finns också mer praktiska frågor, och det är att dans inte bara är koregrafin eller dansarna. Det är också saker som scenkläder. Varför kör vi inte Canned Lightnin'? Jo, för att dels var den en enshowsgrej, framtagen specifikt för den gruppen på 11 dansare. Dels kräver koreografin helst ett hål i scenen, för jag feat. Gunnar planerade den specifikt för Årsta. Dels kräver koreografin åtta stycken kjolar som Paletten inte har, utan måste låna av Kårsetten. Ja, och så är den ett nummer specifikt framtagen för att visa vad PQ inte gör.

Kvalitet och publikfrieri kan vara lite olika saker
Okej, nu spolar vi tillbaka till den biten där jag sa att publiken inte kan mycket om den typen av dans som Paletten kör. Det är helt sant och leder förstås till dilemman i koreograferande och val av danser. Det som gör ett nummer bra i mina (och andra dansares) ögon är inte alltid samma sak som drar flest applåder. Här är några saker publiken gillar.

Publiken gillar humor. Publiken gillar när någon är klumpig och kass, publiken gillar när man visar snoppen, publiken gillar spex. Varför dansar inte Paletten mer spexigt? Because fuck you that's why (obs förmodligen inte därför). För att vi tycker att det är coolare att sätta Lullaby snyggt fast folk tycker den är tråkig. Och med "vi" menar jag Paletten on my watch. För visst kan jag inte tala för hela Paletten, men jag kan ju inte heller sticka under stolen med att jag har varit en tonsättande person.

Obs - en historisk förklaring till att Paletten inte kör en viss typ av spexiga nummer är att vi haft unisexbalett sen forever. Därför har vi ingen tradition av "herrbalett", som en del andra orkestrar har.

Publiken gillar låtar de känner igen. Det här handlar inte om just Palettens preferenser, utan om att PQ envisas med att köra jazz, som vi alltid har gjort.

Publiken gillar akrobatik. Oavsett hur kässt man sätter ett acro kommer publiken jubla. Jag vet, jag satte acron kässt med Gunnar 2008/2009. Då tyckte jag och Gunnar att vi var sjukt coola. Nu tycker jag och Gunnar att vi var gölligt noobiga. Americano är jättemycket svårare och coolare än RGB-solot vi körde, Americano har ett antal tillfällen där musiken och koreografin sitter ihop så niiiiiice att vi dör, men vi hade förmodligen fått betydligt mer publikuppskattning om vi dansade kässt och gjorde acron.

Annan grej som publiken gillar är sexigt. Egentligen tror jag inte att publiken gillar det fullt så mycket som de väsnas (gäller acron med). Men det är en sån där reflexgrej man lärt sig - ser man strumpeband så skriker man. Suger för Paletten då att vi är så osexiga. Nämen allvarligt, Paletten är ju ganska aktivt osexiga, det är liksom en grej vi är stolta över. Till en grad där det nog kan uppfattas som att vi föraktar baletter som spelar på det. Den attityden kommer, skulle jag tippa, från att Paletten länge varit en könsblandad balett och reaktionen är snarare mot kombinationen sexig+tjejbalett än sexighet i sig. Jag tror också att en faktor är att man kan ta billiga publikpoäng med sexighet.

Killar i kjol och ombytta roller
Ja, apropå billiga publikpoänger. Det har då pratats om Plenty som vi ofta kör den med biologiska killar som blommiga damer och biologiska tjejer som manliga sjömän. Är det normbrytande att göra så, eller förstärker man bara könsrollerna? Det har även pratats om att det skulle vara mer normbrytande att köra blandat. Jag vill bara verkligen verkligen poängtera att det som händer om man kör blandat och det finns en kille i kjol på scen - publiken stirrar på honom. Hela dansen. För att oavsett hur normbrytande vi vill vara så tycker märkbar del av publiken "lol kille i klänning". Paletten har under min tid gjort ca alla varianter av "könsbyten", och aldrig har det uppskattats så mycket av publiken som när killar har kjol.

