Baserad på sagan Kloka Manka
Jag har på sistone flera gånger diskuterat hur bli ihop-narrativet förändras. Ofta handlar det om samma steg i att närma sig varandra - man träffas, och börjar ligga, och kysser varann, och dejtar. Men i nån sorts förr gick det kanske till i följande ordning:
- Träffas
- Byta telefonnummer
- Dejta
- Kyssas
- Bestämma sig för att vara ett par
- Ligga
Medan i ca moderna Sverige i min generation ser det kanske mer ut såhär:
- Träffas
- Ligga
- Adda varann på Facebook
- "Råka" träffas igen
- "Råka" ligga igen
- Byta telefonnummer
- Fika
- Gå runt och vela och känna av samtidigt som man ligger litegrann
- Ha Ett Seriöst Samtal, bli ett par
Själva saken i sig är spännande och jag kan återkomma till den en annan dag. Det jag tänkte lyfta fram nu är ett steg som jag hört om från många monogama bekanta. De får det att låta som ett naturligt steg i ihopblivandet. Jag tycker det låter som fail-fail-situation.
Det är steget "vi är inte ihop, men vi dejtar inte andra heller".
Jo, alltså, jag fattar varför man gör det. Det är väl nån sorts prövoperiod, att man visar att man är beredd att satsa på allvar. Att man gör en insats innan utdelningen (parblivandet) kommer. Att båda kommer med en uppoffring för att visa att de är intresserade av förhandling. Och så är det ju en bekräftelse för sig själv, att man är beredd att bara vara romantisk och ligga med just den personen, för då är det ju allvar.
Men... Men!!!
I mina ögon låter det bara så himla konstigt, hittepå, och bara onödigt. Det steget går emot allt jag står för i relationer - jag uppskattar att slippa relationslimbo, jag gillar även att inte vara exklusiv. Så jag fattar ju liksom som psykolog, eller till och med som vettig människa, varför monogama gör såhär och tycker det är normalt. Men som kompis, ni vet när man fikar och snackar relationer, då är man ju mer inne i eget perspektiv. I alla fall jag. Jag vill ju inte fika som psykolog, och jag vill inte lägga ner hela fikat på att sätta in mig i kompisars värdegrunder. Jag är ju där för att vara mig själv, liksom. Och för mig själv är detta bara fruktansvärt obegripligt. Man ba va, girlfriend, varför gör du det där mot dig själv?! Sansa dig, innan det är för sent! Dejta andra medan du fortfarande får!
Tossiga de är, monosar.
Relationslimbo (min rättstavning vill ändra till Relationsbimbo, vilket jag tycker är ett ganska passande ord för personer som sätter sig i den situation du beskriver), herregud vad jag hatar det.
SvaraRaderaEfter lång tid tid av extrem blyghet och osäkerhet så är jag nu helt tvärtom. Jag skiter i om jag skrämmer iväg personen genom att visa mig för intresserad eller nått, hellre ingen relation än relationslimbo. Det är dock lättare att göra det som poly eftersom jag inte förväntar mig att personen ska känna likadant eller helt plötsligt ge upp allt för mig eller vad det nu handlar om när man är monogam, jag vet inte.
Som både monogam och gammaldags (så till den milda grad att jag inte ägnar mig åt "casual sex" utan ser det snarare som något man ägnar sig åt _I_ en parrelation snarare än som en eventuell inkörsport till relationen), så gör jag fortfarande som du beskriver att man gjorde "förr".
SvaraRaderaOch det funkar bra för mig.
Mattias:
SvaraRaderaRelationslimbo är typiskt en sak jag hade haft svårt för som monogam men är rätt cool med som icke-sådan.
Stella Thlde:
Låter jättebra ju.
Kom att tänka på en text som The Local har skrivit om att etablera relationer i Sverige: http://www.thelocal.se/17566/20090216/
SvaraRaderaJag har på sistonde observerat fenomenet att folk gör slut, flyttar isär och sedan blir särbos (mer och mindre monogamt). Det tycker jag är rätt intressant.
Själv har jag hyfsat god spontan förståelse för det ömsesidiga romantiskt-erotiska exklusiva fokusets betydelse i parbildningsprocessen. Funkar så själv, under en uppstartsperiod, när jag gått och blivit rejält kär. Har inget intryck av att det egentligen är en uppoffring för de flesta av de som väljer den vägen, utan snarare något som känns naturligt, rätt och riktigt. Personligen tror jag det i stor utsträckning är ett medfött beteendeprogram, men att det finns rätt stor genetisk spridning i vilken styrka det programmet har, liksom i vilka utsträckningar folk är mono/poly öht.
SvaraRaderaVill också haka på sidospåret om hur mycket konstigt som andra gör som är så svårt att förstå, och som spontant känns så dumt för en själv, att man med viss ansträngning måste koppla in psykologhjärnan (eller något liknande, mer intellektuellt perspektiv) för att ens delvis förstå sig på det. Känner igen mig mycket väl, bara inte i just den här frågan. Undrar hur det där funkar ur ett neuroperspektiv? Vad är det egentligen man kopplar i och ur när man kliver mellan? Är det kanske rentav en mekanism som gör fientlighet mot människor som fungerar annorlunda än en själv begriplig? Vad skulle man t.ex. tycka om monosar, eller homosexuella, eller afrikanska flyktingar om man inte hade förmågan att kliva ur sitt eget perspektiv? Och förlorar man tillfälligt kontakten med delar av sig själv när man kliver ur sitt eget perspektiv? Kan det rentav vara destruktivt att kliva ur sitt eget perspektiv för att förstå andra bättre, om man gör det för mycket och för ofta?
