[Viktigt] Louise Brooks

-Why did women start to appear in the 20's?

I kompiskretsen legendarisk fråga från en engelskalektion i gymnasiet.

Coverbild till Facebook, inspirerad av A Little Party Never Killed Nobody

Det här inlägget handlar egentligen inte om Louise Brooks. Jag har aldrig sett någon film med henne, men bilder från Pandoras Ask har varit mina referenser som jag tagit till frisörer de senaste åtta åren. Går jag till en frisör beställer jag tjugotals-bob. Och jag färgar helvetet svart. Visst har jag under senaste åren haft andra frisyrer men de har antingen varit samma frilla fast utvuxen, eller experiment som jag i längden inte trivdes med. Med svart bob känner jag mig som mig själv.

Vad är grejen? Det handlar inte om utseendet enbart. Helt ärligt klär jag inte så hundra i frisyren, den kan accentuera mitt väldigt fyrkantiga käklinje på ett sätt som jag inte tycker jag är så snygg i. (Och ibland blir jag skitsnygg i den, och en före detta kollega brukade säga att jag inte såg verklig, utan tecknad, ut i den.) Så, varför denna besatthet av att dra fram affischen på en film jag inte sett och en skådis jag egentligen inte bryr mig om?

Det finns en praktisk anledning till frillan. Jag dansar ju swingdans, en del på scen och en del socialt. Många av dem som dras till swingdanskulturen gör det delvis för utseendestylingen - man kan ha vintageklänningar och gammaldags frisyrer i ett sammanhang där de känns naturliga. Jag älskar smink och kläder, men jag har verkligen svårt för detta med hår. Jag kan noll om hårstyling, jag har aldrig kunnat fläta mig själv, mitt hår är dessutom av nån sorts konsistens som gör även erfarna hårfixare förvirrade för att det är silkigt och gör som det vill. Men den här frisyren, den är fruktansvärt lättskött. Man tvättar håret, man kammar genom det, man ser ut som om man kan riva av en charleston när som helst. En gång i tiden var jag utseendeansvarig i min dansgrupp och var rätt hård på att man skulle ha tidsenliga frisyrer på scen. Jag hade aldrig klarat mina egna regler om jag inte klippte mig till en flapper.

Att frisyren förenar elegans och välvårdat intryck med att den är lättskött tror jag är en av anledningarna till varför den har blivit den intellektuella kvinnans signaturlook. Längden på grundfrisyren och luggen varierar, men jag tycker mig se att page/bob med lugg har i nästan hundra år hållit positionerna som go to-klippningen för den kompetenta kvinnan. När jag lägger upp bilder på nyklippta mig refererar jag till dem som "kulturtant eller Louise Brooks": För det här är också kulturtantfrillan. Eller feministluggen. Jag gillar denna gemenskap, även om jag inte klipper mig så för att passa in i den.

Ja, och så finns det en annan aspekt som förknippas med flapper-bobben - det blir inte mer 1920-tal än så. Och jag gillar 1920-tal. Jag hör ofta att personer i min generation tycker att 1960-talet är lockande för att det var då Saker Hände, och det är väl lite den grejen jag gillar med 1920-talet. Jävlar, vilken tid! Bara rösträtten, liksom. När jag lär ut charlestonkoreografi säger jag alltid åt folk att se jävligt glada ut, för de just fått rösträtt. Man står framför gruppen och skriker "ett två tre fyr tänk på rösträtten!", och det känns rimligt. Sen gillar jag charleston också, alltså dansen. Och black bottom, önskar bara jag var bättre på det.

Det här med politik, samhälle och estetik i ett är för mig en stor del av tjusningen. Bobben, den är inte bara snygg och cool, den är dessutom kort. För nu på tjugotalet får man som kvinna ha kort hår och det här är så revolutionerande att man häpnar! Samma sak med de raka siluetterna - om man för ett ögonblick låter bli att tänka på att även 20-talskroppen är ett ideal som många har svårt att uppnå, så kan man istället tänka på att det är nu som underkläder blir mer lediga och bekväma. Kvinnor börjar bära byxor. Att kasta korsetten, klippa sig, börja bära korta kjolar och byxor... Ja, och det var ju då en viss sexuell revolution som pågick. Alltså fattar ni hur stort det är?! 1920-talet är som 60-talet fast, ja, ni vet, före 1960-talet.

Jag kan nästan bli provocerad av hur burlesk- och vintage som subkultur är så himla mycket mer pepp på tidsperioder där kvinnor skulle till spisen och gärna ha formande underkläder av korsettyp. Men alltså hallå!? Här har man rösträtt och Amelia Earhart, och så tar man New Look istället?! Ja, jag vet väl själv att estetik och ideologi inte behöver gå hand i hand och att pinuppor är ett feministiskt statement, men jag upplever att 1920-talet är en omotiverat blind fläck i retrokulturen. Jo, jag fattar att tillgång är en fråga, att just 20-talsklänningar är svåra att få tag på, och de fina är så pass ruskigt dyra att man skulle behöva försäkra dem. Men... men... men nysydda 50-talsklänningar, det har folk minsann. Och varför har jag inte 20-talskläder? För jag har inte råd, och så har jag inte 20-talskroppen heller. Men jag har i alla fall frisyren, och dansen.

Flapperfrillan är för mig inte bara snygg, utan lite som en meningsfull tatuering - den är en hyllning till en tid som än idag ter sig radikal. Inte minst var tjugotalet den perioden där mitt hemland faktiskt var revolutionärt i kulturen, det var då sovjetisk konst och design, språk och morallagar fortfarande kunde vara omstörtande, innan allting föll tillbaka i en djupt konservativ fåra. Aleksandra Kollontaj talade om fri kärlek, Vladimir Majakovskij hade inte gett upp framtidstron än, Lili Brik var typ, jaja, jag gör min grej. 1920 införde Sovjetunionen fri abort som första landet i världen, 1922 avkriminalserades även (manlig) homosexualitet - vindar som sedan dess har blåst och vänt på många håll.

Jag är ingen fanatisk 20-talsvurmare, men är det någon period som jag känner berör mig så är det den. Jag skulle inte vilja leva för hundra år sedan, jag är kinkig med moderna bekvämligheter, jag gillar demokrati, preventivmedel och bredband. Jag gillar att kvinnor idag kan klä sig som hemmafruar i femtiotalets USA utan att behöva leva det livet. Jag gillar att ha en manick i fickan som låter mig ta fram bilder på Loise Brooks när jag är hos frisören. Men jag vill alltid gå på 20-talsfest. Om det görs ordentligt. The roaring, gay, och sjukt radikala twenties handlar om mer än långa halsband och fransar på klänningen. Jag är kinkig.