En annan sak som det har pratats om har varit att byta roller på förare och följare under dansen. Jag har två invändningar mot det. Invändning ett är att det är ungefär såhär, om man översätter till orkestriska:
- Vi kör flöjt- och trumpetsolo! Och så får ni byta instrument med varann!
- Eh, men det kommer ju låta illa?
- Men vadå, det är ju kul! Det är ju typiskt att killar spelar trumpet och tjejer spelar flöjt, och här blir det ombytt, spännande!
- Fast asså, vi kan ju inte spela varandras instrument...
- Men ni har ju några rep på er att öva?
I de danserna där man faktiskt för och följer (läs: lindykoreografier) är det generellt så att dansarna kan en roll bättre än den andra. Man kan byta, men då blir det en kvalitetssänkning. Jag tycker inte om kvalitetssänkningar, så jävla duktiga är vi inte att vi har råd med det. Och min andra invändning - publiken kommer inte märka att man byter förare och följare, för publiken kan inte så mycket om dansdynamik. Publiken kommer inte märka om jag och Petter byter roll så att jag för honom. Publiken kommer inte märka om jag för Gunnar. Publiken kommer märka och Gunnar och Petter dansar ihop, men det är liksom endast beroende på att de är två killar och det är rätt bortslösat med svårighetsgrad i att byta dansroll om det enda publiken får ut av det är att se ett enkönat par.

Älska er balett!
Jag skrev i början att det inte är konstigt att man inte kan mycket om dans. Men precis som jag rekommenderar balettor att lyssna på musiken (såväl live när orkestrar spelar eller folk jammar, som andra versioner av våra låtar), så rekommenderar jag orkestern att kolla på baletten. Fråga oss om det är nåt ni undrar. Lyssna på oss när vi pratar balettsaker. Kolla på oss när vi dansar socialt. Titta på fler baletter och lär er att förstå skillnaderna. Be oss att visa danssteg eller hålla i dansrep för orkestern. Spela i olika tempon på jam och se hur dansen skiljer sig mellan snabba och långsamma låtar. Kolla på hur olika balettor rör sig i samma steg och hur olika man kan styla samma steg. Att vara med i PQ har lärt mig jättemycket om hur musik funkar i praktiken, att vara med i Paletten har lärt mig oerhört mycket om dans. Så passa på, var nyfiken, var inte rädd att framstå som okunnig. Kom ihåg, vi är en orkester - och en balett!

we look so good
we look so good
we look so good together
and we are underground
we are underground
we are underground
and we don't care
we don't care
we don't care what you say about us
- Underground, Broder Daniel

Tre skolboksexempel på ofredanden av sexuell karaktär

Ni har kanske hört om hur jag inte brukar bli sexuellt trakasserad? Det där händer mig oerhört sällan, men just senaste två veckorna har vart någonting av en studie i folk som inte fattar gränser, och alla tillfällen var fantastiska skolboksexempel. Så jag tänkte blogga.

Den om att man inte ska vara där man är, och gör man det så ska man vara redo för att vara ett sexobjekt

Jag ritat alla bilderna

På mitt gym finns det två stora träningsavdelingar. Den ena är unisexavdelningen där det finns områden för konditionsträning, mattövningar, styrkemaskiner och fria vikter. Den andra är tjejavdelningen, där det också finns ungefär samma saker fast mindre utbud. Jag tränar med fria vikter, och hänger därför på det området i unisexavdelningen. Oftast är jag enda tjejen där. När jag skulle börja träna där var jag orolig för att jag hade hört att man som tjej får väldigt mycket oönskad uppmärksamhet. På mitt gym pratar folk dock inte så mycket med varann överhuvudtaget, så för det mesta pratar ingen med mig. Ibland frågar någon om jag är klar snart, eller om de kan ta tiorna, eller något annat liknande, men i övrigt lämnar medtränande mig thefuck ifred, vilket jag uppskattar.

För ett par veckor sedan körde jag knäböj. När jag gick iväg från stången för att hämta fler vikter kom en man fram med ett tekniktips. Jag tackade, jag ser inte mig själv från sidan, så det var rimlig input. Sedan gick jag till stången igen och körde ett set.