Clara:
SvaraRaderaJajamen!
Jag pratade en gång med min barndomsbästis och berättade att ett par jag känner hade gjort slut men fortsatte att bo ihop. Hon ba "Gör ALLA i din kompiskrets det?!", så jag fick tänka efter och det stämde fan helt och bottnade till en del i att mina polare gjorde slut på tristvuxet sätt, utan att slänga porslin i golvet. Och dels på den förbenade bostadssituationen. Det är iofs något motsatt situation, men jag känner också igen att man flyttar ihop mer för att man kan få en vettig bostad så, inte så mycket för att man känner sig redo?
Jo:
Fast jag tror det finns ett element i uppoffring i det att det här är en prövoperiod där man kollar av om den andre är redo för att bilda par. I alla fall jag har fått en uppfattning att det här är nåt man gör innan man fullt öppet visar sig intresserad för att bli ihop "på riktigt".
Jag har tänkt på en närliggande grej mycket på sistone. Att en grej där jag VERKLIGEN märker psykologbagaget är att jag har relativt lätt att hantera 1) långa tystnader, 2) stela konversationer, 3) andras känslor utan att dras med. Jag har aldrig spontansatt diagnoser på folk eller så, men just den här toleransen för obehag finns där. Jag tänkt på det till och från på sistone, men var nyligen i en situation då jag tror att den toleransen var till min nackdel, så att säga. Att jag borde reagerat mer "oj det här är konstigt, jag ska nog dra" än "oj, det här är konstigt, konstigt är en känsla, jag noterar den". Det blir intressant hur min privata relation med min yrkesroll kommer fortsätta framöver.
Jag har aldrig fattat det där med att bli ihop. Skönt att jag är gift nu sen många år så jag slipper hålla på med ihop-blivande. Min erfarenhet är att det går till såhär:
SvaraRadera1. Antingen vara kompis, eller också spontanträffas på fest/bar.
2. Ligga.
3. Antingen blir man ihop eller inte efter ligget.
Rätt som det är så liksom bara befinner man sig där i en monogam relation. Utom en gång då, när jag hade s k öppet förhållande med en kille som var väldigt inne på att monogami var kapitalistiskt på något sätt och därför inget för vänstermänniskor.
Jag tycker det känns helt naturligt att vara monogam med min man pga att vi har något sorts symbiotiskt förhållande där vi gör allt tillsammans, men tidigare var det liksom bara något jag ramlade in i. Pang så var man monogamt ihop utan att man riktigt fattat hur det gick till.
Ja ni hur ju vad crap jag är på ihop-blivande, verkligen tur att jag avlägsnade mig ur datingmarknaden för tretton år sen.
Den version du tillskriver det moderna Sverige är ju annars den klassiska sextio-sjuttiotalsmodellen innan (framförallt) AIDS kom hit och fick oss att börja sätta amerikanskt femtiotal som idealet och ens tänka i dejtingtermer. Minns att jag såg ett program som barn som handlade om brittiska förhållanden där man förklarade hur ett brittiskt förhållande brukade etableras just genom att man råkat ligga och vakna upp i samma säng som varandra ett tillräckligt stort antal gånger...
SvaraRaderaTanja: Åtminstone för mig är det så att andra möjliga partners i den fasen blir ointressanta under en period. Ingen uppoffring att inte ägna sig åt andra på det romantiskt-erotiska sättet pga har inget intresse av att göra det.
SvaraRaderaPersonligen löser jag delvis problemet med att vara så lite psykolog det bara går, även i jobbet. Lite mer krävande vad gäller bl.a. balansgångar än att gå in i "psykologrollen", men ger som jag uppfattar det massiva vinster i relationen. Det är inte psykologen Jo de flesta av mina patienter möter, utan personen Jo och hans psykologkunskaper.
"Jag noterar känslan" i stället för "Jag ska nog dra" är som jag ser det ett exempel på möjliga skadliga biverkningar av både psykoterapi och psykologroll. Att stanna i jobbiga situationer och bära obehaget fullt ut är en sak, att distansera sig från sina egna varningssignaler är något helt annat. Att med tankeknep distansera sig från sin egen spontana upplevelse ser jag närmast som ett undvikandebeteende.
Jo:
SvaraRaderaJag menar inte uppoffring som slakta en oxe, nödvändigtvis. Men en markering på att man är beredd att ingå i en monogam tvåsamhetsrelation. Det tycker jag märks dels på hur det är berättat och dels på att det är "vi" som "inte är ihop och inte ligger med andra heller". Investering kanske är bättre ord? På samma sätt som när man ofta flörtar, att två personer tar ett litet steg i taget - ögonkontakt, flytta närmade, nudda med handen, etc. Att man inte tar den stora risken att rakt upp och ner göra ett drastiskt närmande, utan att båda kollar av att den andre är villig att göra samma insats.
Nu var ju inte situationen ifråga farlig eller så, men jag tror att anledningen att jag inte agerade genom att lämna situationen tidigare var just en ångesttolerans som har kommit med yrkesträningen och på det stora hela är bra för mig. Jag har blivit mycket lugnare och har inte längre samma tendens att ta på mig ansvaret för att fixa stämningen till superavslappnad och trevlig för alla. Men jag har inte lärt mig kalibrera det än, eller snarare inte vant mig vid att nu är det jag som är den lugna i rummet, det brukade vara tvärtom.