Mannen kom fram igen. Jag frågade om det såg bättre ut, och han svarade att ja, och någonting om att det måste sett ut som att han stirrade på min rumpa, fast det var ju inte meningen.

Naiv som jag är uppfattade jag det som ungefär såhär: han skulle vänligt kolla in min teknik, insåg att det såg ut som att han glodde på mig på ett sexuellt sätt, blev obekväm med det, och hoppades att jag inte tog illa upp, utan litade på att han verkligen bara kollade min teknik.

Sedan fortsatte han prata, och jag sa nåt, och vi kom fram till att det var få tjejer där. Han lutade sig nu mot min stång så jag verkligen stod i lilla begränsade utrymmet mellan honom och väggen. Och då, då, tyckte han att det var läge att berätta följande för mig:

En gång kom en tjej hit, hon var riktigt tajt, som Pamela Anderson. Hon var så himla självsäker! Hos tog en hantel och lutade sig fram mot en bänk för att göra den här tricepsövningen. och det var typ fyra-fem män som bara stod och glodde på hennes röv. Men hon bara körde på, så härligt självsäker tjej!

Medan jag befann mig i ett tillstånd av vafan hände just lyckades jag ändå säga att nu ska jag köra nästa set. Och jag gjorde det. Och i efterhand, när jag började landa i vad som just hände insåg jag att denna man kom alltså fram till en ensam kvinna på ett ställe där kvinnor är undantaget, och berättade att om man som kvinna blir vältränad så kommer folk glo på en på ett sexuellt sätt. Och man är cool och självsäker om man inte stör sig på det, utan däremot gillar det.

Nästa gång jag skulle till gymmet kände jag inte enbart "fan va jobbigt men pepp!!!" som vanligt, utan rätt mycket "faaaen hoppas han inte är där". På det sättet fick alltså mannen mig att känna mig ovälkommen och som en person som man i hans ögon får sexobjektifiera så mycket man vill.

Den om att man ber om det om man ser inbjudande ut, och förresten är det en komplimang

I lördags var det Stockholms maraton, och PromenadorQuestern hade ett gig. Maratonspelningarna är rätt speciella, och kan verkligen pendla mellan jättejobbiga och jätteroliga. Vi står ju under en bro medan folk springer förbi, så de ser och hör oss rätt kort tid. Därför räknas varje sekund av framträdandet, i flera timmar. Medan orkestern bläddrar i noterna kan hundratals personer springa förbi, och som dansare får man se till att även under den tiden ha publikkontakt, se pepp ut, klappa och heja på. Under dansnumren kör man  på en cykelbana vid sidan om, och återigen - publikkontakt, le som fan, var jävligt pro.

När det vill sig väl är publiken glada och deltagande. De klappar med oss, gör tummen upp, försöker highfivea när de springer förbi. Det är jätteroligt. Sedan var det två herrar som vid olika tillfällen tyckte att hon där som just nu dansar en koreograferad showdans - henne får man nog röra vid. En av herrarna sprang fram till mig, tog mig i dansfattning och dansade några steg. En annan sprang fram till mig när jag körde lindykoreografi - i par med min danspartner - och kysste mig på kinden.

Nej, jag tog inte illa upp. Jag hann liksom inte reagera, och andra gången blev jag mest sur över att jag missade ett hopp jag brukar sätta bra och högt. Men det spelar ingen roll om jag blev ledsen eller ej, för det som är problemet är att vissa tycker det är rimligt att visa uppskattning för en dansare som just då gör sitt jobb genom att komma fram till henne med fysiska närmanden. Jag uppskattar när publiken tjoar, jag uppskattar när de applåderar eller highfivear, men ge fan i att kyssa mig när jag försöker göra mitt jobb.

Den om att ens sexualitet kan tas ifrån en, och ingen bryr sig

Dagen efter maraton, alltså igår, skulle jag egentligen på picknick, men vaknade trött och utmattad efter flera timmars nonstopunderhållande i utomhus. Fram mot kvällen kände jag mig dock friskare och dessutom sugen på att ligga. Solen sken, jag sken, målade femme fatale i ansiktet, klädde mig i svart trench och maxikjol och påbörjade resan mellan Flemingsberg och Norrtälje. Ja, det är två timmar. Men det skulle bli värt. Jag kände mig sexig, jag kände mig sexuell, jag kände min så in control så Madonna hade blivit stolt över mig.

Jag blir som sagt väldigt sällan utsatt för ovälkomna närmanden. Däremot brukar jag ofta bli frågad om vägen. Iggy har förklarat det senare väldigt bra, och jag tror att samma sak förklarar även det första - jag ser säker ut när jag går. Ironiskt nog tänkte jag på det när jag igår mellanlandade i stan för att köpa glidmedel och med en målsökande bulldozers grace stormade mot intimhyllorna (där silikonbaserat var slut fucking överallt, grattis, Stockholmare!). 

Norrtäljebussar är dubbeldäckare. Jag satte mig på andra våningen, vid ett fönster i baksätet. Jag ville gärna vara ifred och ingen satt där. Strax reste en man sig och slog sig ner ett säte ifrån mig. Han hade solglasögon på, säckade ihop sig och började genast vinkla benen mot mig. Jag intog genast min bästa försvarsmekanism - här ska wallraffas. Här är en länk till det jag skrev på Twitter under tiden.

Det som hände var helt enkelt att han mer och mer lutade sig mot mig med benen. Sen flyttade över till sätet precis bredvid mig och nuddade strax mig med armen och foten. Jag reste mig och flyttade till ett annat säte. Han reste sig och satte sig på sätet framför. Sedan reste sig igen, gick fram, och sedan gick igen och satte sig bredvid en kvinna som sekunder senare reste sig upprört och gick. Mannen flyttade till sätet bakom mig.

Jag gick till undervåningen i bussen och tryckte på stopp för att få prata med chauffören när bussen stod still. På stoppet sa jag att det var en man uppe som störde kvinnliga passagerare, kom och satte sig bredvid och uppenbart för nära. Jag undrade om chaffisen kunde få mannen att lämna bussen, eller säga till i högtalare. Chaffisen kollade i skärmen för övervakningskameran som filmade övervåningen, sa att det händer ju inget nu, och passade på att klaga på en annan buss som nyligen hade kört dumt och nästan krockat in i oss. Men åt mannen kunde han inget göra, "han verkar inte göra någonting nu".

Såhär i efterhand är jag förstås upprörd över chaffisens ovilja att hjälpa till. Jag förstår att man inte vill ha en öppen konflikt, men chaffisen hade bara apropå kunnat säga i högtalare att det aldrig är okej att ofreda. På Norrtäljebuss ska man vara bältad och verkligen inte gå runt när bussen åker - det hade chaffisen kunnat säga till om. Men nej.

Vid det laget satte jag mig på undervåningen och messade min kille att hämta mig vid hållplatsen. Jag är en person som normalt går ensam på stan med hörlurar mitt i natten och mer oroar mig för att mina killkompisar ska bli utsatta för våld. Nu blev jag till en tjej som ber sin kille att möta upp henne, mitt på blanka kvällen. En timme tidigare var jag sexig, målmedveten, cool och kåt. Nu var jag frigid som en saltgruva. Jag ville inte ha sex. Jag ville knappt ens bli berörd någonsin igen. Jag ville mest duscha.

Hemma hos killen grät jag av upprördhet över att bussjäveln (med förspel av gymjäveln och maratontyperna) lyckades ta min sexualitet från mig, och min upplevelse av att styra mitt liv, och att det krävdes så lite för att få mig att känna mig så svag och maktlös. Han satt bara bredvid. Han rörde mig bara lite. "Hade någon hotat en med kniv på stan hade en också känt sig maktlös, även om en inte blev knivstucken" sa min kille. Men mannen på bussen, han hotade inte ens. Ändå kände jag mig så jävla otrygg, förminskad och nedäcklad.

Tack alla som svarade på Twitter igår. Och låt oss hoppas att jag slipper sånt i några år till. För vissa är det här en vanlig helg.